Glöm inte Evert Taube!

Är Evert Taube på väg in i vår kollektiva glömska? Risken finns. Dagens ungdom vet nästan inget om honom, sjunger inte så ofta någon av hans visor, har knappt koll på den begåvade sonen Sven-Bertil. Nu kommer en ny dokumentärserie på Sveriges Television om denne vår mångsidige idol: nationalskald, konstnär, estradör, sångare, kompositör, levnadskonstnär, kvinnotjusare. Jane Magnusson har gjort serien och då brukar det bli sevärt! Jag kommer definitivt att bänka mig.

Helt klart kan vi i de lite äldre generationerna vår Taube. Vi köpte skivorna, vi såg honom i tv, vi hörde honom i radio, vi såg honom till och med på film. Jag var en av alla som år efter år trängdes framför Stora scenen på Gröna Lund varje juli när Evert höll konsert. Det var en av sommarens riktiga höjdpunkter! Vi sjöng med, kunde självklart nästan alla texter. Och just orden var viktiga, Evert berättade historier. Tänk bara på balladen om briggen Blue Bird of Hull! En tragedi redovisad på bara några få minuter, men på ett sätt som kan få vem som helst att känna sorgen, känna tårarna komma. Så skriver bara en riktigt skicklig ordbrukare.

Men den sida av Evert Taube som jag tror är minst känd, det är hans andra författarskap, det inte tonsatta. En rad böcker har det blivit, både romaner och novellsamlingar. Flera av dem står i min hylla, de har tagit mig med till södra Frankrike, till Guatemala, till Argentina, till Västkusten.

3xTaube i min bokhylla.
Men var är mitt ex av "Svarta tjurar"?

"Don Diego Karlsson de la Rosas roman" är en fantastisk berättelse om en man som på många sätt liknar författaren (Evert tillbringade mycket tid i Latinamerika). Diego, en man med svensk far, lever på Pampas som gaucho, den argentinska varianten på cowboy, han är en äventyrare som råkar ut för alla möjliga komplikationer och dessutom kantas hans dagar av kvinnor som han vet att uppskatta.

Boken kom ut 1962 och jag läste den något år senare, mitt exemplar är tryckt 1965. Jag älskade den! I flera år övervägde jag att skriva till Evert. Jag ville veta lite mer: Hur gick det egentligen för Diego när vi tvingades lämna honom i och med att romanen tog slut? Jag skrev aldrig det där brevet, och det kan jag ångra, för tänk om han hade svarat ... han gjorde ofta saker ingen väntade sig!

En annan favorit som Evert Taube skrivit är en novell som finns i samlingen "I najadernas gränd" (visst är det en ljuvlig titel?!). Den handlar om Don Salustiano, en åldrad gaucho som går mot livets slut. Jag har ofta läst den högt för folk, det är en otroligt vacker text!

Summan av denna kardemumma är att jag verkligen hoppas att vi inte låter Evert Taube försvinna in i dimman. Han är värd att minnas, att återuppleva, gång på gång! För egen del ska jag faktiskt ta mig samman och läsa om historien om Don Diego. 

UPPDATERING: Det här inlägget skrev jag i helgen och tänkte publicera det på torsdag som svar på helgfrågan från Mia i bokhörnan. Men nu har jag sett första programmet i serien och jag är faktiskt och tyvärr riktigt besviken. Hur man kan låta Andreas Kleerup framföra första musikbiten i serien (jag skriver framföra, för sjunga kan han inte) är en total gåta. Övriga medverkande gör inte heller Evert Taube rättvisa, med undantag för Ola Salo som sjunger just "Balladen om briggen Blue Bird of Hull" som jag nämner ovan. "Don Diego Karlsson de la Rosas roman" omtalas också som ett slags självbiografi i programmet. Plottrigt redigerat, fast man kan konstatera att den unge Evert var en riktig snygging ... Jag ser förmodligen de två följande tv-avsnitten också, men med bävan. Han är värd så mycket mer, så mycket bättre! Fast min rekommendation av boken gäller än!

Tv-serien består av tre timslånga avsnitt. I SVT1 eller SVT Play.

Copyright Klimakteriehäxan