Skottdag.
Den dag då kvinnan av hävd har rätt att fria till mannen som vunnit hennes hjärta.
Om hon törs.
Jag tordes en gång.
Han sa ja!
Men sen då?
Nähä.
Det bidde inte ens en tumme. Lika lite som det blev bröllop.
Nu är det förstås så otroligt länge sedan att det nästan är bortglömt.
Fast bara nästan.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, februari 29, 2008
torsdag, februari 28, 2008
Påssjuka och flärdtjänst
Jag står i kassan och har, som vanligt, glömt den förnuftiga tygkassen jag köpt speciellt för att bära hem dagligvarorna i. Hemma finns en hel trave, men ingen har jag lyckats få med mig i hastigheten.
Alltså blir det en plastkasse, och 1.50 till på kvittot.
En lysande affär.
För butiken.
I en artikel i Dagens Industri idag finns fakta i målet: få artiklar som säljs av de stora kedjorna är så lönsamma som de där plastpåsarna.
Påsar som dessutom är ett miljöhot. Men som ger matvaruaffärerna extrainkomster på flera hundra miljoner kronor varje år. Hur många av de där kronorna har jag stått för? Törs inte räkna efter.
Å andra sidan: vad gör man? Försök ta hem tre liter mjölk, morötter, margarin, spaghetti och skinka i handväskan, får du se. Nog för att handväskorna har blivit stora, men SÅ stora? Nej faktiskt inte.
Det finns förstås papperskassar också, det är ett alternativ som är aningen bättre i alla fall om man tänker miljömässigt. Men de allra flesta matkunder väljer plastvarianten. Nu erbjuds man också en sort av återvinningsbar specialplast, baserad på majs, fast än har den inte slagit igenom.
Den där vanliga plastpåsen blir för all del ofta återanvänd, om inte annat så till avfall, men någon återvinning är det inte tal om.
Förmodligen är det bara en tidsfråga innan också H&M och Lindex och alla de andra också tar betalt för påsarna – inte helt fel, kan jag tycka, i alla fall inte om det får fler att ta med sig väska hemifrån, som i forntiden, om ni minns?
Och anledningen till att jag faktiskt har en hel trave med miljövänliga tygkassar hemma, det är att jag då och då köper ännu en sådan i stället för den vanligaste, den i plast. Har sett att det finns energiska människor som piffar upp de där tygpåsarna med applikationer i glada färger och mönster, men så långt kommer jag nog aldrig, även om jag sympatiserar med tanken.
Tills vidare erkänner jag mig drabbad av påssjukan. Och rätt som det är har man varit ute och tokshoppat och har händerna så fulla av påsar från alla möjliga affärer att man, som den sjukdomsdrabbade människa man är, måste ta flärdtjänst (alltså taxi) hem.
För det är inte alldeles enkelt att balansera påsskörden i bussen eller t-banevagnen heller. Vilket gäller kassar i såväl papper och tyg som plast.
Copyright Klimakteriehäxan
Alltså blir det en plastkasse, och 1.50 till på kvittot.
En lysande affär.
För butiken.
I en artikel i Dagens Industri idag finns fakta i målet: få artiklar som säljs av de stora kedjorna är så lönsamma som de där plastpåsarna.
Påsar som dessutom är ett miljöhot. Men som ger matvaruaffärerna extrainkomster på flera hundra miljoner kronor varje år. Hur många av de där kronorna har jag stått för? Törs inte räkna efter.
Å andra sidan: vad gör man? Försök ta hem tre liter mjölk, morötter, margarin, spaghetti och skinka i handväskan, får du se. Nog för att handväskorna har blivit stora, men SÅ stora? Nej faktiskt inte.
Det finns förstås papperskassar också, det är ett alternativ som är aningen bättre i alla fall om man tänker miljömässigt. Men de allra flesta matkunder väljer plastvarianten. Nu erbjuds man också en sort av återvinningsbar specialplast, baserad på majs, fast än har den inte slagit igenom.
Den där vanliga plastpåsen blir för all del ofta återanvänd, om inte annat så till avfall, men någon återvinning är det inte tal om.
Förmodligen är det bara en tidsfråga innan också H&M och Lindex och alla de andra också tar betalt för påsarna – inte helt fel, kan jag tycka, i alla fall inte om det får fler att ta med sig väska hemifrån, som i forntiden, om ni minns?
Och anledningen till att jag faktiskt har en hel trave med miljövänliga tygkassar hemma, det är att jag då och då köper ännu en sådan i stället för den vanligaste, den i plast. Har sett att det finns energiska människor som piffar upp de där tygpåsarna med applikationer i glada färger och mönster, men så långt kommer jag nog aldrig, även om jag sympatiserar med tanken.
Tills vidare erkänner jag mig drabbad av påssjukan. Och rätt som det är har man varit ute och tokshoppat och har händerna så fulla av påsar från alla möjliga affärer att man, som den sjukdomsdrabbade människa man är, måste ta flärdtjänst (alltså taxi) hem.
För det är inte alldeles enkelt att balansera påsskörden i bussen eller t-banevagnen heller. Vilket gäller kassar i såväl papper och tyg som plast.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, februari 27, 2008
Nittio?
Hoppade in i en taxi i morse, det hade blivit lite ont om tid.
Just när vi ska åka säger taxichauffören:
-Ska han med?
Va? Vem?
Jovisst, en granne kommer skuttande och viftar. Öppnar bildörren och undrar om han kan få åka.
Han ska till gymmet. Tränar varje måndag, onsdag och fredag.
Klart att han kan få lift en bit.
Vi far.
Och min granne, som är en allmänt pratsugen herre, börjar uppdatera mig på senaste nytt. Han har haft en härlig helg, till exempel.
-På söndan var det 90-årsmiddag, jättemysigt, god mat och trevliga gäster. Och på måndan var det 90-årsdag.
-Jaha, så trevligt, vem var det som fyllde?
-Det var jag, ju.
-Du? NITTIO?
-Jajamensan!
-Det kan ju ingen människa tro!
-Nä, inte jag heller.
Ja må han leva många lyckliga år!
Copyright Klimakteriehäxan
Just när vi ska åka säger taxichauffören:
-Ska han med?
Va? Vem?
Jovisst, en granne kommer skuttande och viftar. Öppnar bildörren och undrar om han kan få åka.
Han ska till gymmet. Tränar varje måndag, onsdag och fredag.
Klart att han kan få lift en bit.
Vi far.
Och min granne, som är en allmänt pratsugen herre, börjar uppdatera mig på senaste nytt. Han har haft en härlig helg, till exempel.
-På söndan var det 90-årsmiddag, jättemysigt, god mat och trevliga gäster. Och på måndan var det 90-årsdag.
-Jaha, så trevligt, vem var det som fyllde?
-Det var jag, ju.
-Du? NITTIO?
-Jajamensan!
-Det kan ju ingen människa tro!
-Nä, inte jag heller.
Ja må han leva många lyckliga år!
Copyright Klimakteriehäxan
Ordlös - Wordless
En ros kan göra mig ordlös. Ordlösa bilder i långa rader hittar du den här vägen.
A rose can make me wordless.
Many more wordless pictures to be found - this way!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, februari 26, 2008
Last - inte bara på tisdagar
Tisdagstema denna vecka: last.
Kan illustreras till exempel av denna bild.
Men det handlar förstås om lust också.
Och är inte alls något bara för tisdagar, utan snarare för alla veckans dagar.
En last i nöd och lust, helt enkelt!
Copyright Klimakteriehäxan
Vad det är?
Sudoku förstås!
måndag, februari 25, 2008
Tid hos frissan
Beställde tid hos såväl frissa som tandhygienist inför återinträdet i förvärvslivet. Det gäller ju att försöka se lite pigg och utvilad ut efter så lång frånvaro.
Besök hos tandhygienisten är ett nödvändigt ont som jag inte gillar.
Betydligt bättre tycker jag om att gå till lilla damfriseringen.
Ni vet hur det är: man sjunker ner i en hyfsat bekväm stol, får en skyddskappa runt axlarna och bespetsar sig på att bli lite ompysslad och rent av lite snyggare.
Då kommer ofelbart den där frågan.
Frågan om vilken frisyr man tänkt sig?
Förr i världen svarade jag ofta att tack, gärna lite långt och böljande. Det var ju någorlunda skojigt sagt. Eller åtminstone avsett så, av en person med medfödd självstripig peruk, starkt påminnande om ett sorgset halmtak.
Men i själva verket handlade det ju, per automatik, huvudsakligen om klippning.
Vildvuxen kalufs skulle tuktas, spretiga testar kapas, en lång lugg kortas. Ibland skulle en rak slinga krökas, en råttfärgad få stänk av guld.
Detta är ju numera historia.
Idag är det där långa och böljande inget att skämta om.
Skulle jag komma dragandes med det igen skulle frissan bara le belåtet och i andanom höra det sköna klirret i kassalådan.
För nu för tiden frågar hon ofelbart om jag inte vill ha en liten förlängning? Eller åtminstone en liten extra slinga, kanske i någon kul färg, exempelvis blå?
En glesnande hjässa kan förses med tätare svall, ett kort hår kan på någon timme bli midjelångt. Billigaste varianten är konstgjord.
Ska det vara äkta lär håret komma från någonstans i Indien, det tvättas, färgas och sätts ihop till lösa hårflikar som går att köpa i lagom mängd. De kan limmas fast, eller sys. Och de sitter kvar, endera tills man glömmer bort sig och tar en kraftfullt tag med hårborsten (AJ!), eller tills det egna håret växt ut så mycket att de köpta stråna börjar leva sitt eget liv och ser ut som det falsarium de i själva verket är.
Nu går man alltså ofta till frisören inte för att bli klippt, utanför att få längre hår.
Jag har inte riktigt känt behovet än, så hittills har jag tackat nej. Klipper till med en klippning till.
Men kom inte och säg att inte världen utvecklas.
Copyright Klimakteriehäxan
Besök hos tandhygienisten är ett nödvändigt ont som jag inte gillar.
Betydligt bättre tycker jag om att gå till lilla damfriseringen.
Ni vet hur det är: man sjunker ner i en hyfsat bekväm stol, får en skyddskappa runt axlarna och bespetsar sig på att bli lite ompysslad och rent av lite snyggare.
Då kommer ofelbart den där frågan.
Frågan om vilken frisyr man tänkt sig?
Förr i världen svarade jag ofta att tack, gärna lite långt och böljande. Det var ju någorlunda skojigt sagt. Eller åtminstone avsett så, av en person med medfödd självstripig peruk, starkt påminnande om ett sorgset halmtak.
Men i själva verket handlade det ju, per automatik, huvudsakligen om klippning.
Vildvuxen kalufs skulle tuktas, spretiga testar kapas, en lång lugg kortas. Ibland skulle en rak slinga krökas, en råttfärgad få stänk av guld.
Detta är ju numera historia.
Idag är det där långa och böljande inget att skämta om.
Skulle jag komma dragandes med det igen skulle frissan bara le belåtet och i andanom höra det sköna klirret i kassalådan.
För nu för tiden frågar hon ofelbart om jag inte vill ha en liten förlängning? Eller åtminstone en liten extra slinga, kanske i någon kul färg, exempelvis blå?
En glesnande hjässa kan förses med tätare svall, ett kort hår kan på någon timme bli midjelångt. Billigaste varianten är konstgjord.
Ska det vara äkta lär håret komma från någonstans i Indien, det tvättas, färgas och sätts ihop till lösa hårflikar som går att köpa i lagom mängd. De kan limmas fast, eller sys. Och de sitter kvar, endera tills man glömmer bort sig och tar en kraftfullt tag med hårborsten (AJ!), eller tills det egna håret växt ut så mycket att de köpta stråna börjar leva sitt eget liv och ser ut som det falsarium de i själva verket är.
Nu går man alltså ofta till frisören inte för att bli klippt, utanför att få längre hår.
Jag har inte riktigt känt behovet än, så hittills har jag tackat nej. Klipper till med en klippning till.
Men kom inte och säg att inte världen utvecklas.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, februari 24, 2008
I stället för schlager
Ser när jag är ute på en bloggrunda att Melodifestivalen är det man ”ska” blogga om. Om man nu över huvud taget ska blogga på lördagar – det är väldigt tydligt att många väljer teven framför datorn de där kvällarna när schlagereliten gör upp om SM i pop.
Hur som helst så är jag en i minoriteten, en av dem som inte sitter andlös i väntan på nästa nummer, med penna i nypan och schlagerpoäng i blick.
Och jag tror att jag drar vinstlotten!
I går till exempel, i tvåan. Först Parkinson, alltid sevärd. Strax därpå långfilmen ”Den bästa av mödrar” – om finska krigsbarn i Sverige på 40-talet. Maria Lundqvist fick en välförtjänt Guldbagge för den när det begav sig (2005).
Det finns en bok på samma tema, en bok som öppnade mina ögon för de här ofta gripande, alldeles för ofta tragiska historierna om barnen som skickades iväg hemifrån, rakt ut i det stora okända, där man inte ens förstod finska.
Sinikka Ortmark skrev den. Bokens titel är ”Du som haver barnen kär”. Otroligt rörande om hennes eget öde – hon blev förvisso så småningom ”svensk”, men vägen dit var lång och svår. Rekommenderas! Fast den finns nog bara på antikvariat eller bibliotek i dag, är jag rädd.
Och längre från melodifestivalen är det svårt att komma.
Copyright Klimakteriehäxan
Hur som helst så är jag en i minoriteten, en av dem som inte sitter andlös i väntan på nästa nummer, med penna i nypan och schlagerpoäng i blick.
Och jag tror att jag drar vinstlotten!
I går till exempel, i tvåan. Först Parkinson, alltid sevärd. Strax därpå långfilmen ”Den bästa av mödrar” – om finska krigsbarn i Sverige på 40-talet. Maria Lundqvist fick en välförtjänt Guldbagge för den när det begav sig (2005).
Det finns en bok på samma tema, en bok som öppnade mina ögon för de här ofta gripande, alldeles för ofta tragiska historierna om barnen som skickades iväg hemifrån, rakt ut i det stora okända, där man inte ens förstod finska.
Sinikka Ortmark skrev den. Bokens titel är ”Du som haver barnen kär”. Otroligt rörande om hennes eget öde – hon blev förvisso så småningom ”svensk”, men vägen dit var lång och svår. Rekommenderas! Fast den finns nog bara på antikvariat eller bibliotek i dag, är jag rädd.
Och längre från melodifestivalen är det svårt att komma.
Copyright Klimakteriehäxan
Ett ovanligt långt sportlov
Det är dags nu.
Dags att se sanningen i vitögat igen.
I morgon är det arbetsdag.
En lång sjukskrivning är till ända – jag tror det är min enda, hittills, om man inte räknar några udda förkylningsdagar och en och annan attack av kräksjuka genom åren.
Den här gången blev jag ordentligt förklarad oförmögen att arbeta, i hela sex veckor.
Men jag har varit noga med att påpeka att det faktiskt inte varit synd om mig, för även om jag varit sjukskriven så har jag ju ändå varit frisk.
Ett kirurgiskt ingrepp i en fot kan inte kallas sjukdom, menar jag. Det finns så många andra som är sjuka på riktigt, och som det är synd om – på riktigt.
Folk har i alla fall snällt hört av sig och frågat inte bara hur jag och foten mått, utan framför allt hur i all världen jag har fått tiden att gå.
Och nog för att jag undrade lite i förväg.
Fast nu vet jag besked: inga, absolut inga problem alls. Böcker, filmer, Internet (med alla bloggar!) och till och med stickning finns ju. Minst en sudoku om dagen har det blivit, och några korsord. Samt den livsnödvändiga Nian i SvD.
Men mest har jag idrottat – väldigt flitigt, i alla fall om man betänker att jag varit beordrad att hålla mig stilla och ha vänster fot, den för hallux valgus åtgärdade, högt.
Tänk att jag varit uppe och nosat på rekordhöjder kring 2.40 med den, så sent som på SM i dag!
Skidskytte-VM deltog jag synnerligen aktivt i, från början med liv och lust, fast lusten avtog allt eftersom veckan gick.
I häcklöpning har jag hjälpt till att ordna nytt världsrekord på 60 meter för damer. Alpint har varit mer problematiskt, med stukade tummar, urkörningar och blygsamma placeringar. På längdskidor har det inte heller gått riktigt bra – och hockeyturneringen i Globen ska vi bara inte tala om! Tre Kronor var nere i knappt två och femti!
Som tur var slog vi i alla fall Israel i Davis Cup-tennisen, det var inte självklart. Lite simhopp har jag också hunnit med, faktiskt. Och eventuellt något mer som jag glömt.
Se där vad en stillasittande människa kan klara av under några vinterveckor. Kanske borde denna sjukledighet haft etiketten (ett ovanligt långt) sportlov?
I pauserna har jag dessutom gjort en och annan situp och, faktiskt, vevat lite på några små hantlar.
Man måste ju ligga i för att hålla sig på topp.
Copyright Klimakteriehäxan
Dags att se sanningen i vitögat igen.
I morgon är det arbetsdag.
En lång sjukskrivning är till ända – jag tror det är min enda, hittills, om man inte räknar några udda förkylningsdagar och en och annan attack av kräksjuka genom åren.
Den här gången blev jag ordentligt förklarad oförmögen att arbeta, i hela sex veckor.
Men jag har varit noga med att påpeka att det faktiskt inte varit synd om mig, för även om jag varit sjukskriven så har jag ju ändå varit frisk.
Ett kirurgiskt ingrepp i en fot kan inte kallas sjukdom, menar jag. Det finns så många andra som är sjuka på riktigt, och som det är synd om – på riktigt.
