Vi älskar att fynda. Visst gör vi? Halva reapriset på något vi sedan tidigare tittat länge och noga på. Rabattkupong som passar exakt till ett planerat inköp. Något i second hand-butiken som verkar som skapat för just mig, prislappen inkluderad. En loppispryl som matchar exakt det man redan har hemma – men människan som rensat bland sina tillhörigheter har ju inte fattat hur snygg den är, hur omistlig! TACK!
Så långt är jag med. Men det finns andra som har en helt annan syn på det där med fynd. Nu har till exempel någon fyndat ett par begagnade boots, i storlek 42, på Tradera. De bruna skorna är oputsade och slitna, utan färg på tåhättorna, med tydliga spår av knölar och tår. Bootsen gick på auktion, utropspris 2 500 kronor, klubbade för 7000.
Vad var det då som drog? Jo, den som gått omkring i de där skorna en gång var Christer Pettersson, fälld för mordet på statsminister Olof Palme. Vem som köpte förtäljer inte historien, men det var säkert någon som anser sig ha gjort ett riktigt kap – fast knappast i avsikt att gå på långpromenad. Inte i sådana rysliga fotbeklädnader. Obegripligt.
Sedan var det ju det där med Ingmar Bergmans kvarlåtenskap. En supersuccé, sedd ur auktionsfirman Bukowskis vinkel. 19 miljoner kronor hade de 337 sakerna inbringat sammanlagt när budgivningen var avslutad härom natten, också det tämligen obegripligt. Någon har fyndat ett fiaspel, helt o-originellt och omvittnat obegagnat, för 15 500 kronor. Hade nog gått att köpa ett likadant för ungefär en hundring. En sprattelgubbe i papp från ett bergmanskt barnbarn gick för 29 000 kronor. Rena knallfyndet, ungen kanske är begåvad och för genialiska gener vidare, vilket kan komma att höja värdet på sprattelgubben ytterligare!?
Demonregissörens nattduksbord fullklottrat med sömnlösa ångesttankar klubbades för 340 000 kronor, d v s 17 gånger utropspriset. Och hans säng gick för 37 000 – han som sov så illa! Ska någon kunna sussa sött i den? Bergman kanske spökar, det borde vara hans stil!
Billigast av de ”filmhistoriska” sakerna blev en polsk hedersbetygelse, en medalj. Pris: 2 500 kronor. Och vem vet, för någon var det kanske ett fynd.
Jag tror jag håller mig till de där jag nämnde inledningsvis, det blir lugnast så. Dessutom billigare, mycket billigare. Och oanvänt, oklottrat, oslitet. Idoler kan man väl ha ändå. Och dyrka på annat vis.
Copyright Klimakteriehäxan
Vill du kolla in alla klubbslagen för Bergmans prylar - klicka här!
onsdag, september 30, 2009
Citat från nästa generation
"Det här med att gå och lägga sig. Jag tänkte skriva att det vore bra att ha nån som sa åt en att göra det, men sen kom jag på att det brukar ju faktiskt inte heller hjälpa.
Och det skumma är ju att på dagen, när man inte har nåt att göra, då är det astrist att sitta vid datorn efter typ 10 minuter, men nu har jag suttit här alldeles för länge och det finns fortfarande massor av grejer å glo runt på - och då är jag varken inne på msn, facebook eller håller på å trixar med bloggdesignen."
-Dottern bloggar från sin exil. Hon är både rolig och klok (och söt) den där flickan. Men jag törs inte länka till hennes blogg utan tillstånd, så då får det bli ett citat. Och det där med att bli hängande kvar onödigt länge vid datorn, det skulle möjligen kunna vara ett släktdrag ...
Och det skumma är ju att på dagen, när man inte har nåt att göra, då är det astrist att sitta vid datorn efter typ 10 minuter, men nu har jag suttit här alldeles för länge och det finns fortfarande massor av grejer å glo runt på - och då är jag varken inne på msn, facebook eller håller på å trixar med bloggdesignen."
-Dottern bloggar från sin exil. Hon är både rolig och klok (och söt) den där flickan. Men jag törs inte länka till hennes blogg utan tillstånd, så då får det bli ett citat. Och det där med att bli hängande kvar onödigt länge vid datorn, det skulle möjligen kunna vara ett släktdrag ...
tisdag, september 29, 2009
En visp för mycket
Champagne är gott.
Champagne är fest.
Champagne är dyrt.
Men det finns folk som inte har vett att uppskatta denna gudomliga dryck, trots att de har råd utan minsta uppoffring.
I vår familj har vi kostat på oss en flaska franska bubblor vid högtidliga tillfällen. Från Sonens ettårsfirande – en sann märkesdag! – finns en bild som visar honom med pipmugg i hand, skålande med sina föräldrar som har champagne i glasen (pipmuggen innehöll annan dryck, om någon undrar). Korken från flaskan vi öppnade på svärmors 85-årsdag sparade hon som minne livet ut.
