En väska full av vardagsminnen

Den är designad och gjord i Italien. Jag köpte den i Rom, det är rätt många år sedan nu. Lite osäkert var det vem jag köpte den till – mig själv eller mamma? Den bättre sidan av mig vann och mamma fick den mörkgröna skinnväskan i present, om till Mors dag, födelsedag eller julklapp kommer jag inte ihåg.

Det var hur som helst en lyckad gåva. Mamma gillade väskan, som rymde en hel del men ändå inte var jättestor. Den blev en trogen följeslagare, även om hon ibland bytte till annan färg eller modell, för det här var verkligen inte hennes enda handväska, jag hade försett henne med ett antal genom åren. Så pass ofta att Dottern sa, när vi letade saker att ge bort: Du KAN inte ge mormor en handväska igen, inte ett nattlinne heller för den delen!

Faktum kvarstår: en fin handväska är en bra present, kom inte och påstå något annat. Med åren blev förstås min mamma mindre rörlig och behovet av väska minskade i takt med antalet utflykter, fast den italienska trotjänaren fick ofta följa med.  

Den hängde också med på den allra sista resan, ambulansfärden som tog henne till sjukhuset där hon någon vecka senare avled. Min syster tog hand om väskan, jag tänkte inte mycket mer på saken, vi fick ju annat att styra och ställa med. Sedan dess har nästan åtta år gått.

Det visade sig att syrran återbördade handväskan till huset där vår mor bott, ett hus som jag tog över. Utan att märka att väskan från Rom hängde i hallen på en krok långt in under klädhyllan. Förrän, en dag:
-Oj, sa jag till syrran, jag hittade mammas väska!
-Jag vet, sa syrran, jag har inte velat titta i den.

Mycket har sagts och ironiserats om damväskors innehåll, det är visst och sant. Och nog är det så att det ofta är väldigt privata saker som läggs i. Men även efterlämnade väskor måste förr eller senare tas om hand. 

Nu har jag gjort det. Utan att känna att jag gjort intrång, klampat in i min mors innersta. Så personligt var det ändå inte, inte en enda hemlighet så vitt jag begriper. Tvärtom rätt vanliga prylar: kam, hårborste, fickspegel. Glasögon, som jag ska låta gå vidare till optikernas insamling, så kan de fortsätta göra nytta. 

I plånboken körkort, Ica-kort, papper som visar rätten att använda färdtjänst, apotekskort, bankomatkort, patientkort från det som då fortfarande hette landstinget. Och så den lilla kassaboken! Den berättar att hon hade lite drygt 9000 kronor i pension att leva på ... noggrant redovisat, månad efter månad. Alltihop minnen av en äldre kvinnas vardag. I all enkelhet.

Och så flera blomstercheckar. Den där nödlösningen när man redan gett bort alla nattlinnen och väskor, så att det måste bli någon variation. Finns det presenter som glöms bort lika ofta som de där små papperslapparna som ska bytas mot växter? Mammas blomstercheckar hade, visar det sig, gått ut redan innan hon dog.

I dagarna skulle Mamma ha fyllt 101. Om hon varit i livet hade nog skinnväskan från Rom varit så pass sliten att det varit läge att ge henne en ny i födelsedagspresent. En som hade kunnat fyllas med nya minnen, om än inte av hemligaste sort.

Copyright Klimakteriehäxan