söndag, april 14, 2024

CITAT om en svår relation

Jag har registrerat dem som faderslösa. Det är enda sättet att försöka se till att de får samma rättigheter som jag. Om de har en palestinsk pappa får de inte israeliskt medborgarskap.

-Dagens Nyheters Mellanösternkorrespondent Emma Bouvin skriver om sina goda vänner, hon israelisk medborgare, han palestinier. Deras gemensamma liv är fyllt av problem som är svåra att ta in för en utomstående, vilket citatet ovan väl illustrerar. Det handlar om parets två barn. Texten innehåller fler sorgliga exempel på hur märkligt människor hanteras i denna konfliktfyllda del av världen.

Skyltar att fnissa åt

Idag är det Fnissforskarna som räddar min Skyltsöndag. Deras handtextade små meddelanden sprider glädje där de sitter upptejpade i ett skyltfönster på Ringvägen. Jag bara fnissar, tackar och tar emot, d v s tar bilder och publicerar dem här!

 Skyltsöndag i dag också. 
BP är projektets "plastmamma" och beskyddare. Andra bloggare som brukar leverera skyltar är Angelgirl, AnkiByblixtraCarita ChristianKajsaLisa LillaSyster, Paula, PettasSusjosStefan,Tony, Åke.

Det finns lidande av olika slag och på olika nivåer.
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, april 13, 2024

Nummerbyrån

2019 

-Det var året då Sara Danius avled i cancer, efter en turbulent tid när hon var Svenska akademiens ständiga sekreterare, en post hon lämnade 2018 (och akademien lämnade hon helt i början av 2019). Men det är till Sara Danius minne som vi idag högtidlighåller Knytblusens dag. Danius älskade knytblusar och var med om att ta fram flera modeller tillsammans med klädskaparen Camilla Thulin, bl a i ett svart tyg med röda kvinnokampssymboler på. Jag har haft knytblus men tror inte jag har någon i dag, så jag sänder dagens upphovskvinna en oknuten tanke, fem år efter hennes död. 

Såna djur kan man också älska

Min kära Daisy i helfigur.
Mina trogna följare har förmodligen inte undgått att lägga märke till att två ämnen dykt upp här på sistone, två ämnen som inte hör till bloggandets vanligaste: varma mackor och kor.

Nu råkar det vara så att jag har en ko i vilken man kan göra varma mackor! Snacka om fullpoängare! De varma mackorna som jag drog mig till minnes stammade från 60-talet. Min smörgåsgrill, som heter Daisy, kommer förmodligen från 90-talet. En kär kökspryl som valdes med omsorg när Maken och barnen letade efter present till mig, om till jul eller födelsedag minns jag inte. Men glad blev jag!

Älskad hårtork!
Här finns en klar likhet med hårtorken "Crazy Duck" som barnen också valde (en fin fågel som ingår i min serie med "pippi" som etikett). Och tanken, den formulerade Sonen perfekt: Mamma gillar saker som inte är vad de ser ut som! Ja, det kan i alla fall sägas gälla i somliga fall ... om än inte i alla ... 

Är inte formgivarna lika fria att hitta på lätt tokiga prylar längre? Tycker inte jag sett till liknande saker i butikerna. Men en sak vet jag: det blir en sorgens dag när Daisy och den galna ankan lägger av. Just hårtorken råkar jag förresten veta finns på åtminstone ett museum, förutom i mitt badrum alltså!

En sak är i alla fall helt klar: Daisy har fått en renässans. Har testat att lägga rågbröd med chèvre och honung i hennes mage, med gott resultat. Vanligare är ost och skinka. Ska nog hitta på fler varianter vad det lider! (Tricket för att lyckas är lite oväntat: man breder smör på mackans utsida, vilket hindrar att den fastnar!) Men hårtorken, den har aldrig varit bortglömd utan flitigt använts, år efter år.

