Julie Andrews m/ä

Engelskfödda storstjärnan Julie Andrews är med raska steg på väg mot sin 73:e födelsedag, men sjunger och skådespelar ändå. Dessutom är hon en av dem som valt att stödja AARP, American Association of Retired Persons betydde det från starten, men numera räcker det med att ha fyllt 50 för att hänga på och man behöver inte alls vara pensionär, bara vilja jobba för bättre villkor för den som kommit en bit upp i åren.

På en speciell konsert till förmån för AARP i New Yorks berömda Radio City Hall, i samband med Julie Andrews´ födelsedag för något år sedan, framförde hon en av sina största hits, ur Sound of Music (Rodgers & Hammerstein).

Melodin heter "My favorite things" (på svenska "Det bästa jag vet") och det är familjen Trapps glittrande glada och helpräktiga barnskötare Maria som sjunger bland alptopparna i en av världens mest sedda och älskade filmer.

Men den här gången hade melodin försetts med en nyskriven text. Den har förvisso cirkulerat på nätet ett bra tag, men för mig var den ny när Väninnan i Utlandet mailade.
Så här löd den - och eftersom ni säkert hör melodin inom er redan är det bara att sjunga med!

My favorite things

Botox and nose drops and needles for knitting,
Walkers and handrails and new dental fittings,
Bundles of magazines tied up in string,
These are a few of my favorite things.

Cadillacs and cataracts, hearing aids and glasses,
Polident and Fixodent and false teeth in glasses,
Pacemakers, golf carts and porches with swings,
These are a few of my favorite things.

When the pipes leak, When the bones creak,
When the knees go bad,
I simply remember my favorite things,
And then I don't feel so bad.

Hot tea and crumpets and corn pads for bunions,
No spicy hot food or food cooked with onions,
Bathrobes and heating pads and hot meals they bring,
These are a few of my favorite things.

Back pain, confused brains and no need for sinnin',
Thin bones and fractures and hair that is thinnin',
And we won't mention our short shrunken frames,
When we remember our favorite things.

When the joints ache, When the hips break,
When the eyes grow dim,
Then I remember the great life I've had,
And then I don't feel so bad.

Och vad tror ni hände när låten var slut?
Jo brakande applåder från en publik som stod upp i bänkarna och jublade, förstås.
Men vem som skrivit texten har jag inte lyckats klura ut.
Det måste i alla fall vara någon som med humor och ett visst mått av självironi kikat på den framtid som drabbar oss alla när vi blir m/ä.
Vem gör den svenska versionen?

Stå still, måste ta ett kort!

Rätt som det är händer det, speciellt så här på sommaren.
Man ska bli fotograferad.
-Å, stå still, måste ta ett kort! ropar den där gamle bekantingen du just stött ihop med för första gången på tjugo år.
-Ställ upp er här, beordrar amatörfotografen på bröllop eller när familjens äldste jubilerar.
-Måste ha en bild på oss ihop! säger en annan och sätter kameran i händerna på första bästa förbipasserande människa.
Det är med kamerans hjälp vi ska komma ihåg, kanske också bevisa något.

Bara en enda person känner jag som, trots ett omfattande resande, aldrig brytt sig om att ta med sig en kamera.
Han hävdar, säkerligen med viss rätt, att andra tar bättre bilder.
Och så anser han, att om man överlåter minnena åt tekniken minns man inte lika bra själv. Alltså samlar han sina gyllene ögonblick i hjärnan, där de lagras, om inte för evigt så i alla fall så länge han själv har glädje av dem.

Jag delar inte hans uppfattning, tvärt om tycker jag att det är kul att plåta och har mängder av bilder i olika format, i album, på väggen, i dialådor, i plastpåsar, och i datorn, förstås. Och när det till exempel gäller foton på barnen i olika stadier tycker jag att det är en skatt, varken mer eller mindre, anser att ögonblicksbilderna förstärker det jag ändå minns så väldigt väl och med sådan värme, ibland saknad.

Men när det kommer till bilderna på mig själv blir det lite annorlunda. Dels blir jag utan undantag besvärad när jag hamnar framför kameran, dels ändras fotona under lagringstiden.
Det finns till exempel en bild av mig och Sonen, inte året gammal. När jag fick kopian tyckte jag att jag såg rysligt ålderstigen ut. En riktig tant. Tittar jag på den i dag ser jag absolut yngre ut än jag var. Andra foton skämdes jag grundligt över. Nu omvärderar jag: men titta, jag har ju nästan varit lite snygg! Och så smal jag var, jag som led så över att jag inte lyckades banta!

En god portion fåfänga är förvisso inblandad i den här proceduren. Och samma fåfänga ställer till det för fotograferna. Minns ni (jag har redan skrivit om det här på bloggen) vad Margareta Winberg, s-kvinnan, fick för svar när hon bad att bli plåtad så att dubbelhakan inte skulle synas?
-Vänd på dig, sa fotografen.
Fast en bild tagen bakifrån kan faktiskt också avslöja mer än motivet önskar – se mitt exempel här bredvid! (Nej, det är faktiskt inte jag …)

Nu har jag stött på ett nytt generellt råd som delas ut till unga bildkonstnärer.
-Djur och kärringar ska plåtas uppifrån!
Det tipset hade inte snappats upp av den unga tjej som nyligen fick i uppdrag att ta ett porträtt av mig.
Hon använde vidvinkel (vilket ofelbart lägger till ett antal kilon på den fotograferade) och beskar motivet så att jag sitter nere i vänstra hörnet med näsan in i bildkanten, medan min fula balkonglåda av plåt är i centrum och huskroppar och himmel tar 90 procent av fotots yta.

Men en sak har jag i alla fall lärt mig: det lönar sig inte att klaga. För fotografen själv säger utan undantag:
-Nej men inte då, du är ju jättefin!
Man inser plötsligt fördelarna med forntidens porträttmålare: då gick det att ställa krav på hur slutresultatet skulle se ut. Annars blev det inte betalt.

Fast å andra sidan tog det betydligt längre tid när porträttören röt:
-Sitt still så där!
I dag tar det i alla fall bara bråkdelen av en digitaliserad sekund.
Oavsett resultatet.

Copyright Klimakteriehäxan

Flickdrömmen som sprack

Klart att man ville bli flygvärdinna.
Flickböcker, bland annat, berättade om det där härliga livet.
Om att resa kors och tvärs i världen, och få betalt under tiden. Träffa intressanta människor i allmänhet och tjusiga piloter i synnerhet. Gå omkring och se bra ut i jättesnygg uniform designad av ett Stort Namn. Bo på fina hotell och titta på sevärdheter och fantastiska miljöer mellan flygturerna. Servera en eller annan drink till en eller annan passagerare, i förbifarten så där.

Allt det där fungerade som en sporre, fick en att dra de tyska glosorna ett extra varv, lägga ner lite mer energi på den franska grammatiken. För språkkunskaper, det krävdes, det stod alldeles klart.
Dessutom skulle man vara ung och smärt och minst 170 cm lång. Inga problem. Men sen kom det: flygvärdinnor fick inte ha glasögon. Det påstods att det var för säkerhetens skull, men vi som definitivt föll på det där kravet, vi tvivlade på den upplysningen.
Alltså blev jag aldrig flygvärdinna, det förblev en dröm.

Fast det har hänt ett och annat med det där dröm-jobbet sedan mina flick-böcker hamnade på hyllan. Undan för undan har guldglansen flagnat. Visst händer det att kabinpersona-len fortfarande är en lisa att vila ögonen på, visst är många av dem ytterst vänliga och tillmötesgående. Men faktum är att det där yrket handlar mer och mer om ett mekaniskt rabblande av meddelanden, följt av att, under stor stress och ibland på ostadigt golv, servera mat och dryck till folk, som gärna klagar på det som ska ätas och sedan dricker mer än vad som nyttigt av det som bjuds i flytande form.
Ja, bjuds förresten, ombord på SAS har jag nu mig veterligen för första gången fått betala 25 kronor när jag bad om vatten … bara en sådan sak!

Och sedan är det de där andra kraven. Man har prutat på dem, alldeles tydligt. I dag är det inte sällan bastanta damer – klimakteriehäxor! – som, tillsammans med många manliga kollegor, styr och ställer i kabinen. De har glasögon, de har inget lågt BMI, de är inte välfriserade, kanske inte heller snyggt sminkade. När kaos hotar att bryta ut med störiga charterturister eller andra akuta kriser ombord kan man se att de längtar ur uniformen, ner på marken, hem till ett köksgolv som definitivt ligger still.