Fyller vi år blir vi i föräldragenerationen alltid glada för en flaska skumpa. Och hittar vi andra tillfällen till seriöst högtidlighållande av något kan det också tänkas bli en utflykt till Systembolagets hyllor för mousserande – det finns ju bevars bubblande varianter som gott duger som ersättning för Den Äkta Varan, om man vill vara lite sparsam.
Det är en ljuvlig känsla när korken glider ut ur flaskhalsen med ett pysande (ja ni vet väl att bara amatörer låter korken smälla?). När sedan den sprudlande drycken hälls upp i glasen känner man redan hur den flytande lyckan börjar sprida sig i kroppen, hur bubblorna krossas mot gommen och gör livet ännu mer värt att leva.
Fast det finns som sagt folk som inte har vett att uppskatta denna gudomliga dryck, trots att de har råd utan minsta uppoffring. Själva anser de troligen att de uppnått höjden av förfining. De har nämligen skaffat champagnevisp.
En champagnevisp är gärna tillverkad i renaste silver, om inte i guld. Och vem som kommit på den vet jag inte, vill inte heller veta, för tokiga människor kan man lika gärna undvika.
Champagnevispen är kreerad för att man ska ta bort bubblorna ur champagnen. På ett par sekunder förstör man det som tagits fram med omsorgsfull och varsam produktion och lagring.
Helgerån. Det finns inget annat ord. Champagne utan bubblor är inte champagne. Vispad champagne är inte champagne. Champagnevispen har inget existensberättigande, det är helt enkelt en visp för mycket.
För det är ju bubblorna som gör det!
Jo då, det har jag vetat länge, bloggat om det, mer än en gång dessutom. Men nu finns det också vetenskapliga bevis på att så är fallet. En grupp forskare från Frankrike och Tyskland har visat att det är en tydlig kemisk skillnad mellan vätskan i en champagneflaska och de små bubblor som bildas i den så snart den korkas upp och koloxiden frigörs. Forskningen presenteras i dagarna i en amerikansk vetenskapstidskrift.
Slutsatsen är att det är bubblorna som bär smakämnena in i våra munnar. Och det är när den stadiga strömmen av bubblor – bara en halv millimeter stora i diameter – exploderar i glaset som smakämnena frigörs och uppfattas av näsa och smaklökar.
Folk med champagnevisp göre sig icke besvär. Låt dem vispa en Pepsi i stället!
Copyright Klimakteriehäxan
Dagens Nyheter har också läst bubbelartikeln i PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences). Frågan är dock om antalet bubblor i 75 cl champagne är 100 miljoner - eller "bara" 49 miljoner ... på den punkten går uppfattningarna i sär!
Har ni förresten tänkt på en sak: på torsdag går vinpriserna upp ...
Champagne är fest.
Champagne är dyrt.
Men det finns folk som inte har vett att uppskatta denna gudomliga dryck, trots att de har råd utan minsta uppoffring.
I vår familj har vi kostat på oss en flaska franska bubblor vid högtidliga tillfällen. Från Sonens ettårsfirande – en sann märkesdag! – finns en bild som visar honom med pipmugg i hand, skålande med sina föräldrar som har champagne i glasen (pipmuggen innehöll annan dryck, om någon undrar). Korken från flaskan vi öppnade på svärmors 85-årsdag sparade hon som minne livet ut.Fyller vi år blir vi i föräldragenerationen alltid glada för en flaska skumpa. Och hittar vi andra tillfällen till seriöst högtidlighållande av något kan det också tänkas bli en utflykt till Systembolagets hyllor för mousserande – det finns ju bevars bubblande varianter som gott duger som ersättning för Den Äkta Varan, om man vill vara lite sparsam.
Det är en ljuvlig känsla när korken glider ut ur flaskhalsen med ett pysande (ja ni vet väl att bara amatörer låter korken smälla?). När sedan den sprudlande drycken hälls upp i glasen känner man redan hur den flytande lyckan börjar sprida sig i kroppen, hur bubblorna krossas mot gommen och gör livet ännu mer värt att leva.
Fast det finns som sagt folk som inte har vett att uppskatta denna gudomliga dryck, trots att de har råd utan minsta uppoffring. Själva anser de troligen att de uppnått höjden av förfining. De har nämligen skaffat champagnevisp.
En champagnevisp är gärna tillverkad i renaste silver, om inte i guld. Och vem som kommit på den vet jag inte, vill inte heller veta, för tokiga människor kan man lika gärna undvika.
Champagnevispen är kreerad för att man ska ta bort bubblorna ur champagnen. På ett par sekunder förstör man det som tagits fram med omsorgsfull och varsam produktion och lagring.
Helgerån. Det finns inget annat ord. Champagne utan bubblor är inte champagne. Vispad champagne är inte champagne. Champagnevispen har inget existensberättigande, det är helt enkelt en visp för mycket.