Folk har i alla fall snällt hört av sig och frågat inte bara hur jag och foten mått, utan framför allt hur i all världen jag har fått tiden att gå.
Och nog för att jag undrade lite i förväg.
Fast nu vet jag besked: inga, absolut inga problem alls. Böcker, filmer, Internet (med alla bloggar!) och till och med stickning finns ju. Minst en sudoku om dagen har det blivit, och några korsord. Samt den livsnödvändiga Nian i SvD.
Men mest har jag idrottat – väldigt flitigt, i alla fall om man betänker att jag varit beordrad att hålla mig stilla och ha vänster fot, den för hallux valgus åtgärdade, högt.
Tänk att jag varit uppe och nosat på rekordhöjder kring 2.40 med den, så sent som på SM i dag!
Skidskytte-VM deltog jag synnerligen aktivt i, från början med liv och lust, fast lusten avtog allt eftersom veckan gick.
I häcklöpning har jag hjälpt till att ordna nytt världsrekord på 60 meter för damer. Alpint har varit mer problematiskt, med stukade tummar, urkörningar och blygsamma placeringar. På längdskidor har det inte heller gått riktigt bra – och hockeyturneringen i Globen ska vi bara inte tala om! Tre Kronor var nere i knappt två och femti!
Som tur var slog vi i alla fall Israel i Davis Cup-tennisen, det var inte självklart. Lite simhopp har jag också hunnit med, faktiskt. Och eventuellt något mer som jag glömt.
Se där vad en stillasittande människa kan klara av under några vinterveckor. Kanske borde denna sjukledighet haft etiketten (ett ovanligt långt) sportlov?
I pauserna har jag dessutom gjort en och annan situp och, faktiskt, vevat lite på några små hantlar.
Man måste ju ligga i för att hålla sig på topp.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, februari 22, 2008
Vår vän diskborsten
Det finns saker i vår vardag som är svårt att vara utan.
Ta en sådan sak som diskborsten.
Inte sällan har jag ombetts ta med några stycken till bekanta som bor utomlands. Och folk som drar iväg på chartersemester till lägenhetshotell ser gärna till att packa en i resväskan.
Diskborste är något vi svenskar verkligen anser oss behöva.
Men denna praktiska kökspryl är alltså inte alls lika vanlig i resten av världen.
Så här ser diskvanorna ut (i alla fall om man får tro uppgifter från Konsumentföreningen Stockholm):
I Spanien diskar man med hjälp av en svamp.
Engelsmän och italienare använder trasa.
I Östeuropa diskar folk under rinnande vatten och häller diskmedlet direkt på det som ska diskas. (De har väl inte en aning om att man i Sverige automatiskt får IG i hemkunskap om man gör sig skyldig till denna dödssynd… så var det i alla fall i Sonens klass!)
I Mellanöstern häller man upp lite diskmedel på en tallrik, häller på lite vatten och doppar en tvättsvamp i blandningen för att sedan ge sig på resterna på tallrikar och bestick.
I Norden verkar vi ha en gemensam nämnare och det är att vi häller vatten i diskhon och har i diskmedlet.
Och det är naturligtvis i Sverige som den miljövänliga diskborsten tagits fram, den med utbytbart huvud.
Det intrycket förstärks om man roar sig med att kolla ordet ”diskborste” i Wikipedia.
Sedan är det naturligtvis så, att diskmaskinen minskat behovet av borsten till viss del. Fast inte kan man väl tänka sig ett kök utan diskborste?
Nej, det kan man inte.
Copyright Klimakteriehäxan
Ta en sådan sak som diskborsten.
Inte sällan har jag ombetts ta med några stycken till bekanta som bor utomlands. Och folk som drar iväg på chartersemester till lägenhetshotell ser gärna till att packa en i resväskan.
Diskborste är något vi svenskar verkligen anser oss behöva.
Men denna praktiska kökspryl är alltså inte alls lika vanlig i resten av världen.Så här ser diskvanorna ut (i alla fall om man får tro uppgifter från Konsumentföreningen Stockholm):
I Spanien diskar man med hjälp av en svamp.
Engelsmän och italienare använder trasa.
I Östeuropa diskar folk under rinnande vatten och häller diskmedlet direkt på det som ska diskas. (De har väl inte en aning om att man i Sverige automatiskt får IG i hemkunskap om man gör sig skyldig till denna dödssynd… så var det i alla fall i Sonens klass!)
I Mellanöstern häller man upp lite diskmedel på en tallrik, häller på lite vatten och doppar en tvättsvamp i blandningen för att sedan ge sig på resterna på tallrikar och bestick.
I Norden verkar vi ha en gemensam nämnare och det är att vi häller vatten i diskhon och har i diskmedlet.
Och det är naturligtvis i Sverige som den miljövänliga diskborsten tagits fram, den med utbytbart huvud.
Det intrycket förstärks om man roar sig med att kolla ordet ”diskborste” i Wikipedia.
Sedan är det naturligtvis så, att diskmaskinen minskat behovet av borsten till viss del. Fast inte kan man väl tänka sig ett kök utan diskborste?
Nej, det kan man inte.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, februari 21, 2008
Torsk på torsk igen
Jag var på väg mot disken med köttfärs och kycklingfilé till extrapris när jag såg den. Skylten som fick mig att tvärnita.
”Färsk torskfilé, vildfångad i norra Atlanten, 99 kronor kilot” stod det.
Motstå det den som kan, i tider när torsk är nästan lika förbjudet som grovporr på barnfilm. Jag kunde det inte, som ni förstår, nej, jag torskade direkt.
Fast inte vet jag vad det där ”vildfångad i norra Atlanten” egentligen berättar. Finns det tam torsk, numera? Odlad, det tror jag nog, men tämjd?
Hur som helst: jag slet åt mig ett par förpackningar med fina filéer, gömde dem under en påse med äpplen och ett paket hårt bröd och rusade mot kassan med snålvattnet rinnande.
Nu skulle det vankas torsk.
Väl hemma igen hade nog ingen sett det hemska bytet jag hade i kassen. Låste ytterdörren ett extra varv för säkerhets skull och satte igång.
En överhalning med pincetten för att garantera benfritt. Blandade ett ägg med lite lättmjölk i en djup tallrik, ströbröd och dinkelmjöl i en annan, spetsat med salt och vitpeppar. Panerade, stekte medan potatisen puttrade glatt. Citron till, och sallad förstås. Sedan var det bara att bjuda familjen till bords.
Ni vet hur det är när färsk fisk är som bäst: köttet liksom delar sig i vita små skivor, fasta, fina, läckra bitar som får paneringen att spricka upp.
Precis så var det.
Underbart gott. Vi gillar torsk allihop, fast vi nästan hunnit glömma hur det smakar.
För medan det har blivit så gott som omöjligt att uppbringa en bit torskrygg på finaste guldkrog – lyxkockarna har tagit sitt Ansvar För Miljön – så fanns den rara fisken plötsligt i butiken. Ute i havet lär den ju vara på väg att ta slut, men jag misstänker att den gick åt ännu fortare på Ica. En sak ska torsken veta medan den simmar iväg mot sin undergång: den är saknad av många.
Om jag inte har dåligt samvete när jag nu, helt egoistiskt, bjöd på torsk?
Jo, det är klart.
Det måste man ha efter att gjort något som hotar världens framtid och våra barns och barnbarns miljö och hälsa.
Men det bjöd jag också på den här gången.
Copyright Klimakteriehäxan
”Färsk torskfilé, vildfångad i norra Atlanten, 99 kronor kilot” stod det.
Motstå det den som kan, i tider när torsk är nästan lika förbjudet som grovporr på barnfilm. Jag kunde det inte, som ni förstår, nej, jag torskade direkt.
Fast inte vet jag vad det där ”vildfångad i norra Atlanten” egentligen berättar. Finns det tam torsk, numera? Odlad, det tror jag nog, men tämjd?
Hur som helst: jag slet åt mig ett par förpackningar med fina filéer, gömde dem under en påse med äpplen och ett paket hårt bröd och rusade mot kassan med snålvattnet rinnande.
Nu skulle det vankas torsk.
Väl hemma igen hade nog ingen sett det hemska bytet jag hade i kassen. Låste ytterdörren ett extra varv för säkerhets skull och satte igång.
En överhalning med pincetten för att garantera benfritt. Blandade ett ägg med lite lättmjölk i en djup tallrik, ströbröd och dinkelmjöl i en annan, spetsat med salt och vitpeppar. Panerade, stekte medan potatisen puttrade glatt. Citron till, och sallad förstås. Sedan var det bara att bjuda familjen till bords.
Ni vet hur det är när färsk fisk är som bäst: köttet liksom delar sig i vita små skivor, fasta, fina, läckra bitar som får paneringen att spricka upp.
Precis så var det.
Underbart gott. Vi gillar torsk allihop, fast vi nästan hunnit glömma hur det smakar.
För medan det har blivit så gott som omöjligt att uppbringa en bit torskrygg på finaste guldkrog – lyxkockarna har tagit sitt Ansvar För Miljön – så fanns den rara fisken plötsligt i butiken. Ute i havet lär den ju vara på väg att ta slut, men jag misstänker att den gick åt ännu fortare på Ica. En sak ska torsken veta medan den simmar iväg mot sin undergång: den är saknad av många.Om jag inte har dåligt samvete när jag nu, helt egoistiskt, bjöd på torsk?
Jo, det är klart.
Det måste man ha efter att gjort något som hotar världens framtid och våra barns och barnbarns miljö och hälsa.
Men det bjöd jag också på den här gången.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, februari 20, 2008
Yngre och snyggare?
En gång var jag tillsammans med en kille som jag var ganska så förtjust i. Ja, man är ju det i folk man har förhållanden med, så det är väl inget originellt med den saken. Vi bodde dock ganska långt isär och sågs periodvis lite sporadiskt, inte heller särskilt ovanligt.
Men hur nu turerna än gick och allting utvecklade sig, så uppdagades det så småningom att mannen i fråga umgicks ganska så flitigt också med sin sekreterare. Ingenting är helt enkelt originellt med den här historien.
Och sekreteraren var uppenbarligen av den tjänstvilliga sorten. Dessutom fanns hon ju alltid till hands, så att säga. Till skillnad från mig, som fanns på avstånd. Ja, ni fattar hur trivialt det här är!
Nu vore det ju roligt att kunna konstatera, att det faktiskt kom en originell vändning här. Att vår relation blev som pånyttfödd, att sekreteraren fick sparken och tvingades att leta efter en annan förstående chef, att det faktiskt blev en glad knorr på alltihop för min del.
Det är naturligtvis upp till var och en att betygsätta resultatet, som blev att sekreteraren behöll både mannen och jobbet, och jag höll mig fortsättningsvis på min kant.
Lite bittert var det, jag hade väl blivit brädad, som det hette. Sårad stolthet eller fåfänga är en ilsken åkomma. Och så fanns en annan liten misstanke där: jag var faktiskt ett par år äldre än grabben i fråga.
Hade han helt enkelt bytt upp sig till något yngre och snyggare? Förmodligen. Så o-originellt! Åldersfixerat! Mansgrisigt rent av! Grrrr.
Det har gått många år sedan dess, vi har aldrig återsetts, inte haft någon kontakt alls, inte ens tänkt tanken – för att lägga till ytterligare en traditionell bit i storyn.
Tills nyligen, när en bekant som kände oss båda trodde sig ha återsett honom i förbifarten.
-Undrar var han bor, om det verkligen var han? sa hon när hon nämnde det hela.
Med nutidens hjälpmedel tog det mig bara sekunder att kolla den gamle partnerns hemadress. Jo, det kunde mycket väl ha varit honom hon sett.
Men inte nog med det.
Hustrun, en gång sekreteraren, står ju med i registren, på samma adress. Hon som jag trodde var yngre och snyggare.
Utseendemässigt har jag fortfarande ingen aning, och inte krävs det väl så mycket heller. Men vad beträffar åldern har jag nu svart på vitt. Hon är yngre än jag.
Hela två veckor.
Där fick jag så jag teg.
Han tillhör väl den där sorten som tänder på äldre kvinnor.
Konstaterar den försmådda. Som - så här nästan hundra år efteråt - gör en pudel så graciöst det nånsin går och tar tillbaka det där med mansgris och ålderssegregation.
Copyright Klimakteriehäxan
Men hur nu turerna än gick och allting utvecklade sig, så uppdagades det så småningom att mannen i fråga umgicks ganska så flitigt också med sin sekreterare. Ingenting är helt enkelt originellt med den här historien.
Och sekreteraren var uppenbarligen av den tjänstvilliga sorten. Dessutom fanns hon ju alltid till hands, så att säga. Till skillnad från mig, som fanns på avstånd. Ja, ni fattar hur trivialt det här är!
Nu vore det ju roligt att kunna konstatera, att det faktiskt kom en originell vändning här. Att vår relation blev som pånyttfödd, att sekreteraren fick sparken och tvingades att leta efter en annan förstående chef, att det faktiskt blev en glad knorr på alltihop för min del.
Det är naturligtvis upp till var och en att betygsätta resultatet, som blev att sekreteraren behöll både mannen och jobbet, och jag höll mig fortsättningsvis på min kant.
Lite bittert var det, jag hade väl blivit brädad, som det hette. Sårad stolthet eller fåfänga är en ilsken åkomma. Och så fanns en annan liten misstanke där: jag var faktiskt ett par år äldre än grabben i fråga.
Hade han helt enkelt bytt upp sig till något yngre och snyggare? Förmodligen. Så o-originellt! Åldersfixerat! Mansgrisigt rent av! Grrrr.
Det har gått många år sedan dess, vi har aldrig återsetts, inte haft någon kontakt alls, inte ens tänkt tanken – för att lägga till ytterligare en traditionell bit i storyn.
Tills nyligen, när en bekant som kände oss båda trodde sig ha återsett honom i förbifarten.
-Undrar var han bor, om det verkligen var han? sa hon när hon nämnde det hela.
Med nutidens hjälpmedel tog det mig bara sekunder att kolla den gamle partnerns hemadress. Jo, det kunde mycket väl ha varit honom hon sett.
Men inte nog med det.
Hustrun, en gång sekreteraren, står ju med i registren, på samma adress. Hon som jag trodde var yngre och snyggare.
Utseendemässigt har jag fortfarande ingen aning, och inte krävs det väl så mycket heller. Men vad beträffar åldern har jag nu svart på vitt. Hon är yngre än jag.
Hela två veckor.
Där fick jag så jag teg.
Han tillhör väl den där sorten som tänder på äldre kvinnor.
Konstaterar den försmådda. Som - så här nästan hundra år efteråt - gör en pudel så graciöst det nånsin går och tar tillbaka det där med mansgris och ålderssegregation.
Copyright Klimakteriehäxan
Ordlöst - Wordless
Nästan ordlös blev man vid åsynen av Årstabron på Södermalm i Stockholm i gårdagens solnedgång.Fler ordlösa onsdagsbilder vanligtvis här. Fast just i dag verkar det ha hängt upp sig lite?
Almost wordless was how I felt when I saw this bridge in Stockholm in the sunset of yesterday.
More wordless Wednesday photos here.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, februari 19, 2008
Tisdagstema: Längtan
Längs den här vägen, i Barndomslandet, kan man hitta både kantareller och smultron.En sommarpromenad att längta efter!
För längtan är tisdagstema denna vecka. Fler bilder på längtan hittar du den här vägen!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, februari 18, 2008
Till kaffet
-Mamma, vad är det här?
Sonen, just sysselsatt med att (relativt godvilligt) plocka ur diskmaskinen, visar upp en sak han hittat i ett av köksskåpen.
Ännu en hushållspryl med antikvitetsstämpel har alltså dykt upp – jag funderade ju kring de numera så sällan använda askkopparna härförleden.
-Detta, min son, sa jag på mitt mest pedagogiska sätt, detta är något som varje hem måste innehålla. I alla fall var det så för ett antal år sedan. Det är en sockerskål, med största sannolikhet kan du hitta en gräddsnipa i matchande utförande om du letar lite.
Socker och grädde – självklara beståndsdelar på kaffebordet i Barndomslandet. Nästan alla tog bitsocker, både en och flera bitar, och många hällde en rejäl skvätt fet grädde i kaffet innan det så att säga blev drickbart.
Hur många känner man i dag som använder socker i kaffet? Den som inte är riktigt avvand tar oftast sötningsmedel.
Och grädde?
Ingen, absolut ingen. Mjölk, visst, vare sig man kallar det för latte eller kopilsner, det går åt, men grädde? Nej.
Så där står socker- och gräddservisen och samlar damm. Från att ha varit en statuspryl – i hamrat silver, gärna, med tillhörande sockertång, eller åtminstone i tenn eller fint porslin – är detta numera en typisk föredetting-sak, som möjligen har en framtid i Antikrundan om några år.
Vid de där kaffeborden i Barndomslandet fanns ibland en tant Ellen, som var känd för ett outsinligt intresse för vad saker och ting hade kostat. Hon frågade ständigt hur mycket folk hade betalt för allt möjligt, gav sig inte utan svar i första taget.
På ett kafferep stod som vanligt socker och grädde framdukat, i ett set i fint porslin.
-Det ser ut som Rosenthal, kan det vara det, sa Ellen, lika vetgirig som alltid, och högg tag i gräddsnipan.
Och vände den raskt upp och ner – för det är ju i botten tillverkarens namn, garantin för finhetsgraden, står.
Tant Ellen lämnade sedan tvärt kalaset med hela kjolen nedsölad, medan övriga tanter fnissade hysteriskt och värdinnan fyllde på ny grädde i den lilla kannan.
