Jag har bombarderat er, kära läsare, med mina intryck från en intensiv novembervecka i Beijing.
Tror att jag kan lova att det är slut med det nu. Fast jag blev ju fascinerad (helt enligt ritningarna) och att sätta saker och ting på pränt är ett bra sätt att tänka tillbaka, att reflektera, att minnas, helt enkelt.
För den händelse du råkar vara lite extra intresserad, kanske hittat hit till bloggen alldeles nyss eller kanske själv planerar en liknande tripp så har du här Klimakteriehäxans Kina-rapportering i sammanfattning! (etiketten ”Kina” funkar förstås också!)
1. Beijing – där kostar dubbel lycka 10 kronor
2. Kinesisk vardag – och lyx
3. Plötsligt blev tv-rutan kolsvart
4. Äter vi verkligen ekorre?
5. Jag har stått på Den Kinesiska Muren!
6. Glad pensionär – i Kina
Dessutom finns det några lösryckta bilder.
En vacker flicka - som Ordlös Onsdagsbild.
En tankeväckande skylt - även det en ordlös post.
Samt en bild på ovanligt pynt, plåtat hemma hos en familj i Beijing.
Andra bloggar om Kina finns det självklart.
En har jag hittat här.
Har du också bloggat om besök i Kina/Beijing? Berätta det i en kommentar!
Och på backpacking.se hittar du ungefär allt du kan önska dig om shopping, som är en kul hobby. Det mesta finns, kopia på kopia på kopia, ibland har man tur och får en bra, men man får acceptera att det är något av ett lotteri samtidigt. Det gäller bara att ha gott om tid, för att pruta tar hårt på tålamodet medan klockan - kanske är det en Lolex för 10 kronor - tickar på…
Det mesta som kan sägas om den saken hittar du alltså på den här adressen.
Samma upphovskvinna har ännu en blogg med en hel del om Beijing, klicka på hennes etiketter för Kina så kommer du direkt dit.
Nihau!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 30, 2007
Glad pensionär - i Kina
Det finns inte mindre än 1,3 miljarder kineser.
Vilket betyder gott om arbetskraft, billig arbetskraft, arbetskraft som av nöd flyttar runt i landet och tar jobb där sådana finns.
Det betyder också att den som har en anställning går i pension tidigt. Väldigt tidigt, i alla fall med svenska mått mätt: en kines lämnar förvånansvärt ofta sitt aktiva yrkesliv när han eller hon fyller 50.
Att gå hem från jobbet för gott så ung betyder oftast också att man får en tämligen blygsam summa i pension. Så ska man bli en glad pensionär får det inte hänga på pengarna.
Men vad gör då Kinas alla unga pensionärer?
Ja inte vet jag hur nära sanningen jag kommit, men jag har fått ett antal beskrivningar av hur de kan tänkas leva sin vardag. Så håll till godo – lite sanning måste det finnas, för jag har ju tagit bilder, se själva! (Vill du se någon av dem i större format? Klicka bara på bilden!)
Kinesiska pensionärer går upp tidigt på morgonen och beger sig till närmaste park. Där ägnar de sig åt badminton, tai chi och andra kroppsövningar. Man ser dem ibland i små grupper på en liten gräsplätt, men i de stora parkerna är aktiviteterna organiserade, någon leder, det kommer musik ur en medhavd bergsprängare. Somliga är fenomenalt smidiga, andra sneglar på grannen och kommer ur rytmen – det tar naturligtvis ett tag att lära sig rörelserna, i rätt ordning.
Herrar i Kina som slutat arbeta skaffar sig ofta en fågel. På morgonen – de förefaller vara rysligt morgonpigga, samtliga kinesiska pensionärer! – tar man fågeln i dess bur, går till en park, sätter sig på en bänk och väntar. Så småningom kommer fler små farbröder med fågelburar, de tar skynket av buren och sedan blir det sångtävling! En liten melodifestival, helt enkelt! Om inga damer håller burfågel? Inte en aning. Över huvud taget ser jag färre kvinnor, och de jag sett tycks jag inte ha fotograferat...
Andra musicerar själva, på skojiga instrument vars like man aldrig skådat bland Stockholms gatumusikanter. Både sträng- och blåsinstrument förekommer, ibland som ackompanjemang till en sångare som verkar inspirerad av den klassiska och för västerländska öron föga njutbara stilen som utövas på Pekingoperan.
Brädspel är en internationell företeelse, och det är också en sysselsättning som kan utövas i parken. Den här varianten lyckades jag inte identifiera, kanske en motsvarighet till dam? Däremot såg vi inget Mah Jong, det spelar man nog mest inomhus, på vintern, i speciella lokaler. Klirrandet av bitarna brukar höras ut på gatan, det minns jag från ett besök i Hongkong för rätt många år sedan. 
Ett annat tidsfördriv som jag inte kunde se mig mätt på var de poesiskrivande männen. Med en pensel gjord av en petflaska och en bit skumgummi på ett skaft skriver de klassiska dikter i vatten på stenläggningen. Så snart solen torkat upp de vackra skrivtecknen gör de nya, oförtröttligt, utan att prata med någon. Kanske är det en form av meditation?
Efter alla dessa aktiviteter som, om jag ska tro mina källor, är koncentrerade till förmiddagarna, går pensionärerna hem lite piggare, lite friskare, lite mjukare i lederna. Sedan lagar de kanske te eller lite mat och umgås med resten av familjen.
Får man då ett längre liv av att gå i tidig pension och sedan ägna sig åt lugna sporter och kulturella övningar?
Medellivslängden i Kina beräknades år 2003 vara 71 år, att jämföra med 78 år för män och 82 för kvinnor i Sverige.
Men utan tvekan skulle våra gamlingar bli ännu piggare och leva ytterligare några år om vi från Kina importerade lite tai chi.
Eller varför inte den Kung Fu-inspirerade solfjädersgymnastiken? Stora solfjädrar var ett vapen, och de aggressiva smällarna som hörs när en hel grupp människor fäller upp sina klarröda solfjädrar i ett och samma ögonblick får en att förstå, att denna feminina accessoar faktiskt också haft andra användningsområden.
Men nej, jag köpte ingen kampvariant av den för mig så kära solfjädern.
Däremot några andra, av den fredliga, kvinnliga sorten… Sådana kan man aldrig få för många av.
Vid närmare eftertanke har jag nu så pass stort lager att de kommer att räcka en bra bit in i 2000-talet.
Så blir jag kanske också en glad pensionär, med lite kinesisk hjälp!
Copyright Klimakteriehäxan
Vilket betyder gott om arbetskraft, billig arbetskraft, arbetskraft som av nöd flyttar runt i landet och tar jobb där sådana finns.
Det betyder också att den som har en anställning går i pension tidigt. Väldigt tidigt, i alla fall med svenska mått mätt: en kines lämnar förvånansvärt ofta sitt aktiva yrkesliv när han eller hon fyller 50.
Att gå hem från jobbet för gott så ung betyder oftast också att man får en tämligen blygsam summa i pension. Så ska man bli en glad pensionär får det inte hänga på pengarna.
Men vad gör då Kinas alla unga pensionärer?
Ja inte vet jag hur nära sanningen jag kommit, men jag har fått ett antal beskrivningar av hur de kan tänkas leva sin vardag. Så håll till godo – lite sanning måste det finnas, för jag har ju tagit bilder, se själva! (Vill du se någon av dem i större format? Klicka bara på bilden!)
Kinesiska pensionärer går upp tidigt på morgonen och beger sig till närmaste park. Där ägnar de sig åt badminton, tai chi och andra kroppsövningar. Man ser dem ibland i små grupper på en liten gräsplätt, men i de stora parkerna är aktiviteterna organiserade, någon leder, det kommer musik ur en medhavd bergsprängare. Somliga är fenomenalt smidiga, andra sneglar på grannen och kommer ur rytmen – det tar naturligtvis ett tag att lära sig rörelserna, i rätt ordning.
Herrar i Kina som slutat arbeta skaffar sig ofta en fågel. På morgonen – de förefaller vara rysligt morgonpigga, samtliga kinesiska pensionärer! – tar man fågeln i dess bur, går till en park, sätter sig på en bänk och väntar. Så småningom kommer fler små farbröder med fågelburar, de tar skynket av buren och sedan blir det sångtävling! En liten melodifestival, helt enkelt! Om inga damer håller burfågel? Inte en aning. Över huvud taget ser jag färre kvinnor, och de jag sett tycks jag inte ha fotograferat...
Andra musicerar själva, på skojiga instrument vars like man aldrig skådat bland Stockholms gatumusikanter. Både sträng- och blåsinstrument förekommer, ibland som ackompanjemang till en sångare som verkar inspirerad av den klassiska och för västerländska öron föga njutbara stilen som utövas på Pekingoperan.
Brädspel är en internationell företeelse, och det är också en sysselsättning som kan utövas i parken. Den här varianten lyckades jag inte identifiera, kanske en motsvarighet till dam? Däremot såg vi inget Mah Jong, det spelar man nog mest inomhus, på vintern, i speciella lokaler. Klirrandet av bitarna brukar höras ut på gatan, det minns jag från ett besök i Hongkong för rätt många år sedan. 
Ett annat tidsfördriv som jag inte kunde se mig mätt på var de poesiskrivande männen. Med en pensel gjord av en petflaska och en bit skumgummi på ett skaft skriver de klassiska dikter i vatten på stenläggningen. Så snart solen torkat upp de vackra skrivtecknen gör de nya, oförtröttligt, utan att prata med någon. Kanske är det en form av meditation? 
Efter alla dessa aktiviteter som, om jag ska tro mina källor, är koncentrerade till förmiddagarna, går pensionärerna hem lite piggare, lite friskare, lite mjukare i lederna. Sedan lagar de kanske te eller lite mat och umgås med resten av familjen.Får man då ett längre liv av att gå i tidig pension och sedan ägna sig åt lugna sporter och kulturella övningar?
Medellivslängden i Kina beräknades år 2003 vara 71 år, att jämföra med 78 år för män och 82 för kvinnor i Sverige.
Men utan tvekan skulle våra gamlingar bli ännu piggare och leva ytterligare några år om vi från Kina importerade lite tai chi.
Eller varför inte den Kung Fu-inspirerade solfjädersgymnastiken? Stora solfjädrar var ett vapen, och de aggressiva smällarna som hörs när en hel grupp människor fäller upp sina klarröda solfjädrar i ett och samma ögonblick får en att förstå, att denna feminina accessoar faktiskt också haft andra användningsområden.Men nej, jag köpte ingen kampvariant av den för mig så kära solfjädern.
Däremot några andra, av den fredliga, kvinnliga sorten… Sådana kan man aldrig få för många av.
Vid närmare eftertanke har jag nu så pass stort lager att de kommer att räcka en bra bit in i 2000-talet.
Så blir jag kanske också en glad pensionär, med lite kinesisk hjälp!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, november 29, 2007
När ett enkelt "hej" är svårt
Nihau.
Det är det enda ord jag har dristat mig till att försöka säga på kinesiska. ”Nihau” – med reservation för stavningen – betyder ”hej” eller ”goddag” och vår guide tillhåller oss att inte jama som katter utan att verkligen få det att låta rätt.
Lättare sagt än gjort: i kinesiskan finns fyra olika ”toner” som appliceras på samma ord, och vilken ton man använder avgör ordets betydelse. Kanske tror man att man säger något om vädret när man i själva verket uttalat ett riktigt fult ord eller, inte lika illa, något som omöjligt går att passa in i sammanhanget.
Vår guide har ett namn som hon på förhand vet att vi svenskar inte klarar, så för enkelhetens skull går hon under arbetsnamnet Anna.
Anna har läst svenska på universitetet i Beijing i fyra år.
Vi undrar hur hon över huvud taget kunde komma på tanken?
Jo, hon hade nog tänkt sig spanska från början, men blev avskräckt. Någon hade upplyst henne om att spanska krävde tydliga rullande ”r”, en mardröm – maldlöm – för kineser.
Så Anna valde svenska i stället. Sökte och blev antagen. Bara för att på första lektionen få höra, att ”r” skulle tränas morgon, middag och kväll, för utan ”r” skulle det aldrig bli någon svenska. Stundtals rullar hennes ”r” perfekt, men svårt är det, det märks. Nu har hon till och med besökt Sverige två gånger, och hon kommunicerar på ärans och hjältarnas språk på ett effektivt sätt, även om vi skruvar på oss ibland, delvis roade, delvis lätt plågade av kringhoppande prepositioner, de flitigt förväxlade r:en och l:en och en hel del annat i meningsbyggnadsväg som skulle föranleda feta röda bockar i en svensk skoluppsats.
Fast faktum kvarstår: det är ändå en sorts hjältedåd hon har utfört. Se på oss, vi kan ju inte ens säga ”hej” rätt på kinesiska!
Genom jobbet som turistguide i Beijing har hon också hunnit skaffa sig en hel del insikter om svenskar.
Eftersom vi gärna drar oss på mornarna när vi har semester beställer hon därför diktatoriskt väckning till oss alla. Hon påminner oss ständigt om nästa programpunkt, hon drar historia och statistik, hon ger oss ”ledigt” i ett exakt antal minuter (tletton), och hon samlar oss under fanan – en liten resebyråvimpel på hopfällbart skaft – under fältropet ”Annas klupp” (Annas grupp, alltså). Och vi har inte en chans att glömma en väska eller missa något, hon räknar oss ständigt.
Dessutom underhåller hon oss med anekdoter och incidenter från tidigare utflykter. Som berättelsen om kvinnan som packade sin väska så nitiskt, att när den hämtats hade hon inga kläder kvar på hotellrummet. Fick åka till flyget i reseledarens utlånade pyjamas och byta om vid incheckningsdisken…
Anna varnar oss för att göra om misstaget, eftersom hon konstaterat att ingen av oss skulle kunna klämma in sig i hennes sovplagg, storlek 32 ungefär.
Och så var det mannen som glömt sina skor. Anna fick gå på jakt men hittade inget – förrän hon insåg att ett par svenska 44or mer är att likna vid två fartyg. Hon lokaliserade de skeppsliknande fotbeklädnaderna och fraktade dem till dess ägare, men konstaterar att ett par riktiga båtar nog hade luktat bättre.
Jobbet medför också andra komplikationer. Som när besökarna vill veta exakt var stridsvagnen körde över studenten vid Himmelska Fridens Torg. Det får inte Anna visa oss, ursäktar sig med att hon bara var barn när det hände, att hon inte har riktig koll. Fast så småningom förstår vi att detta är inget man talar med folk om. Det skulle rent av kunna bli farligt.
Och känslan är grundmurad: vilken tur vi har, vi som inte är födda och bor i Kina. Trots det så kallade ekonomiska undret, trots potentialen, trots naturrikedomarna.
Dessutom slipper vi ju ens fundera över att försöka lära oss språket, det som vi inte klarar att säga ett enkelt "hej" på efter en veckas övning...
Copyright KLimakteriehäxan
Det är det enda ord jag har dristat mig till att försöka säga på kinesiska. ”Nihau” – med reservation för stavningen – betyder ”hej” eller ”goddag” och vår guide tillhåller oss att inte jama som katter utan att verkligen få det att låta rätt.