För det är ju bubblorna som gör det!
Jo då, det har jag vetat länge, bloggat om det, mer än en gång dessutom. Men nu finns det också vetenskapliga bevis på att så är fallet. En grupp forskare från Frankrike och Tyskland har visat att det är en tydlig kemisk skillnad mellan vätskan i en champagneflaska och de små bubblor som bildas i den så snart den korkas upp och koloxiden frigörs. Forskningen presenteras i dagarna i en amerikansk vetenskapstidskrift.
Slutsatsen är att det är bubblorna som bär smakämnena in i våra munnar. Och det är när den stadiga strömmen av bubblor – bara en halv millimeter stora i diameter – exploderar i glaset som smakämnena frigörs och uppfattas av näsa och smaklökar.
Folk med champagnevisp göre sig icke besvär. Låt dem vispa en Pepsi i stället!
Copyright Klimakteriehäxan
Dagens Nyheter har också läst bubbelartikeln i PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences). Frågan är dock om antalet bubblor i 75 cl champagne är 100 miljoner - eller "bara" 49 miljoner ... på den punkten går uppfattningarna i sär!
Har ni förresten tänkt på en sak: på torsdag går vinpriserna upp ...
Verktyg för blickfång - tisdagstema
Tisdagstemat denna vecka är VERKTYG.Hur kan jag då komma på tanken att visa en skylt, hängande i ett franskt gathörn?
Jo så här: man måste söka efter verktyg som kan hjälpa till att dra uppmärksamheten till sig om man är näringsidkare av vilket slag det vara må.
Och då måste ju en vacker skylt vara ett effektivare verktyg än en ful - eller hur? Och nog är just den här vacker, eller hur?
Klicka på länken ovan hittar du fler tolkningar - och klickar du på min bild ser du den i större format. Förstås.
PS Och apropå verktyg så kom jag just att tänka på något som jag skrev för rätt länge sedan. Kolla här!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 28, 2009
Citat
"Och så var det det där med volymen. Om medelålders herrar var feta så hette det embonpoint. Yngre herrar var på sin höjd kraftiga och satta. Äldre damer såg friska ut, medelålders damer hade en fyllig charm. Jag var bara tjock, jag, det var ingen som försökte hitta något annat ord utom en knöl i andra ringen som hade naturvetenskaplig läggning och kallade mig för 'specifika vikten'. Och det fanns inga chica modeller för större nummer bland skolflickor och studentskor på den tiden. Midjan flyttades hänsynslöst upp och ner, upp och ner, från knäna till diafragman. Att man inte hade någon midja frågade ingen efter, det var bara att flytta med."
-Barbro "Bang" Alving, den fenomenala, minns sin - och alltför många andras - ungdom i ett av de inledande kåserierna i boken "Älskar att resa" från 1962. Bantning hade inte slagit igenom i hennes kretsar, och att Big Is Beatuiful hade inte heller någon upptäckt. I dag finns i alla fall Generous och Xlnt ... fast annars har språkbruket väl i stort sett överlevt, möjligen med undantag för "embonpoint".
-Barbro "Bang" Alving, den fenomenala, minns sin - och alltför många andras - ungdom i ett av de inledande kåserierna i boken "Älskar att resa" från 1962. Bantning hade inte slagit igenom i hennes kretsar, och att Big Is Beatuiful hade inte heller någon upptäckt. I dag finns i alla fall Generous och Xlnt ... fast annars har språkbruket väl i stort sett överlevt, möjligen med undantag för "embonpoint".
söndag, september 27, 2009
Hur ser jag ut - utan ögon?
Om jag kastar en blick över axeln idag ser jag tillbaka på en ovanligt körig vecka. Dagar som ramats in av en tjurrusning för att hinna med morgonbussen – och sedan en evig väntan på kvällsbussen hemåt. Tiden däremellan fylld av möten med en ständig blick på klockan, hastig faktainhämtning, telefonsamtal, diskussioner, röra. På kvällen rester eller hämtpizza till middag. Bloggning? Knappast.
Det blir ju så där ibland, oftast dessutom självförvållat, även om graden av skuld kan diskuteras. Intressant blir det hur som helst att se vilka effekter den där stressen kan föra med sig. I mitt fall bjöd veckan på två sådana överraskningar, två dagar i rad.
I torsdags upptäcker jag plötsligt, någon gång vid lunchtid, att jag inte har något örhänge i ena örat. Aj – tappat? Men nej, jag har ju inget i andra örat heller! Och titta, inga ringar på händerna! Inser direkt att det blev för brådis till bussen i morse. Det brukar inte hända, jag tycker någon form av smycken hör till min klädsel, ett roligt sätt att leka med mitt utseende, för min egen skull, faktiskt.