Verkligheten har helt enkelt kommit ikapp drömmen.
Att det skulle finnas någon som helst risk för sådana problem och att man skulle kunna tröttna andades ingen om i de där flickböckerna (fast de skrevs förmodligen innan begreppet "feminism" var särskilt spritt).
Men sanningen är naturligtvis att alla unga och smala flygvärdinnor så småningom blir äldre och inte sällan lite bredare över rumpan.
De fungerar naturligtvis lika bra i jobbet ändå.

Fast det är klart, fjärran är den tid då kabinpersonalens yttre var ett sätt att locka passagerare. Det var visst Lennie Norman (ingen äkta feminist) som i något sammanhang konstaterade, att dagens flygvärdinnor ofta är så ålderstigna att man tror att de kommer med rollatorn när de rullar ut matvagnen.
Vid närmare eftertanke var det kanske väldigt bra att man hamnade i en annan bransch. Åtminstone den dag man kan behöva ta med sig rollatorn till jobbet.

Copyright Klimakteriehäxan

Ord behövs inte - No Words Needed

Mer Ordlösa Onsdagsbilder här.
Mycket nöje!

More Wordless Wednesday photos here.
Enjoy your WW!

Copyright Klimakteriehäxan

När pizzan äts ljummen

Pizzan kommer rykande het direkt ur stenugnen och landar på min tallrik. En svensk paradrätt, numera, perfekt året om.
Det är gott med pizza, både i dess nya hemland Sverige och i dess ursprungliga, italienska, hemtrakter.

Men den smakar absolut bäst just som nu, inom räckhåll för den galanta pizzabagaren som då och då underhåller gästerna med sin jongleringskonst. Varje gång en degrundel flyger upp i luften jublar närvarande barn: det är ju nu man ser att matlagning kan vara kul!

Jag drar mig till minnes hur jag och Maken någon av våra första somrar tillsammans satt på en uteservering med en flaska Chianti och väntade, medan en Capricciosa och en Calzone gräddades där inne.

Då kommer en man i 30-årsåldern med slipsen flaxande runt öronen. Han ser svårartad jäktad ut, rusar fram till disken och beställer något. Servitören föreslår med en vänlig handrörelse att gästen ska slå sig ner en stund, det tar ju trots allt några minuter att fixa en pizza även om kocken är rask.

Mannen sätter sig längst ut på en stolskant, kastar en blick på sitt armbandsur, trummar med fingrarna mot bordsskivan, tittar med härjad blick ut över de andra hungriga som redan fått sin mat, reser sig, går ett varv bortåt ugnen, tittar på klockan en gång till, suckar, sätter sig igen, kollar klockan, reser sig och hämtar ett glas vatten, ställer sig vid kassan tills han – äntligen! – kan ta tag i ett par platta kartonger och rusa ut på gatan igen.

Vi ser hela skådespelet och förundras.
Kan inte begripa varför den där tokstollen inte ska äta sin pizza i lugn och ro, varför han måste bära iväg den, alla vet väl ändå att den är godast alldeles nygräddad, innan den hunnit svalna? Att efterhandsvärma den, i micro eller vanlig ugn, blir inte alls lika gott!

Men en dag förstod vi.
För då hade vi också blivit föräldrar.
Att skaffa barn förändrar ju ens liv dramatiskt.
En effekt är faktiskt, att man med små barn hemma går över till hämtpizza. Att den inte smakar riktigt lika bra ljummen är en av alla de smällar man får ta, som tur är en rätt hanterlig motgång, trots allt.

Till dig som just gått över från nybakt pizza till hämtpizza av nyss nämnd anledning har jag dock ett tröstens ord: en vacker dag, inte alls så avlägsen som det kan tyckas just nu, är det helt OK att äta på pizzerian igen.
Ibland, men långt ifrån alltid, kan det till och med hända att ungarna hänger med, alldeles frivilligt.
Och rätt som det är kräver de rent av att få smaka på den där Chiantin.

Copyright Klimakteriehäxan

Ingen badkruka

Det är långt gånget in i juni månad, strax juli faktiskt.
Och jag har inte badat, inte i havet, inte i sjön.
Skandal. Eller åtminstone väldigt ovanligt och väldigt tråkigt. För jag är ingen badkruka.

Men nu står jag här, på Badberget i Barndomslandet. Det är vackert men inte särskilt varmt, lite blåsigt.
Ett osvikligt sätt att komma i fort är att bada naken, för då kan man inte bara stå där, då måste man agera.
Känner med stortån. Tror inte på snabbvarianten, baddräkt på.
Tvekar.

Inleder övertalningskampanjen: det är skönt bara man kommer i.
Sätter i fötterna. Brrr.
Står kvar.
Se där, nu har tårna vant sig.
Tar försiktigt ett kliv framåt-neråt, stenarna är hala av alger som inga fötter skrubbat bort.
Kommer i över anklarna.
Dags för knäna. Ohyggligt kallt.

Ett svanpar passerar på två meters håll, tittar förstrött på min knottriga kropp, återgår till att snappa upp ätbart från sjöbotten.
Knäna har återvänt till livet, det finns känsel i dem igen.
Kanske ska jag skjuta upp badpremiären ytterligare någon dag, det måste ju bli varmare snart?
Nej. Jag avancerar ytterligare ett par myrsteg, låren stelnar.
Hela jag stelnar, står lika stilla som en gång Lots hustru, fast hon var ju inte gjord av is utan av salt.

Till sist fattar jag det enda möjliga beslutet: plums i.
Det gör ont, blixtrar till i skallen, nacken styvnar och klagar, jag tappar andan, hör i andanom ett klirr som av iskrossning.
Jag är i sjön.
Snart blir det skönt, det blir snart skönt, snart blir det skönt, vänta bara, frustar jag i försök att övertyga mig själv.
De som säger att underhudsfett skyddar, de har inte badat i Sverige i år, tror jag.
Tvingar mig till några simtag, återfår andan, det pirrar i huden, huvudvärksblixtarna mattas, nacken går att röra igen.

Kan inte säga att det blev skönt. Men nästan.
I alla fall efteråt.
Och nu har jag ändå gjort det.
Tagit årets första dopp.
Man är väl ingen badkruka!

Copyright Klimakteriehäxan

Midsommaren och maten

Midsommarfirandet måste anses vara över för den här gången, i princip i alla fall.
Vad är slutomdömet?
Låt mig gissa: ganska regnigt. Med lite solglimtar. Rätt så OK.
Och så är vi mätta, väldigt mätta, allihop.

Att jul och påsk är stora mathelger, det är på något vis så självklart. Mitt i vintern faller det sig naturligt att tillbringa en massa tid i köket, tidiga våren funkar det likadant.
Men när sommaren är som finast borde vi väl ha annat att tänka på, skogspromenader, bad, fiske, bär- och blomplockning, trädgårdsarbete, båtnavigering?

Nej, åtminstone inte om man ska döma av min tur till Ica dagen före midsommarafton. Jag norpade åt mig den näst sista kundvagnen – det brukar finnas mängder. Nummerlappen i charken visade att jag hade mer än trettio personer före mig innan jag skulle få min varmrökta lax, dagen till ära honungsmarinerad. Sill fanns till extrapris, gräddfil i stora helgförpackningar. Färskpotatisen var av spelkulestorlek och skorvig, de svenska jordgubbarna kostade FYRTIOFEM kronor litern. Inga hinder, folk lastade av allt.

En optimist la en flaska solkräm ovanpå baguetterna, en mer pragmatisk människa plockade åt sig två reaböcker och en jättepåse chips. En redan väldigt rund människa valde mellan havrebollar och dammsugare, det slutade med att hon tog en förpackjning av vardera.
Ja, ska man svälta någon gång, så inte ska det vara till midsommar!

Framför kassorna, alla bemannade, ringlade kön utan slut. Streckkoderna flimrade, vågarna pep, kassalådorna gnisslade diskret, växelmynten skramlade, papperskassar sprack, blomkrukor föll i golvet, plastkassar prasslade i dubbla lager.

Sedan var det bara att lyfta över allt i bilen och puttra hem, hem till köket, jobba med kokgrytor och stekkärl, uppläggningsfat och salladsskålar.
För att så småningom slå sig ner och ägna sig åt det som verkar vara den gemensamma nämnaren: att äta.