Och när det kommer till kor så finns det fler som ligger mitt hjärta nära. Ta en titt på de här vackra djuren, gjorda av en keramiker i Uruguay där jag köpt dem. En hel familj, fast det verkar som om tjuren är bigamist  ja det är de väl i verkliga livet också, ingår liksom i "ämbetet"? Kanske ingen konst veganer uppskattar, men jag tycker de är jättefina!


UPPDATERAT: Kom plötsligt att tänka på  ett par andra trevliga kossor som står i köksskåpet ...

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, april 12, 2024

Gott och blandat

Fredagsfrågorna från Elisa Matilda tycker jag denna gång förtjänar just den rubriken, "gott och blandat". Önskar er en trevlig helg!

  1. Vad kommer att spela mest roll när du blir 80? Hur jag mår. Och att barnbarnen inte tröttnat på mig.
  2. Har du lånat eller tagit något du sen aldrig lämnat tillbaka? Hoppas inte det, men naturligtvis kan här ligga någon gammal bortglömd synd och lukta illa ...
  3. Fixar du saker själv, eller låter du någon annan fixa åt dig? Fixar det mesta själv, men blir glad och tacksam om någon annan fixar åt mig.
  4. Vad var din favoritleksak som barn? Mina dockor, som fick åka dockvagn och hade fina kläder som min mamma sydde.
  5. Vilket är det konstigaste djuret? Ålen, som gäckat forskarna i evigheter med sitt mystiska liv. Patrik Svenssons "Ålevangeliet" berättar bra om den där fisken som ser otrevlig ut i livet och som jag inte vill ha tillagad på tallriken heller.
När/om jag blir 80 ... Denna lilla skulptur som finns med på
Liljevalchs vårsalong kan ge en föraning om det som ska komma. 
Hon heter "Haggan" och är gjord i keramik av Stefanie Gripenberg
och jag har faktiskt redan visat henne här på bloggen, men hon
får gå i repris!
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, april 11, 2024

I vem bor det en polyglott?

Enligt O höll lite extra på Veckans kulturfråga denna gång, men nu har den landat och lyder som följer: Vilka språk läser du på? Vilka språk hade du önskat att du kunde tillräckligt bra för att läsa på? Ja, i vem av oss bor det en polyglott? Jag tar mig an denna tvåstegsraket när torsdagen nästan blivit fredag.

Svenska läser jag mest på, men i perioder har jag läst minst lika mycket på engelska. Övriga språk är för jobbiga, men jag har några originalspråksböcker jag är lite stolt över att ha "knäckt": Läste Heinrich Bölls "En Clowns åsikter" (Ansichten eines Clowns) på tyska innan han fick Nobelpriset. Det berodde på att jag befann mig i Österrike på ett semestervikariat.

Även Annie Ernaux hade jag klämt en tunn liten roman av innan hon fick Priset, men jag tycker det är tveksamt: begrep jag verkligen det fina i (den franska) kråksången? På spanska borde jag ha lättare att läsa, men har läst väldigt lite. Och när jag intervjuade Ernesto Sabato, argentinaren som hoppades men aldrig fick något Nobel-diplom, gav han mig en av sina romaner prydligt signerad. Fast han la till, plirande över kanten på sina glasögon: "Den här kommer du nog att tycka är lite jobbig ...". Läste den inte ... men jag har den kvar!

För rätt många år sedan läste jag en del både på norska och danska och tyckte det var tämligen problemfritt, men det har jag inte gjort på väldigt länge.

Så det korta svaret på första delfrågan är svenska och engelska. Som svar på andra delfrågan gäller det ovanstående. Det blev ju ett långt svar ... 

Copyright Klimakteriehäxan

Dialekt på gott och ont

Från Mia i bokhörnan kommer troget torsdag efter torsdag det hon kallar för veckans helgfråga. I dag denna:
Har du läst böcker där dialekter eller regionala variationer i språket spelar en viktig roll? Hur påverkar det din läsupplevelse?