Fredagen, veckans förvisso femte och sista etapp i loppet mot en liten vilodag, lät timmarna flyga. Fast förr eller senare, i det här fallet senare, behöver man ju gå en sväng och ”tvätta händerna”. Och när jag gör det kastar jag en blick i spegeln. HJÄLP! Hur ser jag ut?!? JAG HAR JU INGA ÖGON! Har glömt att sätta på mig ansiktet!
Ännu en morgonbuss var naturligtvis orsaken.
Jo, glasögon hade jag förstås, och tur var väl det. Men att knalla iväg ut bland folk fullständigt au naturelle runt ögonen, det gör jag bara inte. Ni har säkert sett hundra så kallade intervjuer där erkända skönheter får svara på frågan vilken sminkdetalj de inte kan tänka sig att avvara en endaste sekund. Beroende på typen är svaret endera ”Jag kan inte leva utan Ardens fuktkräm Dagens Daggdroppe nummer 93, den kostar visserligen 1000 kronor för en milliliter men är värd vartenda öre” eller ”Apotekets bassalva funkar bäst”.
Gissa vad jag skulle svara?
Mascara! Oavsett märke, prisklass och övriga variabler är det färgen på fransarna som inte är umbärlig. Resten, skuggor, läppstift, highlighters osv kan kvitta. Men det är tack vare mascaran jag ser vaken ut. Har man av födsel så gott som osynliga och inte ens särskilt långa fransar behöver de bättras på, resten går att klara sig utan eller slänga på lite senare, om tillfälle ges.
Nu är det dags för en ny arbetsvecka.
Kanske ska jag lägga ner en liten reservmascara i handväskan … för alla eventualiteters skull …
För även om man är lite trött och längtar hem till sängen redan på förmiddagen verkar det väl ändå bäst att se vaken ut.
Copyright Klimakteriehäxan
Det blir ju så där ibland, oftast dessutom självförvållat, även om graden av skuld kan diskuteras. Intressant blir det hur som helst att se vilka effekter den där stressen kan föra med sig. I mitt fall bjöd veckan på två sådana överraskningar, två dagar i rad.
I torsdags upptäcker jag plötsligt, någon gång vid lunchtid, att jag inte har något örhänge i ena örat. Aj – tappat? Men nej, jag har ju inget i andra örat heller! Och titta, inga ringar på händerna! Inser direkt att det blev för brådis till bussen i morse. Det brukar inte hända, jag tycker någon form av smycken hör till min klädsel, ett roligt sätt att leka med mitt utseende, för min egen skull, faktiskt.
Fredagen, veckans förvisso femte och sista etapp i loppet mot en liten vilodag, lät timmarna flyga. Fast förr eller senare, i det här fallet senare, behöver man ju gå en sväng och ”tvätta händerna”. Och när jag gör det kastar jag en blick i spegeln. HJÄLP! Hur ser jag ut?!? JAG HAR JU INGA ÖGON! Har glömt att sätta på mig ansiktet!
Ännu en morgonbuss var naturligtvis orsaken.
Jo, glasögon hade jag förstås, och tur var väl det. Men att knalla iväg ut bland folk fullständigt au naturelle runt ögonen, det gör jag bara inte. Ni har säkert sett hundra så kallade intervjuer där erkända skönheter får svara på frågan vilken sminkdetalj de inte kan tänka sig att avvara en endaste sekund. Beroende på typen är svaret endera ”Jag kan inte leva utan Ardens fuktkräm Dagens Daggdroppe nummer 93, den kostar visserligen 1000 kronor för en milliliter men är värd vartenda öre” eller ”Apotekets bassalva funkar bäst”.
Gissa vad jag skulle svara?
Mascara! Oavsett märke, prisklass och övriga variabler är det färgen på fransarna som inte är umbärlig. Resten, skuggor, läppstift, highlighters osv kan kvitta. Men det är tack vare mascaran jag ser vaken ut. Har man av födsel så gott som osynliga och inte ens särskilt långa fransar behöver de bättras på, resten går att klara sig utan eller slänga på lite senare, om tillfälle ges.
Nu är det dags för en ny arbetsvecka.
Kanske ska jag lägga ner en liten reservmascara i handväskan … för alla eventualiteters skull …
För även om man är lite trött och längtar hem till sängen redan på förmiddagen verkar det väl ändå bäst att se vaken ut.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 24, 2009
Skynda, fynda!
I dag slår Bok- & Biblioteksmässan upp portarna i Göteborg, för 25:e gången. Jag kan tyvärr inte åka dit i år, det känns lite tomt men det är bara att hacka i sig ...
Men den som är där kan leta upp Isaberg Förlags monter (B05:41, nära Pirats jättemonter) och köpa boken Klimakteriehäxan till superpris – 50 kronor.
Billigare än en pocket. Billigare blir den aldrig! Och det är bara tre månader kvar till julafton, så den kan ju bli en julklapp också. "Bra presentbok för kvinnor med humor" har någon tidning skrivit som omdöme.