Nog var det betydligt hälsosammare förr, när vi faktiskt dansade kring stången och sedan tvingades ut på en nattlig promenad för att samla ihop de där drömblommorna att ha under kudden.
Men mätt, det är jag.
Fast det finns rester så det räcker till lunch.

Copyright Klimakteriehäxan

Flyg försiktigt, lilla fågel!

Midsommaraftons kväll i Barndomslandet.
Visserligen uppehållsväder, men inte särskilt varmt och ganska blåsigt. Vi väljer att äta middag inomhus.
Mitt i laxen hörs en distinkt duns från köket. Jag känner igen ljudet.
-Oj, en fågel flög in i fönstret igen!

Dottern reser sig och går och tittar efter. Jo då, jag har hört rätt. En talgoxe har kraschlandat.
-Han flaxar lite, säger Dottern hoppfullt.
Men, nästan direkt:
-Nej nu ligger han alldeles stilla.
Den lilla fågeln är absolut död. En liten tragedi i en stor värld fylld av grymheter.

Då påminner jag Dottern om en liknande incident. En annan liten fågel, kanske en gråsparv, har mött döden i en av min mammas välputsade fönsterrutor.
Den lilla flickan, kanske fyra år, tycker att det är ganska otäckt. Och jag tar till en Ritual – det vet vi ju, att Ritualer fungerar i krislägen.
Alltså föreslår jag begravning.

Vi fixar en liten låda, gräver en grop, täcker över med gräs, pinnar och mossa. Stundens allvar råder.
Då säger Dottern:
-Mamma, ska vi inte sjunga något?
Hur hon vet att sång ingår i begravningsritualerna har jag inte en aning om. Men visst! Vad ska vi sjunga då, undrar jag.
-Vi kan väl ta den där ”Ja må han leva”, föreslår det rara barnet.

När jag berättat klart vill nu samma barn, många år senare, veta hur vi gjorde, vad vi sjöng – sjöng vi?
Jag är inte riktigt säker. Klarade jag balansgången mellan högtidlighet och tokfniss?
Samtidigt kan jag känna att Dotterns förslag inte var helt fel. För visst är det rätt vanligt att den där känslan finns med när någon dött: du borde ha levt i hundrade år.

Men när det gäller småfåglar är riskerna förstås många.
Får trösta mig – och Dottern – med att fåglar bara flyger in i rena fönster.
Alltså utgör våra rutor där hemma inget hot.
Fast maningen ”Flyg försiktigt” kan väl ändå vara på sin plats.

Copyright Klimakteriehäxan

När skor och fötter inte går ihop

Ett av livets absoluta glädjeämnen heter skor. Jovisst finns det mycket mer att glädjas åt än något så världsligt, men vi som gillar skor (vi är många!) tycker att kärleken ofta är besvarad och relationen dessutom hyggligt okomplicerad.
Alltså har jag gott om skor.

Jag köper skor av ren och skär lust, jag köper skor som tröst, som belöning, som souvenir. Det kan till och med hända att jag köper skor för att jag anser mig behöva dem. Röda är roligast, men man samlar dessutom självklart på sig en hel del andra färger: svarta förstås, men också vita, blå, lila ... En del är till och med riktigt skojiga i många kulörer, ett par pumps har Marilyn Monroe på tån, andra är sanslöst vackra fast hopplösa att gå mer än tio meter i, det märks redan i affären – men en välklädd kvinna har ju något på fötterna även när hon sitter, eller hur?

Högst ogärna skiljs jag från skor. Det har förstås hänt att de gått sönder och lagningen blivit för dyr eller rent av ogenomförbar, men de flesta blir kvar, mot bättre vetande. Alltså kan jag visa upp alla möjliga olika skomodeller i otaliga årgångar: vassa tår, runda tår, trubbiga tår, smala klackar, fyrkantiga klackar, klackar som är smala från sidan fast fyrkantiga om man ser dem bakifrån … För att inte tala om läckra sandaler, snygga loafers, knytskor av herrtyp (åh! Jag köpte ett par i guldfärgat skinn en gång, de stals!!!)

Nu när ni känner till läget måste ni ursäkta mig när jag ska klaga min nöd.
Jag kan inte ha de där skorna. I princip inte ett enda par. Som trogna läsare här på bloggen vet, så blev jag opererad i en fot för ett halvår sedan. Och när min hallux valgus-knöl väl var borta såg jag fram emot att botanisera i min skohylla, återknyta bekantskaper, vädra gamla trotjänare. Men foten vill inte. Den är helt OK att gå med, men den vill inte ha skor. Alltså framlever jag nu mina dagar i ett par Ecco-sandaler av vandringstyp. Sköna, visst, men …

Ska jag till jobbet kliver jag i mina Ecco-sandaler. Behöver jag sticka iväg och handla har jag Ecco-sandaler på fötterna. Ner i tvättstugan? Ecco-sandal på. Blir jag bortbjuden kommer jag i Ecco-sandaler, till krogen går jag i, ja ni har redan gissat det, Ecco-sandaler. På rätt så fint mingelparty härförleden var jag garanterat ensam om att ha Ecco-sandaler. I den mån jag tråder dansen kring midsommarstången (ytterst tveksamt) så gör jag det i Ecco-sandaler.

Förstå mig nu när jag säger, att jag är utsatt för ett lidande. Inte jämförbart med en massa äkta elände, nej då, det vet jag – men jag lider likväl, och tänker längtansfullt på min skohylla med alla älsklingarna som bara står där och väntar, till synes helt utan existensberättigande.
Å andra sidan lönar det sig föga att klaga.
Jag får vara glad att det finns Ecco-sandaler.
Och att jag kan gå.
Suck.
Trevlig midsommar, förresten!

Copyright Klimakteriehäxan

Om cancerhotet - i Aftonbladet

En redaktör på Aftonbladet har läst boken "Klimakteriehäxan" och kom att tänka på mig när beskedet om att min vän och kollega Ingela Agardh dött av sin cancer.
Tidningen hade beslutat göra en cancersatsning, och ringde mig för att be om en text.
Det var lätt att säga ja, för jag hade redan funderat på att ta upp ämnet, utan att komma till skott.
Idag finns texten i Aftonbladet, både i papperstidningen och på nätet. Och här, förstås.

"JAG TÖRS INTE RÄKNA EFTER HUR MÅNGA SOM DRABBATS"
Aina Bergvall: ”Det handlar inte om OM man ska få cancer – utan NÄR”

Skulle ha hört av mig, men tiden gick för fort.
Det är bara en vecka sedan jag läste Ingela Agardhs bok, ”Den största nyheten”. Tänkte att jag måste ringa, säga att jag tyckte att hon ställde väsentliga frågor. Men mest för att gratulera henne ändå – till boken, för all del, men mest till att hon så uppenbart släppt rädslan för döden.
Vi människor borde lära oss att säga, inte OM jag dör, utan NÄR. Och leva därefter.
Väldigt få gör det. Antagligen för att det är svårt. Och läskigt.

Varje dag får nitton kvinnor i Sverige den där fruktade diagnosen. Många av dem är fortfarande så unga att de inte hunnit flytta hemifrån. Barn!
Och när mamma får cancer drabbas hela familjen. Var dag har ett ständigt inslag av oro, mängder av frågor: biter strålningen? krymper cellgifterna tumören? finns det metastaser?

Just nu går en kompis, bara 40, på sina första cellgiftsbehandlingar. Ett bröst är redan borta. Hon är tvåbarnsmamma som tappade håret genast, gick med sjal på skolavslutningen. Hon säger det inte, men jag vet att hon undrar om hon är med nästa gång de sjunger ”Den blomstertid...”

En kvinna som aldrig rökt skulle just gå i pension och såg fram emot den nya friheten. Med bara veckor kvar till sista arbetsdagen konstaterades hennes lungcancer, och i stället för skogspromenader och skärgårdsutflykter gör hon nu regelbundna turer till Radiumhemmet.

En annan vän och kollega dukade inte under förrän bröstcancern gjorde sin tredje framstöt och då inte gick att hejda. Vitsippsbuketten jag plockat blev hennes sista blommor, fast jag tror kanske att hon aldrig såg dem.