"Vita tänder" (White Teeth) var Zadie Smiths romandebut i mycket unga år. Jag läste den på engelska och tänkte gång på gång att oj, den som ska översätta detta till svenska får verkligen anstränga sig (jag hade ju själv minimal men dock erfarenhet av översättningsarbete). Det är hur som helst en jättebra story om livet bland invandrare i en viss del av London, med haltande integration och kulturkrockar. Kändes väldigt "äkta", kanske just beroende på de inte-så-brittiska-som-i-svensk-skolengelska språkbitarna? Ny miljö, nya intryck för mig hur som helst.

Torgny Lindgrens romanfigurer talar nästan alla västerbottniska. I tryck blir det möjligen inte lika tydligt som när han själv läser sina böcker. Men nog tycker jag att skildringen av livet där uppe i norr vinner på de språkliga knorrarna. Ett exempel är att man använder bestämd form i singularis där vi söderut definitivt tar till pluralis: man funderar över "renarna" i söder men över "renen" i norr.

Gustaf Frödings "Räggler å paschaser" kan inte vara lätta att förstå för den som inte är bekant med värmländska. Ni har ju hört citatet "Dä ä e å å i åa ä e ö" som satt myror i skallen på många 08or genom åren. Och även för nutidens infödingar kan det stundtals krävas lite extra tankearbete, eftersom idiomatiska ord och uttryck som en gång var helt självklara i dag inte används längre. På gott och ont.

Där blev det en trio, sinsemellan väldigt olika, men alla har gett mig stor lön för mödan! Fast ibland vet jag att jag stirrat mig blind på konstigt stavade ord. Som i en bok av irländska Edna O´Brien där det ideligen nämndes en person som kallades "eejit" (läste den alltså på engelska). Jag förstod absolut inte. Jo, till sist, när jag prövade att uttala de där bokstäverna högt ... då, men först då, var det ju glasklart att det handlade om en "idiot".

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 143

DAGGRÖTA 

-Se där dels ett roligt ord, dels en urgammal och miljövänlig metod för att behandla lin! Man lägger ut det skördade linet på marken och låter dagg och regn ta hand om rötningsprocessen. Det tar två-tre veckor. Nästa steg är att linet blir en bearbetningsbar fiber. Tror kanske inte att det här verbet kommer att förekomma särskilt ofta i mitt liv, men en ny bekantskap var det! Och snart är morgondagg något att vakna till, efter de allt ljusare sommarnätterna.

onsdag, april 10, 2024

Där står de ju!

Blåsippan ute i backarna står! Jag har hört det sjungas, jag har hört det sägas. Men själv har jag inte sett en enda, alltså bara snyltat på andra! Fatta då hur lycklig jag är över att nu i alla fall ha spanat in årets första vitsippor, bara några meter från vår port. Där står de! Så underbart att ha dem här!

Copyright Klimakteriehäxan

När hemlösa får komma hem

Är det djur som tar fram det bästa hos människan? Tänker på alla herrelösa hundar och katter som tas om hand på "hem". Känner ett antal människor som "adopterat" övergivna husdjur. En fin hund vars husse dog kunde inte bo kvar hos änkan - nu har han ett perfekt liv på Östermalm, hos den döde hussens släkt, med långa promenader och nyttigt godis. Ett annat dödsfall lämnade två katter, mor och dotter, utan familj, men båda är numera helt hemtama i en förort norr om Stockholm, man tyckte ju att de skulle få fortsätta vara tillsammans.

Gullan hette något annat när hon bodde på hundhärbärge i Irland. Sedan hon sattes på flyget och blev  svensk är hon inte bara omdöpt, hon är sin mattes käraste sällskap och inte längre ett dugg folkskygg. Martin jobbade med hemlösa hundar i Spanien ett skollov när han gick i gymnasiet. Han blev förälskad i en gatukorsningstik, och Tulisa flyttade med till Värmland. Samma sak hände med en av våra grannar, hon återvände flera gånger till ett och samma spanska hundhem, och nu är hon hundägare och glad för det.

