Minnen i maskrosens tid

Så här års kommer den alltid fram, min fina maskrosduk, sydd med oändligt många små korsstygn i en lång rad nyanser av gult och grönt, så som danska Clara Waever bestämt. Men det här inte bara en sak som ligger och inväntar sin tid i en låda, det är också en av mina kära ägodelar som har en historia!

Den tar mig tillbaka till slutet av 60-talet. Jag och min pojkvän körde bil till Skåne för att hälsa på kompisar. Och om man nu tagit sig ända till Sveriges sydspets verkade det ju naturligt att också besöka den andra sidan av Öresund. Aldrig förr hade vi varit i Köpenhamn, bara hört talas om Ströget.

Alltså hamnade vi på den där gatan där mer eller mindre eleganta butiker radade upp sig. Fast vi var ju inte på någon shoppingresa direkt. Dock visste jag att designföretaget Clara Waever, med anor från sent 1800-tal, hade sin hemvist här, så dit letade jag mig. 

Pojkvännen valde att stanna på trottoaren, hans intresse före broderi var, kan man säga, behärskat. Själv älskade jag att sy, hade klarat av några mindre av Clara W:s modeller. Nu dök jag in bland mönstren och moulinégarnerna, förhäxad av allt som gick att avbilda med hjälp av nål och tråd, om man bara gjorde som Clara W visade. Jag ville naturligtvis köpa något med hem!

Då inträdde den stora obeslutsamheten. Vad skulle jag satsa på? Hur mycket jobb skulle jag lägga ner? Och vilket mönster tilltalade mig mest? Dessutom var detta ingen billig dansk souvenir, man fick satsa en för den tiden och min dåtida plånbok rejäl slant. 

Pojkvännen gläntade på dörren och undrade om jag inte var klar snart? Jo då, strax, försäkrade jag. Vilket var en lögn. Jag kunde ju inte bestämma mig! När jag äntligen klarat av kassakön och kom ut med materialet till en kvadratisk duk med maskrosstånd i en ring var stämningen ganska frostig.

Hem kom jag ändå med mitt inköpta handarbete. Har ju alltid gillat maskrosor! Och började. Räknade stygn, jämförde färger, sydde energiskt. Hade nästan gått i mål med första maskrosståndet när jag insåg: jag hade gjort fel. Men var? Visst, jag letade, men fann inget. Min maskrosduk blev liggande.

Åren gick. Jag hade en kollega som, visade det sig, var helt hängiven Clara Waevers korsstygnsskapelser. Vilket fick mig att berätta om mina misslyckade maskrosor.
-Ta hit duken, sa hon, jag fixar det!
-Men det är mycket jobb kvar, det mesta faktiskt! varnade jag.
Det bekymrade henne inte, snarare blev hon glad.

Så gick det när min danska souvenir äntligen blev klar att använda. Jag sänder kollegan (numera dock avliden) de varmaste tankar varje vår (hon gjorde faktiskt en underbar julduk åt mig också) och söker ett uns av tröst i att jag ändå klarade nästan en helt maskrosstånd alldeles själv ...

Copyright Klimakteriehäxan