Visst har läkarna blivit duktigare, visst har metoderna blivit bättre, visst har medicinerna blivit fler. Ändå är det få besked vi fruktar mera, cancerdomen som leder till det alltid oförtjänta straffet.

I dag törs jag nästan inte räkna efter hur många vänner, kollegor, släktingar och bekanta som drabbats, i olika hög grad och med olika sjukdomsförlopp. Jag bävar för varje nytt dödsbud, för varje ny begravning. Men gläds också reservationslöst när en nyss förkrossad patient lyckostrålande berättar att doktorn just ringt: allt är borta!
Just det hände härom veckan. Det är sådana ögonblick som får trösta oss, ett tag till. För innerst inne känns det faktiskt som om det inte handlar om OM man ska få cancer – utan NÄR.

Få människor orkar kämpa den kampen lika länge och lika tålmodigt som Ingela Agardh (och andra vänner). Men deras exempel är värda inte bara respekt och beundran, de kan också bli vårt stöd den dag vi behöver det.
När Ingelas blick slocknade igår var det en levnadsglad människa som försvann, trygg i sin tro, trygg i sin vetskap om att hon gjort vad hon kunnat.

Hon visste också att hon vunnit mängder av tv-tittares hjärtan, ända sedan hon började som reporter fram till de senaste årens inhopp i Gomorron Sverige.
Ingela tordes ta plats, var modig inte bara inför döden utan också i livet, i stort likväl som i smått. Minns med ett leende konflikten när det var dags för en maratonsändning med Ingela som programledare och mig som redaktör. Kungen fyllde 50 och SVT sände direkt från morgonen.

Ingela kom i hatt.
-Men du ska väl inte ha den där? sa jag förskräckt, mån om att inte brättet skulle skymma hennes blick in i kameran, en så viktig kontaktväg mellan oss och våra tittare.
-Klart jag ska ha hatt, sa Ingela, det har man så här dags på såna här kalas! Och jag som är så stor ska ha stor hatt, det fattar du väl? Jag vill visa att man kan vara stor OCH snygg!

Naturligtvis hade hon hatten på.
Och stor, och snygg, det var hon, ända in i det sista.

Aina Bergvall är journalist på SVT och berör ämnet bröstcancer i sin nyutkomna bok "Klimakteriehäxan".

Copyright Klimakteriehäxan/Aftonbladet

Här hittar du mer om bröstcancer i AB, här om Ingela i DN och här i SvD.
Och om du vill veta mer om boken klickar du bara på bilden av omslaget, här uppe i bloggens vänstra hörn. Vill du köpa den? Fråga i bokhandeln eller beställ den på nätet!

En riktigt grön bil

Plötsligt fanns den bara i mitt synfält. Den sant gröna bilen! Så snygg! Alla "vill-ha"-reflexer utlöstes.
Klart jag fattar att det är reklam för något. Vill inte veta för vad. Vill bara glädjas åt att någon gjort sig mödan att lackera en bil med ett härligt bladmönster, så att man åtminstone kan låtsas att den är lite mera miljövänlig.
Det förbättrar förvisso miljön att göra människor gladare också.
Dagens skörd av (nästan) ordlösa onsdagsbilder här.

Saw it, wanted it. The car for a greener world. Of course I realize it´s all about PR for something, but I don´t want to know for what. I´m just happy someone bothered to paint a car this way.
More (almost) Wordless Wednesday photos here.

Copyright Klimakteriehäxan

Du kan förstås klicka på bilden för att se den i fullformat.
Click on the photo for full screen.

Ett oväntat möte

Satt vid köksbordet försjunken i dagens sudoku när det fladdrade till framför min näsa. Jag for upp från stolen – och stod öga mot öga med en vilt främmande talgoxe, som liksom hovrade mellan lampan och skålen med säsongens första persikor.
Han hade förstås flugit in genom den vidöppna balkongdörren, flaxat genom vardagsrummet och kanske gjort en sväng ut i hallen innan han hittade mig.
Det blev inget långvarigt möte.
Talgoxen återvände raskt samma väg han kommit, for ut i solen, utan att lämna minsta spår efter sig.
Undrar fortfarande vem som blev mest förvånad, han eller jag?

Eftersom jag absolut inte hann fotografera talgoxen fick det bli en bild av persikoskålen i stället!

Copyright Klimakteriehäxan

Ögon - inte bara att se med

Ögon kan berätta mer än ord, sägs det. Kanske är det sant.
Sant är förvisso att en dartspelare blir glad över en träff i "tjurens öga". Och lika sant är att ett par plastknappar föreställande ögon kan bygga upp en relation mellan ett barn och ett gosedjur, hur märkligt det där "djuret" än ser ut.
Tänka sig dessutom att jag i någon sorts anfall av synskhet redan i går la ut en bild här på bloggen och skrev om (glas)ögon!
Men i dag är det tisdag och tisdagstema ÖGON - fler att kika på här.


Copyright Klimakteriehäxan

En glasögonorm bör sverka

Min första reservdel och min kropp har nu bestämt sig för att de gillar varandra.
Vilket betyder att det är fritt fram att skaffa nya glasögon, med styrkor anpassade till dagsläget.
Besöket hos optikern gjorde mig smått förbluffad: efter operationen ser jag nu riktigt bra med det öga som i hela mitt liv varit på gränsen till att bli ”bortkopplat av hjärnan”, eftersom jag varit så väldigt närsynt – men alls inte lika närsynt på andra ögat.

Bara att välja bågar och beställa, alltså.
Bara?
Å nej.
En sak har jag i alla fall lärt mig efter alla år som glasögonorm. Man kan få väldigt olika saker för väldigt olika mycket pengar. Så jag satte igång och sverkade runt (ja ni vet väl att Sverker Olofsson fått ett eget verb efter lång och trogen tjänst som konsumentjournalist?).

Hos den trevlige optiker som gjorde min synundersökning fanns ett stort utbud av märkesbågar, fast det var besvärligt att prova några, eftersom alla var inlåsta i glasskåp på grund av stöldrisken. Tittade runt lite, men var tvungen att hasta hem till tvättstugan. Blev i alla fall lovad rejäl rabatt på solglasögon, ifall jag tänkte beställa sådana också (det tänkte jag).

Gick så till en ny centralt belägen optikerbutik. Där fanns alla: Dolce & Gabana, Ray Ban, Gucci och Pilgrim, en liten överraskning, som dessutom hade snygga modeller. På stora skyltar i butiken stod det att man fick ett andra par, värt 1200 kronor, på köpet. Enkelslipade. Jaha, hur blir det då med priset om man ska ha progressiva? Killen lade pannan i djupa veck. Jag gick därifrån med hans visitkort i handen, på vilket det stod att jag fick 50 procent på den designerbåge jag tittat på (2500 kr) bara jag beställde två par.

Efva Attling är ju lite inne. Snabbkollade hennes, men de passade mig inte, så där gick jag aldrig in i några diskussioner.
Så tipsades jag om en annan firma som har kampanj just nu: tre glasögon får man, men man betalar bara för ett. Ringde. Jo, man fick nog räkna med att ett par progressiva går på minst 6000 och ofta mer, beroende på hur dyr båge man väljer. Och det tredje paret? Enkelslipat, inte något annat.

Nu har jag i alla fall beställt. Ett par för dagligt bruk, ett par med mörka glas, båda progressiva. Enhetspris i nyöppnad butik: enkelslipade 995, progressiva 1995 kronor, valfri båge ur hela deras sortiment (utan ”namn”, förstås). Fick lägga till 300 kronor för mörka glas på ena paret, det var allt. Smakdomaren följde med och har gett sitt godkännande.

Om två veckor är de redo för avhämtning.
Det är alltid oerhört spännande att hämta ut det där som ska bli en betydelsefull beståndsdel av ens ansikte under lång tid framöver. Man väntar lika otåligt varje gång, det går aldrig över.
Fast nog undrar jag varför det är så ordnat i Sverige, att man SKA vänta. På Kanarieöarna t ex köper man glasögon i specialistbutik och de levereras efter en dryg timme, med alla möjliga olika slipningar och ytbehandlingar, perfekt.

När jag så kommer hem, lättad över att ha fattat detta Stora Beslut, som den här gången trots allt inte tog rekordlång tid, ligger en reklambroschyr på hallgolvet.
”Glasögon från 395 kronor, progressiva 895” – på nätet.
Kanske ett par till, då, att variera med efter humör, väder och kläder? För ännu är jag ju inte uppe i priset för vad ett par skulle kosta hos Fina Optikern!
Glasögonormar bör sverka (om de inte kräver Märken på bågarna, förstås).