Och vill du kolla recensioner och läsarreaktioner är det bara att klicka på bilden av omslaget uppe till vänster så har du allt inom räckhåll med ett musklick!
Copyright Klimakteriehäxan
Men den som är där kan leta upp Isaberg Förlags monter (B05:41, nära Pirats jättemonter) och köpa boken Klimakteriehäxan till superpris – 50 kronor.
Billigare än en pocket. Billigare blir den aldrig! Och det är bara tre månader kvar till julafton, så den kan ju bli en julklapp också. "Bra presentbok för kvinnor med humor" har någon tidning skrivit som omdöme.
Och vill du kolla recensioner och läsarreaktioner är det bara att klicka på bilden av omslaget uppe till vänster så har du allt inom räckhåll med ett musklick!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 22, 2009
Höst
Det är dags nu.
Höstdagjämning.
För min del blev det första dagen på mycket länge med strumpor i skorna.
Ikväll ska jag högtidlighålla dagen ännu mer konkret. Under alla sommarmånader, ja ända sedan i våras faktiskt, sover jag i enlighet med kålblads- eller lager-på-lager-principen: bara med ett lakan, fast med möjlighet att greppa ett litet tunt täcke om det plötsligt skulle bli i svalaste laget kring sängen.
Men ikväll knölar jag in istoppstäcket i påslakanet.
Det är dags nu.
Vinden tar i, kastar sig runt husknuten i kolmörkret. Det blir mysigt att dra täcket ända upp till hakan.
Det är ju höst.
Copyright Klimakteriehäxan
Höstdagjämning.
För min del blev det första dagen på mycket länge med strumpor i skorna.
Ikväll ska jag högtidlighålla dagen ännu mer konkret. Under alla sommarmånader, ja ända sedan i våras faktiskt, sover jag i enlighet med kålblads- eller lager-på-lager-principen: bara med ett lakan, fast med möjlighet att greppa ett litet tunt täcke om det plötsligt skulle bli i svalaste laget kring sängen.
Men ikväll knölar jag in istoppstäcket i påslakanet.
Det är dags nu.
Vinden tar i, kastar sig runt husknuten i kolmörkret. Det blir mysigt att dra täcket ända upp till hakan.
Det är ju höst.
Copyright Klimakteriehäxan
Grönt är skönt - veckans tisdagstema
Grönska är så lätt att uppskatta, i en massa olika former.Gräset är grönt, trädet är grönt - och skönt i betydelsen vackert med sin intressanta stam, men också skönt eftersom det erbjuder skugga åt den som söker den varan.
Så kan det bli när det påbjudna tisdagstemat är just grönt och skönt.
Fler grönt-och-skönt-bilder här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 21, 2009
Nalle fick stanna hemma
I veckans Bildligt talat bidrog jag med ett foto på den sovande björnen. Då skrev jag också, att en text om denne högt älskade familjemedlem skulle komma. Här är den.
Nalle fick inte följa med till Norge.
Jag lyfte lite på täcket till Dotterns övergivna säng – och där ligger han, ömt nedbäddad, med huvudet på kudden.
Nalle är med ålderns rätt lite tufsig och medfaren, men vad mer kan man begära?
Första gången Dottern och Nalle möttes var den märkesdag i livet när hon skulle sova med de andra barnen på dagis, utan mamma. Vi hade förberett detta så bra vi kunde, men det var lite traumatiskt för oss båda. Det var då jag halade fram mitt trumfkort: Det här är Nalle, han vill gärna sova en stund tillsammans med dig, får han det?
Dottern tittade på honom, såg förstås att han var mjuk och söt, sträckte armarna efter honom, gav mig en hård kram och tryckte sedan Nalle ännu hårdare mot sitt bröst när hon vände mig ryggen och gick in där dagisfröknarna och de andra småttingarna förberedde middagsvilan.
Sedan den dagen har de varit oskiljaktiga. Nalle har flugit till Grekland och Spanien, haft bilsemester på Gotland, hälsat på farmor och mormor, sovit i olika sängar, varit på idrottsläger och pyjamasparty, tryckts ner i den ena väskan efter den andra. Bara en gång var katastrofen nära: vi hade varit i London och halvvägs till flygplatsen på väg hem insåg vi att Nalle inte var med. Han skulle missa flyget – och vad värre var, vi skulle kanske aldrig mer få se honom!
De där restimmarna var hemska. Jag var lika ledsen som den tårögda, hulkande och sorgtyngda Dottern. Knappt hade vi landat förrän jag började mitt spaningsarbete, och min stolthet visste heller inga gränser när jag efter en dryg vecka tvingat hotellpersonalen att leta efter Nalle för femtifjärde gången. Då hittades han och kom hem med posten. Visserligen sa barnet att han luktade ”lite konstigt”, men det gick över.