Sådana små incidenter är vi rätt så förskonade från nu för tiden!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ordet gräddsnipa är väl inte heller särskilt flitigt använt nu för tiden. Vilken möjligen kan vara en av anledningarna till att man i stället kan läsa om hur man använder en ”gäddsnipa” – klicka här och jag tror inte att du blir besviken!
Sonen, just sysselsatt med att (relativt godvilligt) plocka ur diskmaskinen, visar upp en sak han hittat i ett av köksskåpen.
Ännu en hushållspryl med antikvitetsstämpel har alltså dykt upp – jag funderade ju kring de numera så sällan använda askkopparna härförleden.
-Detta, min son, sa jag på mitt mest pedagogiska sätt, detta är något som varje hem måste innehålla. I alla fall var det så för ett antal år sedan. Det är en sockerskål, med största sannolikhet kan du hitta en gräddsnipa i matchande utförande om du letar lite.
Socker och grädde – självklara beståndsdelar på kaffebordet i Barndomslandet. Nästan alla tog bitsocker, både en och flera bitar, och många hällde en rejäl skvätt fet grädde i kaffet innan det så att säga blev drickbart.
Hur många känner man i dag som använder socker i kaffet? Den som inte är riktigt avvand tar oftast sötningsmedel.
Och grädde?
Ingen, absolut ingen. Mjölk, visst, vare sig man kallar det för latte eller kopilsner, det går åt, men grädde? Nej.
Så där står socker- och gräddservisen och samlar damm. Från att ha varit en statuspryl – i hamrat silver, gärna, med tillhörande sockertång, eller åtminstone i tenn eller fint porslin – är detta numera en typisk föredetting-sak, som möjligen har en framtid i Antikrundan om några år.
Vid de där kaffeborden i Barndomslandet fanns ibland en tant Ellen, som var känd för ett outsinligt intresse för vad saker och ting hade kostat. Hon frågade ständigt hur mycket folk hade betalt för allt möjligt, gav sig inte utan svar i första taget.
På ett kafferep stod som vanligt socker och grädde framdukat, i ett set i fint porslin.
-Det ser ut som Rosenthal, kan det vara det, sa Ellen, lika vetgirig som alltid, och högg tag i gräddsnipan.
Och vände den raskt upp och ner – för det är ju i botten tillverkarens namn, garantin för finhetsgraden, står.
Tant Ellen lämnade sedan tvärt kalaset med hela kjolen nedsölad, medan övriga tanter fnissade hysteriskt och värdinnan fyllde på ny grädde i den lilla kannan.
Sådana små incidenter är vi rätt så förskonade från nu för tiden!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ordet gräddsnipa är väl inte heller särskilt flitigt använt nu för tiden. Vilken möjligen kan vara en av anledningarna till att man i stället kan läsa om hur man använder en ”gäddsnipa” – klicka här och jag tror inte att du blir besviken!
söndag, februari 17, 2008
Vintergäck
Den här blomman gör verkligen skäl för sitt namn: vintergäck.Gul som solen själv - och gör människan glad.
Fotograferad i dag vid Stora Skuggan, Stockholm, efter lunch utomhus(!).
Copyright Klimakteriehäxan
Lite otrohet skulle inte skada
Plötsligt är det alldeles fel att vara trogen. Att hålla sig till den man en gång valt, att lita på den där partnern i vått och torrt, tills döden skiljer oss åt.
Helt fel numera.
Omodernt.
Ute.
Men det är inte lätt att tänka om.
Det är möjligen en tröst att veta att man inte är ensam.
För det finns siffror på hur många vi är, vi som aldrig hörsammar de där expertråden. Vi ids inte byta bank, vi begär inte offerter från samtliga försäkringsbolag för att se vad det ger, vi ringer förmodligen fortfarande med Telia för det var ju ändå det som var Televerket en gång i tiden. Och vi byter inte elleverantör heller, så länge det fortsätter att strömma härs och tvärs igenom tråden (Tage Danielsson).
Just det där med elen är ju högaktuellt. I en tid när vi bör bli ständigt mer miljömedvetna är energiförbrukningen fortsatt på topp. Föga hjälper det att man inte använder sig av de prylar som listas som de värsta elslukarna – LCD- eller plasma-teve, playstation, x-box exempelvis – en elräkning kommer det i alla fall, och då visar det sig att kilowattimmarna har kilat runt ganska energiskt här hemma, skulle man kunna säga.
I teve-reklamen sitter Lasse Åberg och ser ut som den folkkäre Stig Helmer och undrar om vi inte bytt än, till God El.
Nu är det så att jag har en mental blockering mot god eller grön el över huvud taget. För ingen kan ju lova mig att just min ström kommer från renast möjliga elproducent. Betalar jag för grön el vill jag ju också få exakt det i mina ledningar, inte sant?
Visst, ett antal människor har, mer eller mindre pedagogiskt, ägnat en del av sin dyrbara tid åt att försöka få mig att fatta att det handlar om elförbrukningen i ett totalt, rent av globalt, perspektiv. Att de gröna elproducenterna får medvind om vi blir ständigt fler som gynnar dem. På sikt skulle vi helt enkelt tvinga kolkraftverken att lägga ner och bygga om till allaktivitetshus eller återvinningsstationer, där ingen någonsin lägger glas i plastfacket eller pappkartonger i behållaren avsedd för metall.
Så snart de lovar att jag verkligen får grön el ska jag allvarligt överväga att ta steget.
Faktum är, att jag just nu inte ens minns vad vi har för elbolag.
Så är det banken. Jag varit min trogen alltsedan min första löneutbetalning i Stockholm. Har den någonsin tackat mig för det? Nej, men höjt varenda avgift, det har den gjort. Fast det har ju de andra också, har jag för mig.
Kanske ringer vi trots allt inte med Telia, vi har nog någon annan paketlösning med bredband och sådant. Men har vi tjänat på bytet? Skulle vara någon enstaka liten byte då, kanske.
Och försäkringarna, hur är det med dem?
Jo tack, spridda skurar är väl en adekvat beskrivning. Trots att varenda kotte vet, att man ska bunta ihop allihop och sedan kräva mängdrabatt. Det påstås att det är en framkomlig väg.
Men är man lagd åt det trogna hållet och dessutom en pytteliten aning lat, då händer det inget. Vad än experterna säger.
Lite otrohet i all enkelhet skulle helt enkelt inte skada.
Copyright Klimakteriehäxan
Helt fel numera.
Omodernt.
Ute.
Men det är inte lätt att tänka om.
Det är möjligen en tröst att veta att man inte är ensam.
För det finns siffror på hur många vi är, vi som aldrig hörsammar de där expertråden. Vi ids inte byta bank, vi begär inte offerter från samtliga försäkringsbolag för att se vad det ger, vi ringer förmodligen fortfarande med Telia för det var ju ändå det som var Televerket en gång i tiden. Och vi byter inte elleverantör heller, så länge det fortsätter att strömma härs och tvärs igenom tråden (Tage Danielsson).
Just det där med elen är ju högaktuellt. I en tid när vi bör bli ständigt mer miljömedvetna är energiförbrukningen fortsatt på topp. Föga hjälper det att man inte använder sig av de prylar som listas som de värsta elslukarna – LCD- eller plasma-teve, playstation, x-box exempelvis – en elräkning kommer det i alla fall, och då visar det sig att kilowattimmarna har kilat runt ganska energiskt här hemma, skulle man kunna säga.
I teve-reklamen sitter Lasse Åberg och ser ut som den folkkäre Stig Helmer och undrar om vi inte bytt än, till God El.
Nu är det så att jag har en mental blockering mot god eller grön el över huvud taget. För ingen kan ju lova mig att just min ström kommer från renast möjliga elproducent. Betalar jag för grön el vill jag ju också få exakt det i mina ledningar, inte sant?
Visst, ett antal människor har, mer eller mindre pedagogiskt, ägnat en del av sin dyrbara tid åt att försöka få mig att fatta att det handlar om elförbrukningen i ett totalt, rent av globalt, perspektiv. Att de gröna elproducenterna får medvind om vi blir ständigt fler som gynnar dem. På sikt skulle vi helt enkelt tvinga kolkraftverken att lägga ner och bygga om till allaktivitetshus eller återvinningsstationer, där ingen någonsin lägger glas i plastfacket eller pappkartonger i behållaren avsedd för metall.
Så snart de lovar att jag verkligen får grön el ska jag allvarligt överväga att ta steget.
Faktum är, att jag just nu inte ens minns vad vi har för elbolag.
Så är det banken. Jag varit min trogen alltsedan min första löneutbetalning i Stockholm. Har den någonsin tackat mig för det? Nej, men höjt varenda avgift, det har den gjort. Fast det har ju de andra också, har jag för mig.
Kanske ringer vi trots allt inte med Telia, vi har nog någon annan paketlösning med bredband och sådant. Men har vi tjänat på bytet? Skulle vara någon enstaka liten byte då, kanske.
Och försäkringarna, hur är det med dem?
Jo tack, spridda skurar är väl en adekvat beskrivning. Trots att varenda kotte vet, att man ska bunta ihop allihop och sedan kräva mängdrabatt. Det påstås att det är en framkomlig väg.
Men är man lagd åt det trogna hållet och dessutom en pytteliten aning lat, då händer det inget. Vad än experterna säger.
Lite otrohet i all enkelhet skulle helt enkelt inte skada.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, februari 16, 2008
Passar ett raffogram?
För inte länge sedan fick jag ett pocketogram, och det skrev jag om här på bloggen. Att det fanns var en nyhet – och en trevlig sådan – för mig, ett smart sätt att glädja någon genom att för 99 kronor skicka en läsvärd bok medelst ett par klick på datorn.
Då fick jag också veta, att chokladogrammet är uppfunnet. Väldigt trevligt det med, även om en bok oftast varar lite längre, åtminstone i mitt sällskap.
Nu har jag upptäckt ännu ett sätt att via näthandel uppvakta någon.
Man kan skicka ett raffogram.
Underkläder med spetsar och genomskinligt och häftiga skärningar. Välj det raffset du tror passar din kvinna bäst och slå till!
Ja, jag utgår från att de flesta som handlar är män. Vilket också garanterar att de främst köper det de själva gillar, knappast med Hennes önskemål i åtanke.
För den som nu känner sig frestad – för det är klart att ett raffset kan sitta som en smäck ibland – vill jag bara påpeka en liten detalj i sammanhanget.
Kolla vad Hon väger innan du slår till.
För flera av de sexigaste plaggen levereras i en enda storlek, den bedrägliga ”one-size-fits-all”.
Här finns ett litet tillägg: ”passar de flesta mellan 40 och 73 kilo”. Just det.
Man skulle också kunna skriva: ”passar numera inte de flesta”.
Men de som umgås med små nätta kvinnor har fortfarande chansen. Säkrast är dock att avstå om risken finns att presenten är för liten, för då sjunker givarens aktier raskt i värde. Det var ju precis det motsatta som var tanken, eller hur?
Och till den som nyss övervägde att skicka ett raffogram till just mig, (jag vet: dream on, baby, dream on!) så får det bli ett tack, men nej tack.
Klarar inte kvalgränsen, tyvärr.
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden från raffogram.se. Just det här plagget passar ”de flesta sexiga kvinnor mellan 45 och 75 kilo”. Och eftersom det här är en reklamfri blogg länkar jag inte till någon av de nämnda siterna - ni får ta er dit på egen hand!
Då fick jag också veta, att chokladogrammet är uppfunnet. Väldigt trevligt det med, även om en bok oftast varar lite längre, åtminstone i mitt sällskap.
Nu har jag upptäckt ännu ett sätt att via näthandel uppvakta någon.
Man kan skicka ett raffogram.
Underkläder med spetsar och genomskinligt och häftiga skärningar. Välj det raffset du tror passar din kvinna bäst och slå till!
Ja, jag utgår från att de flesta som handlar är män. Vilket också garanterar att de främst köper det de själva gillar, knappast med Hennes önskemål i åtanke.
För den som nu känner sig frestad – för det är klart att ett raffset kan sitta som en smäck ibland – vill jag bara påpeka en liten detalj i sammanhanget.Kolla vad Hon väger innan du slår till.
För flera av de sexigaste plaggen levereras i en enda storlek, den bedrägliga ”one-size-fits-all”.
Här finns ett litet tillägg: ”passar de flesta mellan 40 och 73 kilo”. Just det.
Man skulle också kunna skriva: ”passar numera inte de flesta”.
Men de som umgås med små nätta kvinnor har fortfarande chansen. Säkrast är dock att avstå om risken finns att presenten är för liten, för då sjunker givarens aktier raskt i värde. Det var ju precis det motsatta som var tanken, eller hur?
Och till den som nyss övervägde att skicka ett raffogram till just mig, (jag vet: dream on, baby, dream on!) så får det bli ett tack, men nej tack.
Klarar inte kvalgränsen, tyvärr.
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden från raffogram.se. Just det här plagget passar ”de flesta sexiga kvinnor mellan 45 och 75 kilo”. Och eftersom det här är en reklamfri blogg länkar jag inte till någon av de nämnda siterna - ni får ta er dit på egen hand!
fredag, februari 15, 2008
Fondas fitt-storm
Det är storm i Amerika. Fast egentligen i ett vattenglas.
Och alltihop är Jane Fondas fel! Samt fittans.
Jane Fonda var gäst i en av morgonsofforna i teve-kanalen NBC nyligen. Tillsammans med författarinnan Eve Ensler hade hon bjudits till ”The Today Show” för att prata om ”The Vagina Monologues” som gått på scener runt om i världen sedan premiären för lite mer än tio år sedan. Nu är det jubileum och jubel för framgången.
I Sverige har Kim Anderzon spelat stycket, då med titeln ”Viva Vagina”.
Mycket har hänt sedan Ensler intervjuade drygt två hundra kvinnor i olika åldrar och ur olika samhällsskikt om deras syn på vaginan. Intervjuerna utgör grunden till den dramatiserade texten.
Men en sak har inte ändrats: man får inte använda ordet fitta (cunt) - åtminstone inte i amerikansk teve.
Fast det gjorde Jane Fonda. I direktsändning. Katastrof! Folkstorm uppstod.
Genast ombads hon förklara sig, sa att det var namnet på en del av pjäsen och att en avsikt med att uppföra den är att återerövra ”the c-word”, tvätta bort ful-stämpeln på ordet fitta.
Todays programledare bad hur som helst publiken om ursäkt, och ”the c-word” klipptes bort innan programmet sändes på USA:s västkust – det finns gott om tid att redigera på grund av tidsskillnaden.
Faktum är att vi har ju haft den där debatten också här i Sverige. Kim Anderzon drog stor publik till ”Viva Vagina”. Anna-Lena Brundin brukade få sina åhörare att med hög röst skrika ”fitta” när hon pläderade för precis samma sak: ta tillbaka ordet som har gjorts fult, hävda att det står för något fint, för något att älska och respektera.
Vi har väl inte kommit så värst mycket längre än i USA på den här punkten tror jag. Har diskussionen inte rent av stannat av helt och hållet?
Men ambitionen i projektet måste man hysa sympati för. Med rötterna i monologtexten har nu en hel rörelse växt fram i USA, ”the V-movement” – för att bekämpa våld (violence) mot kvinnor och flickor. 50 miljoner dollar har man samlat ihop för att stärka kvinnors position.
I april (den 11 och 12) intar gänget enorma Superdome i New Orleans och högtidlighåller ”the V-day” för tionde gången. Ett rejält stjärnuppbåd ställer upp, hävdar kvinnans rätt att försvara allt som finns under kjolen och kräver att den rätten respekteras vart än i världen man kommer.
Då kommer också Jane Fonda att än en gång framföra vagina-monologen.
Och då får hon säga fitta. Och kan räkna med dånande applåder för det.
Fast den dag då hon får säga "the c-word" i amerikansk teve verkar oändligt långt borta.
Copyright Klimakteriehäxan
Och alltihop är Jane Fondas fel! Samt fittans.
Jane Fonda var gäst i en av morgonsofforna i teve-kanalen NBC nyligen. Tillsammans med författarinnan Eve Ensler hade hon bjudits till ”The Today Show” för att prata om ”The Vagina Monologues” som gått på scener runt om i världen sedan premiären för lite mer än tio år sedan. Nu är det jubileum och jubel för framgången.
I Sverige har Kim Anderzon spelat stycket, då med titeln ”Viva Vagina”.
Mycket har hänt sedan Ensler intervjuade drygt två hundra kvinnor i olika åldrar och ur olika samhällsskikt om deras syn på vaginan. Intervjuerna utgör grunden till den dramatiserade texten.
Men en sak har inte ändrats: man får inte använda ordet fitta (cunt) - åtminstone inte i amerikansk teve.
Fast det gjorde Jane Fonda. I direktsändning. Katastrof! Folkstorm uppstod.
Genast ombads hon förklara sig, sa att det var namnet på en del av pjäsen och att en avsikt med att uppföra den är att återerövra ”the c-word”, tvätta bort ful-stämpeln på ordet fitta.
Todays programledare bad hur som helst publiken om ursäkt, och ”the c-word” klipptes bort innan programmet sändes på USA:s västkust – det finns gott om tid att redigera på grund av tidsskillnaden.
Faktum är att vi har ju haft den där debatten också här i Sverige. Kim Anderzon drog stor publik till ”Viva Vagina”. Anna-Lena Brundin brukade få sina åhörare att med hög röst skrika ”fitta” när hon pläderade för precis samma sak: ta tillbaka ordet som har gjorts fult, hävda att det står för något fint, för något att älska och respektera.
Vi har väl inte kommit så värst mycket längre än i USA på den här punkten tror jag. Har diskussionen inte rent av stannat av helt och hållet?