Copyright Klimakteriehäxan

Första bloggmöbeln

Den första bloggmöbeln har sett dagens ljus, inspirerad av klotterplank och anslagstavlor - och det utbredda bloggandet.

Det är bordet ”Du och Jag”, ett sekretärliknande bord för två, avsett att stå på någon offentlig plats. Bordet är försett med en skrivbok och pennor, och i boken ska vem som helst som har lust kunna skriva något – en fundering, en hälsning, en dagboksanteckning.

Formgivaren heter Katarina Häll och ”Du och Jag” gjorde hon som examensarbete på Beckmans. Hon har haft sitt bord ute på prov på två ställen i Stockholm, på Södersjukhuset och i Kulturhuset, och det visar sig att folk verkligen skriver: om hur man just shoppat, om en jobbig relation, en dikt om kärlek, sorgsna rader om hemlängtan. Någon har svarat, kommunikationen är igång och skrivböckerna har blivit fulla.

Första möbeln inspirerad av bloggosfären? Något att tänka på när möblemanget där hemma behöver förnyas? Det går säkert att sätta en laptop på det där bordet, också. Eller två, rent av.

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Södermalmsnytt - och här är länken till formgivarens egen hemsida.

Etikett i EM-tider

Fotbollsfeber råder, det kan ingen ha missat vid det här laget, efter Zlatans praktmål mot Grekland härom dagen och svensk 2-0-seger.
Men det där glödande intresset som väldigt många har, det kan ställa till med förtret också.

DN har tagit ett kul grepp i dag: sportsektionens första sida upptas av landets främsta expert på hyfs och god ton, Magdalena Ribbing, som svarar på läsarnas frågor kring hur man kan se EM-fotboll utan att vara grovt oartig.
Först och främst handlar det förstås om mötet i morgon kväll mellan Sverige och Spanien.

Och nej, säger Magdalena strängt, man kan inte vara med som gäst när festen börjar för att sen avvika medan matchen pågår - och återvända till kalaset lagom till vickningen.
Enklast är förstås att inte vara bortbjuden alls, såvitt man inte ska se matchen tillsammans och det är själva grejen.

Copyright Klimakteriehäxan

Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch

UPPDATERAT

Det finns en plats i Wales som heter Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch, och skyltarna som visar vägen dit har alltid varit begärliga som souvenirer för besökare från hela klotet (fast kanske flygresenärer tvekat, det reseminnet går vare sig att checka in eller att ha som handbagage).

Själv har jag aldrig varit ens i närheten, men en sedelärande historia i ämnet kom i ett mail från Väninnan i Utlandet.
”Tre turister bilar i Wales. När de närmar sig Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch börjar de, förstås, prata om det märkliga namnet, i princip omöjligt att uttala, hur man än försöker.
Så blir det dags för paus i resan och lunch.
Besökarna kommer fram till kassan i restaurangen och då säger en av dem till den blonda flickan bakom disken:
-Innan vi beställer vår mat, kan du bara vara snäll och hjälpa oss att lösa en dispyt vi har? Kan du säga namnet på det här stället, väldigt tydligt och sakta?
Flickan lutar sig framåt, ser mannen djupt in i ögonen och säger:
-Burrrrrrr, gerrrrr, Kiiiiing.”

Men nog är det fantasieggande, det där tungvrickningsnamnet som består av 58 bokstäver (orkar någon kollräkna? och hur klarade man av att skriva det innan det bara var att trycka på Ctrl+C på datorn?). I själva verket betyder det “Den heliga Marias kyrka bland de vita hasselträden nära den kraftiga strömmen vid den helige Tysilios röda grotta” och länge trodde man att det var världens längsta ortsnamn, men Guinness Rekordbok har en plats på Nya Zeeland med 92 bokstäver i namnet som nummer ett. I Thailand finns en ort som skrivs med inte mindre än 163 tecken, men det är inte ”godkänt” än.

För den som tänker ta sig en tur till Wales för att åtminstone ta en bild på en sådan där åtråvärd skylt (som numera oftast lär vara väggfast) finns i alla fall ett praktiskt tips: ortsborna själva säger ”Llanfair” kort och gott, ungefär ”chlanfär”. Vilket bör underlätta. Samt vara hanterligt även för oss blondiner …

PÅ BEGÄRAN: EN UPPDATERING

Upptäcker så här på fredagförmiddagen en önskan om fler detaljer kring de superlånga namnen. Självklart står jag till tjänst!
En annan plats i Wales heter Gorsafawddachaidraigodanheddogleddollonpenrhynareurdraethceredigion, och det verkar finnas en logisk förklaring: man slog helt enkelt ihop flera byars namn till ett, men ingen ville förstås avstå just sitt bynamn, och så blev det som det blev.

Krungthep Mahanakorn är det namn de flesta sägs använda när de talar om
Krungthepmahanakornamornratanakosinmahintarayutthayamahadilokphopnopparatrajathaniburiromudomrajaniwesmahasatharnamornphimarnavatarnsathitsakkattiyavisanukamprasit i Thailand - antal bokstäver: 163 och en stark kandidat till första plats i listan över de längsta namnen.

Och så har vi då Tetaumatawhakatangihangakoauaotamateaurehaeaturipukapihimaungahoronukupokaiwhenuaakitanarahu på Nya Zeeland, det hittills erkända världsrekordet med 92 bokstäver. En översättning av det namnet kan få den romantiske att falla i lyckotårar - eller vad sägs om att bo på "Bergskanten där den store resenären Tamatea med de magra knäna, han som brukade klättra i berg, satt och spelade flöjt för sin älskade" - man ser ju scenen framför sig, hör de spröda flöjttonerna klinga ut över dalen ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tio i Sommar-toppen

I går kom den, listan över alla de som valts ut att prata och spela sin favoritmusik under rubriken Sommar i SR:s första kanal.
Inget annat radioprogram tilldrar sig intresse ens i närheten av det just den här satsningen åtnjuter.

På senare år har jag blivit allt tröttare på saggiga, självberömmande omtuggare och oengagerade högläsare som fått den äran – men så, rätt som det är, har ändå ett eller annat guldkorn dykt upp, ofta när man suttit bältad i bilen, det perfekta stället för radiolyssnande, såvitt inte man har en spännande hörbok på gång, förstås.

Och årets startfält ser riktigt lovande ut, i alla fall så här på papperet, fast det visar en förvånansvärt stor brist på den annars så omhuldade etniska bredden.
Jag gör en kråka i marginalen för tio av namnen, vars röster jag ska anstränga mig för att inte missa. Här är min Sommar-topp, i den ordning de förekommer i programtablån:
1. Fredrik Lindström, allvarlig språkman som kan vara jätterolig.
2. Lena Andersson, klok och spännande författare och krönikör, med idrottsbakgrund.
3. Fredrik Skavlan, norsk tv-stjärna som vet hur man pratar med folk.
4. Olle Carlsson, originell och överraskande präst på Södermalm.
5. Kajsa Bergqvist, nyss höjdhopperska, nu nedtränad (?).
6. Björn Ulvaeus, årets mesta publikmagnet, kan man lugnt tippa.
7. Mattias Klum, charmerande man som kan mycket, rest överallt och plåtat hela tiden. Men han har ordets gåva också, det vet jag!
8. Robyn Carlsson, klyftig tjej som ransonerar sina framträdanden.
9. Katja Geiger, en idol i textil- och designsvängen – hoppas hon kan prata i radio också!
10. Marie-Louise Ekman, kaxig klimakteriehäxa som snart tar över krisiga Dramaten.

Skulle jag sedan råka sitta i bilen när några andra hamnat framför mikrofonen, som Fredrik Härén, Jens Lapidus, Stavros Louca eller Amelia Adamo kan det tänkas att jag ger dem också en chans. Innan jag med en gäspning sträcker handen mot instrumentbrädan och sätter fart på boken i cd-spelaren i stället.

Copyright Klimakteriehäxan

Komplett lista över Sommar-värdarna med datum hittar du här i DN och här i SvD, som också erbjuder ett litet test på vad du minns av Sommar från förr.

En bit om sommarbett

Här sitter jag och kliar årets första myggbett.
Jag har tid med det nu, för min semester har brutit ut – och tur är det, för att klia myggbett kräver faktiskt både tid, koncentration och energi.

