Det finns meningar som ibland får sin läsare att hejda sig ett aldrig så kort ögonblick. Kanske för att man blir road, rörd eller arg? Sådana välformulerade satser efterlyser Skriv-Robert, så på lördagar presenterar vi Veckans mening, hämtad ur något vi nyss läst. Jag avslutade visserligen "Vuxna människor" (Voksne mennesker) av Marie Aubert för mer än en vecka sedan, men den här meningen stannade kvar hos mig. Självvald ensamhet är en sak, men vi vet ju att ofrivillig isolering är ett ständigt ökande problem, med allvarliga konsekvenser. Alltså:
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
boken handlar ju om släktkalas och familjeträff, ensamhet kan väl ändå finnas
SvaraRaderaDen gör ju det. Även om folk har familj.
RaderaSorgligt men sant.
SvaraRaderaEller hur?!
RaderaDet beror ju på hur man definierar "ensamhet". Tror att den psykiska ensamheten kan vara minst lika stor som den rent fysiska...
SvaraRaderaTror att de ofta går hand i hand.
RaderaTänkte som BP här. Men helt oavsett om ensamheten är psykisk eller fysisk så stämmer ju citatet. Väldigt tänkvärt är det.
SvaraRaderaJa jag tyckte det!
Raderamänniskan är ju till syvende och sist ensam. allt som är riktigt svårt är hon ensam med. det hjälper inte hur många människor en har omkring sig.
SvaraRaderaFörvisso, men även i de svåraste stunder tror jag det är skönt att ha någon vid sin sida, någon som bryr sig.
RaderaIbland kan nog ensamhet upplevas svårare för en del som befinner sig i sällskap med andra. Om du fattar vad jag menar? En del trivs heller inte i sitt eget sällskap, eller med sig själv ö.h.t.. Sånt är säkert problematiskt.
SvaraRaderaFörresten, på din fråga hos mig ang. Jonas Karlssons "Nya människor i fel ordning", läs hellre Regnmannen, den är bättre. Gillade inte den senaste novellsamlingen i sin helhet, förutom den sista korta novellen.
Radera