Så där skulle jag kunna hålla på ett tag till, för exemplen är många och i inget fall jag känner till har "adoptionen" slutat dåligt. Bästa historien av dem alla är förstås den om Arthur, gatuhunden i Ecuador som bestämde sig för att följa ett svenskt äventyrarlag och lyckades komma med dess ledare till Sverige. Arthur och hans husse Mikael Lindnord blev jättekändisar på köpet, men i dag finns inte hunden mer, däremot böckerna och filmerna om honom och hans fantastiska historia. 

Det kan tyckas märkligt, det där med hur vi reagerar på nödställda djur. Visst tycker vi att det är vidrigt att se människor terroriseras, undernärda barn plågas. Men visa en bild på en hund med avslitet ben eller en katt med synlig tumör och det är ingen hejd på sympatiyttringarna! Kanske kan det bero på att det verkar enklare att bistå ett djur i nöd än att rädda en människa? 

Vovvens outfit från Mad Monki Design.
Matchar mattes dyra Burberry-rutiga rock.
Har också på nära håll sett hur stor sorgen blir när en fyrfotad vän avlider. Känner flera som, i brist på nära och kära, testamenterat sina tillgångar till organisationer som tar hand om herrelösa djur. I dag kan man utan större problem hitta fik och matställen dit hundar får följa med (katter vill nog aldrig gå på krogen?) och nu har man i mitt närområde öppnat ett bageri som bakar bröd för hundar, både matbröd och kondisbitar, så att säja. The Dog Bakery finns på fyra platser i Sverige!

Att köpa modeplagg till sin vovve har förstås varit möjligt länge. Kanske ska pudeln matcha mattes outfit? Det finns alla chanser till det, med olika mönster och mycket glitter och bling-bling om det känns rätt! Även om man nöjer sig med ett "moderiktigt koppel" kan det bli riktigt dyrt!

Djur i nöd framkallar i alla fall ädla känslor hos människor, den saken är glasklar. Visst har vi läst tidningsnotiser om hur brandkårer ryckt ut för att plocka ner katter som utan att tveka klättrat jättehögt upp i träd, men vars djärvhet inte räckt till för att komma ner på marken igen? Det händer ideligen. Och tro det eller ej, men man kan i Facebook-gruppen "Vi som hjälper katter i träd" hitta tips och knep för att få krama pälsklingen igen, levande och spinnande! Gruppen har över 6000 medlemmar. Rava, på bilden till höger, plockades ner av hjälpsamma människor härom dagen, efter mattes nödrop på FB!

Och vi som inget gulligt och gosigt husdjur har, vi får nöja oss med att titta på och i bästa fall klappa andras. Ett annat substitut som uppslukar mig alltför ofta, det är att glo på djurvideos på Youtube, ofta med ett lite fånigt leende på läpparna. Då går minuterna fort, vill jag lova!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, april 09, 2024

Först och sist

Ugglan ger instruktioner för ännu en tisdagstrio. Nu ska det finnas "första" eller "sista" i boktiteln.

Jag kommer direkt att tänka på den just nu släppta, mycket omtalade och tämligen enhälligt hyllade "Den siste teaterdirektören: berättelsen om Benny Fredriksson" av Johan Hilton. Fredriksson var skådespelare, regissör och chef för Stockholms stadsteater, dessutom gift med operasångerskan Anne-Sophie von Otter. En mäktig man i nutidens kultur-Sverige. I och med sitt självmord har han kallats ett offer för metoo-vågen.

"Min första krets" av Olof Lagercrantz var en sån där bok man "skulle" läsa och jag gjorde det. En mäktig man i dåtidens kultur-Sverige skriver självbiografi på ålderns höst. Känns inte som om den gjorde något större intryck på mig, men kanske var jag för ung när jag läste?