Egentligen går det ju ut på att inte göra någonting sägs det.
-Bara du struntar i det så slutar det klia, tröstar förståsigpåarna trosvisst.
Tack för tipset! Kanske är det ett bra råd. För somliga.
Det är bara det, att den som säger det har nog inte en aning om hur fruktansvärt ettrigt ett aldrig så litet myggbett kan vara.

Myggor väljer sina offer med omsorg.
I hela mitt liv har jag känt mig älskad, om av ingen och ingenting annat, så i varje fall av myggor, plus allt annat otyg som flyger omkring och bits, blodsugare av värsta sorten. Föga hjälper det att slå ihjäl så många man kan. Jag får dessutom i regel större kulor av de där betten än alla andra får. Och allra värst kliar de när man just gått och lagt sig. Precis när ögonlocken är på väg att ramla ner sticker det till, och så är cirkusen igång.

Alla tänkbara medel har jag prövat. Ett som faktiskt funkar någorlunda, men som kräver ytterligare blodvite, det är att riva av toppen på den där kulan tills det blöder och sedan pytsa i Vademecum. Svider helvetiskt, men kliandet brukar upphöra.
Rader med andra krämer och dekokter fungerar kanske en halv minut, sedan är det full fart igen.

Att köra in en nagel mitt i bettet, hårt, djupt och bestämt, kan också skänka en kort frist. Men det enda som inte orsakar nya skador och ändå har effekt, det är, har jag nu utforskat, att hålla något riktigt kallt mot stället där myggan tagit sig sitt skrovmål, hårt och länge.
Alltså uppsöker jag inte sällan frysen på nätterna så här års, för att fiska ut en isbit som sakta får smälta mot det kliande området.

I natt blev det kris, för isen var slut, men då tog jag en fläskfilé i stället, det gick det också även om den var lite mer skrymmande och aningen svårare att passa in i rätt läge mot kroppen.
Nu gäller det att komma ihåg att fylla vatten i isfacket. Fast det finns djupfryst kyckling att ta till också, ifall nöden är stor.
Det är praktiskt med en välfylld frys. Också mot myggbett.

Copyright Klimakteriehäxan

Ordlös men inte taktlös

Här en grabb som kan det där med takt och ton - en tvättäkta tamburmajor! Här går vägen till fler mer eller mindre ordlösa bilder.

This is a guy who knows the meaning and importance of rhythm. More pictures without too many words to be found this way.

Copyright Klimakteriehäxan

Retrosnurr

Tisdagstemat den här veckan är RETRO. Och nog är väl en vinylskiva som snurrar på en skivspelare av gammal hederlig typ retro så det räcker?! Hade det varit en vevgrammofon hade det varit ännu bättre, speciellt en dag som denna då ett strömavbrott starkt försenat åtminstone mitt deltagande i tisdagstema-kedjan...

Jag la på en äkta retro-skiva också, fast det syns ju inte. Men LP:n innehåller musiken från Kärleksföreställningen och "Sånger för kvinnor och män", riktiga höjdare från Stockholms Stadsteater på tidigt 70-tal.
Högst njutbar och ständigt aktuell musik som borde snurra många varv än!

Fler bilder på retro-temat hittar du om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Strömlöst

Jag trodde lampan i badrummet hade gått. Det hade den inte.
Hela bostaden var strömlös. Tystnaden var total. Och det visade sig att jag var långt ifrån ensam om upplevelsen.
10 000-tals hushåll hade tappat kontakten med omvärlden, mitt på blanka tisdagen.
Hissarna stod förstås stilla, som tur var verkade ingen ha fastnat. Telefonen var död.

Intressant nog agerar man ändå helt irrationellt, trots att konstaterandet är glasklart: vi har ingen el.
Ni vet ju hur det är, om kriget kommer så ska man lyssna på radio. Hur många har en batteridriven radio hemma nu för tiden, upp med en hand? Jag har radio i mobilen. Men mobilnätet var också utslaget. Och blicken söker sig ideligen till en av alla våra digitala klockor, som stirrar svart tillbaka. Handen lyfter automatiskt mot ljusknappen i badrummet, igen.

Nåväl, jag kunde duscha i mörker, sätta på mig ansiktet i dagsljus, äta en banan till lunch. Fast när jag hade borstat tänderna satte jag eltandborsten på laddning - ?! jo, visst gjorde jag det. Slog mig ned framför datorn för att kolla hur stort strömavbrottet kunde tänkas vara, om det förekom som nyhet på nätet eller om det kanske bara gällde något enstaka kvarter.
Som om jag skulle ta mig ut på Internet när routern är alldeles död!

Vrider på kranen för att ta ett glas vatten, bara för att upptäcka att det snart inte kommer något vatten alls, trycket är borta. Att spola toaletten går förstås en gång, men sedan får man nog avvakta, eftersom tanken inte kommer att fyllas på.

-Hallåååå! ropar en granne i dörren.
Hon bor sju trappor upp, att klättra i kolmörker, med en påse från Systemet i ena handen och en tung matkasse i den andra. Vinflaskorna får stanna hos mig medan hon pustar uppåt med resten.

Det enda man kan göra är att vänta. Samt möjligen reflektera över hur enormt beroende vi är av att den där elektricteten strömmar härs och tvärs igenom tråden, som Tage Danielsson sjöng. Och så får man vara innerligt tacksam för att man inte bor på översta våningen och prompt måste ett eller annat, som att ta sig till vårdcentralen med brutet ben eller så.

Men si! Alldeles precis nu (kl 13.30) kom strömmen tillbaka! Lugnet är återställt! Även om det tog ett par timmar, faktiskt.
Faran över för den här gången. Frys och kyl brummar igen, de där lamporna jag förgäves har försökt tända lyser, tandborsten laddas, routern blinkar.
Kontakten med omvärlden är återupprättad.

Fast insikten finns kvar: nutidsmänniskan är ofantligt beroende av energi, speciellt av den där sorten som vi inte alstrar själva.

Copyright Klimakteriehäxan

Och visst blev det stora strömavbrottet en nyhet - läs i DN här och i SvD här.

Bästa (?) och billigaste presenten

Årets omgång av studentuppvaktningar är så gott som avklarad. Det har blivit några glas med bubblande dryck, olika varianter på bufféer, hemlagat, catering och färdigköpt rakt upp och ner i olika kombinationer. De nyss så vita mössorna är utan undantag ganska solkiga, men själva mössbärarna har sett rätt fräscha ut, måste jag säga till deras beröm. Bristen på sömn under terminens finalveckor har ännu inte tagit ut sin rätt, de tar emot blommor och gratulationer och ser uppriktigt glada ut.

Och så får de paket. Presenter av alla de slag, mer eller mindre rutinmässigt inhandlade, mer eller mindre väl anpassade till mottagarens läggning och intressen. Ibland funkar det, ibland kan man för sin inre syn se hur prylen hastigt flyttar in i en hylla för att aldrig mer plockas fram eller befrias från det försonande dammlager som undan för undan kommer att byggas på.

Om ni möjligen råkar ha presentbekymmer för någon student som ännu inte sprungit ut till den väntande skaran på skolgården har jag faktiskt ett förslag.
Den present jag har i åtanke är helt enkelt perfekt: den är en investering för framtiden, den är ett bidrag till allmänbildningen, den är ett tydligt steg in i vuxenvärlden.
Och ovanpå allt detta: den är gratis. Kostar inte en krona.

Första gången vi gav bort denna fina present var när Sonen tog studenten, det är tre år sedan nu.
I rättvisans namn fick Dotterns exakt likadan examensgåva i fjol.
Resultatet har blivit ett och samma: vi har inte lagt ut ett enda öre. Och medan jag trodde att vi slagit på stort med den Bästa Presenten visade det sig, att den alls inte stod på någon önskelista.

Vad var det då de fick, de små liven?
Jo, de fick var sitt körkort. Något som jag bara kunde drömma om när jag fyllde 18. Lektioner hos en bilskola kostade redan då enorma summor, i alla fall i jämförelse med den försumbara inkomst man hade, och som regelbundet fick förstärkas av hemlagade köttbullar och annat ur mammas skafferi.