Lättare sagt än gjort: i kinesiskan finns fyra olika ”toner” som appliceras på samma ord, och vilken ton man använder avgör ordets betydelse. Kanske tror man att man säger något om vädret när man i själva verket uttalat ett riktigt fult ord eller, inte lika illa, något som omöjligt går att passa in i sammanhanget.
Vår guide har ett namn som hon på förhand vet att vi svenskar inte klarar, så för enkelhetens skull går hon under arbetsnamnet Anna.
Anna har läst svenska på universitetet i Beijing i fyra år.
Vi undrar hur hon över huvud taget kunde komma på tanken?
Jo, hon hade nog tänkt sig spanska från början, men blev avskräckt. Någon hade upplyst henne om att spanska krävde tydliga rullande ”r”, en mardröm – maldlöm – för kineser.
Så Anna valde svenska i stället. Sökte och blev antagen. Bara för att på första lektionen få höra, att ”r” skulle tränas morgon, middag och kväll, för utan ”r” skulle det aldrig bli någon svenska. Stundtals rullar hennes ”r” perfekt, men svårt är det, det märks. Nu har hon till och med besökt Sverige två gånger, och hon kommunicerar på ärans och hjältarnas språk på ett effektivt sätt, även om vi skruvar på oss ibland, delvis roade, delvis lätt plågade av kringhoppande prepositioner, de flitigt förväxlade r:en och l:en och en hel del annat i meningsbyggnadsväg som skulle föranleda feta röda bockar i en svensk skoluppsats.
Fast faktum kvarstår: det är ändå en sorts hjältedåd hon har utfört. Se på oss, vi kan ju inte ens säga ”hej” rätt på kinesiska!
Genom jobbet som turistguide i Beijing har hon också hunnit skaffa sig en hel del insikter om svenskar.
Eftersom vi gärna drar oss på mornarna när vi har semester beställer hon därför diktatoriskt väckning till oss alla. Hon påminner oss ständigt om nästa programpunkt, hon drar historia och statistik, hon ger oss ”ledigt” i ett exakt antal minuter (tletton), och hon samlar oss under fanan – en liten resebyråvimpel på hopfällbart skaft – under fältropet ”Annas klupp” (Annas grupp, alltså). Och vi har inte en chans att glömma en väska eller missa något, hon räknar oss ständigt.
Dessutom underhåller hon oss med anekdoter och incidenter från tidigare utflykter. Som berättelsen om kvinnan som packade sin väska så nitiskt, att när den hämtats hade hon inga kläder kvar på hotellrummet. Fick åka till flyget i reseledarens utlånade pyjamas och byta om vid incheckningsdisken…
Anna varnar oss för att göra om misstaget, eftersom hon konstaterat att ingen av oss skulle kunna klämma in sig i hennes sovplagg, storlek 32 ungefär.
Och så var det mannen som glömt sina skor. Anna fick gå på jakt men hittade inget – förrän hon insåg att ett par svenska 44or mer är att likna vid två fartyg. Hon lokaliserade de skeppsliknande fotbeklädnaderna och fraktade dem till dess ägare, men konstaterar att ett par riktiga båtar nog hade luktat bättre.
Jobbet medför också andra komplikationer. Som när besökarna vill veta exakt var stridsvagnen körde över studenten vid Himmelska Fridens Torg. Det får inte Anna visa oss, ursäktar sig med att hon bara var barn när det hände, att hon inte har riktig koll. Fast så småningom förstår vi att detta är inget man talar med folk om. Det skulle rent av kunna bli farligt.
Och känslan är grundmurad: vilken tur vi har, vi som inte är födda och bor i Kina. Trots det så kallade ekonomiska undret, trots potentialen, trots naturrikedomarna.
Dessutom slipper vi ju ens fundera över att försöka lära oss språket, det som vi inte klarar att säga ett enkelt "hej" på efter en veckas övning...
Copyright KLimakteriehäxan
onsdag, november 28, 2007
Alla blir snyggast i svart!
H&M är ett företag som kan marknadsföring, sedan må det få berättigad kritik för barnarbete och andra mindre tilltalande inslag i verksamheten.
Ett led i deras effektiva reklamkampanjer är produktionen av en glassig modetidning, som kunderna numera får plocka åt sig själva i butikerna – från början kom den med posten, men det blir naturligtvis billigare om den som är intresserad hämtar sitt eget exemplar.
Jag tog ett H&M Magazine i förbifarten härom dagen. Bläddrade, kom så till den allra sista sidan och där fastnade jag.
En stylist svarar på läsarnas frågor.
Hur ska man tänka när man shoppar just nu? Stora eller små väskor? Stövlar med långa eller korta skaft? Kan man någonsin ha hudfärgade strumpbyxor?
Ju fler frågor och svar jag läser, desto roligare har jag.
Stjärnstylisten Mattias Karlsson har nämligen ett och samma besked rakt igenom: allt är rätt, ta det du gillar, det finns mycket att välja på, inget är fel, allt går att kombinera bara man trivs, det är huvudsaken.
En kille som undrar om han bör satsa på rock eller jacka till vintern får uppmaningen: Ta en av varje!
Man kan naturligtvis se detta på två sätt.
Endera stärks man i sin övertygelse om att man kan gå sin egen väg, vilket spar både tid och pengar. Pekpinnarna lyser ju med sin frånvaro.
Eller så ville man verkligen ha ett gott råd av en expert – och fick inget.
En enda fråga får ett klart, entydigt svar.
Modemänniskor klär sig ju alltid i svart – beror det på att det är den färg alla blir snyggast i?
Då karskar stylisten upp sig, fattar mod och slår fast: JA, så är det. Inget hummande om att ”grått är det nya svart” eller något sådant.
Äntligen besked i den frågan.
Fast varför ska då modeskaparna envisas med att kreera saker i både, låt oss säga, rött och turkost?
Kanske för att några av oss är lite lite rebelliska inombords och vill vara våra egna stylister...
Efter att ha läst den där frågespalten verkar ju jobbet inte vara särskilt svårt!
Copyright Klimakteriehäxan
Ett led i deras effektiva reklamkampanjer är produktionen av en glassig modetidning, som kunderna numera får plocka åt sig själva i butikerna – från början kom den med posten, men det blir naturligtvis billigare om den som är intresserad hämtar sitt eget exemplar.
Jag tog ett H&M Magazine i förbifarten härom dagen. Bläddrade, kom så till den allra sista sidan och där fastnade jag.
En stylist svarar på läsarnas frågor.
Hur ska man tänka när man shoppar just nu? Stora eller små väskor? Stövlar med långa eller korta skaft? Kan man någonsin ha hudfärgade strumpbyxor?
Ju fler frågor och svar jag läser, desto roligare har jag.
Stjärnstylisten Mattias Karlsson har nämligen ett och samma besked rakt igenom: allt är rätt, ta det du gillar, det finns mycket att välja på, inget är fel, allt går att kombinera bara man trivs, det är huvudsaken.
En kille som undrar om han bör satsa på rock eller jacka till vintern får uppmaningen: Ta en av varje!
Man kan naturligtvis se detta på två sätt.
Endera stärks man i sin övertygelse om att man kan gå sin egen väg, vilket spar både tid och pengar. Pekpinnarna lyser ju med sin frånvaro.
Eller så ville man verkligen ha ett gott råd av en expert – och fick inget.
En enda fråga får ett klart, entydigt svar.
Modemänniskor klär sig ju alltid i svart – beror det på att det är den färg alla blir snyggast i?
Då karskar stylisten upp sig, fattar mod och slår fast: JA, så är det. Inget hummande om att ”grått är det nya svart” eller något sådant.
Äntligen besked i den frågan.
Fast varför ska då modeskaparna envisas med att kreera saker i både, låt oss säga, rött och turkost?
Kanske för att några av oss är lite lite rebelliska inombords och vill vara våra egna stylister...
Efter att ha läst den där frågespalten verkar ju jobbet inte vara särskilt svårt!
Copyright Klimakteriehäxan
Ordlös onsdag - Wordless Wednesday
Fler ordlösa onsdagsbilder hittar du till den här vägen!More wordless Wednesday pictures? This way, please!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, november 27, 2007
Det var som katten!
Katter är trevliga djur.
Trots det har jag inte haft någon sedan jag var barn.
I Barndomslandet fanns Trisse och Snurran. En av dem skulle prompt sova på min kudde. Den andra blev sjuk och sändes till ättestupan, det vill säga arkebuserades i trädgården, vilket jag upplevde som oerhört ruskigt. Jag såg inget, mamma höll mig väl undan, men jag hörde skottet.
Katten begravdes under högtidliga former i trädgården, men sedan dess har jag alltså inte varit katt-matte.
Det kan uppstå en hel del konflikter kring det där med husdjur. Konflikter som kan bli svårlösta, utlösa allergier, så split och misstro i en annars trygg relation.
Eller som det blev mellan två makar jag känner, gifta sedan länge. En kattvän, en katt- ja om inte hatare, så i alla fall oentusiastisk person när katter kommer på tal.
Så en dag kommer husdjursfrågan upp igen.
Då hörs den ena parten frankt förklara läget:
-Nu har du bestämt i tio år att vi inte skulle ha katt. Nu är det min tur att bestämma, så nu SKA vi ha katt i tio år.
En katt blev det i huset, men inte i femton år, för katten blev platt under en bil redan andra sommaren, och sedan rann projektet ut i sanden.
Det är inte så kul med ideliga begravningar, inte ens om de gäller fyrfota vänner.
Men kattvänner är det hur som helst gott om.
Kanske är just du en sådan?
Då undrar jag: vad vet du om katter, egentligen?
Testa dina kunskaper här – tio frågor väntar på dina svar.
Min fina katt här på bilden är fotograferad hemma hos sig själv i Beijing och sa ”mjau” på kinesiska.
Copyright Klimakteriehäxan
Trots det har jag inte haft någon sedan jag var barn.
I Barndomslandet fanns Trisse och Snurran. En av dem skulle prompt sova på min kudde. Den andra blev sjuk och sändes till ättestupan, det vill säga arkebuserades i trädgården, vilket jag upplevde som oerhört ruskigt. Jag såg inget, mamma höll mig väl undan, men jag hörde skottet.
Katten begravdes under högtidliga former i trädgården, men sedan dess har jag alltså inte varit katt-matte.
Det kan uppstå en hel del konflikter kring det där med husdjur. Konflikter som kan bli svårlösta, utlösa allergier, så split och misstro i en annars trygg relation.
Eller som det blev mellan två makar jag känner, gifta sedan länge. En kattvän, en katt- ja om inte hatare, så i alla fall oentusiastisk person när katter kommer på tal.
Så en dag kommer husdjursfrågan upp igen.
Då hörs den ena parten frankt förklara läget:
-Nu har du bestämt i tio år att vi inte skulle ha katt. Nu är det min tur att bestämma, så nu SKA vi ha katt i tio år.
En katt blev det i huset, men inte i femton år, för katten blev platt under en bil redan andra sommaren, och sedan rann projektet ut i sanden.
Det är inte så kul med ideliga begravningar, inte ens om de gäller fyrfota vänner.
Men kattvänner är det hur som helst gott om.Kanske är just du en sådan?
Då undrar jag: vad vet du om katter, egentligen?
Testa dina kunskaper här – tio frågor väntar på dina svar.
Min fina katt här på bilden är fotograferad hemma hos sig själv i Beijing och sa ”mjau” på kinesiska.
Copyright Klimakteriehäxan
Pynt?
Gul. Ful. Men kanske ändå lite kul.Den är i alla fall gjord av kulor, den kinesiska prydnadsgrisen som jag plåtat hemma hos en familj i Beijing.
Knappast tänkt som julpynt hur som helst, trots att det så tydligt är en liten gris.
Pynt är i alla fall tisdagstema just nu.
Och nog har vi väl alla lite pynt omkring oss, mer eller mindre allt efter person och läggning. Vilket betyder att man som betraktare ibland hisnar, ibland fylls med fasa, ibland med förtjusning.
Var så god och välj!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, november 26, 2007
Jag har stått på Den Kinesiska Muren!
Det var Chi-Huang-Ti, kung av TsinSom lät bygga den kinesiska muren
Och bränna alla böcker i Kina
Detta hände på Hannibals tid, innan Jesus var född
Det var kungen av Tsin, Chi-Huang-Ti
Kring alla kungariken han besegrat
Lät han bygga den kinesiska muren
Jag hör Evert Taubes röst inom mig när jag står där.
I min fantasi har besöket vid kinesiska muren varit höjdpunkten på mitt första besök i Beijing. Så blir det också.
Efter att ha sett staden lagd i tät dimma de första dygnen har det lättat, och när bussen slingrat sig ur bilmassorna och kommit till förorterna i utkanten har vi ett strålande väder, med sol och nästan inga vindar.
Perfekt för ett besök på Muren, världens längsta byggnadsverk och sedan juli i år ett av våra nya underverk.
Den där Chi-Huang-Ti har jag bara hört talas om i Taubes text.
Hur kom han egentligen på idén att bygga muren? Upp och ner över bergstoppar, genom dalar. Bred, ibland brutalt brant förstås, med vakttorn. Det finns ungefär 24 000 stycken.
Hur gick det till att få ihop byggstenarna, som lär täcka en kärna av stampad jord?
Hur många kan ha dött under arbetets gång?
Hur kunde det över huvud taget bli klart, så ofantligt många år som det pågick?
Det finns ingenting ens avlägset liknande projekt i hela världen.
I dag är Muren en kassako för den kinesiska staten. Turisterna kommer i en aldrig sinande ström, de är kineser från andra delar av det väldiga landet, vi möter thailändare, amerikaner, britter, danskar, italienare, holländare, fransmän, spanjorer. Alla pustar över de ojämna och svårklättrade trappstegen, vi stannar och tar bilder på utsikten, på varandra. Andas ut.
Ett gäng japaner vill bli plåtade tillsammans med oss, vi poserar och roterar kameran mellan oss så att alla får vara med. Inget av mina fotografier blir förresten riktigt bra, men de finns i mitt eget bildminne!
Platsen dit vi har kommit, Badaling, ligger vid ett av de restaurerade avsnitten av muren. Man kan välja: en vandring är brant, en är lite flackare.
Vi tar den branta, för där är trängseln inte särskilt stor. (Bilden ovan visar den flackare sträckan).
Men på varje avsats finns en förhoppningsfull grupp försäljare: mössor, t-tröjor, väskor, sjalar bjuds ut till ett pris som krymper i rekordfart ju mindre intresserad man verkar. Och utsikten kan de inte förstöra.
Jag känner en sorts andaktsfullhet när jag står där och ser ut över det böljande landskapet, de vassa topparna, den djupgröna dalen.
Jag står verkligen på Den Långa Muren. Ser hur den slingrar sig som en tjock orm, iväg från mina fötter och sedan nästan oändligt lång – jo, jag vet att vissa avsnitt rasat och att den inte alls hänger ihop hela vägen, men sådana petitesser bortser jag från.
Chi-Huang-Ti var säkert en gruvlig tyrann, men den där muren han bestämde sig för att bygga, den blev verkligen något att drömma om, något att uppleva, hur absurt den än kan verka, för egentligen var det väl inget annat än (storhets)vansinne som gjorde att projektet blev av, att Kina fick ett av världens underverk inom sina gränser..