När Nalle var i tonåren och fortfarande aldrig hade badat föreslog jag lite försynt att vi faktiskt skulle köra honom i tvättmaskinen så att han eventuellt skulle bli så där mjukt luddig och gosig som han en gång varit. Men blicken Dottern gav mig till svar var förintande. Man kör inte sin älskade i tvättmaskin, ens om han är en nallebjörn.
Så obadad är han fortfarande, och jag skulle aldrig våga mig på ens en liten tvätt i dag. De baciller han har, de har han.
Nalle har åtminstone för närvarande en hel säng för sig själv, och det kan han ha gjort sig förtjänt av, efter alla dessa år av trogen tröst och tjänst. Han skulle säkert inte trivas lika bra i Oslo.
Kommer Dottern bara hem igen får han säkert en riktig bamsekram. För jag är säkert på att hon älskar honom fortfarande, trots att han inte fick följa med till Norge. Och när jag saknar henne kan jag ju smyga in i det övergivna rummet och krama Nalle i stället.
Nu stoppar jag om honom ordentligt igen.
Copyright Klimakteriehäxan
Nalle fick inte följa med till Norge.Jag lyfte lite på täcket till Dotterns övergivna säng – och där ligger han, ömt nedbäddad, med huvudet på kudden.
Nalle är med ålderns rätt lite tufsig och medfaren, men vad mer kan man begära?
Första gången Dottern och Nalle möttes var den märkesdag i livet när hon skulle sova med de andra barnen på dagis, utan mamma. Vi hade förberett detta så bra vi kunde, men det var lite traumatiskt för oss båda. Det var då jag halade fram mitt trumfkort: Det här är Nalle, han vill gärna sova en stund tillsammans med dig, får han det?
Dottern tittade på honom, såg förstås att han var mjuk och söt, sträckte armarna efter honom, gav mig en hård kram och tryckte sedan Nalle ännu hårdare mot sitt bröst när hon vände mig ryggen och gick in där dagisfröknarna och de andra småttingarna förberedde middagsvilan.
Sedan den dagen har de varit oskiljaktiga. Nalle har flugit till Grekland och Spanien, haft bilsemester på Gotland, hälsat på farmor och mormor, sovit i olika sängar, varit på idrottsläger och pyjamasparty, tryckts ner i den ena väskan efter den andra. Bara en gång var katastrofen nära: vi hade varit i London och halvvägs till flygplatsen på väg hem insåg vi att Nalle inte var med. Han skulle missa flyget – och vad värre var, vi skulle kanske aldrig mer få se honom!
De där restimmarna var hemska. Jag var lika ledsen som den tårögda, hulkande och sorgtyngda Dottern. Knappt hade vi landat förrän jag började mitt spaningsarbete, och min stolthet visste heller inga gränser när jag efter en dryg vecka tvingat hotellpersonalen att leta efter Nalle för femtifjärde gången. Då hittades han och kom hem med posten. Visserligen sa barnet att han luktade ”lite konstigt”, men det gick över.
När Nalle var i tonåren och fortfarande aldrig hade badat föreslog jag lite försynt att vi faktiskt skulle köra honom i tvättmaskinen så att han eventuellt skulle bli så där mjukt luddig och gosig som han en gång varit. Men blicken Dottern gav mig till svar var förintande. Man kör inte sin älskade i tvättmaskin, ens om han är en nallebjörn.
Så obadad är han fortfarande, och jag skulle aldrig våga mig på ens en liten tvätt i dag. De baciller han har, de har han.
Nalle har åtminstone för närvarande en hel säng för sig själv, och det kan han ha gjort sig förtjänt av, efter alla dessa år av trogen tröst och tjänst. Han skulle säkert inte trivas lika bra i Oslo.
Kommer Dottern bara hem igen får han säkert en riktig bamsekram. För jag är säkert på att hon älskar honom fortfarande, trots att han inte fick följa med till Norge. Och när jag saknar henne kan jag ju smyga in i det övergivna rummet och krama Nalle i stället.
Nu stoppar jag om honom ordentligt igen.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, september 20, 2009
Bildligt talat: Björnen sover
Fler bidrag i kedjan Bildlig talat finner du om du klickar här.I morgon kommer det en story till den här bilden!
Uppdaterat: vill du läsa den - scrolla upp till inlägget ovan.
Copyright Klimakteriehäxan
På plats i grannlandet
Hennes packning var en syn att skåda.Först min allra största resväska, den som kan utökas rejält när man drar upp ett blixtlås runt locket. Sedan en annan resväska, normalstor. Och så en Ikea-kasse, full till brädden. Plus en rejäl axelväska med laptop och lite andra nödvändigheter, någon lös påse och en pryl i varje ficka.
Det var under detta lass hon vacklade mot tåget till Oslo, min utvandrande dotter. Den sammanlagda vikten av väskorna skulle ha ruinerat vilken flygresenär som helst, men på tåg har man ju – än så länge – inga sådana begränsningar.