Vilhelm Mobergs "Sista brevet till Sverige" läste jag om för för bara något år sedan. Den åldrade utvandraren ser tillbaka på sitt liv, i denna Utvandrarseriens fjärde och sista del. Karl-Oskar heter Charles O. Nelson. Evigt grön läsning (förstås) för alla i alla tiders kultur-Sverige.

Nu råkar vi i vår familj redan ha utvandrarserien i flera olika versioner, både i inbundet skick och som pocket, men nu upptäcker jag en senare pocketversion som utlöser min villhöver-reflex. Böckerna har helt fantastiska nya omslag! Det är broderier som skapats och sytts av textilkonstnären Karin Holmberg. Hon har verkligen lyckats omsätta historierna i sina bilder. Så fina! Och allra finast det sista och fjärde!
Copyright Klimakteriehäxan

måndag, april 08, 2024

Tapperhet i fält

Man kan bara beundra dem, de energiska små stackarna som tvärt blev översnöade och, om de hade hunnit växa sig ännu lite högre i den annalkande våren, blivit en del av ett julkort. Men se! När snön gett med sig ännu en gång står mina små hyacinter där, produkt av någon gammal lök jag grävt ner lite på måfå. Såvitt jag kan se är de helt opåverkade och med stark livsvilja. Snart blommar de! Det kallar jag tapperhet i fält.

Copyright Klimakteriehäxan

SELFIE om kosläpp

Det drar ihop sig till kosläpp. Hela vintern har de fått stå inne i ladugården. Nog har de väl längtat ut? Ja, jag är helt säker på det. Men nu blir det en SELFIE till de (snart) utsläppta kossornas ära. Hoppas ni inte är laktosintoleranta ... Mu på er allihop!

1. Den fetthalten ska "min" mjölk ha: Här blir det lättmjölk, 1,5 %, även om jag vet att jag lever i mellanmjölkens land (Jonas Gardell).

2. Den osten vill jag ha: Kvibilles cheddar. Tröttnar aldrig. Och till dessert cambozola, en korsning av camembert och gorgonzola. Eller brie, svårt att välja. Men båda görs av komjölk.

3. Den "mjölkmaten" är en favorit: Fannys ostkaka, efter ett gammalt recept i DN. Lite magrare, med keso, men enkel att göra och jättegod (snåla inte med mandeln) med lite sylt! Recept här! (Just det inlägget innehåller en överraskning ...)

4. Den yoghurten serveras hos oss: Med fruktsmak till Maken, ekologisk och naturell lätt- till mig.

5. Om du ska ge namn till en ko, vad ska den heta? Skulle gärna ta till ett av de få finska ord jag kan: Maito. Betyder mjölk, och visst låter det bra? 

6. Har du något ko-minne? Som barn hjälpte jag ofta till att fösa grannens kor från betet in till ladugården när det var dags för mjölkning. Minns ljudet av mjölkmaskinen som pumpade juvren tomma, och dofterna. Min farmor hade en separator, som skilde grädden från mjölken med ett envist brummande som jag också kommer ihåg. Ett annat ko-minne är höjdhopparen Patrik Sjöbergs min när "Kurt Olsson" (Lasse Brandeby) i tv ställer den historiska frågan "Har du koskräck?"

Förra veckan var vi många som bekände vår kärlek till samma blommor, och jag noterade också förtjust att både maskros och lupin hör till favoriterna, sedan kan man kalla dem för ogräs så ofta och mycket man vill ... Här är en lista på deltagarna som grävde i sina blomsterland:  HanneleKinaNettanMia, AnkiCaritaNillaMargaretha, Femfemman, MrsCalloway, Susjos Paula, SmileHanna, BPProfessorDeutschIngrid, Susie Kraka, Rosorochruiner, Gerd. Hoppas jag inte missat någon!