Det är nästan jobbigare att ta sig ner än upp, men man har ju inget val.
Väl där nere igen köper jag en tröja, en på vilken det står ”I have climbed up the Great Wall”. Tyckte den var värd 25 spänn.
Fast besöket på Underverket Muren kommer jag minnas även när souvenirtröjan rämnat i sina sömmar – det kan ju i och för sig ske rätt så snart...
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 25, 2007
Äter vi verkligen ekorre?
Maten i Beijing såg vi fram emot.Vår familj går gärna på Kina-restaurang, vi hanterar pinnar hyfsat, vi tycker att biff med bambuskott eller i Sichuan-tappning är riktigt gott.
Som västerländsk gruppturist i den kinesiska huvudstaden blir man dock aningen besviken.
De första två av veckans semesterdagar är det kul att smaka på alla de rätter som ställs fram på den roterande glasskivan mitt på det runda bordet. Sedan tröttnar man, variationen är inte så stor, kryddningen försiktig för att uttrycka det milt. Vi blir inte överraskade av något. Och jag skulle hellre få en rätt, en som jag valt själv, än att blanda smakbitar från tio-tolv fat som det blir nu. Det här är fyra små rätter gånger tre eller så.
En soppa finns alltid, men den verkar bli tunnare och blaskigare för varje måltid, vi väljer bort den helt. Vi serveras kyckling, biff och fläsk, ofta friterat. Riset kommer in sent med svenska ögon sett, fast kineser äter inte lika mycket ris som vi – om gästerna äter mycket ris vid en måltid lär det betyda att de inte ansett sig kunna bli mätta på resten.
Och ursäkta om jag blir lite onödigt tydlig nu, men det där kritvita riset sätter effektivt stopp för den svenska peristaltiken, den som är van att underhållas av rågbröd, havregryn och rårivna morötter.
Fisk och någon enstaka räka får vi också, utan att bli entusiastiska. Friterad potatismosbulle smakar inte särskilt mycket och vägrar dessutom att lyda mina pinnar (fast man kan få gaffel och kniv också).
Glad blir jag när ett fat ångkokta grönsaker landar framför min näsa. Broccoli med perfekt tuggmotstånd, morotsbitar, blomkål.
Sensationellt goda är minitomaterna, som smakar sol och sommar.
En kakliknande historia jag tuggar på mellan fläsk och biff smakar förvånansvärt sött.
Jovisst, det var ju efterrätten jag plockade åt mig, i helt fel ordning.
Vår guide är hela tiden hjälpsam och förklarar vad som finns på faten. Hon ger tips om hur man håller sina pinnar, hon svarar på frågor.
Vilket påminner mig om den dag i forntiden, då jag just hämtat Sonen på dagis. Undrar vad han ätit till lunch?
-Kinagryta, svarar han.
-Jaha, säger jag, och vad var det i den då?
-Kineser, säger han med självklart tonfall. Och det är ju helt logiskt – i korvgryta är det ju korv, alltså måste det ju vara kineser i Kinagryta, det fattar ju vem som helst.
Någon Kinagryta såg vi dock aldrig till. Men intrycket att menyerna hade anpassats till vad man tror att stora näsors smaklökar vill ha, det kvarstår.
Faktum är, att när vi brutit oss ut ur gruppen och därför skulle ordna lunch på egen hand så hamnade vi – jo, jag skäms lite – på McDonalds. Vi såg skylten, vi förstod menyn – och det var jättegott…
Fast vid ett tillfälle trodde vi för ett ögonblick att vi verkligen stod inför en alldeles ny matupplevelse.
-Och det här, säger guiden och pekat på ännu ett fat, det är – ja vad är det det heter på svenska nu igen? På engelska är det squirrel!
Surrandet kring bordet tvärtystnar.
Va? Äter vi verkligen ekorre? Hund, det vet vi ju att man har till middag i Kina ibland – men ekorre? Ska man verkligen smaka? Jo men visst ska man, vi är ju ändå långt hemifrån, vi är ju ute efter nya intryck, och mat ger viktiga och bestående sådana!
Så snart vi satt tänderna i en provbit vet vi dock, att vi inte äter någon ekorre. Den här maten har aldrig suttit i någon gran, aldrig hoppat från en tallegren.
Vi har serverats bläckfisk. Squid på engelska.
Lugnet lägrar sig igen.
Fast det är klart, det hade ju på sätt och vis varit kul att kunna berätta att vi ätit ekorre. När vi nu aldrig såg röken av en tillagad hund…
Copyright Klimakteriehäxan
Dagen efter ”den köpfria dagen”
Inser ni att om en månad är julstöket avklarat, klapparna öppnade och på väg att bytas, glöggen tråkig och knäcken så gott som slut?I går gick startskottet för årets julhandel på allvar.
Lönehelg. Nyskrivna önskelistor. Förlängd tid för att ångra köp. Extrapris. 100 spänn i rabatt i januari om du handlar för 500 nu.
Allt detta råkade inträffa på något som kallas ”den köpfria dagen”. Vilket tydligen ska vara ett sätt att visa sin solidaritet med de i världen som ingenting har.
Det är faktiskt direkt korkat.
Vem i Bangla Desh blir gladare av att jag väntar en dag med att köpa den där tröjan på Lindex för 149 kronor? För att bara ta ett exempel.
Kommer att tänka på Tomas Danielsson, en fryntlig örebroare som brukar gå under namnet Stressdoktorn. Varje gång han håller kurs och begreppet lågkonjunktur kommer upp säger han med bestämd röst:
-Vill man göra något åt saken så går man ut och köper en ny soffa. Eller något annat rejält som man faktiskt har användning för. Om alla gör det har vi snart hamnat i en högkonjunktur!
En kul dragning, visst. Men inte enbart.
Fast de som ligger bakom den köpfria dagen har väl aldrig varit på Stressdoktorns föredrag.
En hedersam önskan - som väl ändå måste finnas i grunden - om bättre solidaritet måste uppfyllas på andra vägar.
Copyright Klimakteriehäxan
SvD och DN om "den köpfria dagen".
lördag, november 24, 2007
Den förlorade osten
När helgen nalkas storhandlar svensken.
Något gott till middagen som avslutar arbetsveckan, som ibland känns betydligt längre än de sedvanliga fem dagarna.
Och något lite extra till lördagen, när man kanske ska ha gäster.
För att inte tala om att det gäller att hitta på en söndagsmiddag, eftersom man helst vill slippa flera turer till matbutiken.
Så står vi där i kassakön, lägger upp varorna på bandet (streckkoden vänd från kassapersonen, självklart), packar i påsar, skyndar oss på för att nästa berg av produkter ska kunna fösas in i fållan för inhandlat och registrerat.
I sådana lägen kan det hända att det går lite för fort, att en lök rullar undan, en avocado gömmer sig i ett hörn, en kaviartub kilas fast. Skulle också kunna inträffa med en ostbit, en sådan där liten en, i färdigt paket.
Det kan rent av bli så att man går iväg hemåt utan den där undanrullade, gömda, fastkilade varan.
Trist. Onödigt.
Men inte tragiskt.
Det är precis så jag tror det gått till när en av mina grannar nu drabbats av stor olycka.
Ja, den måste ju betraktas som ganska stor, att döma av pågående efterforskning.
För i vår trapphall i de båda existerande entréerna sitter nu en uppfordrande lapp med texten: VEM HAR TAGIT HAND OM VÅR OST? Ingen som läser den kan undgå att känna sig anklagad, misstänkliggjord. Här har begåtts ett brott! Någon har orättmätigt tillskansat sig en ost!
En extra förklaring finns med: det är en blåvit, av danskt ursprung. Och så telefonnumret till den rättmätige ägaren, som uppenbarligen anser sig bestulen på denna lilla godbit till helgens ostbricka.
Och fast jag inte sett röken av deras ost känner jag mig som en dålig granne, en som roffat åt mig det som tillhör andra.
Inser att här finns en chans att göra en god gärning.
Jag borde gå till närmaste Coop, köpa en blåvit grönmögelost importerad från Danmark och gå och ringa på för att lämna över den.
Fast det går förstås inte.
Då skulle ju grannen tro att jag hittat den där förlorade oststackarn, snott hem den, fått dåligt samvete och äntligen – efter mer än ett dygn – insett att osten måste återlämnas till den som betalt den.
Men skulle ni hitta en hemlös ost så hör för all del av er.
Jag vet någon som saknar den och blir väldigt glad över att återförenas med den.
Copyright Klimakteriehäxan
Något gott till middagen som avslutar arbetsveckan, som ibland känns betydligt längre än de sedvanliga fem dagarna.
Och något lite extra till lördagen, när man kanske ska ha gäster.
För att inte tala om att det gäller att hitta på en söndagsmiddag, eftersom man helst vill slippa flera turer till matbutiken.
Så står vi där i kassakön, lägger upp varorna på bandet (streckkoden vänd från kassapersonen, självklart), packar i påsar, skyndar oss på för att nästa berg av produkter ska kunna fösas in i fållan för inhandlat och registrerat.
I sådana lägen kan det hända att det går lite för fort, att en lök rullar undan, en avocado gömmer sig i ett hörn, en kaviartub kilas fast. Skulle också kunna inträffa med en ostbit, en sådan där liten en, i färdigt paket.
Det kan rent av bli så att man går iväg hemåt utan den där undanrullade, gömda, fastkilade varan.
Trist. Onödigt.
Men inte tragiskt.
Det är precis så jag tror det gått till när en av mina grannar nu drabbats av stor olycka.
Ja, den måste ju betraktas som ganska stor, att döma av pågående efterforskning.
För i vår trapphall i de båda existerande entréerna sitter nu en uppfordrande lapp med texten: VEM HAR TAGIT HAND OM VÅR OST? Ingen som läser den kan undgå att känna sig anklagad, misstänkliggjord. Här har begåtts ett brott! Någon har orättmätigt tillskansat sig en ost!
En extra förklaring finns med: det är en blåvit, av danskt ursprung. Och så telefonnumret till den rättmätige ägaren, som uppenbarligen anser sig bestulen på denna lilla godbit till helgens ostbricka.
Och fast jag inte sett röken av deras ost känner jag mig som en dålig granne, en som roffat åt mig det som tillhör andra.
Inser att här finns en chans att göra en god gärning.
Jag borde gå till närmaste Coop, köpa en blåvit grönmögelost importerad från Danmark och gå och ringa på för att lämna över den.
Fast det går förstås inte.
Då skulle ju grannen tro att jag hittat den där förlorade oststackarn, snott hem den, fått dåligt samvete och äntligen – efter mer än ett dygn – insett att osten måste återlämnas till den som betalt den.
Men skulle ni hitta en hemlös ost så hör för all del av er.
Jag vet någon som saknar den och blir väldigt glad över att återförenas med den.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 23, 2007
Plötsligt blev tv-rutan kolsvart
Tryckfrihet, yttrandefrihet, pressfrihet, tyckfrihet.
Det har vi i Sverige.
Vi betraktar det rent av som en självklarhet.
Men det kan man inte göra i Kina.
På semester i Beijing bor vi på ett fint, modernt och bekvämt hotell där ingenting saknas. Frottéhanddukarna är tjocka, varmvattnet varmt, det finns läslampa vid sängen och morgonrock och tofflor i garderoben, skön fåtölj och ett rejält skrivbord, gratis tandborste och kam.
Och så finns det en tv.
Man får dock motionera tummen rätt flitigt på fjärrkontrollen innan man kommer till en kanal där man begriper vad som pågår. Som till exempel CNN, den tv-kanal som lyckats få en massa människor att tro att den är så gott som dominerande i världen, trots att det i själva verket är relativt få som någonsin tittar på den.
Fast på hotell är CNN ofta förekommande och ja, då tittar man. Så även i Kina, för medan vi rusar runt mellan lamatempel och sidenmarknad går ju ändå världen vidare och det känns knepigt att inte ha en aning, ifall nu något stort och omstörtande skulle ha hänt.
CNN bjuder på sin asiatiska edition, det är Pakistan som är toppnyhet och sedan flyttas uppmärksamheten runt. Man irriteras av att ljudet släpar efter bilden, men får stå ut.
Plötsligt hamnar vi i Beijing. En kinesisk journalists identitet har kunnat avslöjas av myndigheterna tack vare ett misstag av Yahoo, en stor internetoperatör med bas i USA. Journalisten Shi Tao skickade ett mail som ogillades av myndigheterna, det är hans brott. Hans anhöriga är ledsna och upprörda, vill ha hjälp till upprättelse och skadestånd från Yahoo. Shi Tao sitter i fängelse sedan våren 2005. Strafftid: tio år.
Så säger speakerrösten det magiska ordet: Himmelska fridens torg. Och plötsligt sitter jag och tittar in i en kolsvart tv-ruta.
Någon har tryckt på knappen. Historien om journalisten ska inte rapporteras. Censur. Det är därför bild och ljud inte är synkrona i apparaten. Massor av människor jobbar i dagens Kina med att övervaka kontakterna med omvärlden.
Efter en dryg minut eller så är tv:ns bild och ljud tillbaka igen, vi har nu hamnat i Japan, som inte är minerad mark enligt makthavarna i Folkrepubliken Kina.
Jag har aldrig tidigare varit med om detta och frågar runt.
Jo då, alla vet att sms-trafiken är kontrollerad. Att all mailutväxling granskas. Och minsann: hela Hotmail är nedstängt just vid den här tiden. Anledningen uppges vara tekniska problem, men det tror ingen på.
Mindre än ett år kvar tills världens ögon riktas mot idrottsarenorna i staden, mot de rena gatorna, de glänsande skyskraporna, de vackra traditionella dräkterna, de bedövande skickliga akrobaterna, de gröna parkerna, den goda maten.
Men bakom den snygga och prydliga fasaden sitter tusentals människor beredda att trycka på en knapp och släcka eller tysta en tv-kanal, ett radioprogram, en mailserver. Det är sorgligt.
Undrar om ordet yttrandefrihet eller pressfrihet går att skriva med kinesiska tecken?
Copyright Klimakteriehäxan
Det har vi i Sverige.
Vi betraktar det rent av som en självklarhet.
Men det kan man inte göra i Kina.
På semester i Beijing bor vi på ett fint, modernt och bekvämt hotell där ingenting saknas. Frottéhanddukarna är tjocka, varmvattnet varmt, det finns läslampa vid sängen och morgonrock och tofflor i garderoben, skön fåtölj och ett rejält skrivbord, gratis tandborste och kam.
Och så finns det en tv.
Man får dock motionera tummen rätt flitigt på fjärrkontrollen innan man kommer till en kanal där man begriper vad som pågår. Som till exempel CNN, den tv-kanal som lyckats få en massa människor att tro att den är så gott som dominerande i världen, trots att det i själva verket är relativt få som någonsin tittar på den.
Fast på hotell är CNN ofta förekommande och ja, då tittar man. Så även i Kina, för medan vi rusar runt mellan lamatempel och sidenmarknad går ju ändå världen vidare och det känns knepigt att inte ha en aning, ifall nu något stort och omstörtande skulle ha hänt.
CNN bjuder på sin asiatiska edition, det är Pakistan som är toppnyhet och sedan flyttas uppmärksamheten runt. Man irriteras av att ljudet släpar efter bilden, men får stå ut.