Tillsammans med två likasinnade finns hon nu på plats i grannlandet.
Nu ska det alltså brytas ny terräng, på norsk grund. Jag tänker på Knut Hamsuns ”Markens gröda”, när Isak och Inger kämpar för sin överlevnad. Riktigt så fungerar det förstås inte en bit in på 2000-talet, även om svenskar säger att ”Norge är den sista Sovjet-staten” (dåvarande näringsministern Björn Rosengren) och försöker få norrmän att bevara sitt lillebrorskomplex gentemot oss svenskar.
Men allt sådant har väl ändå blivit svårare nu, när Fredrik Skavlan krönts till kung i svensk tv, Alexander Rybak är tonårsidol och ”Himmelblå” förgyller måndagkvällarna med feelgood-historier i karg skärgårdsmiljö – och alltihop på norska. Lägg därtill att alla oljemiljarderna gett den norska kronan ett värde som får svenska pengar att krympa flera storlekar.
Bostadsfrågan har i alla fall löst sig, till ett i mina öron hutlöst pris. På jobbfronten verkar det vara ganska lotteriartat: har man tur får man påhugg på restaurang med gott renommé, gäster som är frikostiga med dricks och god mat också till personalen.
Har man mindre tur får man shoppa runt och pröva på lite varjehanda, vilket förstås också kan betyda att man drar en vinstlott i slutändan.
Fast ingen verkar skära guld med täljkniv i Oslo heller, mer än möjligen de som hyr ut sina lägenheter i andra hand till lycksökande svenska ungdomar.
Dottern har dessutom bestämt sig för att pröva den bana jag varnat henne (och alla andra) för å det allra strängaste: telefonförsäljning.
På sin stockholmska ringer hon nu till folk runt om i Norge och erbjuder dem att byta elleverantör. Hon säger att hon har svårt att somna för att de olika villkoren och avtalsklausulerna för elleveranser snurrar i skallen. Du milde tid, sådant är ju komplicerat redan på svenska!
Kan bara skaka misstroget på huvudet och hoppas att hon hittar något bättre. Om inte annat så tänker hon väl om den dag hon råkar ringa en trönder. För då upphör den där förståelsen över gränsen. Trönder är en obegriplig norsk dialekt – och lägg till det något om ett elavtal … Inte utan att man hoppas att det fanns något till tröst i den där jättepackningen.
Men jag tror inte Nalle, som varit med i tjugo år som en oumbärlig vän, fick flytta med den här gången.
Han förstår kanske inte norska.
Eller så ville han bara inte utvandra utan är nöjd ändå.
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden används med benäget tillstånd av Dottern.
Citat x 2
"Både som revyartist och skådespelare var hon ett märkvärdigt barn av sin tid. Men för den gamla jazzpubliken var hon ändå alltid bara utlånad. Det är som sångerska hon har evigt liv."
-Lars Linder, DN, recenserar en ny bok om Monica Zetterlund, där hennes insatser bland annat som Ulrika i Västergöl i Troells Utvandrar-filmer och som hembiträde i Söderkåkar - med all rätt - hyllas. Vilket ger mig anledning att påminna om, att Monicas egen "Hågkomster ur ett dåligt minne" är stor underhållning, speciellt som hörbok - Monica läser förstås själv.
"Allt som du kan göra innan 30 kan du också göra efter 30. Låt inte en kombination av två siffror sätta begränsningar för ditt liv, varken före eller efter det du fyllt år."
-Johan Åkesson, 27-årig krönikör i DN söndag, om sin stundande 30-årskris. Rådet ovan har han fått av någon bekant på Facebook, och rådet verkar högst användbart även på en massa andra sifferkombinationer i födelsedagssammanhang ...
-Lars Linder, DN, recenserar en ny bok om Monica Zetterlund, där hennes insatser bland annat som Ulrika i Västergöl i Troells Utvandrar-filmer och som hembiträde i Söderkåkar - med all rätt - hyllas. Vilket ger mig anledning att påminna om, att Monicas egen "Hågkomster ur ett dåligt minne" är stor underhållning, speciellt som hörbok - Monica läser förstås själv.
"Allt som du kan göra innan 30 kan du också göra efter 30. Låt inte en kombination av två siffror sätta begränsningar för ditt liv, varken före eller efter det du fyllt år."
-Johan Åkesson, 27-årig krönikör i DN söndag, om sin stundande 30-årskris. Rådet ovan har han fått av någon bekant på Facebook, och rådet verkar högst användbart även på en massa andra sifferkombinationer i födelsedagssammanhang ...
lördag, september 19, 2009
En annan sorts lyx
Vad är lyx?Ett överflöd av allt möjligt: pengar, mat, kläder, teknik, prylar?
Jo för all del.
Men nog kan väl lyx också vara annat. Som till exempel lugn och ro, tystnad, närhet till naturen.