Men ambitionen i projektet måste man hysa sympati för. Med rötterna i monologtexten har nu en hel rörelse växt fram i USA, ”the V-movement” – för att bekämpa våld (violence) mot kvinnor och flickor. 50 miljoner dollar har man samlat ihop för att stärka kvinnors position.
I april (den 11 och 12) intar gänget enorma Superdome i New Orleans och högtidlighåller ”the V-day” för tionde gången. Ett rejält stjärnuppbåd ställer upp, hävdar kvinnans rätt att försvara allt som finns under kjolen och kräver att den rätten respekteras vart än i världen man kommer.
Då kommer också Jane Fonda att än en gång framföra vagina-monologen.
Och då får hon säga fitta. Och kan räkna med dånande applåder för det.
Fast den dag då hon får säga "the c-word" i amerikansk teve verkar oändligt långt borta.
Copyright Klimakteriehäxan
Ute och cyklar
Om man låter bli att kolla termometern och bara tittar ut är det en strålande dag. En dag som gjord för att cykla: luft, sol, motion, synintryck, allt bekvämt paketerat på stålram och sadel över två hjul.
Mina cykeltankar är lite extra intensiva på grund av en ärke-originell bok som jag just läser: ”The Third Policeman” av irländaren Flann O´Brien (hittar ingen svensk översättning, men den har getts ut på danska! ett cykelspråk, naturligtvis!). Han skrev den redan 1940, men fick manuset refuserat. Dock kom boken ut 1967, året efter att O´Brien avled – hans dödsdag var, lämpligt nog, den 1 april, All Fools´ Day, står det i förordet.
Det har blivit en klassiker, som fortfarande nytrycks och säljs.
Är det en bra bok?
Ja, jag vet verkligen inte. Fullständigt olikt allt annat skrivet med rötterna i Irland – och då har jag ändå harvat igenom en hel del av den sorten. Ärke-originell, det är den beskrivning jag kan stå för. Absurd, ibland nästan obegriplig, med svåra ord och enorma fotnötter (som jag skam till sägandes mest struntar i). Och så sätter den cykeln i centrum på ett sätt som varken skett förr eller senare i litteraturen, skulle jag våga påstå.
Rätt som det är ramlar man över en formulering som sätter sig fast, ett litet leendeframkallande guldkorn. Som detta citat, i min fria översättning:
”Det finns fem levnadsregler en klok människa bör acceptera.
1. Ställ alltid de frågor som behöver ställas, men svara aldrig på några.
2. Tolka allt du hör till din egen fördel.
3. Medför alltid utrustning så att du kan reparera din cykel.
4. Sväng till vänster så ofta det går.
5. Använd inte handbromsen först."
Dessutom lanserar bokens huvudpersoner en underbar teori om cyklisten och hans (hennes) cykel: ju mer man cyklar, ju större del av människan blir cykel, och ju större del av cykeln blir förmänskligad. Orsaken är att atomerna vandrar och liksom byter plats mellan de två… Men kanske är författaren bara ute och cyklar med oss?
Sug på den, gott folk.
Och ta gärna en cykeltur i det vackra vädret, självklart med de fem reglerna i åtanke!
Copyright Klimakteriehäxan
Mina cykeltankar är lite extra intensiva på grund av en ärke-originell bok som jag just läser: ”The Third Policeman” av irländaren Flann O´Brien (hittar ingen svensk översättning, men den har getts ut på danska! ett cykelspråk, naturligtvis!). Han skrev den redan 1940, men fick manuset refuserat. Dock kom boken ut 1967, året efter att O´Brien avled – hans dödsdag var, lämpligt nog, den 1 april, All Fools´ Day, står det i förordet.
Det har blivit en klassiker, som fortfarande nytrycks och säljs.
Är det en bra bok?Ja, jag vet verkligen inte. Fullständigt olikt allt annat skrivet med rötterna i Irland – och då har jag ändå harvat igenom en hel del av den sorten. Ärke-originell, det är den beskrivning jag kan stå för. Absurd, ibland nästan obegriplig, med svåra ord och enorma fotnötter (som jag skam till sägandes mest struntar i). Och så sätter den cykeln i centrum på ett sätt som varken skett förr eller senare i litteraturen, skulle jag våga påstå.
Rätt som det är ramlar man över en formulering som sätter sig fast, ett litet leendeframkallande guldkorn. Som detta citat, i min fria översättning:
”Det finns fem levnadsregler en klok människa bör acceptera.
1. Ställ alltid de frågor som behöver ställas, men svara aldrig på några.
2. Tolka allt du hör till din egen fördel.
3. Medför alltid utrustning så att du kan reparera din cykel.
4. Sväng till vänster så ofta det går.
5. Använd inte handbromsen först."
Dessutom lanserar bokens huvudpersoner en underbar teori om cyklisten och hans (hennes) cykel: ju mer man cyklar, ju större del av människan blir cykel, och ju större del av cykeln blir förmänskligad. Orsaken är att atomerna vandrar och liksom byter plats mellan de två… Men kanske är författaren bara ute och cyklar med oss?
Sug på den, gott folk.
Och ta gärna en cykeltur i det vackra vädret, självklart med de fem reglerna i åtanke!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, februari 14, 2008
Ett hjärta rött - och gott
Ett rött hjärta väntade vid min plats när jag kom till frukostbordet i morse. Det var oväntat, vi har inte precis införlivat Alla Hjärtans Dag med de obligatoriska högtidsdagarna i familjen, även om vi – mest jag om sanningen ska fram – ibland kommit med någon liten överraskningspresent, mer för att jag tycker om att köpa saker folk ska bli glada över att få än för att någon specifikt väntat sig något.Men se, den här gången var det min tur att bli glatt överraskad. Choklad är som bekant aldrig fel, ännu mindre om den ligger förpackad i en så vacker burk. För jag råkar ju vara en burkmänniska, en sådan som har svårt att motstå snart sagt vilken vara som helst bara den råkar vara förpackad i en burk som är tilltalande för ögat. Burkslav, helt enkelt.
Om man öppnar just den här fina burken möts man av ett gäng fyllda chokladkulor, var och en inslagen i guldigt papper. Ja, jag har kikat. Väldigt frestande. Jag vet att de är jättegoda.
Det är exempel på sådan choklad man ska ta en av som avrundning på en måltid, det där lilla söta som sätter utropstecknet efter maten.
Fast det där är en konst jag inte behärskar. Hur gör ni, ni som kan ta bara EN – och sedan vara nöjda, glömma bort alltihop? Jag begriper det inte.
Jag kan ha en chokladkaka i skåpet ganska länge utan att röra den, trots att jag köpt den själv och alltså är väl medveten om att den finns.
Men i samma ögonblick som någon (förmodligen jag) petat upp papperet och smackat i mig första rutan är det som förgjort.
Jag kan flänga runt med dammsugaren i hörnet så långt bort från köksskåpet som det går att komma, men ropen överröstar den högljudda maskinen utan problem.
-Här är jag, skriker det ur skåpet.
-Kom och ta mig, kom och ta mig! En liten bit till kan du ta!
Och jag lyder de där lockropen. Kan inte stå emot. Strax är chokladen slut. Jag skäms, men vad hjälper det när man besitter en usel karaktär, en som visar sig från sin allra sämsta sida just i matsammanhang.
Nu tänkte jag att jag ska öppna den där burken och bjuda familjen på en kula efter middagen. Ja, EN kula per person alltså. Som i finare sammanhang.
Men resten då, undrar ni kanske?
Hm. Det var ju ändå en present till mig. Jag kan nog tänka mig att offra mig, om de där ropen börjar skalla igen. För inte håller väl godiset tyst bara för att det förpackats i plåtburk?
Plötsligt, jag vet inte riktigt hur det går till, har jag gläntat på det där fina locket med glitter och allt. Och så skedde det oundvikliga: papperet liksom flög av en sådan där kula och den hamnade i min mun. Mmmmm.
Men än så länge har jag tagit bara en. Fast det är minst ett par timmar kvar till middagsdags. Hur ska det gå?
Det är just nu ett himla oväsen i köket.
-Kom och ta oss, ropar det.
-Här är vi! Bara att hämta! En till kan du ta!
Vad man verkligen skulle behöva ge mig, det är Karaktär. Gärna i en snygg burk, förstås.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, februari 13, 2008
Inte klokt - men skönt...
I dag bjöds vi på en strålande förmiddag här i huvudstaden. Blå himmel, sol, nästan vindstilla. Vackert, helt enkelt.
Sålunda rustade jag mig med fårskinnstofflor, ullpläd och tjockjacka samt bok och solglasögon och klev ut på balkongen för att njuta av den vänliga naturen – ja, och boken, förstås.
Carpe Diem, ni vet. Det gäller att fånga dagen.
Det tog inte många sekunder förrän jag kände mig väldigt varm, på gränsen till svettig. Gled ur jackan, kavlade upp byxbenen. Kröp strax ur jackan helt och hållet och drog upp tröjärmarna så långt det gick. Fötterna slapp fårskinnstofflorna.
Fortfarande varmt.
Reste mig och hämtade en termometer. Ibland kan ju kroppen luras, trots allt.
Men inte den här gången.
Tjugosju grader. I solen, förvisso, men ändå.
Flyttade termometern till skuggan. Sexton. Inte dåligt det heller, det finns somrar när det praktiskt taget aldrig blir varmare än så.
Huden på armarna hettade behagligt, en fågel kvittrade på lite håll. Rena sommaridyllen – fast almanackan envist hävdar att det är den 13 februari. Vinter, alltså.
Inte klokt. Men skönt.
Vår balkong tappar dock kontakten med solen kring lunchtid.
Klockan halv två är ordningen i princip återställd. Kvicksilvret har retirerat till trakten kring femgradersstrecket. Solen kan bara avnjutas på avstånd, även det i och för sig trevligt men inte lika värmande.
Det var i alla fall skönt så länge det varade – och tänk om det blir repris i morgon!
Carpe Diem!
Copyright Klimakteriehäxan
Sålunda rustade jag mig med fårskinnstofflor, ullpläd och tjockjacka samt bok och solglasögon och klev ut på balkongen för att njuta av den vänliga naturen – ja, och boken, förstås.
Carpe Diem, ni vet. Det gäller att fånga dagen.
Det tog inte många sekunder förrän jag kände mig väldigt varm, på gränsen till svettig. Gled ur jackan, kavlade upp byxbenen. Kröp strax ur jackan helt och hållet och drog upp tröjärmarna så långt det gick. Fötterna slapp fårskinnstofflorna.
Fortfarande varmt.
Reste mig och hämtade en termometer. Ibland kan ju kroppen luras, trots allt.
Men inte den här gången.
Tjugosju grader. I solen, förvisso, men ändå.
Flyttade termometern till skuggan. Sexton. Inte dåligt det heller, det finns somrar när det praktiskt taget aldrig blir varmare än så.
Huden på armarna hettade behagligt, en fågel kvittrade på lite håll. Rena sommaridyllen – fast almanackan envist hävdar att det är den 13 februari. Vinter, alltså.
Inte klokt. Men skönt.
Vår balkong tappar dock kontakten med solen kring lunchtid.
Klockan halv två är ordningen i princip återställd. Kvicksilvret har retirerat till trakten kring femgradersstrecket. Solen kan bara avnjutas på avstånd, även det i och för sig trevligt men inte lika värmande.
Det var i alla fall skönt så länge det varade – och tänk om det blir repris i morgon!
Carpe Diem!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, februari 12, 2008
Ofattbart länge!
En fullständigt häpnadsväckande insikt har just uppenbarats för mig.
Jag och Maken kan fira silverbröllop snart.
Vilket betyder att vi varit gifta i 25 år – en helt ofattbart lång tid. Och det var inte många som skulle ha satsat en tjuga på att vårt äktenskap skulle hålla när det begav sig, det törs jag påstå med viss bestämdhet.
Vi tillhör nämligen de där människorna som inte tror på långa förlovningar. I vårt fall var det till och med så, att vi aldrig hann förlova oss. Och det tämligen överraskande bröllopet hälsades med allmän häpnad. Maken ringde en nära vän som råkade vara bortrest. Meddelade att han tänkte gifta sig – ville vännen komma på bröllopet?
-Bröllop? Ska du gifta dig? sa kompisen med en värld av förundran i rösten. Och la till:
-Är det med någon du känner?
Frågan var inte helt obefogad.
De unga tu – vi, alltså – träffades för första gången på ett födelsedagskalas. Ingen av oss kände själva festföremålet, vi hade bara hängt med andra kompisar, var för sig. Vi fick het kontakt från start, eftersom vi började prata med varandra över öppen eld. Den blivande Maken hade nämligen fått ansvaret för grillen.
Kvällen avlöpte odramatiskt, mat, vin, dans, prat, trevligt. När vi skildes åt bad han om mitt telefonnummer. Det fick han. Men till min irritation skrev han inte upp det, vilket jag kommenterade i bilen tillsammans med min väninna på väg hem.
-Idiot, konstaterade jag.
-Den där sorten som ber om telefonnummer – och så inte ens låtsas anteckna det! Att då spilla energi på att be om det, korkat bara, ingenting annat än korkat!
Döm om min förvåning när telefonen ringde följande dag och det var han. Som med klädsam blygsamhet förklarade, att en sifferserie om sex nuffror var väl ingen match att memorera.
Sedan gick det som det gick.
Vi bestämde oss för att slå till innan min semester var slut och jag skulle i väg i jobbet.
Själva vigseln ägde rum ganska exakt en månad efter det där födelsedagskalaset. Den som undrade om vi så att säga ”var tvungna” att gifta oss kunde vi svara varken ja eller nej, det medgav inte tiden.
I själva verket dröjde det flera år innan de tu blev tre.
Och nu är vi sedan länge fyra. Samt på väg mot silverbröllop.
Helt otroligt!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag och Maken kan fira silverbröllop snart.
Vilket betyder att vi varit gifta i 25 år – en helt ofattbart lång tid. Och det var inte många som skulle ha satsat en tjuga på att vårt äktenskap skulle hålla när det begav sig, det törs jag påstå med viss bestämdhet.
Vi tillhör nämligen de där människorna som inte tror på långa förlovningar. I vårt fall var det till och med så, att vi aldrig hann förlova oss. Och det tämligen överraskande bröllopet hälsades med allmän häpnad. Maken ringde en nära vän som råkade vara bortrest. Meddelade att han tänkte gifta sig – ville vännen komma på bröllopet?
-Bröllop? Ska du gifta dig? sa kompisen med en värld av förundran i rösten. Och la till:
-Är det med någon du känner?
Frågan var inte helt obefogad.
De unga tu – vi, alltså – träffades för första gången på ett födelsedagskalas. Ingen av oss kände själva festföremålet, vi hade bara hängt med andra kompisar, var för sig. Vi fick het kontakt från start, eftersom vi började prata med varandra över öppen eld. Den blivande Maken hade nämligen fått ansvaret för grillen.
Kvällen avlöpte odramatiskt, mat, vin, dans, prat, trevligt. När vi skildes åt bad han om mitt telefonnummer. Det fick han. Men till min irritation skrev han inte upp det, vilket jag kommenterade i bilen tillsammans med min väninna på väg hem.
-Idiot, konstaterade jag.
-Den där sorten som ber om telefonnummer – och så inte ens låtsas anteckna det! Att då spilla energi på att be om det, korkat bara, ingenting annat än korkat!
Döm om min förvåning när telefonen ringde följande dag och det var han. Som med klädsam blygsamhet förklarade, att en sifferserie om sex nuffror var väl ingen match att memorera.
Sedan gick det som det gick.
Vi bestämde oss för att slå till innan min semester var slut och jag skulle i väg i jobbet.
Själva vigseln ägde rum ganska exakt en månad efter det där födelsedagskalaset. Den som undrade om vi så att säga ”var tvungna” att gifta oss kunde vi svara varken ja eller nej, det medgav inte tiden.I själva verket dröjde det flera år innan de tu blev tre.
Och nu är vi sedan länge fyra. Samt på väg mot silverbröllop.
Helt otroligt!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, februari 11, 2008
Stoppa sattsejja-sjukan!
Ibland måste man låta sin besserwisser-sida få komma fram.
Just nu tänkte jag släppa ut min.
Det finns oändliga mängder svenskar som är mer eller mindre offentliga personer, folk som inte sällan framträder i massmedia och får svara på frågor om ditt och datt. Förmodligen har de aldrig någonsin besvärat sig med att i efterhand kolla resultatet. För hade de gjort det borde något ha hänt – och det har det inte.
För vad är det de sitter och säjer, i radio och teve? (I tidningar blir det tack och lov inte lika tydligt!)
Jo de säjer saker som:
S´ra (så/dan här)
Bafatt (bara för att)
Sattsejja (så att säga)
Lixm (liksom)
Typva (ungefär samma som)
Och de säger det så gott som oavbrutet.
Alltihop uttryck för en sorts mental åkomma. Och tro inte att det bara handlar om tonåringens mobilkonversation:
-Å då han ba.
-Fast ja ba.
Nej då, de här ljudanhopningarna jag pekar på grasserar bland etablerat och relativt högutbildat och i högsta grad vuxet folk.
Minns en lärare jag en gång hade som sa ”assåva” (alltså va) så ofta att vi brukade fördriva tiden med att räkna hur många gånger det kunde bli på en enda lektion – det blev MÅNGA.
Här några färska exempel:
En ung modeskapare intervjuas i teve och säger saker som:
-När jag ska s´ra åka till Paris och s´ra titta på s´ra tyger så...
En het sångerska på uppåtgående:
-Min platta är lixm min egen grej lixm, jag vill lixm göra på mitt sätt lixm...