Plötsligt hamnar vi i Beijing. En kinesisk journalists identitet har kunnat avslöjas av myndigheterna tack vare ett misstag av Yahoo, en stor internetoperatör med bas i USA. Journalisten Shi Tao skickade ett mail som ogillades av myndigheterna, det är hans brott. Hans anhöriga är ledsna och upprörda, vill ha hjälp till upprättelse och skadestånd från Yahoo. Shi Tao sitter i fängelse sedan våren 2005. Strafftid: tio år.
Så säger speakerrösten det magiska ordet: Himmelska fridens torg. Och plötsligt sitter jag och tittar in i en kolsvart tv-ruta.
Någon har tryckt på knappen. Historien om journalisten ska inte rapporteras. Censur. Det är därför bild och ljud inte är synkrona i apparaten. Massor av människor jobbar i dagens Kina med att övervaka kontakterna med omvärlden.
Efter en dryg minut eller så är tv:ns bild och ljud tillbaka igen, vi har nu hamnat i Japan, som inte är minerad mark enligt makthavarna i Folkrepubliken Kina.
Jag har aldrig tidigare varit med om detta och frågar runt.
Jo då, alla vet att sms-trafiken är kontrollerad. Att all mailutväxling granskas. Och minsann: hela Hotmail är nedstängt just vid den här tiden. Anledningen uppges vara tekniska problem, men det tror ingen på.
Mindre än ett år kvar tills världens ögon riktas mot idrottsarenorna i staden, mot de rena gatorna, de glänsande skyskraporna, de vackra traditionella dräkterna, de bedövande skickliga akrobaterna, de gröna parkerna, den goda maten.
Men bakom den snygga och prydliga fasaden sitter tusentals människor beredda att trycka på en knapp och släcka eller tysta en tv-kanal, ett radioprogram, en mailserver. Det är sorgligt.
Undrar om ordet yttrandefrihet eller pressfrihet går att skriva med kinesiska tecken?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, november 22, 2007
Pilates, Hasse Alfredson - och kniiip!
Torsdag är Pilates dag i mitt liv.
Josef Pilates, född 1880 i Tyskland, var som barn en liten kraftlös pojke. Men när han växte upp vaknade hans intresse för att utveckla kroppen, han tänkte till, och på 1920-talet, när han hamnat i USA, började han sprida sin lära: det gällde att behärska sina muskler, inte bara de vanligaste, de som syns när de jobbar, utan de som finns längre in i kroppen.
Mestadels handlar det om rörelser utan redskap, bara med den egna kroppen som tyngd och arbetsmaterial.
Så småningom har Pilates idéer fått spridning, och nu för tiden är det en metod som så kallade stjärnor använder, både idrottsutövare, dansare och andra som är angelägna om att ha sin kroppshydda i bästa möjliga trim. Pilates-träning har Hollywood-stämpel, och varje gym med självaktning erbjuder gruppinstruktion. Jag knatar iväg varje torsdagseftermiddag.
Jag hamnade i min första pilates-grupp på en läkares inrådan.
Nu är jag inne på tredje omgången.
Har jag alltså fått en stjärnas kropp, värdig en idol, som skapt för att dyrkas?
Nej, det vore en evig lögn att påstå. För den sortens effekt räcker det inte med en timme i veckan när höstmörkret är som dystrast.
Men om jag bara iddes lägga mig på vardagsrumsmattan och jobba på skulle det nog inte vara utan resultat.
I pilates-övningarna är andningen a och o. Man gör alla ansträngande saker på utandning. Känns ganska onaturligt, men är ett påbud.
Så gäller det att kniiiiipa i bäckenbotten och dra till, hårt, ett osynligt bälte mellan höftkammarna. Då blir höfterna stabila, resten kan jobba, vi fäller benen åt olika håll, vi gör varianter på situps, vi stönar i ”plankan” och vi står på tår och händer och lyfter en fot i taget en pyttebit från golvet.
Det är numera, efter några gånger, bara damer kvar i gruppen. Herrar kommer till första träningstillfället men tycker sällan att det är tillräckligt macho – även om de inte alls orkar med ens de enklaste övningarna. Kanske är det tjatet om det eviga knipandet som får männen att ruttna. Möjligen minns de 80-talets Lanefelt-feber, där folk av hankön var tämligen osynliga och där påbudet om evigt knipande kanske föreföll ha andra, mer intima, syften.
Faktum är, att det är långt ifrån enkelt att knipa i bäckenbotten och dra in magen (”tänk er att ni har fått en stor isbit i naveln”) samtidigt som benen ska hållas i vinkel och vikas åt sidorna utan att resten av kroppen rör sig. Stånkandet och pustandet är unisont i träningssalen.
Men nu har jag i alla fall kommit till insikt: om man tänker på Hasse Alfredson kan det gå bättre med motivationen. Ni minns väl hans limerick?
”Det bodde en kvinna i Gränna
Som sin stjärtmuskel så kunde spänna
Att hon i detta hål
Kunde strypa en ål
Och till och med vässa en penna!”
Naturligtvis var han inspirerad till detta poetiska mästerverk (ur Svea Hund 1976) av en dambekant som tränat pilates. Inspirerande för oss också, inte sant?
Men tills vidare vässar jag pennor på annat sätt.
Copyright Klimakteriehäxan
Josef Pilates, född 1880 i Tyskland, var som barn en liten kraftlös pojke. Men när han växte upp vaknade hans intresse för att utveckla kroppen, han tänkte till, och på 1920-talet, när han hamnat i USA, började han sprida sin lära: det gällde att behärska sina muskler, inte bara de vanligaste, de som syns när de jobbar, utan de som finns längre in i kroppen.
Mestadels handlar det om rörelser utan redskap, bara med den egna kroppen som tyngd och arbetsmaterial.
Så småningom har Pilates idéer fått spridning, och nu för tiden är det en metod som så kallade stjärnor använder, både idrottsutövare, dansare och andra som är angelägna om att ha sin kroppshydda i bästa möjliga trim. Pilates-träning har Hollywood-stämpel, och varje gym med självaktning erbjuder gruppinstruktion. Jag knatar iväg varje torsdagseftermiddag.
Jag hamnade i min första pilates-grupp på en läkares inrådan.
Nu är jag inne på tredje omgången.
Har jag alltså fått en stjärnas kropp, värdig en idol, som skapt för att dyrkas?
Nej, det vore en evig lögn att påstå. För den sortens effekt räcker det inte med en timme i veckan när höstmörkret är som dystrast.
Men om jag bara iddes lägga mig på vardagsrumsmattan och jobba på skulle det nog inte vara utan resultat.
I pilates-övningarna är andningen a och o. Man gör alla ansträngande saker på utandning. Känns ganska onaturligt, men är ett påbud.
Så gäller det att kniiiiipa i bäckenbotten och dra till, hårt, ett osynligt bälte mellan höftkammarna. Då blir höfterna stabila, resten kan jobba, vi fäller benen åt olika håll, vi gör varianter på situps, vi stönar i ”plankan” och vi står på tår och händer och lyfter en fot i taget en pyttebit från golvet.
Det är numera, efter några gånger, bara damer kvar i gruppen. Herrar kommer till första träningstillfället men tycker sällan att det är tillräckligt macho – även om de inte alls orkar med ens de enklaste övningarna. Kanske är det tjatet om det eviga knipandet som får männen att ruttna. Möjligen minns de 80-talets Lanefelt-feber, där folk av hankön var tämligen osynliga och där påbudet om evigt knipande kanske föreföll ha andra, mer intima, syften.
Faktum är, att det är långt ifrån enkelt att knipa i bäckenbotten och dra in magen (”tänk er att ni har fått en stor isbit i naveln”) samtidigt som benen ska hållas i vinkel och vikas åt sidorna utan att resten av kroppen rör sig. Stånkandet och pustandet är unisont i träningssalen.
Men nu har jag i alla fall kommit till insikt: om man tänker på Hasse Alfredson kan det gå bättre med motivationen. Ni minns väl hans limerick?
”Det bodde en kvinna i Gränna
Som sin stjärtmuskel så kunde spänna
Att hon i detta hål
Kunde strypa en ål
Och till och med vässa en penna!”
Naturligtvis var han inspirerad till detta poetiska mästerverk (ur Svea Hund 1976) av en dambekant som tränat pilates. Inspirerande för oss också, inte sant?
Men tills vidare vässar jag pennor på annat sätt.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 21, 2007
Laddad för vårshopping!
Det är så gott som ofattbart.
Men sedan en kort stund tillbaka vet jag nu vad jag ska göra en dag i april 2008 – om nästan ett halvår! Jag som tycker att det kan vara jobbigt att planera en vecka i förväg!
Vad ska jag då göra? Frågan är befogad. Och lätt att besvara.
Jag ska shoppa.
Jag ska gå till en av mina huvudleverantörer, den inte helt okända butikskedjan H&M. För i april är det dags för deras nästa designer-kollektion: exklusivare formgivning till rimligare pris.
En rad kändisar har ritat kollektioner för H&M. Först ut var Karl Lagerfeld 2004, sedan kom Stella McCartney, därefter Viktor & Rolf, och i våras var det dags för Roberto Cavalli. Madonna och Kylie Minogue har också satt sitt namn på var sin kollektion även om de inte skapat plaggen.
Tjejer i alla åldrar och storlekar har köat på premiärdagen. Fightats om plaggen. Slitit i tröjärmarna, köpt alla möjliga storlekar, ibland i ren spekulation, för att sälja kläderna till ett högre pris på nätauktion när klädstängerna gapade tomma i affären.
En kvinna jag känner kunde inte delta i racet när Lagerfeld-serien släpptes. Hon bad en väninna:
-Köp vad som helst, bara du hittar nåt, måste ha!
Det blev en två storlekar för stor, fast snygg, svart kjol, som fick hållas uppe med ett bälte. Hur som helst: hon ägde en Lagerfeld!
Själv råkade jag i somras få med mig en rea-sarong som hade Kylies namn på etiketten, men i övrigt har nog vi i de aningen (hm) större storlekarna inte haft så mycket att hämta.
Men nu vädrar jag morgonluft.
Marimekko är namnet på nästa designerkollektion hos Perssons.
Jag älskar Marimekko och har så gjort sedan 70-talet – eller kan det rent av ha börjat redan på 60-talet?
Mönstren, de rena, djärva; formerna, de rena, djärva; färgerna, de rena, djärva. Ofta (men inte alltid) i generösa modeller.
Kläder till vardag och fest, accessoarer, hemtextilier, väskor, ull, bomull, stickat.
I mitt köksfönster hänger bomullstyget Pänkinäpuu, tryckt 1974, ekblad och ekollon i finsk-japansk tolkning av Katsuji Wakisaka. Gardinerna är gruvligt blekta numera, men vackra ändå. På min hallvägg hade jag på 70-talet Marimekko-tyg uppspänt, ett i rött och vitt, ett i grönt, gult, orange och vitt. De finns också kvar – tanken på vad dess tygbitar skulle kosta i dag gör mig lätt yr…
Långt in i garderoben finns en underbar hellång bomullsklänning i storblommigt, ett plagg som funkade även när jag var gravid i sjunde månaden. Om jag anstränger mig lite kan jag gräva fram den grå artistrocken med många små fickor på, den sys fortfarande i ständigt nya upplagor. Ritva Falla har designat både stickat och sytt som finns i min ägo.
Och aldrig glömmer jag den kortkorta i gult och rött som jag sydde själv – eller den ärmlösa, vita, med grönt och rött mönster som jag köpte för att överleva en grym värmebölja i Helsingfors för väldigt många år sedan!
Så om nu namnet Marimekko står för samma stil och tänk som förr, även i H&M:s tappning, kan det bli en stund av lycka i provrummet då, i slutet av april.
För det Marimekko av i dag saknar i sina egna butiker, det är hanterliga prislappar för vanligt folk.
Världsberömd är etiketten redan i alla fall, utan H&M:s hjälp.
Trodde inte mina ögon när jag på en bakgård i Beijing nyligen såg ett tygstycke med Maija Isolas klassiska Uunikko-blommor hänga på en tvättlina!
Kopia eller äkta?
Det vet jag inte. På håll såg det äkta ut. Och snyggt var det hur som helst.
Julskyltningen har just startat - men nu laddar vi för vårens shopping!
Copyright Klimakteriehäxan
Men sedan en kort stund tillbaka vet jag nu vad jag ska göra en dag i april 2008 – om nästan ett halvår! Jag som tycker att det kan vara jobbigt att planera en vecka i förväg!
Vad ska jag då göra? Frågan är befogad. Och lätt att besvara.
Jag ska shoppa.
Jag ska gå till en av mina huvudleverantörer, den inte helt okända butikskedjan H&M. För i april är det dags för deras nästa designer-kollektion: exklusivare formgivning till rimligare pris.
En rad kändisar har ritat kollektioner för H&M. Först ut var Karl Lagerfeld 2004, sedan kom Stella McCartney, därefter Viktor & Rolf, och i våras var det dags för Roberto Cavalli. Madonna och Kylie Minogue har också satt sitt namn på var sin kollektion även om de inte skapat plaggen.
Tjejer i alla åldrar och storlekar har köat på premiärdagen. Fightats om plaggen. Slitit i tröjärmarna, köpt alla möjliga storlekar, ibland i ren spekulation, för att sälja kläderna till ett högre pris på nätauktion när klädstängerna gapade tomma i affären.
En kvinna jag känner kunde inte delta i racet när Lagerfeld-serien släpptes. Hon bad en väninna:
-Köp vad som helst, bara du hittar nåt, måste ha!
Det blev en två storlekar för stor, fast snygg, svart kjol, som fick hållas uppe med ett bälte. Hur som helst: hon ägde en Lagerfeld!
Själv råkade jag i somras få med mig en rea-sarong som hade Kylies namn på etiketten, men i övrigt har nog vi i de aningen (hm) större storlekarna inte haft så mycket att hämta.
Men nu vädrar jag morgonluft.
Marimekko är namnet på nästa designerkollektion hos Perssons.
Jag älskar Marimekko och har så gjort sedan 70-talet – eller kan det rent av ha börjat redan på 60-talet?
Mönstren, de rena, djärva; formerna, de rena, djärva; färgerna, de rena, djärva. Ofta (men inte alltid) i generösa modeller.
Kläder till vardag och fest, accessoarer, hemtextilier, väskor, ull, bomull, stickat.
I mitt köksfönster hänger bomullstyget Pänkinäpuu, tryckt 1974, ekblad och ekollon i finsk-japansk tolkning av Katsuji Wakisaka. Gardinerna är gruvligt blekta numera, men vackra ändå. På min hallvägg hade jag på 70-talet Marimekko-tyg uppspänt, ett i rött och vitt, ett i grönt, gult, orange och vitt. De finns också kvar – tanken på vad dess tygbitar skulle kosta i dag gör mig lätt yr…
Långt in i garderoben finns en underbar hellång bomullsklänning i storblommigt, ett plagg som funkade även när jag var gravid i sjunde månaden. Om jag anstränger mig lite kan jag gräva fram den grå artistrocken med många små fickor på, den sys fortfarande i ständigt nya upplagor. Ritva Falla har designat både stickat och sytt som finns i min ägo.