Så när temat för "Veckans fönster" är "lyxigt" väljer jag en bild på det senare. Ett fönster som vetter mot sommar-Sverige, soligt och grönt där utanför, tyst och stilla. Bara att njuta - av ren lyx.
Fler lyxiga fönster har du vägen till här.
Copyright Klimakteriehäxan
Vill du se bilden i större format? Klicka bara på den!
torsdag, september 17, 2009
Ett dukat bord
-Inte köpa servetter nu igen!
Vi är på Ikea och Sonen ser mig bromsa in vid de jättestora travarna med pappersservetter i olika mönster och färger. Det är sant att jag sällan kommer ut från Det Stora Möbelvaruhuset utan åtminstone ett paket servetter. Och Sonen tycker att vi har för mycket av den varan hemma. Eftersom de inte går åt i samma takt som potatisen och mjölken, till exempel.
Men varför skulle man inte köpa servetter?
Ska det dukas lite trevligare än bara på köksbordet i största hast behövs det lite extra tillbehör. En hushållsrulle ser inte så kul ut. Och dessutom är det så med servetter, att de har obegränsad hållbarhet, så det är bara att slå till när tillfälle ges. Alltså tycker till exempel jag att man gärna kan ha ett sortiment: röda till jul och kräftor, blåmönstrade till den blå damastduken, klassiska vita som passar till allt, några skojiga och mindre till eventuellt drinktilltugg, en variant som förgyller ett tårtkalas på födelsedagen … Gjorde nyss slut på några trevliga gröna med cyklar på, har just tagit fram vackert höstlövsmönstrade (rea på Hemtex i våras).
För säga vad man vill om matlagning, men den rätt finns inte som inte vinner på att inmundigas vid ett vackert dukat bord. Där ska det gärna finnas både blommor och levande ljus och kanske något annat årstidsanpassat – löv från en höstglödande lönn, glaspärlor som fångar upp ljuset, eller vad man nu känner lust att experimentera med.
Att duka och fixa var egentligen det enda jag fick beröm för när vi hade hemkunskap i skolan. Allt som skulle in i ugnen glömde jag bort tills det var bränt, matbrödet liknade betongfundament, såsen var som klister. Men sallad var jag bra på redan då, fast det tyckte inte ”hushållsfröken” var någon större bedrift – den gick ju inte att förstöra.
Så det var väl det där med dukningen, och servetterna i olika brutna former, som räddade mig.
Om sanningen ska fram, så står det numera oftast ett gäng servetter på mitt köksbord också. Behöver ju inte snåla med dem, eftersom jag har ett sådant bra lager. Förresten har min matlagning med tiden åtminstone närmat sig mina färdigheter i dukning.
Så det så.
Copyright Klimakteriehäxan
Vi är på Ikea och Sonen ser mig bromsa in vid de jättestora travarna med pappersservetter i olika mönster och färger. Det är sant att jag sällan kommer ut från Det Stora Möbelvaruhuset utan åtminstone ett paket servetter. Och Sonen tycker att vi har för mycket av den varan hemma. Eftersom de inte går åt i samma takt som potatisen och mjölken, till exempel.
Men varför skulle man inte köpa servetter?
Ska det dukas lite trevligare än bara på köksbordet i största hast behövs det lite extra tillbehör. En hushållsrulle ser inte så kul ut. Och dessutom är det så med servetter, att de har obegränsad hållbarhet, så det är bara att slå till när tillfälle ges. Alltså tycker till exempel jag att man gärna kan ha ett sortiment: röda till jul och kräftor, blåmönstrade till den blå damastduken, klassiska vita som passar till allt, några skojiga och mindre till eventuellt drinktilltugg, en variant som förgyller ett tårtkalas på födelsedagen … Gjorde nyss slut på några trevliga gröna med cyklar på, har just tagit fram vackert höstlövsmönstrade (rea på Hemtex i våras).För säga vad man vill om matlagning, men den rätt finns inte som inte vinner på att inmundigas vid ett vackert dukat bord. Där ska det gärna finnas både blommor och levande ljus och kanske något annat årstidsanpassat – löv från en höstglödande lönn, glaspärlor som fångar upp ljuset, eller vad man nu känner lust att experimentera med.
Att duka och fixa var egentligen det enda jag fick beröm för när vi hade hemkunskap i skolan. Allt som skulle in i ugnen glömde jag bort tills det var bränt, matbrödet liknade betongfundament, såsen var som klister. Men sallad var jag bra på redan då, fast det tyckte inte ”hushållsfröken” var någon större bedrift – den gick ju inte att förstöra.
Så det var väl det där med dukningen, och servetterna i olika brutna former, som räddade mig.
Om sanningen ska fram, så står det numera oftast ett gäng servetter på mitt köksbord också. Behöver ju inte snåla med dem, eftersom jag har ett sådant bra lager. Förresten har min matlagning med tiden åtminstone närmat sig mina färdigheter i dukning.
Så det så.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
