Hej november!

Trädkronorna är nästan helt nakna nu, himlen grå och kvicksilvret klamrar sig förskräckt kvar strax över nollan.
Men det är inte nödvändigt att titta ut. Inte heller behöver man kolla almanackan.
Man vet ändå vilken månad det är.
Man har ju novemberkaktus!

För än en gång slår den mig med häpnad, denna lilla oansenliga krukväxt som står och ser halvdöd ut hela sommaren. Den får några vattendroppar i förbifarten någon enstaka gång, står i en vrå där den syns så lite som möjligt.

Och så plötsligt, från en dag till en annan, är de där.
Knopparna.
Ett naturens under. Hela växten är översållad med de små bulliga blomanlagen, snart kan man ana färgen – den blir blekare år från år, intressant nog.
Sista veckan i oktober sväller knopparna, ökar i omfång så att skillnaden syns från dag till dag.

När sedan blomman slår ut häpnar man varje gång.
Så vacker den är! Vilken sinnrik konstruktion! En sådan kraft den utstrålar!
Vem sa att detta är årets tristaste månad?
Den människan har ingen novemberkaktus!
Copyright Klimakteriehäxan
Tidigare rapport om mina novemberkaktusar här. Och när du ändå är i farten - läs "Minns i november" genom att klicka här!