Och aldrig glömmer jag den kortkorta i gult och rött som jag sydde själv – eller den ärmlösa, vita, med grönt och rött mönster som jag köpte för att överleva en grym värmebölja i Helsingfors för väldigt många år sedan!
Så om nu namnet Marimekko står för samma stil och tänk som förr, även i H&M:s tappning, kan det bli en stund av lycka i provrummet då, i slutet av april.
För det Marimekko av i dag saknar i sina egna butiker, det är hanterliga prislappar för vanligt folk.
Världsberömd är etiketten redan i alla fall, utan H&M:s hjälp.Trodde inte mina ögon när jag på en bakgård i Beijing nyligen såg ett tygstycke med Maija Isolas klassiska Uunikko-blommor hänga på en tvättlina!
Kopia eller äkta?
Det vet jag inte. På håll såg det äkta ut. Och snyggt var det hur som helst.
Julskyltningen har just startat - men nu laddar vi för vårens shopping!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, november 20, 2007
Julgranarna räcker inte!
Larmet har gått.
Det ska bli julgransbrist i år. Vilket betyder betydligt högre priser på de som säljs.
För numer vill allt fler människor i allt fler länder ha gran när det drar ihop sig till tomtetider, och efterfrågan är på väg att bli större än utbudet.
Och det är länge sedan de flesta julfirare kunde gå ut i skogen och hugga sin egen gran, i Beskowsk anda.
Kungsgran är hetast i Sverige nu för tiden, speciellt i våra storstäder.
Den kostar betydligt mer än den vanliga bonngranen och påstås barra mindre. Och så är den mer symmetrisk, mer Kalle Anka-fähig. Men den där speciella doften, den bjuder inte en kungsgran på.
Oftast är de danska, vilket kan verka lite underligt – men i Danmark hugger man tio miljoner kungsgranar om året, till ett värde av 1,5 miljard. I Sverige odlas också gran, men i mycket mindre omfattning.
Ett nytt knep för att hålla den äkta granen vid liv längre är att inte bara ge den en skvätt Blomstra eller några sockerbitar, utan också en magnecyl (fast inte en alvedon!).
Det rekommenderar svenska skogsforskare, och de bör ju veta.
Plastgran verkar vara helt ute nu för tiden. Vi lyckades bli av med vår när vi hade loppis på gården. En granne tog hand om den, hon fick den alldeles gratis – vilket besparade mig en vandring till grovsoprummet och gav oss ett hål, om än litet, i källarförrådet.
Den som inte tänker ha egen gran (det finns ju för all del de som har tall eller en i stället!) kan snart njuta av den så kallade Stenbeck-granen, som håller på att monteras ihop på Skeppsbron i Stockholm just nu. Jämfört med den står ju faktiskt de flesta andra julträd sig slätt.
Fast även om nu varningssignalerna ljuder är det lite tidigt att hamstra sin julgran.
Det är ju faktiskt mer än en månad kvar till julafton, den dag när granen ska stå grön och grann i stugan. Så länge kan ju omöjligen en magnecyl verka.
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om julgranar, i plast eller äkta, här. Och i DN.
Det ska bli julgransbrist i år. Vilket betyder betydligt högre priser på de som säljs.
För numer vill allt fler människor i allt fler länder ha gran när det drar ihop sig till tomtetider, och efterfrågan är på väg att bli större än utbudet.
Och det är länge sedan de flesta julfirare kunde gå ut i skogen och hugga sin egen gran, i Beskowsk anda.
Kungsgran är hetast i Sverige nu för tiden, speciellt i våra storstäder.
Den kostar betydligt mer än den vanliga bonngranen och påstås barra mindre. Och så är den mer symmetrisk, mer Kalle Anka-fähig. Men den där speciella doften, den bjuder inte en kungsgran på.
Oftast är de danska, vilket kan verka lite underligt – men i Danmark hugger man tio miljoner kungsgranar om året, till ett värde av 1,5 miljard. I Sverige odlas också gran, men i mycket mindre omfattning.
Ett nytt knep för att hålla den äkta granen vid liv längre är att inte bara ge den en skvätt Blomstra eller några sockerbitar, utan också en magnecyl (fast inte en alvedon!).
Det rekommenderar svenska skogsforskare, och de bör ju veta.
Plastgran verkar vara helt ute nu för tiden. Vi lyckades bli av med vår när vi hade loppis på gården. En granne tog hand om den, hon fick den alldeles gratis – vilket besparade mig en vandring till grovsoprummet och gav oss ett hål, om än litet, i källarförrådet.
Den som inte tänker ha egen gran (det finns ju för all del de som har tall eller en i stället!) kan snart njuta av den så kallade Stenbeck-granen, som håller på att monteras ihop på Skeppsbron i Stockholm just nu. Jämfört med den står ju faktiskt de flesta andra julträd sig slätt.
Fast även om nu varningssignalerna ljuder är det lite tidigt att hamstra sin julgran.
Det är ju faktiskt mer än en månad kvar till julafton, den dag när granen ska stå grön och grann i stugan. Så länge kan ju omöjligen en magnecyl verka.
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om julgranar, i plast eller äkta, här. Och i DN.
Omgjord - älskad
Jag älskar trasmattor. Har alltid älskat trasmattor.Älskar att sitta där på vävpallen och dunka in inslagen, härska enväldigt över färgerna, över rändernas bredd, över rytmen.
Tradition är det. Hantverk. Design. Dessutom kan en trasmatta aldrig bli omodern!
Och så är det det där med att ha minnena kvar: se där en gammal kjol som jag dansat så mycket i!
Sonens pyjamas, den räckte bara till en smal rand men den finns där ändå!
Mitt älsklingspåslakan, med ängsblommemönster, som blev söndertvättat så att sömmarna inte längre höll! Och så vidare, omgjorda minnen i all oändlighet.
Det finns bara en sak som är tråkig med trasmattor, och det är att förvandla tygerna till just trasor. Ett segt, dammigt jobb - men ett nödvändigt ont.
För sedan, när resultatet ligger där, får man lön för mödan. Det blir ju alltid vackert!
Vare sig det handlar om en matta för golvet, eller en löpare för bordet - populära på 80-talet, tämligen ute nu skulle jag tro. Men två av de tre här nedan är slöjdalster som ungarna gjort - sa jag nåt om det där med att ha minnena kvar?
Copyright KlimakteriehäxanVeckans påbjudna tisdagstema är alltså "omgjord"!
måndag, november 19, 2007
Kinesisk vardag - och lyx
Millennieskiftet hade just passerat.
Det var då Susan bestämde sig för att hon fått nog.
Fått nog av jobbet, av engelsk vardag, av att ingenting spännande hände.
Hon gjorde slag i saken: sålde lägenheten i London, köpte en resa ut i världen och gav sig av.
Susan for kors och tvärs under ganska lång tid.
Så småningom återvände hon till sina brittiska rötter, men det tog emot.
En stad och ett land som hon prompt ville tillbaka till hade hon sett på sina färder.
Beijing och Kina hade gjort ett enormt intryck, lockade och drog.
Som genom ett litet mirakel fick hon syn på en annons i en tidning: ”Lärare i engelska sökes till internationell skola i Beijing”.
Naturligtvis fick hon jobbet. Och kort tid efter att hon hade anlänt träffade hon mannen som skulle bli hennes äkta make. Han var kines.
Därmed började hennes riktiga kamp för att klara utmaningarna, kulturkrockarna, hennes egna föräldrars ogillande av att hon utvandrat, de blivande svärföräldrarnas förvåning över sonens val av kvinna: blond, med stor näsa och runda ögon.
Men mest av allt kom det att bli en språkfråga.
Man lär sig inte kinesiska i en handvändning.
-De första tre månaderna här i landet levde jag på ”spicy chicken” – kryddstark kyckling var den enda maträtt jag lyckades uttala så att någon förstod, berättar hon med ett skratt.
I dag pratar hon långt ifrån bra, säger hon själv, men hon tar sig fram i vardagssituationer. Hennes Beijing-liv har pågått i tre år nu. Och det är hennes språkkunskaper som gör att vi får kontakt.
Under den hektiska semesterveckan i Beijing - upp klockan 7 varje morgon! – har vi en dag avsatt för shopping. Vi har fightats om utrymmet och priserna i några timmar, när jag upptäcker en ren välsignelse: på en våning i Ya Show-marknaden finns en skönhetssalong. Rader av stora mjuka fåtöljer ser oerhört inbjudande ut, priserna är en bråkdel av vad liknande behandlingar kostar i Sverige.
Jag sjunker förväntansfullt ner efter att ha pekat på ”manikyr” och ”pedikyr” på en skylt. En flicka ägnar sig åt mina händer, en annan kryper ner vid mina fötter, jag pustar ut.
Då kommer en annan typiskt västerländsk kvinna och slår sig ner i stolen bredvid. Hon ska också pysslas om – men hon säger vad hon vill ha, på kinesiska.
-I´m impressed, säger jag, riktigt imponerad!
Det är Susan. Hon skrattar. Och medan tjejerna jobbar med oss får jag insikter i kinesisk vardag som jag annars aldrig skulle ha fått.
-Vi gifte oss hemma i England, säger Susan, för här i landet är det ingenting särskilt alls med att ingå äktenskap. Man går till ett kontor, ber att få en speciell blankett, fyller i den – och så är man gift, så oromantiskt som det någonsin kan bli!
-De flesta kineser vill bo i västerländska lägenheter i Beijing numera, men det är mycket dyrare än i de traditionellt byggda. Jag och min man bor lite mittemellan, det fungerar bra än så länge.
-Köken här har aldrig ugn, bara två gaslågor. Eftersom det är så billigt att äta ute gör man hellre det än står hemma och lagar. Nu finns det alla sorts restauranger här, så vi kan variera mathållningen. Men vi kokar te!
-Jag hade det rätt svårt med sängarna till en början, de är nämligen stenhårda, och kudden man får i ett kinesiskt hem är inte heller mjuk, den är fylld med risskal.
-Sedan har vi ju väldigt olika syn på kroppsideal. Jag kommer från en miljö där man ska vara smal och solbränd. Här ska man helst vara rund och blek.
-När jag träffade min svärmor nyligen slog hon ihop händerna och utbrast: Men Susan, så fet du har blivit! – en komplimang från hennes sida, fast du kan nog räkna ut vad jag tänkte…
Jag undrar hur hon tar sig till jobbet.
-Bil, konstaterar hon snabbt.
Oj, hon kör verkligen själv i denna häxgryta! Men hur står man ut med alla bilar, bussar, lastbilar, trafikstockningarna, hur klarar man att väja för de dödsföraktande cyklisterna?
-Jag kör hellre själv än sitter och svettas av skräck i en taxi!
Det visar sig att hon, när hon sätter sig i sin Kina-producerade SUV, är på jobbet på mindre än tjugo minuter om hon åker hemifrån vid sjutiden. Drar hon frukostbenen efter sig och inte kommer iväg förrän vid halv åtta kan färden ta nittio minuter.
Och parkering då? frågar jag med bävan i rösten.
-Är jag slö och vill parkera utanför porten kostar det fem yuan i timmen (fem kronor). Men om jag bara kör runt hörnet och går ett halvt kvarter är det gratis… hela dagen…
Susan har samma lärarjobb som när hon först flyttade hit. Mannen hittade hon i skolans lärarrum, och han talar flytande engelska.
-Vi pratar engelska hemma hela tiden, han orkar inte riktigt vänta medan jag letar efter orden, säger Susan med en liten suck.
-Jag tar fortfarande lektioner, två timmar i veckan, men det är otroligt svårt att komma till rätta med det här språket – om jag betonar ett och samma ord fel byter det betydelse fullständigt, det kan faktiskt bli riktigt tokigt… och en del kineser väljer att inte ens försöka förstå. De tycker väl inte att jag hör hit.
Men om ni får barn då? är min nästa, närgångna, fråga.
Jo, ett barn kan de nog tänka sig. Och då blir det tvåspråkighet som gäller. Men Susan bävar för vad graviditet och föräldraskap för med sig.
-Den som är med barn här håller sig mest hemma, säger hon, och jag tror henne – i denna enorma stad som myllrar av människor har jag sett en enda mamma-mage på hela veckan, och förhållandevis få barnvagnar.
-Och vet du, fortsätter hon, nästan värst av allt är att man förväntas stanna hemma i tre månader när barnet fötts – och då menar jag verkligen stanna hemma, inne, inte gå ut! Till råga på allt är man då helt i sin svärmors händer… jag fattar inte hur jag skulle klara det!
Har Susan ändå blivit kinesiska på riktigt?
Nu svävar hon lite på målet.
Ingen vet vart konjunkturen är på väg, ingen vet vad kostymtruppen i makttoppen tänker besluta om härnäst, ingen vet hur hårda tyglarna kan komma att bli mot dem som dristar sig till att kritisera eller, än värre, protestera. Mänskliga rättigheter står inte särskilt högt i kurs.
-If push comes to shove, säger Susan, om det blir riktigt knepigt, då måste jag tillbaka till Europa. Men än så länge tänker jag stanna, se tiden an, hoppas på det bästa. Före OS kan inte så mycket hända, världens ögon är riktade mot Beijing nu. Det är bra.
Och så finns det så ofantligt mycket som jag inte upplevt i det här landet än!
Nu är både mina och hennes naglar filade och blanka. Jag ska återgå till prutandet i stånden med väskor, siden, t-tröjor och gympadojor.
Susan beställer huvud- och nackmassage, blundar och njuter. Hon är stammis, går hit så gott som varje veckända.
-Det här är i alla fall ett klart plus på Beijing-kontot, ler hon medan massösen löser upp hennes hästsvans och sätter fingrarna i hårbottnen så det knakar i knogarna.
Kina-lyx.
Copyright Klimakteriehäxan
Det var då Susan bestämde sig för att hon fått nog.
Fått nog av jobbet, av engelsk vardag, av att ingenting spännande hände.
Hon gjorde slag i saken: sålde lägenheten i London, köpte en resa ut i världen och gav sig av.
Susan for kors och tvärs under ganska lång tid.
Så småningom återvände hon till sina brittiska rötter, men det tog emot.
En stad och ett land som hon prompt ville tillbaka till hade hon sett på sina färder.
Beijing och Kina hade gjort ett enormt intryck, lockade och drog.
Som genom ett litet mirakel fick hon syn på en annons i en tidning: ”Lärare i engelska sökes till internationell skola i Beijing”.
Naturligtvis fick hon jobbet. Och kort tid efter att hon hade anlänt träffade hon mannen som skulle bli hennes äkta make. Han var kines. Därmed började hennes riktiga kamp för att klara utmaningarna, kulturkrockarna, hennes egna föräldrars ogillande av att hon utvandrat, de blivande svärföräldrarnas förvåning över sonens val av kvinna: blond, med stor näsa och runda ögon.
Men mest av allt kom det att bli en språkfråga.
Man lär sig inte kinesiska i en handvändning.
-De första tre månaderna här i landet levde jag på ”spicy chicken” – kryddstark kyckling var den enda maträtt jag lyckades uttala så att någon förstod, berättar hon med ett skratt.
I dag pratar hon långt ifrån bra, säger hon själv, men hon tar sig fram i vardagssituationer. Hennes Beijing-liv har pågått i tre år nu. Och det är hennes språkkunskaper som gör att vi får kontakt.