En politiker i trångmål försöker hålla stånd mot attack, skapa betänketid:
-Man kan sattsejja fundera på hur det sattsejja har blivit så här...
Ja det kan man verkligen. Bara att hålla med. Lyssnarens öron blir såriga, till slut är de där återkommande ljuden det enda man hör. Budskapet, i fall det fanns ett sådant, har dränkts i floden av onödiga ord som inget betyder utan bara låter, som ett hack i en gammal vinylskiva.
Och sattsejja-, lixm- och bafatt-sjukan har skördat nya offer.
Helt i onödan.
Bafatt nån typ lixm inte s´ra fattat grejen, sattsejja.
Copyright Klimakteriehäxan
Just nu tänkte jag släppa ut min.
Det finns oändliga mängder svenskar som är mer eller mindre offentliga personer, folk som inte sällan framträder i massmedia och får svara på frågor om ditt och datt. Förmodligen har de aldrig någonsin besvärat sig med att i efterhand kolla resultatet. För hade de gjort det borde något ha hänt – och det har det inte.
För vad är det de sitter och säjer, i radio och teve? (I tidningar blir det tack och lov inte lika tydligt!)
Jo de säjer saker som:
S´ra (så/dan här)
Bafatt (bara för att)
Sattsejja (så att säga)
Lixm (liksom)
Typva (ungefär samma som)
Och de säger det så gott som oavbrutet.
Alltihop uttryck för en sorts mental åkomma. Och tro inte att det bara handlar om tonåringens mobilkonversation:
-Å då han ba.
-Fast ja ba.
Nej då, de här ljudanhopningarna jag pekar på grasserar bland etablerat och relativt högutbildat och i högsta grad vuxet folk.
Minns en lärare jag en gång hade som sa ”assåva” (alltså va) så ofta att vi brukade fördriva tiden med att räkna hur många gånger det kunde bli på en enda lektion – det blev MÅNGA.
Här några färska exempel:
En ung modeskapare intervjuas i teve och säger saker som:
-När jag ska s´ra åka till Paris och s´ra titta på s´ra tyger så...
En het sångerska på uppåtgående:
-Min platta är lixm min egen grej lixm, jag vill lixm göra på mitt sätt lixm...
En politiker i trångmål försöker hålla stånd mot attack, skapa betänketid:
-Man kan sattsejja fundera på hur det sattsejja har blivit så här...
Ja det kan man verkligen. Bara att hålla med. Lyssnarens öron blir såriga, till slut är de där återkommande ljuden det enda man hör. Budskapet, i fall det fanns ett sådant, har dränkts i floden av onödiga ord som inget betyder utan bara låter, som ett hack i en gammal vinylskiva.
Och sattsejja-, lixm- och bafatt-sjukan har skördat nya offer.
Helt i onödan.
Bafatt nån typ lixm inte s´ra fattat grejen, sattsejja.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, februari 10, 2008
Jättegott!
Ibland känns behovet av något nytt på middagsbordet extra stort. Och med lite tur hittar man hjälp till förnyelse. Här kommer tips om en höjdare, en nyss avsmakad anrättning:
rödbetsgratäng med ädelost och nötter, ett recept ur DN.
Jag följde det nästan helt – men tog fetaost i stället för ädelost, eftersom inte alla i familjen har insett finessen med denna ädla form av mögel.
Vi åt gratängen tillsammans med fläskkotlett. Och det var helt enkelt jättegott!
Smaklig måltid!
Copyright Klimakteriehäxan
rödbetsgratäng med ädelost och nötter, ett recept ur DN.
Jag följde det nästan helt – men tog fetaost i stället för ädelost, eftersom inte alla i familjen har insett finessen med denna ädla form av mögel.
Vi åt gratängen tillsammans med fläskkotlett. Och det var helt enkelt jättegott!
Smaklig måltid!
Copyright Klimakteriehäxan
Rena rama bragden
Tänk att det hände.
Susanna Kallur, gemenligen kallad Sanna, drog i väg över häckarna på 60 meter i Karlsruhe och satte nytt världsrekord. Rena rama bragden.
Ludmila Engquiat hade det gamla, från tiden innan hon kom till Sverige. Nu sprang Sanna på 7.68 sekunder - en ynka hundradel snabbare, men det räcker. Och den arton år gamla sovjetiska toppnoteringen är därmed förpassad till historien.
Det är bara att sälla sig till de lyriska gratulanterna. Vilken idrottstjej!
Och så tar jag det som en välkommen anledning att upprepa mitt älsklings-Sanna-citat. Hon fick nämligen en gång frågan om varför det blev just häcklöpning. Och svaret:
-Det är så kul att ha något att göra medan man springer.
Tänka sig.
Copyright Klimakteriehäxan
Susanna Kallur, gemenligen kallad Sanna, drog i väg över häckarna på 60 meter i Karlsruhe och satte nytt världsrekord. Rena rama bragden.
Ludmila Engquiat hade det gamla, från tiden innan hon kom till Sverige. Nu sprang Sanna på 7.68 sekunder - en ynka hundradel snabbare, men det räcker. Och den arton år gamla sovjetiska toppnoteringen är därmed förpassad till historien.
Det är bara att sälla sig till de lyriska gratulanterna. Vilken idrottstjej!
Och så tar jag det som en välkommen anledning att upprepa mitt älsklings-Sanna-citat. Hon fick nämligen en gång frågan om varför det blev just häcklöpning. Och svaret:
-Det är så kul att ha något att göra medan man springer.
Tänka sig.
Copyright Klimakteriehäxan
En tung historia
Hörde nyss om mamman som lyfter på sonens skolryggsäck och överraskat utropar, med ett litet stön:
-Men kära nån så mycket din rygga väger! Har läroböckerna blivit så mycket tyngre och tjockare sen jag gick i skolan?
Och det rara barnet svarar:
-Ja åtminstone historieboken.
-Men kära nån så mycket din rygga väger! Har läroböckerna blivit så mycket tyngre och tjockare sen jag gick i skolan?
Och det rara barnet svarar:
-Ja åtminstone historieboken.
lördag, februari 09, 2008
Kort karriär på catwalken
Det är fullständigt otroligt, jag vet.
Men det är ändå sant.
Jag har gått mannekäng. Visat kläder inför en tusenhövdad publik. Och fått applåder och visslingar!
Att detta inte är något som inträffat häromdagen, det har ni antagligen redan gissat. Nej, detta utspelade sig i forntiden, då när dinosaurierna fortfarande fick svensk vardag att se ut som scener ur Jurassic Park, och jag var en perfekt 38.
Smaka på den: en p-e-r-f-e-k-t storlek trettiåtta!
I den lilla staden fanns en affär som hade ganska fräsiga kläder. Där kunde man hitta plagg som synts i någon tidning, där fanns olika stilar och faktiskt mycket att välja på. Alltså var det företrädesvis dit man gick när det var dags för nyanskaffning. Man blev stamkund, helt enkelt.
Och stammisar känner expediter igen.
En som hette Margot visade sig ha speciell koll på mig och plötsligt ett år – jag gick i gymnasiet – berättade hon att det drog ihop sig till modevisningar, och kanske ville jag vara med?
-Här, sa Margot och pekade mot en klädställning, här finns det några saker som jag tror skulle passa dig väldigt bra!
Betalt fick man inte (men ett par strumpor tror jag var belöningen), ingen proffssminkning heller, stylist-yrket var inte uppfunnet och catwalken var ganska ranglig, provisoriskt hopspikad av brädor som svajade misstänkt, trots att vi som gick på den inte vägde 60 kilo.
Men Margot visade vad vi skulle ta på oss, mascara, rosa läppstift och turkos ögonskugga hade vi själva, och sen var det bara att sätta i gång.
Vi hade en första övning i ett Folkets Hus någonstans utanför staden, men den stora begivenheten gick av stapeln i en folkpark. Och eftersom en populär orkester stod för dansmusiken, som regerade på scenen före och efter klädvisningen, så var det riktigt mycket folk på plats i den ljumma försommarkvällen. Över tusen personer, faktiskt. Tallkronorna susade, det var ständig kö till dasset, i tombolan kunde man vinna både choklad och nallebjörnar, kaffe och läsk fanns att köpa, starkare saker medfördes hemifrån.
Det var med en blandad känsla av nervositet, spänning och allmän kissnödighet som jag klev ut på de där plankorna. Visste ju att många jag kände stod där och tittade, granskade förmodligen inte plagget lika noga som de kollade in människan inuti det.
Fick inte kliva snett. Inte ramla. Inte titta för mycket på publiken. Vända på rätt ställe, snurra runt halvvägs, fixa lite med kragen, lösa upp skärpet, låta ytterplagget glida ner en bit. Le. Framför allt: le!
Jag var den enda nybörjaren det året. Jag var också den enda – håll i er nu – som besteg den där rankiga plankgången i baddräkt.
Margot viskade att ingen av de andra kunde visa bikini, inte hade figurer som dög till det, men jag har efteråt (när smickret passerat sitt bäst-före-datum) undrat om det inte var en ren och skär lögn. De mer erfarna hade förmodligen käppvägrat allt som var mer avklätt än shorts och linne.
När jag endast iförd badkläder gled ut på plankorna, smidig som en ja vadå? gasell? vi kör med det! – började folk applådera. Och busvissla.
Catwalken skakade. Mina ben också. Min perfekta 38-figur blev knottrig, kanske inte av lufttemperaturen kring min avklädda kropp utan snarare av ren och skär skräck. Vad hade jag gett mig in på?
Som i dvala tog jag mig fram till plankornas slut, vände, lyckades återvända till scenen och kastade mig in bakom ridån. Visslingarna fortsatte.
Vid det här laget var jag svettig, ej att förväxla med uttrycket ”varm i kläderna”. Och väldigt tacksam att inte ha fler plagg som skulle visas där ute.
Publiken återgick till att dansa och köpa lotter. Och min mannekäng-karriär tog mig aldrig till Paris... inte ens i mina drömmar!
Fast när jag tänker på det nu, så här långt efteråt, slås jag av en insikt.
Att det var både trevligt och praktiskt att vara en perfekt 38.
Och att det var VÄLDIGT länge sedan någon som fick syn på mig reagerade med en busvissling.
Copyright Klimakteriehäxan
Men det är ändå sant.
Jag har gått mannekäng. Visat kläder inför en tusenhövdad publik. Och fått applåder och visslingar!
Att detta inte är något som inträffat häromdagen, det har ni antagligen redan gissat. Nej, detta utspelade sig i forntiden, då när dinosaurierna fortfarande fick svensk vardag att se ut som scener ur Jurassic Park, och jag var en perfekt 38.
Smaka på den: en p-e-r-f-e-k-t storlek trettiåtta!
I den lilla staden fanns en affär som hade ganska fräsiga kläder. Där kunde man hitta plagg som synts i någon tidning, där fanns olika stilar och faktiskt mycket att välja på. Alltså var det företrädesvis dit man gick när det var dags för nyanskaffning. Man blev stamkund, helt enkelt.Och stammisar känner expediter igen.
En som hette Margot visade sig ha speciell koll på mig och plötsligt ett år – jag gick i gymnasiet – berättade hon att det drog ihop sig till modevisningar, och kanske ville jag vara med?
-Här, sa Margot och pekade mot en klädställning, här finns det några saker som jag tror skulle passa dig väldigt bra!
Betalt fick man inte (men ett par strumpor tror jag var belöningen), ingen proffssminkning heller, stylist-yrket var inte uppfunnet och catwalken var ganska ranglig, provisoriskt hopspikad av brädor som svajade misstänkt, trots att vi som gick på den inte vägde 60 kilo.
Men Margot visade vad vi skulle ta på oss, mascara, rosa läppstift och turkos ögonskugga hade vi själva, och sen var det bara att sätta i gång.
Vi hade en första övning i ett Folkets Hus någonstans utanför staden, men den stora begivenheten gick av stapeln i en folkpark. Och eftersom en populär orkester stod för dansmusiken, som regerade på scenen före och efter klädvisningen, så var det riktigt mycket folk på plats i den ljumma försommarkvällen. Över tusen personer, faktiskt. Tallkronorna susade, det var ständig kö till dasset, i tombolan kunde man vinna både choklad och nallebjörnar, kaffe och läsk fanns att köpa, starkare saker medfördes hemifrån.
Det var med en blandad känsla av nervositet, spänning och allmän kissnödighet som jag klev ut på de där plankorna. Visste ju att många jag kände stod där och tittade, granskade förmodligen inte plagget lika noga som de kollade in människan inuti det.
Fick inte kliva snett. Inte ramla. Inte titta för mycket på publiken. Vända på rätt ställe, snurra runt halvvägs, fixa lite med kragen, lösa upp skärpet, låta ytterplagget glida ner en bit. Le. Framför allt: le!
Jag var den enda nybörjaren det året. Jag var också den enda – håll i er nu – som besteg den där rankiga plankgången i baddräkt.
Margot viskade att ingen av de andra kunde visa bikini, inte hade figurer som dög till det, men jag har efteråt (när smickret passerat sitt bäst-före-datum) undrat om det inte var en ren och skär lögn. De mer erfarna hade förmodligen käppvägrat allt som var mer avklätt än shorts och linne.
När jag endast iförd badkläder gled ut på plankorna, smidig som en ja vadå? gasell? vi kör med det! – började folk applådera. Och busvissla.
Catwalken skakade. Mina ben också. Min perfekta 38-figur blev knottrig, kanske inte av lufttemperaturen kring min avklädda kropp utan snarare av ren och skär skräck. Vad hade jag gett mig in på?
Som i dvala tog jag mig fram till plankornas slut, vände, lyckades återvända till scenen och kastade mig in bakom ridån. Visslingarna fortsatte.
Vid det här laget var jag svettig, ej att förväxla med uttrycket ”varm i kläderna”. Och väldigt tacksam att inte ha fler plagg som skulle visas där ute.
Publiken återgick till att dansa och köpa lotter. Och min mannekäng-karriär tog mig aldrig till Paris... inte ens i mina drömmar!
Fast när jag tänker på det nu, så här långt efteråt, slås jag av en insikt.
Att det var både trevligt och praktiskt att vara en perfekt 38.
Och att det var VÄLDIGT länge sedan någon som fick syn på mig reagerade med en busvissling.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, februari 08, 2008
Fasta
Det är fastetid
Fastan bröt ut i söndags. Men inte märktes väl det, vi äter som vanligt. (Det vore faktiskt dumt att försöka ta maten ifrån mig, jag skulle bara blir väldigt grinig och otrevlig.)
Och inte har några andra ritualer brutit ut heller.
Fast för inte så många år sedan höll vi fortfarande en gammal tradition från Barndomslandet vid liv.
Vi hade fastlagsris. Eller möjligen påskris – ursprungligen var det visst kulturhistoriskt sett två olika saker, men med åren har de två ofta blivit ett.
När jag var liten gick vi ut och bröt alldeles lagliga björkkvistar som pryddes med fjädrar i glada färger. Det där med fjädrarna har vi hållit på med i hela 150 år i Sverige, påstår expertisen.
Enligt vissa regler skulle riset inte stå i vatten så att små gröna musöron slog ut, men vi hade vårt i vatten. För vad är mer löftesrikt än de där små ljusgröna bladen? De visar ju att det finns liv där ute, under snön, i kylan.
Nu för tiden kan vi storstadsbor inte hitta några träd att ta kvistar i. Vi går till torget eller till vår vanliga matbutik och köper ris, redan färdiga knippen med vippor försedda.
Men det har jag aldrig gillat. Exempelvis ska inte riset ha alla fjädrar i topparna, utan spridda inne i och över hela knippet – i min värld, alltså.
Dessutom är det inte självklart att alla ska vara av samma färg.
Ungarna älskade att plocka med de mjuka fjädrarna, blanda färger, fixa vårt fastlagsris. Det blev ofta mer kul än snyggt, men vad gjorde väl det?
När det sedan drog ihop sig till påsk hade musöronen skrumpnat och fallit av. Då brukade vi göra en ny omgång, som försågs med andra sorters prydnader: målade äggskal, små påskkäringar av piprensare, papper och tygbitar, kycklingar i gulmålad papp, pappersblommor, flygplan – bara fantasin satte gränserna, det behövde inte ens vara direkt påskrelaterat pynt, fast gränsen gick väl vid jultomtar.
I dag är det ingen som bryr sig.
Fastlagsriset har gjort sitt, verkar det som.
Men lite björkris utan fjädrar ser jag nog ändå till att skaffa, gärna blandat med lite sälg, för de små videkissarnas skull. Kanske i veckan, när jag nu missat själva startskottet.
Och någon fasta, det är det alltså inte tal om. Tvärtom: det är semmeltider.
Där har familjen ännu inte tappat intresset…
Copyright Klimakteriehäxan
Fastan bröt ut i söndags. Men inte märktes väl det, vi äter som vanligt. (Det vore faktiskt dumt att försöka ta maten ifrån mig, jag skulle bara blir väldigt grinig och otrevlig.)
Och inte har några andra ritualer brutit ut heller.
Fast för inte så många år sedan höll vi fortfarande en gammal tradition från Barndomslandet vid liv.
Vi hade fastlagsris. Eller möjligen påskris – ursprungligen var det visst kulturhistoriskt sett två olika saker, men med åren har de två ofta blivit ett.
När jag var liten gick vi ut och bröt alldeles lagliga björkkvistar som pryddes med fjädrar i glada färger. Det där med fjädrarna har vi hållit på med i hela 150 år i Sverige, påstår expertisen.