Och om du vill ägna mer tid åt kor kan du klicka upp Kooerativa Quizet hos Arla, upptäckte det på mitt paket med yoghurt nyss. Fem "kunskapsfrågor" om djuren som ger oss mjölken! Här får du också dagens sex "triggerpunkter" klara att kopiera utan mina svar: 1. Den fetthalten ska "min" mjölk ha:  2. Den osten vill jag ha:  3. Den "mjölkmaten" är en favorit:  4. Den yoghurten serveras hos oss:  5. Om du ska ge namn till en ko, vad ska den heta? 6. Har du något ko-minne?

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, april 07, 2024

Långpromenad på Arlanda

Denna Skyltsöndag har för ovanlighetens skull en antydan till röd tråd här hos mig och det handlar om kommunikationsmedel. 

Har inte haft ärende till Arlanda på väldigt länge, eftersom vi inte gjort några resor sedan pandemin bröt ut. Nu i januari, efter nästan fem års "flygstrejk", blev det äntligen en tripp till solen. Då visar det sig att Sveriges största flygplats har växt ordentligt sedan vi senast var där, och ombyggnationen verkade ännu inte vara helt klar. När bagaget var incheckat vidtog en promenad som var så lång att jag knappt trodde att vi gått rätt. 

Den som har lite dålig ork i allmänhet eller problem att gå på något sätt får verkligen inte någon kul start på sin resa. Hur har de tänkt? Har de tänkt? Jag har varit på mycket större flygplatser än Arlanda, men då har man som regel planerat med små tåg, rulltrottoarer eller nån sorts bussar för att transportera passagerare från ankomst till gate. Hjälpen man erbjuds på Arlanda är skyltar som anger hur lång tid det kan tänkas ta att gå till respektive utgång (och då kan omöjligen den gåendes fysiska status ingå i beräkningen).

Förvisso är jag inte särskilt hårt drabbad, så sällan som jag reser, och jag orkar gå ganska långt. Men jag hyser den största förståelse för flitiga resenärer som definitivt tröttnat på systemet som man skapat för folk som intet ont anande köpt en flygbiljett och inte alls räknat med att en rejäl långpromenad krävs innan man kan sjunka ner i den förhoppningsvis hyggligt bekväma flygstolen.

En kollega till mig fick nog en dag och skrev av sig i en ilsken artikel som ni kan läsa här. Han reser mycket i jobbet. I sin irritation har han kollat: vissa gångsträckor från incheckning till gate på Arlanda skulle motsvaras av att man tar en taxi för att åka tåg från Centralen i Stockholm, men hoppar ur bilen vid Stureplan för att gå resterande sträcka till perrongen ... Hans undran är om det hade varit möjligt att åstadkomma sämre lösningar när ombyggnadsprojektet sattes i verket. Jag känner stor förståelse för den funderingen.

Bilderna på Arlandas skyltar är tagna vid två olika tillfällen, därav tidsskillnaderna.

Kan det vara så att man glömde bort att använda en vital kroppsdel när ombyggnaden planerades? Bilden från Galleri Blås & Knåda på Hornsgatan i Stockholm.

Här ett transportmedel jag inte visste fanns!

Här handlar det om det i många sammanhang så utmärkta transportmedlet apostlahästar.
Även om man inte så gärna vill slita på dem så hårt som man numera måste på Arlanda.
Men på de här skyltarna handlar det först om att man inte får gå ut alls, sedan att man
måste trava iväg en bit om man vill ta ett bloss. För helt förbjudet att röka på offentlig
plats har det väl ändå inte blivit? 
Skyltsöndag igen, med ganska många bloggare som brukar engagera sig i ämnet skyltar av de mest skiftande slag: Angelgirl, AnkiByblixtraCarita ChristianKajsaLisa LillaSyster, Paula, PettasSusjos ,Stefan,Tony, Åke. Och BP är projektets beskyddare.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, april 06, 2024

Rapport om Rapport och Waterloo

Brighton. Eurovision Song Contest. Final. "Waterloo". Vi vann!!!! I dag exakt för femtio år sedan. Just den där kvällen jobbade jag, var redaktör för Rapports huvudsändning 19.30 i Sveriges Television. Redaktionen ägnade melodifestivalen ytterst behärskat intresse, för att uttrycka det milt. Vi hade ingen på plats när finalen avgjordes. Det var ju ingenting viktigt som pågick där!