Under den hektiska semesterveckan i Beijing - upp klockan 7 varje morgon! – har vi en dag avsatt för shopping. Vi har fightats om utrymmet och priserna i några timmar, när jag upptäcker en ren välsignelse: på en våning i Ya Show-marknaden finns en skönhetssalong. Rader av stora mjuka fåtöljer ser oerhört inbjudande ut, priserna är en bråkdel av vad liknande behandlingar kostar i Sverige.
Jag sjunker förväntansfullt ner efter att ha pekat på ”manikyr” och ”pedikyr” på en skylt. En flicka ägnar sig åt mina händer, en annan kryper ner vid mina fötter, jag pustar ut.
Då kommer en annan typiskt västerländsk kvinna och slår sig ner i stolen bredvid. Hon ska också pysslas om – men hon säger vad hon vill ha, på kinesiska. -I´m impressed, säger jag, riktigt imponerad!
Det är Susan. Hon skrattar. Och medan tjejerna jobbar med oss får jag insikter i kinesisk vardag som jag annars aldrig skulle ha fått.
-Vi gifte oss hemma i England, säger Susan, för här i landet är det ingenting särskilt alls med att ingå äktenskap. Man går till ett kontor, ber att få en speciell blankett, fyller i den – och så är man gift, så oromantiskt som det någonsin kan bli!
-De flesta kineser vill bo i västerländska lägenheter i Beijing numera, men det är mycket dyrare än i de traditionellt byggda. Jag och min man bor lite mittemellan, det fungerar bra än så länge.
-Köken här har aldrig ugn, bara två gaslågor. Eftersom det är så billigt att äta ute gör man hellre det än står hemma och lagar. Nu finns det alla sorts restauranger här, så vi kan variera mathållningen. Men vi kokar te!
-Jag hade det rätt svårt med sängarna till en början, de är nämligen stenhårda, och kudden man får i ett kinesiskt hem är inte heller mjuk, den är fylld med risskal.
-Sedan har vi ju väldigt olika syn på kroppsideal. Jag kommer från en miljö där man ska vara smal och solbränd. Här ska man helst vara rund och blek.
-När jag träffade min svärmor nyligen slog hon ihop händerna och utbrast: Men Susan, så fet du har blivit! – en komplimang från hennes sida, fast du kan nog räkna ut vad jag tänkte…
Jag undrar hur hon tar sig till jobbet.
-Bil, konstaterar hon snabbt.
Oj, hon kör verkligen själv i denna häxgryta! Men hur står man ut med alla bilar, bussar, lastbilar, trafikstockningarna, hur klarar man att väja för de dödsföraktande cyklisterna?
-Jag kör hellre själv än sitter och svettas av skräck i en taxi!
Det visar sig att hon, när hon sätter sig i sin Kina-producerade SUV, är på jobbet på mindre än tjugo minuter om hon åker hemifrån vid sjutiden. Drar hon frukostbenen efter sig och inte kommer iväg förrän vid halv åtta kan färden ta nittio minuter.
Och parkering då? frågar jag med bävan i rösten.
-Är jag slö och vill parkera utanför porten kostar det fem yuan i timmen (fem kronor). Men om jag bara kör runt hörnet och går ett halvt kvarter är det gratis… hela dagen…
Susan har samma lärarjobb som när hon först flyttade hit. Mannen hittade hon i skolans lärarrum, och han talar flytande engelska.
-Vi pratar engelska hemma hela tiden, han orkar inte riktigt vänta medan jag letar efter orden, säger Susan med en liten suck.-Jag tar fortfarande lektioner, två timmar i veckan, men det är otroligt svårt att komma till rätta med det här språket – om jag betonar ett och samma ord fel byter det betydelse fullständigt, det kan faktiskt bli riktigt tokigt… och en del kineser väljer att inte ens försöka förstå. De tycker väl inte att jag hör hit.
Men om ni får barn då? är min nästa, närgångna, fråga.
Jo, ett barn kan de nog tänka sig. Och då blir det tvåspråkighet som gäller. Men Susan bävar för vad graviditet och föräldraskap för med sig.
-Den som är med barn här håller sig mest hemma, säger hon, och jag tror henne – i denna enorma stad som myllrar av människor har jag sett en enda mamma-mage på hela veckan, och förhållandevis få barnvagnar.
-Och vet du, fortsätter hon, nästan värst av allt är att man förväntas stanna hemma i tre månader när barnet fötts – och då menar jag verkligen stanna hemma, inne, inte gå ut! Till råga på allt är man då helt i sin svärmors händer… jag fattar inte hur jag skulle klara det!
Har Susan ändå blivit kinesiska på riktigt?
Nu svävar hon lite på målet.
Ingen vet vart konjunkturen är på väg, ingen vet vad kostymtruppen i makttoppen tänker besluta om härnäst, ingen vet hur hårda tyglarna kan komma att bli mot dem som dristar sig till att kritisera eller, än värre, protestera. Mänskliga rättigheter står inte särskilt högt i kurs.
-If push comes to shove, säger Susan, om det blir riktigt knepigt, då måste jag tillbaka till Europa. Men än så länge tänker jag stanna, se tiden an, hoppas på det bästa. Före OS kan inte så mycket hända, världens ögon är riktade mot Beijing nu. Det är bra.
Och så finns det så ofantligt mycket som jag inte upplevt i det här landet än!
Nu är både mina och hennes naglar filade och blanka. Jag ska återgå till prutandet i stånden med väskor, siden, t-tröjor och gympadojor.
Susan beställer huvud- och nackmassage, blundar och njuter. Hon är stammis, går hit så gott som varje veckända.
-Det här är i alla fall ett klart plus på Beijing-kontot, ler hon medan massösen löser upp hennes hästsvans och sätter fingrarna i hårbottnen så det knakar i knogarna.
Kina-lyx.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 18, 2007
Beijing - där kostar dubbel lycka 10 kronor
Peking.Eller Beijing som det numera ska heta, det har UNGEGN bestämt.
Det ligger långt bort, ungefär 1000 mil. Avståndet är stort på flera sätt.
Men nu har jag ändå varit där – lite av en drömresa.
Och Beijing är fantastiskt.
Fantastiskt stort. Enormt. Ungefär 17 miljoner tror man bor där, i huvudstaden för 1,3 miljarder kineser, ett långt ifrån enhetligt folk med drygt femtio grupper listade som ”minoriteter”.
Beijing är fläckvis fantastiskt vackert. Hängande pilar, blanka vattenytor, tempel, konstverk, gröna lungor med folk som kopplar av. De sjunger, de spelar, de dansar, de motionerar, de äter matsäck, de tittar på fåglar, de tittar på varandra, de tittar på oss, de där människorna som går under beteckningar som ”rundögda” eller ”stornäsor” eller ”långnäsor”.
Beijing är fläckvis fantastiskt fult. Breda trafikleder fyllda med bilar, hoppackade kåkstäder, bruntrista fabriksområden.
Kontrasten mot de gråa, sammanklämda envåningshusen i den gamla och fattiga bebyggelsen är svindlande när blicken möter de nya jättestora och ibland riktigt häftigt vackra glaspalatsen, ofta med lite djärva arkitektidéer som ger en annorlunda twist till fasaderna. De nya bostadskolosserna som strävar mot skyn får en att undra hur någon hittar hem, så enorma är kåkarna.
Beijing är dessutom fläckfritt. Aldrig har väl en stad sopats så noggrant så ofta – ja det skulle kanske vara Singapore, då, där har jag aldrig varit, men där har man visst sedan länge fått böta om man slängt ifrån sig något ute på stan.
Kanske beror det på OS nästa år, kanske beror det på att det inte råder någon som helst brist på arbetskraft, men inte minsta skräp går att upptäcka på gatorna.
Det beror alldeles säkert på OS att så mycket putsas, fejas och repareras, vid sidan av allt som byggs nytt.
Huvudarenan för de olympiska lekarna kallas Fågelboet och gör skäl för namnet. Byggarbetsplatser ser man åt vilket håll man än tittar. Gator och trottoarer rivs upp, gubbarna står beredda med spade med en meters lucka. Skyltarna på engelska blir allt fler, men man är chanslös i taxin om ingen varit behjälplig och skrivit adressen man ska till på kinesiska. Taxi är ofattbart billigt trots att bensinen inte är det. De första tre kilometrarna kostar tio yuan, vilket är nästan precis lika många kronor. Och taxi är det gott om – nästan 70 000 cirkulerar på gatorna, de grönmålade är rökfria.
Kineser röker annars ganska flitigt.
Ingen annanstans kan man väl köpa en sorts cigaretter, helt utan varningstext, som heter Double Happiness? Tio kronor paketet. Väldigt billigt för så mycket lycka, inte sant? När mörkret sänker sig över denna mastodontstad glittrar och blänker de centrala kommersiella kvarteren av fantasifulla neonskyltar och braskande (fast för mig obegripliga) reklambudskap. Trafiken är glesare, men ändå frenetisk.
De många cyklisterna, som har en egen fil på de större gatorna, verkar vara totalt dödsföraktande. På en vecka såg vi inte en enda hjälm, absolut inte en enda cykellampa – men heller inte en enda överkörd cyklist. Kanske är deras plats i trafiken trots allt av hävd så respekterad, att det är deras räddning. Helt klart är, att de kommer fram fortare än de flesta bil- och bussåkarna.
Det vi ser genom bussfönstret och när vi går ute på stan är en del av det kinesiska undret, revolution som påstås kunna få Kina att gå om USA som ekonomisk stormakt inom inte alltför många år.
De som varit här förr känner knappt igen sig, så stora är de ständigt pågående förändringarna.
Men en sak står helt klar: Beijing är en sak, Kina en annan.
För att fatta något av detta ofattbart stora land skulle man behöva massor av tid.
Fast en vecka i huvudstaden räcker ett bra tag.
Och en sak vet jag med bestämdhet: jag vill inte flytta dit. Hur fantastiskt det än är att vara där.
Copyright KlimakteriehäxanPS Om du undrar om UNGEGN och namnet på Peking/Beijing så finns förklaringen här!
fredag, november 16, 2007
Oväntat avslöjande
Ibland undrar jag hur de har det i pr-branschen, hur snacket går på en annonsbyrå, hur mycket inflytande de som köper deras tjänster kan utöva över det som blir resultatet av jättedyra satsningar.
Kollar ingen slutresultatet innan det går till publicering?
Eller försöker man med flit vilseleda konsumenterna, de som ska lockas av annonsens/kampanjens budskap?
Svaret på de där frågorna har jag förvisso inte.
Men ovan nämnda och rätt så uppenbara brister i den där branschen kan i alla fall ge upphov till ett och annat riktigt gott skratt, så det är inte bara av ondo.
Eller vad sägs om annonsen från Akademibokhandeln i vilken man vill göra reklam för en ny bok av Ewonne Winblad?
Hon är en rekorderlig dam som gått i pension efter en fin karriär i svenska massmedier, en bana som hade som slutpunkt chefskapet för Sveriges Radios Kanal 1. Sedan dess har hon ägnat en del av sin nyvunna lediga tid till att skriva, den första boken som var självbiografisk kom för något år sedan.
Nu har hennes andra verk kommit ut. Det är den annonsen handlar om. Så här står det:
Så om någon undrat varför fru Winblad varit lite osynlig på senare år, så fick vi nu förklaringen. En äkta träda-fram-are, om ekonomiska brott och skörlevnad, varken mer eller mindre.
Ett sådant oväntat avslöjande måste man ju läsa, inte sant?
Vad som inte framgår av denna annons är att hennes bok faktiskt inte alls handlar om henne själv, som man måste tro när den formulerats på det här viset, utan om grundaren av Margaretha-skolan, en gammal Stockholms-institution där flickor lärde sig saker som flickor borde lära sig.
Och skörlevnaden kom kanske med på köpet, men den ingick definitivt inte i kursplanen.
Copyright Klimakteriehäxan
Kollar ingen slutresultatet innan det går till publicering?
Eller försöker man med flit vilseleda konsumenterna, de som ska lockas av annonsens/kampanjens budskap?
Svaret på de där frågorna har jag förvisso inte.
Men ovan nämnda och rätt så uppenbara brister i den där branschen kan i alla fall ge upphov till ett och annat riktigt gott skratt, så det är inte bara av ondo.
Eller vad sägs om annonsen från Akademibokhandeln i vilken man vill göra reklam för en ny bok av Ewonne Winblad?
Hon är en rekorderlig dam som gått i pension efter en fin karriär i svenska massmedier, en bana som hade som slutpunkt chefskapet för Sveriges Radios Kanal 1. Sedan dess har hon ägnat en del av sin nyvunna lediga tid till att skriva, den första boken som var självbiografisk kom för något år sedan.
Nu har hennes andra verk kommit ut. Det är den annonsen handlar om. Så här står det:
Så om någon undrat varför fru Winblad varit lite osynlig på senare år, så fick vi nu förklaringen. En äkta träda-fram-are, om ekonomiska brott och skörlevnad, varken mer eller mindre. Ett sådant oväntat avslöjande måste man ju läsa, inte sant?
Vad som inte framgår av denna annons är att hennes bok faktiskt inte alls handlar om henne själv, som man måste tro när den formulerats på det här viset, utan om grundaren av Margaretha-skolan, en gammal Stockholms-institution där flickor lärde sig saker som flickor borde lära sig.
Och skörlevnaden kom kanske med på köpet, men den ingick definitivt inte i kursplanen.
Copyright Klimakteriehäxan
En ros till ett novemberbarn
Väninnan i Utlandet är ett novemberbarn.I dag fyller hon år.
Och får en digital bloggros, lånad ur en bukett jag själv fått och glatts åt. Blommor kan man som bekant aldrig få för många av, och är det svårt att hitta på presenter är en blomma alltid en bra lösning, som kan stå med på varje önskelista.
Grattis! Hoppas du får en trevlig födelsedag - och några riktiga blommor...
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, november 15, 2007
Dörrknackare
Det ringde på dörren för en stund sedan. Trodde det kanske var grannen som behövde låna ett ägg eller bara prata en liten stund, men när jag öppnade stod jag öga mot öga med två för mig helt okända barn i 7-8-årsåldern.
-Hej, vi undrar om du vill köpa en tidning?
Man skulle ju kunna tänka sig att det handlade om någon jultidningsförsäljare som med MP3-spelare, platt-tv eller annan säljpremie för ögonen fått ändan ur vagnen lite i senaste laget.
Men nej, det handlade inte om kolorerade tomtar eller korsordstidningar för 100-tals kronor.
-Vi har gjort den själva, upplyste flickan, som verkade vara den som förde ordet och bestämde över pojken hon hade i släptåg.
Grabben sträckte stumt fram ett exemplar till påseende.
Jag tittade lite misstänksamt på deras produkt och undrade vad den kunde tänkas innehålla.
-Bara skojiga saker, försäkrade flickan.
Jovisst, ”Roligt och kul” står det på omslaget, med åtföljande varudeklaration: ”I denna tidning finns det bl. a. Gåtor, Roliga Historier och Smått och Gott”. Några bleka Smileys är omslagsbild.
Jag törs med viss säkerhet hävda, att det handlar om en lågprisprodukt.