Enligt vissa regler skulle riset inte stå i vatten så att små gröna musöron slog ut, men vi hade vårt i vatten. För vad är mer löftesrikt än de där små ljusgröna bladen? De visar ju att det finns liv där ute, under snön, i kylan.
Nu för tiden kan vi storstadsbor inte hitta några träd att ta kvistar i. Vi går till torget eller till vår vanliga matbutik och köper ris, redan färdiga knippen med vippor försedda.
Men det har jag aldrig gillat. Exempelvis ska inte riset ha alla fjädrar i topparna, utan spridda inne i och över hela knippet – i min värld, alltså.
Dessutom är det inte självklart att alla ska vara av samma färg.
Ungarna älskade att plocka med de mjuka fjädrarna, blanda färger, fixa vårt fastlagsris. Det blev ofta mer kul än snyggt, men vad gjorde väl det?När det sedan drog ihop sig till påsk hade musöronen skrumpnat och fallit av. Då brukade vi göra en ny omgång, som försågs med andra sorters prydnader: målade äggskal, små påskkäringar av piprensare, papper och tygbitar, kycklingar i gulmålad papp, pappersblommor, flygplan – bara fantasin satte gränserna, det behövde inte ens vara direkt påskrelaterat pynt, fast gränsen gick väl vid jultomtar.
I dag är det ingen som bryr sig.
Fastlagsriset har gjort sitt, verkar det som.
Men lite björkris utan fjädrar ser jag nog ändå till att skaffa, gärna blandat med lite sälg, för de små videkissarnas skull. Kanske i veckan, när jag nu missat själva startskottet.
Och någon fasta, det är det alltså inte tal om. Tvärtom: det är semmeltider.
Där har familjen ännu inte tappat intresset…
Copyright Klimakteriehäxan
Vårdröm
Dagarna blir längre och ljusare, min opererade fot förhoppningsvis snart enkel att gå på igen.Lägg ihop de två faktorerna - och inse, att jag ville rusa ut och shoppa när jag såg bilden på den här skon. Rena vårdrömmen.
Från Vagabond.
Vad en vänsterfot kan betyda
I exakt en månad har nu mitt liv styrts av min vänstra fot. Min hallux valgus-drabbade stortå har åtgärdats medelst kirurgens såg, jag har numera en spik i foten och så till den grad vant mig vid att den ska ligga högt att benet liksom flyger iväg uppåt alldeles av sig självt.
Kom så att tänka på att en av de böcker som jag aldrig kommer att glömma faktiskt har en vänsterfot i huvudrollen.
Det handlar om ”Down All The Days” av Christy Brown, på svenska med den ynkliga titeln “Ung i Dublin”, en titel som verkligen inte gör boken rättvisa. Det är Browns egen historia, om hur han som liten bedömdes som så ohjälpligt handikappad att hans familj rekommenderades att glömma honom – men hur hans mamma vägrade, för hon såg att där, bakom ett enormt funktionshinder, fanns en riktig liten människa.
Bara med sin vänstra fot kunde han kommunicera med omvärlden, mamman lärde honom att skriva med den. Och det blev bland annat en fantastisk bok, som så småningom också blev film. På bio hette den ”My Left Foot” – ja, vad annars? – men jag har aldrig vågat se den, eftersom jag tyckte så bra om boken.
Ödmjukt kan man i alla fall konstatera, att en vänsterfot kan vara bra till mycket. Fast min lär inte bli vare sig bok eller film. Men i dag får jag börja gå mer som vanligt igen. Om jag ids, efter allt stillsittande...
Copyright Klimakteriehäxan
Kom så att tänka på att en av de böcker som jag aldrig kommer att glömma faktiskt har en vänsterfot i huvudrollen.
Det handlar om ”Down All The Days” av Christy Brown, på svenska med den ynkliga titeln “Ung i Dublin”, en titel som verkligen inte gör boken rättvisa. Det är Browns egen historia, om hur han som liten bedömdes som så ohjälpligt handikappad att hans familj rekommenderades att glömma honom – men hur hans mamma vägrade, för hon såg att där, bakom ett enormt funktionshinder, fanns en riktig liten människa.
Bara med sin vänstra fot kunde han kommunicera med omvärlden, mamman lärde honom att skriva med den. Och det blev bland annat en fantastisk bok, som så småningom också blev film. På bio hette den ”My Left Foot” – ja, vad annars? – men jag har aldrig vågat se den, eftersom jag tyckte så bra om boken.
Ödmjukt kan man i alla fall konstatera, att en vänsterfot kan vara bra till mycket. Fast min lär inte bli vare sig bok eller film. Men i dag får jag börja gå mer som vanligt igen. Om jag ids, efter allt stillsittande...
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, februari 07, 2008
Gott råttår!
I dag har kinesernas nya år inletts.Man har lagt grisens år bakom sig, nu är det råttans år enligt deras sätt att räkna.
Och den som fötts i råttans år finns noggrant kartlagd och beskriven:
”Råttor är både charmerande och aggressiva. De förefaller på ytan vara lugna och samlade men är under skinnet osäkra och nervösa. Råttor är hårt arbetande och vet hur man skall spara för att ha något kvar. De är aldrig utan beundrare då de har en dragningskraft. De älskar fester och andra sammankomster med många personer. Råttor tar god hand om sina nära och kära. /…/
Råttor älskar pengar och kan göra mycket för att få dem. Råttor är definitivt smarta. Med alla dessa människor runt sig ser råttan till att det händer något. Råttan kan sätta dem i arbete med vad som helst. /…/
Råttor har svårt att säga nej till ett lågpriserbjudande. De köper ofta saker som de inte behöver och sparar på allt de kan. Souvenirer och personliga saker är lagrade överallt i en råttas hem. /…/
Då det ligger i en råttas natur att veta allt om alla blir de ofta bra författare (exempel: Platon, Leo Tolstoj, William Shakespeare, Truman Capote) /…/
De har ett bra minne och en förmåga att formulera sig. Råttor kan bli framgångsrika i det mesta de försöker sig på. /…/
Ett av råttornas största problem är att de försöker att göra för mycket på en gång.”
Stämde detta månne in på någon råtta i bekantskapskretsen? Eller på dig själv?
Klicka här så kan du dels läsa mer om det som (enligt EuroAsia Software) kännetecknar en råttmänniska, dels om de djur som symboliserar andra födelseår - och om den kinesiska zodiaken i allmänhet!
Copyright Klimakteriehäxan
Här finns dessutom bilder från nyårsfirandet i Kina – och här mer att läsa, i SvD.
DN satsar också f n hårt på Kina. Och missa inte att klicka på min etikett "Kina" där du får hänga med på mitt besök i Beijing i slutet av förra året!
Skylten med råttan (bilden) härstammar från Japan 1984 (också Råttans år), inköpt i Tokyo på bröllopsresa!
Nästan som en medalj
Det finns något som nästan alla vill ha. Behovet uppstår när man har gjort något bra, blivit en bättre människa, gjort en insats för världens fortbestånd, för kommande generationers hälsa och allmänna välbefinnande.
Vad är då naturligare än en önskan att denna heroiska ansträngning ska bli sedd, kanske inte leda direkt till en medalj eller ens ett tack, men ändå en klapp på axeln, en uppmuntrande nick, ett extra litet leende, ett vänligt ord?
På fackspråk kallas det bekräftelse, det där som vi vill ha.
Och tänka sig, i dag har jag fått det!
Min bekräftelse dök upp mitt i nyhetsfloden.
”Konsumtionen av vatten på flaska gick ned med 4 procent i fjol” meddelar radiorösten. Och lägger till att minskningen blev ännu mer påtaglig mot slutet av året – ner 11 procent jämfört med samma period året innan.
Se där! Jag har gjort en insats!
Okej då, jag stod väl inte ensam för hela den försvunna delen av handeln med de där flaskorna, men nog har jag burit hem rätt mycket buteljerat dricksvatten genom åren. Jag har nämligen den förkastliga åsikten att vatten med bubblor är godare än vatten utan, vilket är det man allra helst ska dricka.
Men sedan början av november i fjol har jag inte släpat hem en endaste vattenflaska, för då fick jag en soda streamer i present.
Den är sedan dess i flitig användning, jag är nöjd – och ännu nöjdare nu, när jag fått min klapp på axeln, uppskattning och redovisat resultat.
Jag har gjort en insats. För miljön.
Och fått bekräftelse. Nästan som en medalj.
Tack!
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Konsumentföreningen Stockholm
PS Lägg därtill att jag sett årets första snödroppar! Ännu en belöning!
Vad är då naturligare än en önskan att denna heroiska ansträngning ska bli sedd, kanske inte leda direkt till en medalj eller ens ett tack, men ändå en klapp på axeln, en uppmuntrande nick, ett extra litet leende, ett vänligt ord?
På fackspråk kallas det bekräftelse, det där som vi vill ha.
Och tänka sig, i dag har jag fått det!
Min bekräftelse dök upp mitt i nyhetsfloden.
”Konsumtionen av vatten på flaska gick ned med 4 procent i fjol” meddelar radiorösten. Och lägger till att minskningen blev ännu mer påtaglig mot slutet av året – ner 11 procent jämfört med samma period året innan.
Se där! Jag har gjort en insats!
Okej då, jag stod väl inte ensam för hela den försvunna delen av handeln med de där flaskorna, men nog har jag burit hem rätt mycket buteljerat dricksvatten genom åren. Jag har nämligen den förkastliga åsikten att vatten med bubblor är godare än vatten utan, vilket är det man allra helst ska dricka.
Men sedan början av november i fjol har jag inte släpat hem en endaste vattenflaska, för då fick jag en soda streamer i present.
Den är sedan dess i flitig användning, jag är nöjd – och ännu nöjdare nu, när jag fått min klapp på axeln, uppskattning och redovisat resultat.
Jag har gjort en insats. För miljön.
Och fått bekräftelse. Nästan som en medalj.
Tack!
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Konsumentföreningen Stockholm
PS Lägg därtill att jag sett årets första snödroppar! Ännu en belöning!
Vem blir president i USA?
-Tänk att det ser ut som om den där Obama skulle kunna bli president i USA.
-Va? Ja visst är det väldigt originellt för att inte säja chockartat?
-Åtminstone oväntat.
-Ja det är väl ändå bara förnamnet!
-Jo det är klart, efter alla konflikter som funnits runt den grupp han representerar.
-Ja det trodde man ju inte, att det skulle gå över. I alla fall inte så fort.
-Fort? Tja allt är ju relativt, förstås. Om jag vore amerikan skulle jag kanske rösta på honom.
-Menar du det? Det var som fan.
-Frun ser ju också trevlig och representativ ut, förresten.
-Frun? Henne har man väl aldrig fått se tidigare?
-Nej det har väl inte funnits nån direkt anledning. Även om han suttit i senaten.
-I senaten? Där kan han väl ändå inte ha varit?
-Jodå.
-Har nån sett honom där?
-Ja det är klart.
-Ofattbart! Om du åtminstone sagt öknen skulle jag inte ha protesterat!
-Öknen?
-Ja, i Saudi eller nåt!
-I Saudiarabien? Vad skulle Barack Obama ha gjort där?
-Å. Jag tyckte precis att du sa Usama.
Copyright Klimakteriehäxan
Här och här kan du uppdatera dig om resultatet av Super Tuesday.
-Va? Ja visst är det väldigt originellt för att inte säja chockartat?
-Åtminstone oväntat.
-Ja det är väl ändå bara förnamnet!
-Jo det är klart, efter alla konflikter som funnits runt den grupp han representerar.
-Ja det trodde man ju inte, att det skulle gå över. I alla fall inte så fort.
-Fort? Tja allt är ju relativt, förstås. Om jag vore amerikan skulle jag kanske rösta på honom.
-Menar du det? Det var som fan.
-Frun ser ju också trevlig och representativ ut, förresten.
-Frun? Henne har man väl aldrig fått se tidigare?
-Nej det har väl inte funnits nån direkt anledning. Även om han suttit i senaten.
-I senaten? Där kan han väl ändå inte ha varit?
-Jodå.
-Har nån sett honom där?
-Ja det är klart.
-Ofattbart! Om du åtminstone sagt öknen skulle jag inte ha protesterat!
-Öknen?
-Ja, i Saudi eller nåt!
-I Saudiarabien? Vad skulle Barack Obama ha gjort där?
-Å. Jag tyckte precis att du sa Usama.
Copyright Klimakteriehäxan
Här och här kan du uppdatera dig om resultatet av Super Tuesday.
onsdag, februari 06, 2008
Färdigpackad – färdig eller packad?
En ny bloggstafett, i Bloggtidningens regi, är i full gång. Och jag har fått mitt ämne, min stafettpinne, från Snurrmaggan.
Det var en rubrik som öppnar för många olika tolkningar - det här blev min:
Packad.
Är jag faktiskt aldrig. Har knappt någonsin varit. Tycker att packade människor är jobbiga, undviker dem gärna, önskar att de skulle känna när gränsen är nådd – tänk så mycket bättre de skulle må dagen efter!
Men färdigpackad, det har jag varit. Mer eller mindre, det ska erkännas, men ganska många gånger, eftersom jag under ett par perioder av mitt liv rest ganska flitigt.
Det kom till ett läge när jag på en kvart kunde åstadkomma en perfekt packning för två veckor, utan att glömma något väsentligt.
Väsentligt för att en människa ska bli färdigpackad är grundstenarna som också kallas för 4P: pengar, piller, pass och piljetter (jo! så har det hetat!). Uppenbart varför.
Tillkommer i min värld 4B: bok, behå, badkläder och brallor. Anledning: en bok måste man alltid ha från start, behå, bikini och byxor är besvärligt och tidskrävande att kompletteringsköpa på resmålet, vilket det än må vara. (Och ja, man ska ha badkläder, även om man inte åker till solen, det kan till exempel finnas pool!)
Fast det där effektiva sättet att fylla resväskan har urholkats med tiden. Nu, när jag sällan far iväg annat än på kortare nöjestripper, blir jag så gott som aldrig klar. Far runt mellan garderober och hyllor, skjuter in lådor bara för att dra ut nya, byter en svart tröja mot en röd, sedan den röda mot en svart-och-vit-randig…
Slutresultatet är så gott som undantagslöst att jag lägger ned alla tre och alltså har för mycket med mig. Kommer följdriktigt hem med halva bagaget oanvänt.
Vilket dock är bättre än att det inte kommer hem alls.
En gång skulle jag resa hem från ett land där oxfilén var inte bara utmärkt, utan också så gott som gratis.
-Ta ett par stycken i resväskan, rådde en kompis, som visste hur mycket jag uppskattade de där köttbitarna.
Men tack och lov packade jag ingen filé. Blev färdigpackad ändå.
När jag stod vid bagagebandet på Arlanda var jag till sist ensam kvar. Ingen i grunden vit men ganska medfaren trunk från Alstermo Papp – en kanonväska! – dök upp. Flygbolaget beklagade, men gjorde inte särskilt mycket mer. Jag ringde och tjatade, det var trots allt en välfylld väska med många kära persedlar i, men den höll sig envist borta.
Tre månader senare ringde man från flygplatsen. En resväska med mitt namn hade anlänt, alldeles ensam, ville jag ha den?
Om jag ville!
Vi återförenades och åtminstone en av oss blev rörd till tårar. För på väskans hopknycklade handtag satt en extra lapp: RUSH! stod det på den.
Man kunde också se att den i princip gjort en resa jorden runt. Men innehållet var intakt. Törs inte tänka på hur det skulle ha sett ut och luktat om jag lagt i en bit filé. Därför är mitt enträgna råd: innan du packat färdigt och stängt väskan: plocka ur köttet!
Först då är du färdigpackad på riktigt.
Packad kan du möjligen också bli, men det är absolut en fördel att åtminstone vänta med det tills packningen är klar.
Färdig!
Copyright Klimakteriehäxan
Dags nu att lämna över till Matälskaren som har nästa stafettsträcka. Efter moget övervägande har jag valt ett ämne som är ganska så tillrättalagt: "Tores middag" är rubriken, med undertexten/specifikationen "När Tore Wretman skulle äta middag hemma hos mig – och jag bara hade en timme på mig att fixa alltihop". Själv hoppas jag därmed på att få ett lysande menyförslag som jag kan kopiera, fort, lätt och gott!
Det var en rubrik som öppnar för många olika tolkningar - det här blev min:
Packad.
Är jag faktiskt aldrig. Har knappt någonsin varit. Tycker att packade människor är jobbiga, undviker dem gärna, önskar att de skulle känna när gränsen är nådd – tänk så mycket bättre de skulle må dagen efter!
Men färdigpackad, det har jag varit. Mer eller mindre, det ska erkännas, men ganska många gånger, eftersom jag under ett par perioder av mitt liv rest ganska flitigt.
Det kom till ett läge när jag på en kvart kunde åstadkomma en perfekt packning för två veckor, utan att glömma något väsentligt.
Väsentligt för att en människa ska bli färdigpackad är grundstenarna som också kallas för 4P: pengar, piller, pass och piljetter (jo! så har det hetat!). Uppenbart varför.
Tillkommer i min värld 4B: bok, behå, badkläder och brallor. Anledning: en bok måste man alltid ha från start, behå, bikini och byxor är besvärligt och tidskrävande att kompletteringsköpa på resmålet, vilket det än må vara. (Och ja, man ska ha badkläder, även om man inte åker till solen, det kan till exempel finnas pool!)
Fast det där effektiva sättet att fylla resväskan har urholkats med tiden. Nu, när jag sällan far iväg annat än på kortare nöjestripper, blir jag så gott som aldrig klar. Far runt mellan garderober och hyllor, skjuter in lådor bara för att dra ut nya, byter en svart tröja mot en röd, sedan den röda mot en svart-och-vit-randig…Slutresultatet är så gott som undantagslöst att jag lägger ned alla tre och alltså har för mycket med mig. Kommer följdriktigt hem med halva bagaget oanvänt.