Någon timme efter avslutad Rapport-sändning fanns i alla fall Nyheten: ABBA hade segrat, med den där låten som Stikkan Anderson, Benny Andersson och Björn Ulveaus skrivit. På scenen var de också en fenomenal ögonfägnad i tajta glitterdräkter och platådojor. Applåder och visslingar! Jublet ville inte ta slut!

Där satt jag med hakan i knät. Utan tvekan var den där segern en riktig nyhet. Den var självskriven i nästa dags sändning. Men hur skulle jag gå till väga? På den här tiden jobbade man relativt ensam på redaktionen som arbetsledare på helgerna, det var upp till mig att ordna detta. Hur det uppdagades vet jag inte, men jag fick koll på att Harald Treutiger, på den tiden anställd på SVT i Göteborg om jag minns rätt, fanns i Brighton. Under över alla under: jag fick tag i honom, minns att detta är långt före mobilernas tid! 

Tror att jag skrek av upphetsning när han svarade. Mitt budskap var enkelt: "HJÄLP! Gör ett nyhetsinslag om ABBA och tävlingen till Rapport!" Harald sa inte ja direkt. Han sa något i stil med: "Ja men jag jobbar ju inte!" Jag bönföll. "Å vad får jag för det då?" undrade den ovillige. kanske retades han bara? Jag hade inte någon som helst rätt att utlova ersättningar  men sa ändå: "Jag bjuder på en kanonmiddag på krogen på Rapports bekostnad nästa gång du kommer till Stockholm!"

Harald  min räddare i nöden.
Harald fick tag i en fotograf och hem till tv-huset kom ett inslag som jag naturligtvis inte minns ett skvatt av, bara lättnaden kommer jag ihåg och att det över huvud taget existerade och gick att sända räckte för mig.

Den där middagen då? Det blev ett svårare kapitel. Väldigt mycket senare, kanske i slutet av 90-talet, kom jag in i en sminkloge där Harald Treutiger just fick lite puder på näsan. Vi hejade, han plirade lite underfundigt och sa på sin trevliga göteborgska: "Å den där middan då? När ska vi käka den?". Lite pinsamt är det, men Harald har aldrig fått sin middag. Klart skämmigt! (Och Harald, om du råkar läsa dessa rader: hör av dig! Jag står för mitt löfte och bjuder på ett mål mat, det får bli för egna pengar men det är en smäll jag tar!!!)

Att ABBA var stekheta var i alla fall solklart. Vilket ledde till att SVT:s dåvarande korrespondent i Storbritannien Ulf Gudmundson sändes från London för att hitta de framgångsrika svenskarna. Det blev fler inslag. Då ställde han till Stikkan Anderson en fråga som gått till tv-historien: Var det verkligen OK att göra pop av ett blodigt slag där så många människor mist livet? Stikkan blev tvärilsken, han hade nog inte alls funderat i de banorna och det gjorde säkert inte majoriteten av publiken heller ...

Segertåget över världen har vi kunnat följa steg för steg sedan dess. Det "svenska musikundret" hade fötts. Hur stora ABBA blev tror jag inte att jag för min del riktigt fattade förrän jag såg dokumentären "ABBA  the Movie" som Lasse Hallström gjorde. Hela Australien vrålade när den svenska kvartetten blev synlig! Och visst, jag blev också ett fan. Skulle gärna vilja se avatar-föreställningen i London men det verkar inte bli av. Fast jag har i alla fall varit i Waterloo. Om nån sjöng? Ja det var väl i så fall jag, då ... men platåsulor har jag aldrig haft.

"Thank you for the music" instämmer vi enhälligt i.                                 Se jubileumsversionen här!

Copyright Klimakteriehäxan