Två vita A4-ark har printats i en skrivare i vilken färgpatronerna är så gott som tomma. Pappersarken är vikta på mitten och två häftklämmor håller ihop hela härligheten.
Först kommer en innehållsförteckning.
Nästa sida är avdelad till roliga historier, varav den första är den här: Det var en gång – och den var sandad.
Sedan upptas nästa sida av gåtor. Nummer 1: Vad får man om man korsar en igelkott och en orm? Svar: taggtråd.
De två sista sidorna ägnas åt ett recept på äppelkaka.
Lite imponerad av initiativkraften blev jag ändå. Och frågade vad härligheten betingade för pris.
-Tio kronor, sa tjejen bestämt.
Jag hejdade en impuls att försöka pruta och gick i stället och hämtade pengar, som dörrknackarjunioren snabbt och lite girigt stuvade ner i en ficka.
-Vad ska pengarna gå till då? undrade jag innan de hunnit vända på klacken.
De små oskyldiga liven utbytte en blixtsnabb blick.
-Vi ska skänka dom till Röda Barnen, sa säljledaren och tog ett skutt in i hissen.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Och eftersom tidningen hette "Roligt och kul" kostar jag på etiketten "roligt" här...
-Hej, vi undrar om du vill köpa en tidning?
Man skulle ju kunna tänka sig att det handlade om någon jultidningsförsäljare som med MP3-spelare, platt-tv eller annan säljpremie för ögonen fått ändan ur vagnen lite i senaste laget.
Men nej, det handlade inte om kolorerade tomtar eller korsordstidningar för 100-tals kronor.
-Vi har gjort den själva, upplyste flickan, som verkade vara den som förde ordet och bestämde över pojken hon hade i släptåg.
Grabben sträckte stumt fram ett exemplar till påseende.
Jag tittade lite misstänksamt på deras produkt och undrade vad den kunde tänkas innehålla.
-Bara skojiga saker, försäkrade flickan.
Jovisst, ”Roligt och kul” står det på omslaget, med åtföljande varudeklaration: ”I denna tidning finns det bl. a. Gåtor, Roliga Historier och Smått och Gott”. Några bleka Smileys är omslagsbild.
Jag törs med viss säkerhet hävda, att det handlar om en lågprisprodukt.
Två vita A4-ark har printats i en skrivare i vilken färgpatronerna är så gott som tomma. Pappersarken är vikta på mitten och två häftklämmor håller ihop hela härligheten.
Först kommer en innehållsförteckning.
Nästa sida är avdelad till roliga historier, varav den första är den här: Det var en gång – och den var sandad.
Sedan upptas nästa sida av gåtor. Nummer 1: Vad får man om man korsar en igelkott och en orm? Svar: taggtråd.
De två sista sidorna ägnas åt ett recept på äppelkaka.
Lite imponerad av initiativkraften blev jag ändå. Och frågade vad härligheten betingade för pris.
-Tio kronor, sa tjejen bestämt.
Jag hejdade en impuls att försöka pruta och gick i stället och hämtade pengar, som dörrknackarjunioren snabbt och lite girigt stuvade ner i en ficka.
-Vad ska pengarna gå till då? undrade jag innan de hunnit vända på klacken.
De små oskyldiga liven utbytte en blixtsnabb blick.
-Vi ska skänka dom till Röda Barnen, sa säljledaren och tog ett skutt in i hissen.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Och eftersom tidningen hette "Roligt och kul" kostar jag på etiketten "roligt" här...
onsdag, november 14, 2007
Brev till Astrid Lindgren på 100-årsdagen
KÄRA ASTRID!
Jag skrev aldrig något brev till Dig medan Du levde, och faktum är att jag tror att det var lika bra.
Du fick nämligen så himla mycket post, från hela världen, på alla möjliga språk, att en bråkdel hade kunnat vara nog. Men trots att säckarna fylldes, speciellt kring Dina bemärkelsedagar, så fick brevskrivarna svar. Ofattbart.
Hur skulle Du ha velat fira den 14 november 2007 om Du fortfarande bott kvar på Dalagatan?
-Hon skulle nog ha dragit till Gobiöknen, sa en som kände Dig väl i tv i går kväll. Och la sedan till:
-Fast hon skulle inte haft något emot att barn hade kul på hennes 100-årsdag!
Ditt barnbarn Annika, som satt i samma tv-studio, höll med.
Vad Du verkligen skulle ha valt att göra får vi förstås aldrig veta.
Nu väntar litteraturexperter och barnboksforskare på att Ditt samlade arkiv, som finns på Kungliga Biblioteket här i Stockholm, ska öppnas.
Det skulle egentligen ha skett idag, men något kom emellan, så nu tar det tydligen ytterligare några veckor.
Hade jag skrivit till Dig förr så hade mitt brev också funnits där, som en del av den samling som är så unik och värdefull att den förklarats som Världsminne av UNESCO.
Där finns redan brev som avsändaren aldrig hade tänkt att särskilt många skulle läsa: kvinnan som misstänker maken för att förgripa sig på deras barn och undrar vad Du tycker att hon ska ta sig till. Mannen som sitter i fängelse efter att ha mördat sin hustru och vill ha Din förlåtelse eller åtminstone förståelse. Men åren har gått och det blir förmodligen inga problem.
I arkivet finns också hundratals stenogramblock fyllda med Dina personliga kråkor, som inte är alldeles lättydda. Men en f d riksdagsstenograf har dechiffrerat det mesta, och på det viset vet vi nu, att Du stenograferade ner alla Dina texter och fortsatte den bearbetningen ända tills Du var nöjd med formuleringarna. Då blev det ett maskinskrivet manus, utan felslag, för Dina gamla kunskaper som effektiv sekreterare satt förstås i.
Det är förmodligen synd att folk sällan lär sig stenografera nu för tiden, eller vad tror Du?
Hur Du nu än själv skulle ha sett på den här dagen så är det oundvikligt att konstatera, att Du är värd att fira på alla möjliga sätt och vis.
Tänk så många stunder Du har förgyllt för så många människor med alla Dina böcker och upptåg!
Det handlar om ungefär fyrtio böcker och femtio bilderböcker. Lägg till det alla versioner i ljudböcker, filmer och tv-program, och Ditt livsverk får svindlande proportioner. 150 miljoner böcker har sålts, Du är översatt till 95 språk. Det kan kanske fortfarande bli fler.
De där ljudböckerna är förresten värda ett extra tack. För Du läste ju in Dina texter själv, och det gav oss lyssnare en extra dimension. Jag vet också att Du själv tyckte det var roligt att framföra Dina egna historier. Extra kul blir det förstås när man får veta, att Du refuserades av en radiochef för mycket länge sedan när Pippi skulle bli barnprogram. Din röst var inte lämplig för etermedia, det var beskedet.
Sådan tur att någon ändrade det beslutet! Inte minst i ”Tjugo frågor” var Din röst en suverän krydda – det gamla underhållningsprogrammet sändes i repris så sent som för något år sedan, en ren njutning.
Sedan skulle jag önska Dig, som en hyllning på den här dagen, att ännu fler människor tog del av Dina föräldrars underbara kärlekshistoria, så som Du har beskrivit den i ”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult”. Det är väl den enda av Dina böcker som är direkt skriven för vuxna, men den är ändå förhållandevis okänd. Borde vara obligatorisk läsning – fast det ska vara Du själv som läser den högt, självklart. Fem år har nu gått sedan du ringde Ditt sista samtal till Din syster, de där telefonsamtalen som alltid inleddes med orden ”Döden, döden?” – bara för att konstatera att om det kom ett svar hade inget hänt.
Kanske har Du nu träffat pappa Samuel August och mamma Hanna där de sitter under himmelsversionen av det där trädet hemma i Småland. Kanske har Du återförenats med Din son, pojken som Du tvingades lämna bort till Danmark när han var nyfödd och som sedan avled långt före Dig.
Kanske svävar Din ande kvar över lägenheten på Dalagatan, där Du bodde i sex decennier? Du vet naturligtvis att den står kvar orörd och att familjen fortfarande samlas där ibland, kanske en dag som i dag rent av.
Kanske njuter Du av att vara onåbar, utom räckhåll för alla närgångna beundrare som tyckte att de kände Dig, ville pussas och kramas, aldrig såg gränsen för Din privata sfär.
Kanske är det skönt att Du aldrig mer behöver läsa brev som det här.
Men tack i alla fall, Astrid.
Hälsningar från Din hängivna beundrarinna
Klimakteriehäxan
Copyright Klimakteriehäxan
Läs mer om Astrid Lindgren i denna utmärkta artikel!
Alla tidningar ägnar stort utrymme åt allas vår Astrid i dag.
Klicka här så kommer du till DN
Här - du hamnar hos SvD. Eller här - raka spåret till AB.
Tv-programmet jag refererar till hittar du här.
tisdag, november 13, 2007
En fördom mindre
Alla har vi fördomar.
Och sina fördomar ska man vårda ömt.
Annars finns risken att man glömmer bort att man har dem.
Det var ingenting annat än en fördom som gjorde att jag absolut inte ville lyssna på Caroline af Ugglas svenska versioner av Janis Joplins hits.
Janis dog redan 1970, bara 27 år gammal, men hann ändå med sin speciella röst och stil bygga upp en stor beundrarskara. Jag ingick i den gruppen. Den dagen nyheten om hennes dödsfall kom visade det sig att jag var den enda på jobbet som visste vem hon var, vilket jag tyckte var lite chockartat, men som jag senare insett berodde på att jag naturligtvis var yngre än alla de andra.
”Pearl” heter det album som innehåller Joplins pärlor. Vinylplattan tror jag att jag slet ut, nu har jag den naturligtvis på cd.
”Joplin på svenska” heter Caroline af Ugglas skiva, och jag kom att lyssna på den mer eller mindre oavsiktligt nyligen.
Döm om min förvåning när jag bara störtgillar det jag hör.
Caroline har själv skrivit de svenska texterna, som är väldigt bra – och ligger mycket nära originalen. Hon sjunger med hjärtat, och jag vrålar med, vilket jag tror är ok för Caroline som leder kör med människor som inte kan sjunga.
”From the coalmines of Kentucky to the Californa sun” ylar jag, för den svenska texten till Kris Kristofferssons underbara ”Me and Bobby McGee” har jag inte hunnit lära mig än.
Men det gör jag snart.
För den här skivan kommer att snurra många varv i min närhet. En Joplin Revival, liksom, tack vare en modig svensk musikmänniska.
Och jag har blivit av med en fördom.
Copyright Klimakteriehäxan
Och sina fördomar ska man vårda ömt.
Annars finns risken att man glömmer bort att man har dem.
Det var ingenting annat än en fördom som gjorde att jag absolut inte ville lyssna på Caroline af Ugglas svenska versioner av Janis Joplins hits.
Janis dog redan 1970, bara 27 år gammal, men hann ändå med sin speciella röst och stil bygga upp en stor beundrarskara. Jag ingick i den gruppen. Den dagen nyheten om hennes dödsfall kom visade det sig att jag var den enda på jobbet som visste vem hon var, vilket jag tyckte var lite chockartat, men som jag senare insett berodde på att jag naturligtvis var yngre än alla de andra.
”Pearl” heter det album som innehåller Joplins pärlor. Vinylplattan tror jag att jag slet ut, nu har jag den naturligtvis på cd.
”Joplin på svenska” heter Caroline af Ugglas skiva, och jag kom att lyssna på den mer eller mindre oavsiktligt nyligen.
Döm om min förvåning när jag bara störtgillar det jag hör.
Caroline har själv skrivit de svenska texterna, som är väldigt bra – och ligger mycket nära originalen. Hon sjunger med hjärtat, och jag vrålar med, vilket jag tror är ok för Caroline som leder kör med människor som inte kan sjunga.
”From the coalmines of Kentucky to the Californa sun” ylar jag, för den svenska texten till Kris Kristofferssons underbara ”Me and Bobby McGee” har jag inte hunnit lära mig än.
Men det gör jag snart.
För den här skivan kommer att snurra många varv i min närhet. En Joplin Revival, liksom, tack vare en modig svensk musikmänniska.
Och jag har blivit av med en fördom.
Copyright Klimakteriehäxan
Idag tisdag
Nu har jag hamnat rätt i veckan: i dag ÄR det tisdag.
Och tisdagstemat som är påbjudet handlar om hur det ser ut runt om i Sverige just idag, utomhus. Så här, till exempel!
Bilderna tagna med ungefär en kvarts mellanrum...
Copyright Klimakteriehäxan
Och tisdagstemat som är påbjudet handlar om hur det ser ut runt om i Sverige just idag, utomhus. Så här, till exempel!
Bilderna tagna med ungefär en kvarts mellanrum...Copyright Klimakteriehäxan
måndag, november 12, 2007
Tänd ett ljus!
Veckans tisdagstema är EN eller ETT.Hade velat plåta EN vacker EN jag såg, men det gick förstås inte att stanna just där och då. Men håll med om att det hade varit att slå två flugor i en smäll!
I stället bjuder jag nu på ETT ENda tänt ljus.
Kan behövas EN svart kväll som denna, nollgradigt utanför fönstrETT och lite allmänt huttrigt.
Nu ska jag packa upp EN väska.
I morgon är EN ny dag, EN arbetsdag.
UPPDATERING
Hoppsan! Det är ju NU det är tisdag! Jag hade ingen ordning på dagarna. Var helt enkelt ute en hel vecka för sent med ovanstående. Men ett litet ljus kan ju bara vara av godo, så det får stå kvar.
Dagens tisdagstema är det aktuella läget utomhus.
Men vet inte om jag klarar av att plåta snöflingor som går på tvärsen... vi får väl se hur det går.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, november 05, 2007
En ledig vecka
Nu tar jag lite höstlov i alla fall. Kommande vecka är ledig och blir garanterat obloggad – jag kan bara hoppas att någon saknar mig, åtminstone lite… Fars Dag infaller medan jag är borta. Den kan man läsa om här.
Medan jag ändå håller på slår jag till och bjuder Far på en tårta, av den garanterat kalorifria typen.
Och nya knoppar på novemberkaktusen, denna tids blomma nummer ett, slår hela tiden ut – både här och här.
Copyright Klimakteriehäxan
Väninnan i Utlandet
Jag har nämnt henne här på bloggen förut, kvinnan jag kallar Väninnan i Utlandet.
Vi har blivit varandras surrogatväninnor på äldre dar, kan man säga. Från början var det nämligen hennes lillasyster som jag lärde känna. Hon var min arbetskamrat, en kollega som kom att bli en synnerligen viktig och underbar kompis. Visst sågs vi, jag och ViU också, men mest i hast och utan att etablera några band.
Det var syrran och jag som busade ihop, som drog iväg till Gambia, som broderade korsstygn ikapp och gick direkt till jobbet från partyt – fast vi tog vägen via ett morgondopp i närmsta swimmingpool som precis hann öppna. Vi handlade kläder på Smuggler och Gul&Blå, vi tog långa luncher i solen, vi pulsade i snön i Dalarna, vi lyssnade på musik, vi sjöng i stämmor. Jo, vi hann faktiskt jobba också!