Vilket dock är bättre än att det inte kommer hem alls.
En gång skulle jag resa hem från ett land där oxfilén var inte bara utmärkt, utan också så gott som gratis.
-Ta ett par stycken i resväskan, rådde en kompis, som visste hur mycket jag uppskattade de där köttbitarna.
Men tack och lov packade jag ingen filé. Blev färdigpackad ändå.
När jag stod vid bagagebandet på Arlanda var jag till sist ensam kvar. Ingen i grunden vit men ganska medfaren trunk från Alstermo Papp – en kanonväska! – dök upp. Flygbolaget beklagade, men gjorde inte särskilt mycket mer. Jag ringde och tjatade, det var trots allt en välfylld väska med många kära persedlar i, men den höll sig envist borta.
Tre månader senare ringde man från flygplatsen. En resväska med mitt namn hade anlänt, alldeles ensam, ville jag ha den?
Om jag ville!
Vi återförenades och åtminstone en av oss blev rörd till tårar. För på väskans hopknycklade handtag satt en extra lapp: RUSH! stod det på den.
Man kunde också se att den i princip gjort en resa jorden runt. Men innehållet var intakt. Törs inte tänka på hur det skulle ha sett ut och luktat om jag lagt i en bit filé. Därför är mitt enträgna råd: innan du packat färdigt och stängt väskan: plocka ur köttet!
Först då är du färdigpackad på riktigt.
Packad kan du möjligen också bli, men det är absolut en fördel att åtminstone vänta med det tills packningen är klar.
Färdig!
Copyright Klimakteriehäxan
Dags nu att lämna över till Matälskaren som har nästa stafettsträcka. Efter moget övervägande har jag valt ett ämne som är ganska så tillrättalagt: "Tores middag" är rubriken, med undertexten/specifikationen "När Tore Wretman skulle äta middag hemma hos mig – och jag bara hade en timme på mig att fixa alltihop". Själv hoppas jag därmed på att få ett lysande menyförslag som jag kan kopiera, fort, lätt och gott!
tisdag, februari 05, 2008
Semla - en strålande affär
Nååå, handen på hjärtat – blev det en semla i dag? Blev det rent av mer än en?
Ungefär 500 kalorier per styck får man räkna med när man sätter i sig den läckra fastlagsbullen. Samt betänka att en kvinna med stillasittande jobb som inte motionerar energiskt klarar sig på 2000 kalorier om dagen…
Men även om vi semmelätare blir fetare av denna njutning, så är det faktiskt så att ingen blir tjockare av semlor än bagarens plånbok.
En semla inhandlad på konditori kostar i år runt 30 kronor. I genomsnitt är tillverkningspriset på samma bakverk cirka 7 kronor – inberäknat råvaror och arbetskostnad. Helt enkelt en strålande affär.
Svenskarna köper 4-5 semlor varje säsong, sammanlagt uppåt 45 miljoner. Utan semlan skulle många konditorier få slå igen. Nu tar man i stället hem en vinst på över 20 kronor (ska man säja två selmor kanske) per såld bulle – i Tastelines test blir genomsnittspriset i år drygt 24 kronor, men då ska man komma ihåg att priset hålls ned av att två av de bullar som ingår säljs i tvåpack från storbageri i dagligvarubutik, till mindre än halva finbageripriset.
Så faktum är att när vi pungar ut med tre tior för semlan betalar vi framför allt för det lilla bageriets överlevnad. Vilket naturligtvis också kan vara ett plus.
Copyright Klimakteriehäxan
Fler bloggar om just semlor.
Ungefär 500 kalorier per styck får man räkna med när man sätter i sig den läckra fastlagsbullen. Samt betänka att en kvinna med stillasittande jobb som inte motionerar energiskt klarar sig på 2000 kalorier om dagen…
Men även om vi semmelätare blir fetare av denna njutning, så är det faktiskt så att ingen blir tjockare av semlor än bagarens plånbok.
En semla inhandlad på konditori kostar i år runt 30 kronor. I genomsnitt är tillverkningspriset på samma bakverk cirka 7 kronor – inberäknat råvaror och arbetskostnad. Helt enkelt en strålande affär.
Svenskarna köper 4-5 semlor varje säsong, sammanlagt uppåt 45 miljoner. Utan semlan skulle många konditorier få slå igen. Nu tar man i stället hem en vinst på över 20 kronor (ska man säja två selmor kanske) per såld bulle – i Tastelines test blir genomsnittspriset i år drygt 24 kronor, men då ska man komma ihåg att priset hålls ned av att två av de bullar som ingår säljs i tvåpack från storbageri i dagligvarubutik, till mindre än halva finbageripriset.
Så faktum är att när vi pungar ut med tre tior för semlan betalar vi framför allt för det lilla bageriets överlevnad. Vilket naturligtvis också kan vara ett plus.
Copyright Klimakteriehäxan
Fler bloggar om just semlor.
Travesti på Tage
Tage Danielsson, universalgeniet, skrev en gång en dikt (är det väl?) som heter ”Livet är kort”.
Hans eget blev inte särskilt långt – han var 57 när han dog. I dag skulle han ha fyllt 80.
Som det mesta Tage gjorde är den där dikten ett litet under av klurighet.
Den går så här:
Livet är kort
BB
GB TV
IQ AB Ba Bc C TV
FF LP EP UKV LSD
SSU RFSU TV
Vpl OP
SKF LO ABF TV
SKF PR TCO DN TV
SKF VD SAF SvD TV
ATP KDS TV
GB TV
TV
TV
STOP
Den är ju lysande. Men vid det här laget lite föråldrad.
Förlåt mig nu, kära Tage, för att jag dristat mig till att uppdatera din dikt! Det har ju hänt en del sedan du skrev detta.
Men se det som ett försök att hedra dig på det som skulle ha varit din 80e födelsedag!
Livet går fort
BB
BVC
ARLA GB TV
IG G VG MVG IQ MTV
SL FF MTV
PC CD DVD MP3 TV3 TV5
SSU RFSU TV4
Vpl OP Ipod TV3 TV4 TV5 MTV
KOMVUX TV
AIK-DIF TV3
SKF LO ABF TV
SKF PR TCO PPM DN TV
SKF VD SAF SvD TV4 TV8 SVT
ATP M SVT PRO
GB TV
TV
TV
STOP
Förlåt igen!
Copyright Klimakteriehäxan (fast bara den senare delen, förstås)
Fotnot: Travesti: en lättare omformning av en känd text, bok, film, fras eller ordalydelse. Travestin är i regel utformad på ett skämtsamt eller tankeväckande sätt, vanligtvis utan syfte att förlöjliga. (Wikipedia)
PS En ny biografi om Tage har just kommit ut och den recenseras i dagens SvD - läs här.
Och så ser du väl att det finns mer att läsa om Tage alldeles här nedanför?
Hans eget blev inte särskilt långt – han var 57 när han dog. I dag skulle han ha fyllt 80.
Som det mesta Tage gjorde är den där dikten ett litet under av klurighet.
Den går så här:
Livet är kort
BB
GB TV
IQ AB Ba Bc C TV
FF LP EP UKV LSD
SSU RFSU TV
Vpl OP
SKF LO ABF TV
SKF PR TCO DN TV
SKF VD SAF SvD TV
ATP KDS TV
GB TV
TV
TV
STOP
Den är ju lysande. Men vid det här laget lite föråldrad.
Förlåt mig nu, kära Tage, för att jag dristat mig till att uppdatera din dikt! Det har ju hänt en del sedan du skrev detta.
Men se det som ett försök att hedra dig på det som skulle ha varit din 80e födelsedag!
Livet går fort
BB
BVC
ARLA GB TV
IG G VG MVG IQ MTV
SL FF MTV
PC CD DVD MP3 TV3 TV5
SSU RFSU TV4
Vpl OP Ipod TV3 TV4 TV5 MTV
KOMVUX TV
AIK-DIF TV3
SKF LO ABF TV
SKF PR TCO PPM DN TV
SKF VD SAF SvD TV4 TV8 SVT
ATP M SVT PRO
GB TV
TV
TV
STOP
Förlåt igen!
Copyright Klimakteriehäxan (fast bara den senare delen, förstås)
Fotnot: Travesti: en lättare omformning av en känd text, bok, film, fras eller ordalydelse. Travestin är i regel utformad på ett skämtsamt eller tankeväckande sätt, vanligtvis utan syfte att förlöjliga. (Wikipedia)
PS En ny biografi om Tage har just kommit ut och den recenseras i dagens SvD - läs här.
Och så ser du väl att det finns mer att läsa om Tage alldeles här nedanför?
Jag minns min dans med Tage
REPRIS (till största delen)
Vilken Tage?
Tage Danielsson, förstås.
I dag skulle han ha fyllt år. Åttio. Många är de som minns honom och berättar om denne rödhårige östgöte som spred så mycket glädje och intelligens omrking sig.
Själv har jag ett alldeles eget guldkornsminne.
Året bör ha varit 1970. Svenska Ord spelade 88-öresrevyn på krogen Skeppet i Värtahamnen. En attraktion som drog massor med folk. Fullt hus för jämnan.
Själv råkade jag vara någon sorts klubbmästare på företaget där jag var anställd, antagligen för att jag var en av de yngsta och inte hade vett att avsäga mig uppgiften. Och jag lyckades boka hela Skeppet, med mat och show, för personalfesten den hösten.
Det blev förstås en hel del samtal och administration, men när alla formaliteter var avklarade blev det också en synnerligen lyckad kväll. Skratten dånade, Gunnar Svenssons trio blev stundtals överröstad, huvudpersonerna sjöng ”I Stetsonhatt” och så småningom blev det dans.
Då visade det sig att ensemblen blandade sig med publiken.
Och när det blev sista dansen bjöd han upp mig. Tage alltså. Bjöd upp. Mig!
På den tiden var jag van att dansa och inte så oäven, i alla fall inte med vanliga kavaljerer.
Men den här gången blev jag ju NERVÖS.
Dansa med Tage – som jag beundrade. En kändis, han var väl nästan att betrakta som superkändis redan då, även om hans berömmelse växte ytterligare med åren.
Jag klev fel.
Men Tage var en gentleman och gled vidare med sin rodnande danspartner. Sträckte jag mig riktigt på tå kunde vi minsann kinda. För konversationen blev det inte så mycket bevänt med, jag stammade fram något om hur bra showen var och han svarade något lagom tacksamt och artigt.
Det hade ju varit fantastiskt om jag så här 35 år senare kunde hävda att vi hade ett djupt, innerligt och spirituellt samtal. Tyvärr är mitt minne alldeles för pålitligt: det vore en ren och skär lögn att påstå något sådant.
Det får helt enkelt räcka med att berätta (skryta med?), att jag faktiskt en gång dansat sista dansen med Tage Danielsson.
Fast sen gick han naturligtvis hem till frun.
Bland alla hans kvaliteter tror jag helylle var en.
Och så dansade han ganska bra.
Copyright Klimakteriehäxan
Huvuddelen av denna text publicerades första gången här på bloggen i augusti 2005.
Vilken Tage?
Tage Danielsson, förstås.
I dag skulle han ha fyllt år. Åttio. Många är de som minns honom och berättar om denne rödhårige östgöte som spred så mycket glädje och intelligens omrking sig.
Själv har jag ett alldeles eget guldkornsminne.
Året bör ha varit 1970. Svenska Ord spelade 88-öresrevyn på krogen Skeppet i Värtahamnen. En attraktion som drog massor med folk. Fullt hus för jämnan.
Själv råkade jag vara någon sorts klubbmästare på företaget där jag var anställd, antagligen för att jag var en av de yngsta och inte hade vett att avsäga mig uppgiften. Och jag lyckades boka hela Skeppet, med mat och show, för personalfesten den hösten.
Det blev förstås en hel del samtal och administration, men när alla formaliteter var avklarade blev det också en synnerligen lyckad kväll. Skratten dånade, Gunnar Svenssons trio blev stundtals överröstad, huvudpersonerna sjöng ”I Stetsonhatt” och så småningom blev det dans.
Då visade det sig att ensemblen blandade sig med publiken.
Och när det blev sista dansen bjöd han upp mig. Tage alltså. Bjöd upp. Mig!
På den tiden var jag van att dansa och inte så oäven, i alla fall inte med vanliga kavaljerer.
Men den här gången blev jag ju NERVÖS.
Dansa med Tage – som jag beundrade. En kändis, han var väl nästan att betrakta som superkändis redan då, även om hans berömmelse växte ytterligare med åren.
Jag klev fel.
Men Tage var en gentleman och gled vidare med sin rodnande danspartner. Sträckte jag mig riktigt på tå kunde vi minsann kinda. För konversationen blev det inte så mycket bevänt med, jag stammade fram något om hur bra showen var och han svarade något lagom tacksamt och artigt.
Det hade ju varit fantastiskt om jag så här 35 år senare kunde hävda att vi hade ett djupt, innerligt och spirituellt samtal. Tyvärr är mitt minne alldeles för pålitligt: det vore en ren och skär lögn att påstå något sådant.
Det får helt enkelt räcka med att berätta (skryta med?), att jag faktiskt en gång dansat sista dansen med Tage Danielsson.
Fast sen gick han naturligtvis hem till frun.
Bland alla hans kvaliteter tror jag helylle var en.
Och så dansade han ganska bra.
Copyright Klimakteriehäxan
Huvuddelen av denna text publicerades första gången här på bloggen i augusti 2005.
måndag, februari 04, 2008
Om våra hjärtan
Jag har varit där. På riktigt.
Mitt i pågående teve-serie. ”Om ett hjärta”.
Det är ett antal år sedan, kanske tio.
Övertygad om att jag fått någon sorts infarkt reste jag mig från skrivbordet och åkte raka spåret till akuten på Södersjukhuset.
Kunde rada upp klassiska symtom: svårt att andas, smärta i bröstet, allmänt illamående. Mådde skit, helt enkelt.
Det var till råga på allt en söndag. Mindre personal, får man anta, fler olycksfall som det väl ofta är på helgerna.
Men hur angeläget ärendet än är i ”Om ett hjärta” så måste jag ändå berätta, att man kan få förstklassigt mottagande i vård-Sverige även som kvinna i medelåldern.
För knappt hade jag presenterat mig och mitt fall för sköterskan vid mottagningsdisken förrän jag hade svischats in i ett undersökningsbås där elektrodernas sladdar blixtsnabbt slingrade sig runt min kropp. Jag togs på största allvar, studerades ur alla vinklar, utsattes för alla test.
Likväl finns det statistik som visar, att tesen i teve-manuset är riktig: att kvinnors eventuella hjärtsymtom underskattas. Och att deras vård blir därefter, det vill säga klart sämre än den män får.
Att det dessutom nu har förvandlats till bra dramatik med flera bottnar och suveräna skådespelarinsatser gör ju inte saken sämre, men möjligen sjukvården bättre i framtiden. En feministisk insats, varken mer eller mindre.
Min egen historia slutade lyckligt, trots att jag mådde uselt. Men åkomman hade inte ett dugg med hjärtat att göra, det dunkade på som det skulle, och jag tror att jag började känna mig bättre så fort jag fått det beskedet.
Snart återgick jag tacksamt till normalläget: frisk, nöjd och glad.
Vilket är mycket trevligare än att vara sjuk.
Copyright Klimakteriehäxan
Mitt i pågående teve-serie. ”Om ett hjärta”.
Det är ett antal år sedan, kanske tio.
Övertygad om att jag fått någon sorts infarkt reste jag mig från skrivbordet och åkte raka spåret till akuten på Södersjukhuset.
Kunde rada upp klassiska symtom: svårt att andas, smärta i bröstet, allmänt illamående. Mådde skit, helt enkelt.
Det var till råga på allt en söndag. Mindre personal, får man anta, fler olycksfall som det väl ofta är på helgerna.
Men hur angeläget ärendet än är i ”Om ett hjärta” så måste jag ändå berätta, att man kan få förstklassigt mottagande i vård-Sverige även som kvinna i medelåldern.
För knappt hade jag presenterat mig och mitt fall för sköterskan vid mottagningsdisken förrän jag hade svischats in i ett undersökningsbås där elektrodernas sladdar blixtsnabbt slingrade sig runt min kropp. Jag togs på största allvar, studerades ur alla vinklar, utsattes för alla test.
Likväl finns det statistik som visar, att tesen i teve-manuset är riktig: att kvinnors eventuella hjärtsymtom underskattas. Och att deras vård blir därefter, det vill säga klart sämre än den män får.
Att det dessutom nu har förvandlats till bra dramatik med flera bottnar och suveräna skådespelarinsatser gör ju inte saken sämre, men möjligen sjukvården bättre i framtiden. En feministisk insats, varken mer eller mindre.
Min egen historia slutade lyckligt, trots att jag mådde uselt. Men åkomman hade inte ett dugg med hjärtat att göra, det dunkade på som det skulle, och jag tror att jag började känna mig bättre så fort jag fått det beskedet.
Snart återgick jag tacksamt till normalläget: frisk, nöjd och glad.
Vilket är mycket trevligare än att vara sjuk.
Copyright Klimakteriehäxan
Tafsa inte på semlan!
Fettisdag i morgon.Den dag då man definitivt äter den: semlan, fettisdagsbullen eller hetväggen, vad man nu väljer att kalla den.
Skapelsen ska bestå av en vetebulle, mandelmassa och vispgrädde. Den innehåller dessutom gruvliga mängder små saker som kallas kalorier och som har en benägenhet att fastna på kroppen på den som hänger sig åt dagens traditionella njutning.