Vi i föräldragenerationen, vi anser – med viss rätt, det vill jag fortfarande hävda – att körkort är väldigt bra att ha. Arbetsgivare anställer folk som kan köra bil, att kunna sätta sig bakom ratten underlättar när man ska transportera saker eller sig själv, ett körkort kan alltså vara inträdesporten till såväl nöjen som försörjning. Dessutom är det understundom riktigt kul att fara fram på vägarna.

Det är bara det att 18-åringar som bor i storstaden i dag inte alls delar den där synen. Medan ”motorburen ungdom” fortfarande är ett levande begrepp i glesbygden har killarna och tjejerna på Södermalm inte sett Behovet. Det finns tunnelbana, det finns buss och det finns pendeltåg. I enstaka fall hyr man en bil och drar iväg på rockfestival, det finns i alla fall någon som har den där lappen.

Jag har verkligen försökt åstadkomma en ändring. Köpte ett dataprogram med trafiksimulator och teoriträning. Förpackningen låg ouppsprättad. Skickade fram hintar om var det finns körskolor med internat. Har påpekat att om man vill övningsköra med någon privat så måste man skaffa sig nödvändiga dokument för det, det är inte vare sig krångligt eller dyrt (och måste rimligen anses ingå i själva presenten dessutom).

Vi har fortfarande inga körkortsaspiranter i familjen. Och vi har gett våra barn världens billigaste studentpresent. Den bonus vi själva eventuellt kalkylerat med har naturligtvis också uteblivit: vi tvingas konstatera, att medan vi ”gamlingar” gärna övertog föraransvaret när vi var på fest förr i världen, bara för nöjet att få köra, så finns nu för tiden absolut ingen man kan överlåta ratten till när man ska hem, till exempel från en sådan där trevlig studentmottagning med bubbel i glasen.

På så sätt kan man förstås tycka, att denna present i slutändan främjar nykterheten och trafiksäkerheten i landet.
Kanske ett bra resultat trots allt?

Copyright Klimakteriehäxan

Dags för Dagen D igen

Snart är det Dagen D igen, D som i Dolly Parton.
På fredag är Stockholms Stadion hennes scen, platsen där den smala midjan, de stora brösten och de nästan lika framträdande läpparna kommer att få en jättepublik att jubla. Och det gör de rätt i, alla de som packar ihop sig i sommarvärmen för att få en högtidsstund.

Den här gången ska jag dock inte gå, trots att jag tillhör Dollys trogna beundrarskara. Jag upplevde ju henne i fjol, i Globen, och det får räcka – priset på biljetterna, om några skulle råka finnas, är faktiskt lite avskräckande, åtminstone när det handlar om en repris, så att säga.

Lustigt nog hade jag ju inte klart för mig hur ofantligt många vi är, vi svenska Dolly-fans. Så snart det gick att köpa sig tillträde till någon av hennes konserter i somras blev det utsålt. Det var snubblande nära att jag aldrig fick tag i någon biljett, och ren och skär lycka när någon som beställt två fina platser ångrade sig eller glömde att hämta ut dem och på så sätt blev min räddning.

Men vi som gillar Dolly, vi finns överallt, vi är inte ens bara medelålders, inte heller uteslutande av kvinnligt kön. Nu för tiden är det rumsrent, ja riktigt PK, att bekänna att man tycker att den lilla blonda damen på 60+ från Tennessee är beundransvärd, för såväl sin musik som sin hjärna.

Ett antal artister uppger sig också ha henne som förebild. Marit Bergman, Nina Persson, Jill Johnson och Annika Norlin är några i raden (källa: dagens DN). Också nya hyllade stjärnskottet Sofia Karlsson inordnar sig i kön med kollegorna. Sofia K säger i intervjuer att hon känner stor likhet och samhörighet med Dolly Parton, och att ”Little Sparrow” var den skiva som avgjorde saken för henne.

Själv kom jag på mig med att tänka på en annan lätt sparvliknande sångerska när jag för första gången hörde Sofia K.
I mitt minne dök tvärt en röst och ett ansikte upp tillhörande en trubadurtjej som jag nog inte ägnat en tanke sedan 1963 eller så. Hon hette Cecilia Bruuse, flicka med gitarr som slog igenom med dunder och brak som gäst i Hylands Hörna 1962.

Det är svårt att få ihop Dolly P och Cecilia B till en och samma bild av typ Sofia K, men kanske är det möjligt. Till det yttre finns inga som helst likheter, så mycket är säkert. Och i vad mån Sofia K skulle gilla att bli jämförd med Cecilia B har jag inte heller en aning om.

En sak är dock säker: om man jämför svenskans stövlar med den amerikanska idolens är det 10-0 till USA. Dolly skulle aldrig, och då menar jag ALDRIG, ta på sig sådana fotbeklädnader som Sofia poserar med i DN:s söndagsbilaga i dag …
Inte jag heller, förresten. Åtminstone inte så här års.

Copyright Klimakteriehäxan

Bästa tipset?

Varje helg bjuder SvD på ett heminredningsreportage i sin bostadsbilaga Magasinet (som annars mest består av annonser). I dag är inget undantag, vi får hälsa på hos en svensk konstnär bosatt i Italien.

Hans hem är naturligtvis genomtänkt och vackert, och som alla andra som medverkar i den där bilagan med att låta sin hemmiljö fotograferas, så avkrävs han fem inredningstips som läsarna kan tänkas ha glädje av.

Han levererar sina fyra första rekommendationer, varav ingen är originell. Men så klipper han till med den femte och sista:
"Följ inga inredningstips, utan skapa ett personligt hem."
Mhm och aha.
Det kanske var det bästa rådet hittills?

Copyright Klimakteriehäxan

Bra rutet!

Ann-Charlotte Marteus, krönikör i Expressen, har skinn på näsan och pigga celler bakom pannbenet. Idag använder hon båda dessa egenskaper. Jag tror hon accepterar att kvala in som klimakteriehäxa.
I dagens tidning är hon underbart klok, en språkvårdare (jaja, säj -polis då för all del, vi kan ta det vi som har den här läggningen) som slåss för ädla mål.
Rubriken är "Lär ut skillnaden på sin och hans".
Läs hennes krönika här!

Blindträff i bokhyllan

Hannele skickade mig en utmaning som jag nästan lyckats glömma bort. Men det är klart att man ställer upp – i alla fall när det är en så pass hanterlig uppgift som denna:
”Plocka närmsta bok och slå upp sid 123 och leta där upp den femte meningen och publicera därefter de nästkommande tre.”
En blindträff i bokhyllan, helt enkelt.

Går till boklagret, blundar och trevar bland ryggarna, som i ärlighetens namn inte alls bara står rätt upp och ner i snygga rader, utan mer liknar ett plockepinn-spel, eftersom inga fler volymer går att tränga in på rätt ledd. Bokstavsordningen, den en gång genomförda, haltar också betänkligt numera.

Och resultatet? ”Som om inget hade hänt”, memoarer av en av mina verkliga idoler, Povel Ramel. Det är faktiskt i morgon exakt ett år sedan han dog.
Men nej, den här gången svek han mig! Sidan 123 (och 122) består av en enda stor bild från första Knäpp Upp-revyn!

Nytt försök.
Ut kom ”John Hall” av Sophie Elkan, en av Selma Lagerlöfs (en idol till!) allra som närmast stående personer, och författare till böcker som sällan syns. Den här bygger på den sanna historien om hur John Hall den yngre under 1800-talets allra första år förskingrade den enorma förmögenhet han ärvde efter sin far, faktiskt en riktigt spännande berättelse.

Då letar jag upp rätt ställe – så här står det:
”I fönstret stod krukor med blommande balsamin och myrten. Över soffan hängde ett par porträtt i nötta förgyllda ramar. Det ena föreställde en vördnadsbjudande prost, det andra hans lika vördnadsbjudande prostinna.”
Mja, det där kanske inte gav er någon mersmak. Roligare än så är den absolut – men regler är regler, inte sant?

Copyright Klimakteriehäxan

Någon som vill göra om experimentet? Berätta det i en kommentar här, så att man har chans att kolla hur detta lilla "boklotteri" utfaller!

Nästan ordlöst - Almost Wordless

Fler bilder under rubriken "Ordlös onsdag" finner du här - den svenska kedjan startar som vanligt hos Nejma i Marocko.
More photos published as "Wordless Wednesday" entries to be found here.