Båda tjejerna var modiga typer, äventyrslystna. De gav sig ut i världen, fann var sin karl värd namnet och gifte sig med dem. I åratal har systrarna levt utomlands, men ändå alltid flaggat svenskt – vårdat språket, underhållit kontakter, läst svenska böcker, hållit på traditioner som adventsljusstake och midsommarsill. Telefonräkningarna var oftast höga, eftersom de ringde varandra stup i kvarten.
En liten del av den där telefonräkningen berodde på samtal till mig också. Men allra mest skrev vi brev, långa, öppenhjärtiga, om allt möjligt. Och så sågs vi, även om det inte blev ofta. Fast vi lärde känna varandras familjer, vi kunde bo hos varandra under besöken. Det märkliga var att när vi väl stod öga mot öga märkte vi aldrig att vi inte setts på länge, vi bara fortsatte som om ingenting hänt.
Men när cancerspöket inte gick att hålla i schack längre och min kompis tvingades ge upp hittade vi på något vis varandra, hennes storasyrra och jag.
Lite märkligt är det, för deras röster är varandra väldigt lika, deras skratt påminner starkt om varandra, deras sätt att uttrycka sig likaså. Fast så blir det väl när man växer upp tillsammans, tätt ihop, i en bestämd miljö, som i deras fall gick under namnet Södertälje.
När ena halvan i ett sådant par plötsligt försvinner blir saknaden naturligtvis enorm. Ingen att ringa till, ingen att fnissa med, ingen att minnas de där speciella sakerna med. Syskonbarn i all ära, men de tillhör ju nästa generation, saknar perspektivet bakåt, kommer aldrig att lära känna Södertälje eller Stockholm heller, för den delen.
Nu har än en gång det där spöket dykt upp, hemma hos Väninnan i Utlandet. Det är den andra halvan i det par hon levt i som gift i över 30 år som drabbats. Hennes livs kärlek.
Samma spöke igen och igen. Jag törs snart inte tänka på hur många bekanta, släktingar, vänner och kollegor som dukat under i cancer. Antalet är skrämmande, historierna snarlika.
Det är samma kampanda, samma mod. Men vi som (hittills) egentligen bara kan se på från håll, vi grips varje gång av en annan sorts förtvivlan. Den att inga ord finns som tröstar, inga knep finns som lindrar, ingen vila som hejdar tröttheten, inga ljusglimtar som tar fram leendet och skrattet.
Bara kampen mot spöket återstår.
Det enda vi vid ringside har att komma med, det är egentligen våra tankar. Och en förhoppning om att de närmast drabbade någon gång, i något ögonblick, kan fånga en solkatt i en skärva.
Så tänker jag på Väninnan i Utlandet. Som kämpar på.
Copyright Klimakteriehäxan
Vi har blivit varandras surrogatväninnor på äldre dar, kan man säga. Från början var det nämligen hennes lillasyster som jag lärde känna. Hon var min arbetskamrat, en kollega som kom att bli en synnerligen viktig och underbar kompis. Visst sågs vi, jag och ViU också, men mest i hast och utan att etablera några band.
Det var syrran och jag som busade ihop, som drog iväg till Gambia, som broderade korsstygn ikapp och gick direkt till jobbet från partyt – fast vi tog vägen via ett morgondopp i närmsta swimmingpool som precis hann öppna. Vi handlade kläder på Smuggler och Gul&Blå, vi tog långa luncher i solen, vi pulsade i snön i Dalarna, vi lyssnade på musik, vi sjöng i stämmor. Jo, vi hann faktiskt jobba också!
Båda tjejerna var modiga typer, äventyrslystna. De gav sig ut i världen, fann var sin karl värd namnet och gifte sig med dem. I åratal har systrarna levt utomlands, men ändå alltid flaggat svenskt – vårdat språket, underhållit kontakter, läst svenska böcker, hållit på traditioner som adventsljusstake och midsommarsill. Telefonräkningarna var oftast höga, eftersom de ringde varandra stup i kvarten.
En liten del av den där telefonräkningen berodde på samtal till mig också. Men allra mest skrev vi brev, långa, öppenhjärtiga, om allt möjligt. Och så sågs vi, även om det inte blev ofta. Fast vi lärde känna varandras familjer, vi kunde bo hos varandra under besöken. Det märkliga var att när vi väl stod öga mot öga märkte vi aldrig att vi inte setts på länge, vi bara fortsatte som om ingenting hänt.
Men när cancerspöket inte gick att hålla i schack längre och min kompis tvingades ge upp hittade vi på något vis varandra, hennes storasyrra och jag.
Lite märkligt är det, för deras röster är varandra väldigt lika, deras skratt påminner starkt om varandra, deras sätt att uttrycka sig likaså. Fast så blir det väl när man växer upp tillsammans, tätt ihop, i en bestämd miljö, som i deras fall gick under namnet Södertälje.
När ena halvan i ett sådant par plötsligt försvinner blir saknaden naturligtvis enorm. Ingen att ringa till, ingen att fnissa med, ingen att minnas de där speciella sakerna med. Syskonbarn i all ära, men de tillhör ju nästa generation, saknar perspektivet bakåt, kommer aldrig att lära känna Södertälje eller Stockholm heller, för den delen.
Nu har än en gång det där spöket dykt upp, hemma hos Väninnan i Utlandet. Det är den andra halvan i det par hon levt i som gift i över 30 år som drabbats. Hennes livs kärlek.
Samma spöke igen och igen. Jag törs snart inte tänka på hur många bekanta, släktingar, vänner och kollegor som dukat under i cancer. Antalet är skrämmande, historierna snarlika.
Det är samma kampanda, samma mod. Men vi som (hittills) egentligen bara kan se på från håll, vi grips varje gång av en annan sorts förtvivlan. Den att inga ord finns som tröstar, inga knep finns som lindrar, ingen vila som hejdar tröttheten, inga ljusglimtar som tar fram leendet och skrattet.
Bara kampen mot spöket återstår.
Det enda vi vid ringside har att komma med, det är egentligen våra tankar. Och en förhoppning om att de närmast drabbade någon gång, i något ögonblick, kan fånga en solkatt i en skärva.
Så tänker jag på Väninnan i Utlandet. Som kämpar på.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 04, 2007
En medfödd och obotlig åkomma
Ni känner till det gamla talesättet, att av barn och dårar får man veta sanningen.
Vi hade besök av ett barn på jobbet nyligen, en skarpögd femåring med alla tentaklerna ute.
Plötsligt kommer en kvinnlig kollega i 40-årsåldern förbi.
Barnet tittar och säger så med klar och tydlig röst:
-Har du en bebis i magen?
Den tilltalade fräser ett kort ”nej” och försvinner snabbt som en oljad blixt, säkerligen inom sig förbannande det där extra glaset vin, gräddsåsen och glassen som så lätt slinker ner för att för evigt fastna någonstans i midjetrakten.
Sedan är det ändå så, att den där sortens konstateranden, hur sanna de än må vara, är lite lättare att tolerera när de kommer från ett barn.
Men vi är några som har den där sjukan även i vuxen ålder. ”Klavertramp” är en alldeles för snäll översättning på det som på engelska heter ”foot-in-the-mouth-disease” och förklarar precis vad det handlar om.
Sjukan är obotlig. Jag vet, jag har den. Och den slår till utan förvarning, attackerna låter sig aldrig hejdas.
Ta till exempel den där middagen för många år sedan… ja, jag blir fortfarande rosa om kinderna när jag tänker på den…
Jag var yngst i församlingen och vid bordet diskuterades plötsligt en relation av äktenskapsliknande slag mellan två personer vi alla kände.
Då hör jag mig själv, lika tydligt och klart som femåringen nyss, slå fast att tjejen måste ju vara rätt så tokig för att slå sig ihop med en sådan gammal gubbe.
Det var bara det att samtliga närvarande herrar var äldre än den där gubben det handlade om, och åtminstone en av dem hade en synnerligen ung hustru.
Eller ta den där hissresan upp från lobbyn i det stora hotellet långt bort i världen. Jag och min svenske vän kliver in, efter oss kommer ett annat par: en medelålders man i konservativ utstyrsel, alltså kostym, skjorta och slips. Med sig har han en klart yngre kvinna. Hon är klädd i illgrönt, är urringad ner till midjan, där ett glitterskärp sitter åtsnört, kjolen är miniminikort, klackarna skyhöga och make upen minst sagt kompakt. Den matchas av dinglande strass lite här och där.
Jag studerar tjejen och vet genast hur det ligger till: hon har smugglats förbi receptionen.
Till saken hör också att min vän alltid varit uppriktigt och gediget road av att umgås med damer, ofta, mycket, och av alla de sorter.
När vi åkt några våningar under tystnad öppnar jag min stora trut. Säger med en menande blick:
-Den du, den kom du allt tvåa på. För inte skulle du sagt nej, du heller?
Till svar får jag bara ett underligt ”hrmpf”, som inte går att tolka. Som genom ett mirakel säger jag inget mer.
Då stannar hissen och paret går ut.
Mannen vänder sig om i dörren och säger på klockrenaste svenska:
-Ja gonatt då!
Kvinnan stämmer in med ett ”gonatt” och dörren stängs.
-Vad i h-e, väser jag till den jag dittills betraktat som min kompis, visste du att dom var svenskar? Du kunde väl för alla småjävlars skull hejdat mej?
Han bedyrade sin oskuld, och skadan var ju redan skedd. Den ledde till att jag inte fick någon hotellfrukost under resten av besöket, eftersom jag inte kunde riskera att stöta ihop med det där paret igen.
Men foot-in-the-mouth-sjukan är väldigt spridd. Ofta drabbar den skoningslöst. Jag stötte nyligen ihop med två systrar, båda 50+. Det är bara det att alla tror att den ett år äldre storasystern är den andras mamma. Lagom kul.
Och det där med att på felaktiga grunder gratulera folk till en kommande lycklig tilldragelse, det kan ju vara helt knäckande, eftersom sanningen kan vara att kvinnan i fråga inget hellre önskar än att påståendet vore sant.
Går inte sådana här klavertramp att släta över då?
Nej, man ska inte ens försöka. Det är hopplöst. Foot-in-the-mouth är ingen bacill som kan medicineras bort, det är en virusåkomma, oftast medfödd, och mot sådana har farmakologerna som bekant inte mycket att erbjuda. Det är obotligt.
Om man försöker kan det gå som när ett annat barn pekar i en folksamling och med hög röst frågar:
-Mamma, visst ska den tanten ha barn snart?
-Nej lilla hjärtat, inte alls, svarar mamman.
Och hade hon slutat där hade väl allt varit gott och väl. Men hon gör ett litet klargörande tillägg:
-Om man är gravid är man tjock högre upp och inte så där långt ner.
Foot-in-the-mouth-sjukan.
Medfödd. Obotlig.
Copyright Klimakteriehäxan
Vi hade besök av ett barn på jobbet nyligen, en skarpögd femåring med alla tentaklerna ute.
Plötsligt kommer en kvinnlig kollega i 40-årsåldern förbi.
Barnet tittar och säger så med klar och tydlig röst:
-Har du en bebis i magen?
Den tilltalade fräser ett kort ”nej” och försvinner snabbt som en oljad blixt, säkerligen inom sig förbannande det där extra glaset vin, gräddsåsen och glassen som så lätt slinker ner för att för evigt fastna någonstans i midjetrakten.
Sedan är det ändå så, att den där sortens konstateranden, hur sanna de än må vara, är lite lättare att tolerera när de kommer från ett barn.
Men vi är några som har den där sjukan även i vuxen ålder. ”Klavertramp” är en alldeles för snäll översättning på det som på engelska heter ”foot-in-the-mouth-disease” och förklarar precis vad det handlar om.
Sjukan är obotlig. Jag vet, jag har den. Och den slår till utan förvarning, attackerna låter sig aldrig hejdas.
Ta till exempel den där middagen för många år sedan… ja, jag blir fortfarande rosa om kinderna när jag tänker på den…
Jag var yngst i församlingen och vid bordet diskuterades plötsligt en relation av äktenskapsliknande slag mellan två personer vi alla kände.
Då hör jag mig själv, lika tydligt och klart som femåringen nyss, slå fast att tjejen måste ju vara rätt så tokig för att slå sig ihop med en sådan gammal gubbe.
Det var bara det att samtliga närvarande herrar var äldre än den där gubben det handlade om, och åtminstone en av dem hade en synnerligen ung hustru.
Eller ta den där hissresan upp från lobbyn i det stora hotellet långt bort i världen. Jag och min svenske vän kliver in, efter oss kommer ett annat par: en medelålders man i konservativ utstyrsel, alltså kostym, skjorta och slips. Med sig har han en klart yngre kvinna. Hon är klädd i illgrönt, är urringad ner till midjan, där ett glitterskärp sitter åtsnört, kjolen är miniminikort, klackarna skyhöga och make upen minst sagt kompakt. Den matchas av dinglande strass lite här och där.
Jag studerar tjejen och vet genast hur det ligger till: hon har smugglats förbi receptionen.
Till saken hör också att min vän alltid varit uppriktigt och gediget road av att umgås med damer, ofta, mycket, och av alla de sorter.
När vi åkt några våningar under tystnad öppnar jag min stora trut. Säger med en menande blick:
-Den du, den kom du allt tvåa på. För inte skulle du sagt nej, du heller?
Till svar får jag bara ett underligt ”hrmpf”, som inte går att tolka. Som genom ett mirakel säger jag inget mer.
Då stannar hissen och paret går ut.
Mannen vänder sig om i dörren och säger på klockrenaste svenska:
-Ja gonatt då!
Kvinnan stämmer in med ett ”gonatt” och dörren stängs.
-Vad i h-e, väser jag till den jag dittills betraktat som min kompis, visste du att dom var svenskar? Du kunde väl för alla småjävlars skull hejdat mej?
Han bedyrade sin oskuld, och skadan var ju redan skedd. Den ledde till att jag inte fick någon hotellfrukost under resten av besöket, eftersom jag inte kunde riskera att stöta ihop med det där paret igen.
Men foot-in-the-mouth-sjukan är väldigt spridd. Ofta drabbar den skoningslöst. Jag stötte nyligen ihop med två systrar, båda 50+. Det är bara det att alla tror att den ett år äldre storasystern är den andras mamma. Lagom kul.
Och det där med att på felaktiga grunder gratulera folk till en kommande lycklig tilldragelse, det kan ju vara helt knäckande, eftersom sanningen kan vara att kvinnan i fråga inget hellre önskar än att påståendet vore sant.
Går inte sådana här klavertramp att släta över då?
Nej, man ska inte ens försöka. Det är hopplöst. Foot-in-the-mouth är ingen bacill som kan medicineras bort, det är en virusåkomma, oftast medfödd, och mot sådana har farmakologerna som bekant inte mycket att erbjuda. Det är obotligt.
Om man försöker kan det gå som när ett annat barn pekar i en folksamling och med hög röst frågar:
-Mamma, visst ska den tanten ha barn snart?
-Nej lilla hjärtat, inte alls, svarar mamman.
Och hade hon slutat där hade väl allt varit gott och väl. Men hon gör ett litet klargörande tillägg:
-Om man är gravid är man tjock högre upp och inte så där långt ner.
Foot-in-the-mouth-sjukan.
Medfödd. Obotlig.
Copyright Klimakteriehäxan