Fast man ska inte ta för givet att alla älskar semlor lika hett som Ture Sventon. När jag var liten tyckte jag till exempel inte om mandelmassa, när Maken var barn vägrade han vispgrädde. Nu är vi båda stora och äter snart sagt allt, alltså också mandelmassa och vispgrädde… och det har satt sina spår… nog om det. Men förr i världen fick vi var och en på sitt håll specialsemlor, där den otäcka ingrediensen hade uteslutits av förstående bagare.
Egentligen borde jag väl därför tycka att det är väldigt tillmötesgående och trevligt att en semla nu för tiden kan bestå av i princip vad som helst.
Men NEJ.
Det måste väl finnas gränser även för bagares anpasslighet? Någon känsla för vad traditionen kräver? Lite hänsyn till Ture Sventon?
Icke.
Denna fettisdag 2008 kan vi välja på fler varianter än någonsin: blåbärssemla, Norrlands-semla med hjortron, chokladsemla (ibland med apelsingrädde), karlsbadersemla, semla med saffransgrädde eller vit choklad eller Baileys (jag ryser!!!) eller hallon. Pavlovasemlor, Napoleonsemlor och semlor Black & White. Samt semmeltårta, vacker men så gott som omöjlig att skära upp. Och säkert några till.
Jag säger bara en sak: LÄGG AV! Kalla dessa bakverk för vad som helst, men inte semla! Tafsa inte på semlan! Det är helt ok att ordet i Finland står för en osötad bulle av matbrödstyp, för det har hetat semla där i evärderliga tider (och vår semla kallas följdriktigt för fastlagsbulle på finlandssvenska). Men man kan inte få våldföra sig hur som helst på saker och ting. Jag kräver RESPEKT för semlan!
Gott är det hur som helst. Med bulle fylld av mandelmassa och vispgrädde, alltså. Och så lite pudrat florsocker på locket. Punkt och slut.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ture Sventon, Åke Holmbergs oförglömlige privatdetektiv, fyller sextio år i år. Han köpte sina semlor – temlor – på Rosas Konditori och hade en speciell burk – temmelburk – att förvara dem i. Första boken om Sventon ges ut på nytt i år, i sextioårspresent, så att säga. Totalt skrev Holmberg nio böcker om Sventon. Finns också som hörbok, inläst av Helge Skoog. Njutbart i alla åldrar!
En hyllning till Sventon bjuder Mats Gellerfelt på i dagens SvD - läs den här.
Bilden på semlan från Tasteline.
UPPDATERING
Nu har också DN uppmärksammat Herr Sventons bemärkelsedag!
Och ett PS till: Nu vet jag dessutom vad semla kallas för i Frankrike. På svenska klubben serverar man nämligen "Brioche fourrée à la paté d´amande et creme chantilly et saupoudré de sucre de glace". Alltså semla. Källa: DN.
Fler bloggar om just semlor.
Det kom ett pocketogram
Telegram hör till forntiden.
Blommogram talas det inte så ofta om längre, även om det förstås förekommer att folk skickar blommor, som alltid är trevligt att få.
Men nu har jag fått ett pocketogram! Som jag inte hade en aaaaaaning om att det fanns!
Faktiskt en smart idé. Genom att gå till hemsidan för pocketogram, välja en bok, skriva in vem som ska ha den, när den ska vara framme och dessutom en liten hälsning som följer med kan du, för 99 kronor, uppvakta eller uppmärksamma någon av vilket skäl det nu kan tänkas vara: en namnsdag, en födelsedag, en opererad fot – eller bara för att göra mottagaren glad!
Den pocketbok som damp ner så överraskande hos mig heter ”Rik, frisk och lycklig” och är ett verk av Anna-Karin Eldes hand.
Dessutom är titeln att betrakta som rena besvärjelsen, eller hur?
Man tackar!
Copyright Klimakteriehäxan
Blommogram talas det inte så ofta om längre, även om det förstås förekommer att folk skickar blommor, som alltid är trevligt att få.
Men nu har jag fått ett pocketogram! Som jag inte hade en aaaaaaning om att det fanns!
Faktiskt en smart idé. Genom att gå till hemsidan för pocketogram, välja en bok, skriva in vem som ska ha den, när den ska vara framme och dessutom en liten hälsning som följer med kan du, för 99 kronor, uppvakta eller uppmärksamma någon av vilket skäl det nu kan tänkas vara: en namnsdag, en födelsedag, en opererad fot – eller bara för att göra mottagaren glad!
Den pocketbok som damp ner så överraskande hos mig heter ”Rik, frisk och lycklig” och är ett verk av Anna-Karin Eldes hand.
Dessutom är titeln att betrakta som rena besvärjelsen, eller hur?
Man tackar!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, februari 03, 2008
Fascinerad av fötter
Från en väninna i USA har jag fått en bok i present, en som stått på bästsäljarlistan i NY Times: ”Snow Flower and the Secret Fan” (Snöblomma och den hemliga solfjädern) av Lisa See, och det var ju faktiskt en perfekt bok till den som dels vårdar en f d sjuk fot, dels nyligen gjort sitt första besök i Kina - och sedan tidigare gillar solfjädrar...
Boken handlar om kvinnoliv långt ute på den kinesiska landsbygden på 1800-talet. Och ett av de allra viktigaste inslagen när flickor skulle uppfostras till kvinnor var att binda deras fötter. Först fick de för all del lära sig att gå, men vid tidig ålder – mellan tre och sju år – skulle formen på deras fötter förändras genom yttre våld. Ju mindre fötter, desto finare, och större chans att bli ingift i en förnäm familj. Den idealiska formen på en färdig fot var lotusblommans knopp (tänk novemberkaktus, det är ganska likt!).
Lisa Sees roman har två huvudpersoner, Snow Flower och Lily, och Lilys fötter blir till slut sju centimeter långa, vilket är superbt. Detta betyder att benen i mellanfoten har knäckts, att de små tårna klämts in under fotsulan, att fotvalvet är dubbelvikt (ska påminna om vaginan) och att hälen inte längre räknas till foten, utan till benet. Man går – eller stapplar, snarare – i princip på stortån, och den lilla foten är klädd i vackert broderade sidenskor, som framhäver den perfekta knoppformen.
Kanske var de små omformade fötterna i grund och botten inget annat än en erotisk signal, en aptitretare som skulle locka männen att göra många söner, det mest värdefulla en kvinna kunde bidra med.
Inte sällan hände det att flickor dog under förvandlingen. I boken drabbas Lilys lillasyster av blodförgiftning och hennes liv går inte att rädda. Men traditionen uppehölls, flickor var trots allt inte särskilt mycket värda, så här gällde uppenbarligen principen att ”lite spill får man räkna med”.
De som av en eller annan anledning undkom och fick behålla fotens ursprungliga form blev oftast tjänstehjon, av lägsta rang.
Lisa See är amerikanska med kinesiskt påbrå och har ägnat mycket tid åt att forska i gamla traditioner kring kvinnors liv i Kina. Jung Chang föddes i Kina men bor nu i Storbritannien. Också i hennes ”Wild Swans” (Vilda svanar) drabbas läsaren av insikten, att bundna fötter var en sed som var nästan ofattbart grym. Jung Changs bok är självbiografisk och utspelar sig på 1900-talet, med en skildring av kulturrevolutionen bl a. Trots att det blev förbjudet att binda flickornas fötter redan 1912 fortsatte man att göra det en bra bit in i förra århundradet, framför allt i Yunan-provinsen i södra Kina.
Fascinerande läsning, inte bara om fötter, som väcker tankar, det gäller båda dessa böcker, som alltså bygger på ”a true story”. Rekommenderas!
Och foten, min hallux valgus-opererade fot?
Jo tack, bra.
Jämfört med de där kinesiska 1800-talsfötterna har det över huvud taget aldrig varit minsta fel på den.
Copyright Klimakteriehäxan
Vill du se hur de där fötterna kunde se ut - här finns bilder!
Mer fakta om bundna fötter här.
Och bilden på skon har jag lånat här - där det också finns mycket mer information.
Boken handlar om kvinnoliv långt ute på den kinesiska landsbygden på 1800-talet. Och ett av de allra viktigaste inslagen när flickor skulle uppfostras till kvinnor var att binda deras fötter. Först fick de för all del lära sig att gå, men vid tidig ålder – mellan tre och sju år – skulle formen på deras fötter förändras genom yttre våld. Ju mindre fötter, desto finare, och större chans att bli ingift i en förnäm familj. Den idealiska formen på en färdig fot var lotusblommans knopp (tänk novemberkaktus, det är ganska likt!).Lisa Sees roman har två huvudpersoner, Snow Flower och Lily, och Lilys fötter blir till slut sju centimeter långa, vilket är superbt. Detta betyder att benen i mellanfoten har knäckts, att de små tårna klämts in under fotsulan, att fotvalvet är dubbelvikt (ska påminna om vaginan) och att hälen inte längre räknas till foten, utan till benet. Man går – eller stapplar, snarare – i princip på stortån, och den lilla foten är klädd i vackert broderade sidenskor, som framhäver den perfekta knoppformen.
Kanske var de små omformade fötterna i grund och botten inget annat än en erotisk signal, en aptitretare som skulle locka männen att göra många söner, det mest värdefulla en kvinna kunde bidra med.Inte sällan hände det att flickor dog under förvandlingen. I boken drabbas Lilys lillasyster av blodförgiftning och hennes liv går inte att rädda. Men traditionen uppehölls, flickor var trots allt inte särskilt mycket värda, så här gällde uppenbarligen principen att ”lite spill får man räkna med”.
De som av en eller annan anledning undkom och fick behålla fotens ursprungliga form blev oftast tjänstehjon, av lägsta rang.
Lisa See är amerikanska med kinesiskt påbrå och har ägnat mycket tid åt att forska i gamla traditioner kring kvinnors liv i Kina. Jung Chang föddes i Kina men bor nu i Storbritannien. Också i hennes ”Wild Swans” (Vilda svanar) drabbas läsaren av insikten, att bundna fötter var en sed som var nästan ofattbart grym. Jung Changs bok är självbiografisk och utspelar sig på 1900-talet, med en skildring av kulturrevolutionen bl a. Trots att det blev förbjudet att binda flickornas fötter redan 1912 fortsatte man att göra det en bra bit in i förra århundradet, framför allt i Yunan-provinsen i södra Kina.
Fascinerande läsning, inte bara om fötter, som väcker tankar, det gäller båda dessa böcker, som alltså bygger på ”a true story”. Rekommenderas!
Och foten, min hallux valgus-opererade fot?
Jo tack, bra.
Jämfört med de där kinesiska 1800-talsfötterna har det över huvud taget aldrig varit minsta fel på den.
Copyright Klimakteriehäxan
Vill du se hur de där fötterna kunde se ut - här finns bilder!
Mer fakta om bundna fötter här.
Och bilden på skon har jag lånat här - där det också finns mycket mer information.
lördag, februari 02, 2008
Alla blir snyggast i svart 2
Det var stor modegala i Stockholm i går kväll, i tidningen Elles regi.
Rader av titlar delades ut – ”Årets si” och ”Årets så”.
Ett namn får mig att le brett.
”Årets stylist” heter Mattias Karlsson.
Elle och Mattias får ursäkta, men jag vill gärna att ni klickar här och läser om hans numera prisbelönta gärning…
Grattis ändå, Mattias! Du har i alla fall insett ett grundläggande faktum i modevärlden: Alla blir snyggast i svart!
Copyright Klimakteriehäxan
Alla prisbelönade på Elle-galan hittar du t ex här.
Rader av titlar delades ut – ”Årets si” och ”Årets så”.
Ett namn får mig att le brett.
”Årets stylist” heter Mattias Karlsson.
Elle och Mattias får ursäkta, men jag vill gärna att ni klickar här och läser om hans numera prisbelönta gärning…
Grattis ändå, Mattias! Du har i alla fall insett ett grundläggande faktum i modevärlden: Alla blir snyggast i svart!
Copyright Klimakteriehäxan
Alla prisbelönade på Elle-galan hittar du t ex här.
Bra böcker blir bra film
Veckan är så gott som slut, men jag spurtar in i mål med en bokfemma. Temat denna gång: Nämn dina fem favoriter av filmatiseringar av böcker.
1. Utvandrarna av Vilhelm Moberg.
Regi: Jan Troell, med rader av toppskådespelare. Funkar suveränt trots att småländska Kristina bryter på norska (Liv Ullmann!). Eddie Axberg (spelar Robert) glömmer man aldrig.
2. Kanonerna på Navarone av Alistair MacLean.
Den första bok jag någonsin läste på engelska, så jag hyser en sorts (omotiverad?) klockarkärlek till den. Historien fascinerade även på den s k vita duken.
3. Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren.
Tål att ses om massor av gånger. Tage Danielsson regisserade. Hanna Zetterberg blir aldrig av med Ronja-etiketten. Och vilken fenomenal rövarkör!
4. Bridget Jones av Helen Fielding.
Såg den fylld av onda aningar, men redan i öppningsscenen kapitulerade jag – ni vet, när Bridget sitter ensam och vrålsjunger…
5. The Commitments av Roddy Doyle.
Musik på Irland, mustigt, lite sorgligt, lite kul, väldigt underhållande. Precis som Doyles böcker brukar vara.
Fler bokfemmor om film hittar du om du klickar här!
Copyright Klimakteriehäxan
1. Utvandrarna av Vilhelm Moberg.
Regi: Jan Troell, med rader av toppskådespelare. Funkar suveränt trots att småländska Kristina bryter på norska (Liv Ullmann!). Eddie Axberg (spelar Robert) glömmer man aldrig.
2. Kanonerna på Navarone av Alistair MacLean.
Den första bok jag någonsin läste på engelska, så jag hyser en sorts (omotiverad?) klockarkärlek till den. Historien fascinerade även på den s k vita duken.
3. Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren.
Tål att ses om massor av gånger. Tage Danielsson regisserade. Hanna Zetterberg blir aldrig av med Ronja-etiketten. Och vilken fenomenal rövarkör!
4. Bridget Jones av Helen Fielding.
Såg den fylld av onda aningar, men redan i öppningsscenen kapitulerade jag – ni vet, när Bridget sitter ensam och vrålsjunger…
5. The Commitments av Roddy Doyle.
Musik på Irland, mustigt, lite sorgligt, lite kul, väldigt underhållande. Precis som Doyles böcker brukar vara.
Fler bokfemmor om film hittar du om du klickar här!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, februari 01, 2008
Går skator på KTH?
Det lär ha varit Tuva som var ute och härjade i natt. Levde riktigt rövarliv.
Ett tag trodde jag att fönstren skulle komma in och vi skulle blåsa ut i den svarta rymden, men så blev det förstås inte.
Storm kan annars dra med sig det mesta, även sådant man tror sitter väldigt stadigt: tak, byggnadsställningar, träd. Kvistar, stora grenar och annat lösryckt far runt på marken. Fortfarande hugger vinden i med kraftiga byar.
Då undrar jag bara: hur har skatorna lärt sig hållfasthetslära?
För deras bon ligger absolut orubbade i trädkronorna. Fenomenalt pålitliga konstruktioner, helt enkelt.
Har man en speciell kurs för skator på KTH?
Copyright Klimakteriehäxan
Ett tag trodde jag att fönstren skulle komma in och vi skulle blåsa ut i den svarta rymden, men så blev det förstås inte.
Storm kan annars dra med sig det mesta, även sådant man tror sitter väldigt stadigt: tak, byggnadsställningar, träd. Kvistar, stora grenar och annat lösryckt far runt på marken. Fortfarande hugger vinden i med kraftiga byar.
Då undrar jag bara: hur har skatorna lärt sig hållfasthetslära?
För deras bon ligger absolut orubbade i trädkronorna. Fenomenalt pålitliga konstruktioner, helt enkelt.
Har man en speciell kurs för skator på KTH?
Copyright Klimakteriehäxan
Den första bloggboken
Det hade blivit dags för en ny bok.
Fingrarna liksom fastnade på en tunn sak i hårda pärmar, ”Ett fritt och muntert lik” av Suzanne Brøgger.
Den har tio år på nacken, förmodligen ett reafynd som bara blivit inslängt i hyllan och bortglömt i samma ögonblick.
89 sidor senare (ja, så tunn är den!) inser jag att det jag just läst måste vara den första bloggboken som någonsin kommit ut, åtminstone på svenska. Texten består av korta, fristående reflexioner kring den tidens händelser, som prinsessan Dianas död, Lewinsky-affären och publiceringen av en av författarens romaner. Dessutom lite vanlig vardag och en kärnfull hyllning till Doris Lessing, bland mycket annat.
Nu undrar jag bara: vet Brøgger att hon faktiskt förmodligen också gav ut den första bloggboken?
Copyright Klimakteriehäxan
Fingrarna liksom fastnade på en tunn sak i hårda pärmar, ”Ett fritt och muntert lik” av Suzanne Brøgger.
Den har tio år på nacken, förmodligen ett reafynd som bara blivit inslängt i hyllan och bortglömt i samma ögonblick.
89 sidor senare (ja, så tunn är den!) inser jag att det jag just läst måste vara den första bloggboken som någonsin kommit ut, åtminstone på svenska. Texten består av korta, fristående reflexioner kring den tidens händelser, som prinsessan Dianas död, Lewinsky-affären och publiceringen av en av författarens romaner. Dessutom lite vanlig vardag och en kärnfull hyllning till Doris Lessing, bland mycket annat.
Nu undrar jag bara: vet Brøgger att hon faktiskt förmodligen också gav ut den första bloggboken?
Copyright Klimakteriehäxan