Copyright Klimakteriehäxan

Uppåt på en tisdag

Kan inte lova att jag tog den här bilden en tisdag, men nog har jag vänt kameran uppåt i alla fall, så som påbudet lyder just idag.
Tittar jag ut och upp lyser himlen blå, tittar jag upp inomhus är risken stor att jag får helt andra upplevelser, som till exempel att jag påminns om att jag ännu inte lokaliserat en målare som kan fräscha upp vår bostad ... och då menar jag inte precis att den kinesiska måleristilen ska bli förhärskande hemma hos oss, den passar bättre hos kineser, tycker jag!
"Upp" är alltså tisdagstema denna vecka, och fler bilder med uppåt-känsla hittar du enkelt till den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Att ge ut en bok är att sticka ut hakan

Jag har gett ut en bok.
Det är jättekul.
Frågan är hur kul det är att debutera mellan hårda pärmar så där i största allmänhet. Och svaret på frågan är nog att det kan variera ganska så kraftigt.
Nu undrar en och annan om ”Klimakteriehäxan” blivit recenserad. Mig veterligen har den inte det, den kanske aldrig blir det heller.
Möjligen är det lugnast så.

För något år sedan minns jag hur jag lyssnade till kulturnyheter i radions P1. En man, vars namn jag glömt, hade skrivit en bok, vars titel jag glömt. Det var hans debut. Enligt recensenten var den inte värd papperet den var tryckt på, vilket framgick tämligen snabbt. Där kunde det ha slutat, men det gjorde det inte. Sågen gick, blodet sprutade, heder och ära fråntogs författaren i snabba svängar – och oj, så synd jag tyckte om honom. Kanske var det ingen bra bok, kanske var den faktiskt usel, men därifrån till att begå lustmord på upphovsmannen är ändå ett rätt långt kliv.

Nu är jag också på vippen att tycka synd om advokaten och förre justitieministern Thomas Bodström (s), som dristat sig till att tota ihop en deckare som heter ”Rymmaren”, utgiven på Norstedts. Bodström är en kändis och en makthavare, alltså recenseras hans litterära debut i de stora drakarna. Och kritikerna är helt överens: ”Rymmaren” är en skitbok, fast de använder många fler ord för att säga det.

I Dagens Nyheter skriver Lotta Olsson att ”jag tror aldrig att jag har läst en deckare där karaktärerna varit mindre sympatiska eller mer fyrkantigt beskrivna. Inte en enda blir något mer än en klumpigt utförd, nedlåtande karikatyr, och bilden av regering och riksdag är direkt sorglig.” Språket får kritik och underrubriken är ”Närmast oläslig”.

Magnus Eriksson har läst boken för Svenska Dagbladets räkning. Han tycker att ”Bodströms nidporträtt av en kvinnlig, borgerlig justitieminister med 'tantfrisyr' saknar all satirisk udd; det är bara översittaraktigt. Boken brister både i gestaltningsvilja, språk, psykologi och samhällskritik.”

”En dussinroman” slår Nils Schwartz fast på Expressens kultursida. Av boken framgår att alla jurister ”jobbar som illrar dygnet runt och försummar sina familjer. Varför då använda de få timmar som blir över åt att sitta framför datorn och låtsas vara författare?” Det står också klart
”att kvinnor i yngre medelåldern bara har en sak i huvudet, nämligen sex”.

Åsa Linderborg, väletablerad debattör på vänsterkanten och själv ytterst framgångsrik med sin debutbok ”Mig äger ingen” skriver om ”Rymmaren” i Aftonbladet.
Hon är, milt uttryckt, inte imponerad. Skriver: ”Thomas Bodström vill briljera som expert på rättegångssalar och regeringskorridorer, men i stället för att gestalta miljöerna föreläser han, som inför en klass på skolresa. Boken är renons på dramatik, logik, karaktärer, humor, spänning, samhällsskildring, upplösning och utlösning. Den låter inte ens ana några berättartalanger och hade aldrig gått i tryck om det inte vore för att författaren redan var ett namn. Det är också enda skälet till att boken ska filmas.”

Oj, oj, oj. Hur dålig kan den vara den där boken? Någon måste ju ändå ha trott på den, gillat intrigen, tyckt att den var spännande?
Hur det än är med den saken så kommer åtminstone inte jag att stödköpa den.
Fast jag tror att också en tuffing som Thomas Bodström skulle behöva lite tröst en dag som denna.
Att ge ut en bok är att sticka ut hakan.

Copyright Klimakteriehäxan

Om du känner för att vältra dig i invektiven så finns hela recensionerna här:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet.
Och här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Rymmaren av Thomas Bodström.

Modekungens testamente

En av modevärldens giganter, Yves Saint Laurent, är död.
Han lämnade ett "testamente" efter sig, ett råd till alla kvinnor som i princip är det enda man behöver hålla sig till för att visa världen sin skönhet.
”Allt en kvinna behöver för att vara vacker är en svart tröja och en svart kjol …” slog han fast.
Lätt som en plätt, eller hur?
Nja. Han gör ett tillägg.
”…och så ska hon gå arm i arm med en man hon älskar”.
Faktum är, att den där sista detaljen går väldigt många bet på, hur gärna de än vill, hur flitigt de än letar.
Men svart kjol och tröja är ju alltid en start.

Copyright Klimakteriehäxan

Mer i SvD här och i DN här.

På upptäcktsfärd i glömskans land

Tänk att man så totalt kan glömma bort hur det är att ha små barn.
Barn som är på ständig upptäcktsfärd, som utforskar omvärlden inte bara med ögon och öron, utan också med fingrar, näsa, tunga – allt för att lära, få en grundlig upplevelse av nyheter, som kanske inte alltid innebär behag, men som ändå är väldigt intressanta.

Det fanns ju en period i livet när all heminredning så att säga började på en meters höjd eller så.
Ingen som inte hade fyllt åtminstone dussinet år skulle utan ansträngning komma åt böckerna, glasprylarna, keramiken, blommorna, skivorna. Visst funkade det, riktigt bra och riktigt länge, även om själva synintrycket kunde vara lite lustigt.

Så blir de där små upptäckarna större och större. En del skatter, oersättliga konstföremål, bär de själva hem, oändligt försiktigt, från dagisets och fritidshemmets aktiviteter. Sådana saker kan placeras inom räckhåll, efter det inte råder minsta tvivel om att just de prylarna kräver respekt och ömsint hantering.

Undan för undan förflyttar sig också andra detaljer sakta nedåt i bostaden. Att riva ut böcker är inte spännande hur länge som helst, blänkande glasföremål har försetts med tydlig aja-baja-stämpel, saker och ting blir fredade, inte minst för att de tappat sin lockelse, blivit vanliga, knappt ens synliga längre.

Men en dag får det där hemmet, där de infödda ungarna plötsligt är längst i familjen, besök. Av nya små upptäckare, med samtliga sinnen på helspänn.
Nyfikna fingrar hittar torkade blommor, som låter de spröda kronbladen stillsamt regna ner på golvet. Ett otroligt frestande, jättestort rött äpple visar sig inte kunna studsa som en boll utan spricker i stället. Två ljusstakar i form av kristallkuber dunkas ihop för att – ja för att någonting – och båda spricker, snabbt och effektivt. En liten matta kan fungera som trollkarlens magiska mantel, en prydnadskaramell av glas kan förvandlas till en livshotande tingest, ett kvarglömt knallrosa läppstift kan göra ett prydligt barn till en krigsmålad indian …

Då får man ett och annat att tänka på. Som till exempel: varför sparar man gamla eterneller som naturligtvis bara är fulla av damm? Varför har man så himla många ljusstakar? Varför tänker man inte på att det där äpplet faktiskt är skört och alltså lämpligen skulle ha flyttats bort en stund? Och vem kom på tanken att göra (och vem kom på tanken att köpa dem och ge mig dem?) låtsaskarameller av glas, visserligen vackra, men ändå?

Svaret är busenkelt: allt beror på glömska. Man har glömt hur det var att ha små barn i huset.
Resultatet är faktiskt trots allt rätt positivt. Nu kan några av de där spännande onödigheterna äntligen slängas, visserligen säkert för att snart ersättas av nya, men ett litet bidrag till uppröjningen i ett överbelamrat hem blir det.

Så om du har för mycket prylar hemma: bjud in en dagisgrupp eller liknande, det blir garanterat roligare (och kanske också effektivare) än att ta hem de där tanterna från ”Rent hus”!

Copyright Klimakteriehäxan