När ett enkelt "hej" är svårt

Nihau.
Det är det enda ord jag har dristat mig till att försöka säga på kinesiska. ”Nihau” – med reservation för stavningen – betyder ”hej” eller ”goddag” och vår guide tillhåller oss att inte jama som katter utan att verkligen få det att låta rätt.

Lättare sagt än gjort: i kinesiskan finns fyra olika ”toner” som appliceras på samma ord, och vilken ton man använder avgör ordets betydelse. Kanske tror man att man säger något om vädret när man i själva verket uttalat ett riktigt fult ord eller, inte lika illa, något som omöjligt går att passa in i sammanhanget.

Vår guide har ett namn som hon på förhand vet att vi svenskar inte klarar, så för enkelhetens skull går hon under arbetsnamnet Anna.
Anna har läst svenska på universitetet i Beijing i fyra år.
Vi undrar hur hon över huvud taget kunde komma på tanken?
Jo, hon hade nog tänkt sig spanska från början, men blev avskräckt. Någon hade upplyst henne om att spanska krävde tydliga rullande ”r”, en mardröm – maldlöm – för kineser.

Så Anna valde svenska i stället. Sökte och blev antagen. Bara för att på första lektionen få höra, att ”r” skulle tränas morgon, middag och kväll, för utan ”r” skulle det aldrig bli någon svenska. Stundtals rullar hennes ”r” perfekt, men svårt är det, det märks. Nu har hon till och med besökt Sverige två gånger, och hon kommunicerar på ärans och hjältarnas språk på ett effektivt sätt, även om vi skruvar på oss ibland, delvis roade, delvis lätt plågade av kringhoppande prepositioner, de flitigt förväxlade r:en och l:en och en hel del annat i meningsbyggnadsväg som skulle föranleda feta röda bockar i en svensk skoluppsats.
Fast faktum kvarstår: det är ändå en sorts hjältedåd hon har utfört. Se på oss, vi kan ju inte ens säga ”hej” rätt på kinesiska!

Genom jobbet som turistguide i Beijing har hon också hunnit skaffa sig en hel del insikter om svenskar.
Eftersom vi gärna drar oss på mornarna när vi har semester beställer hon därför diktatoriskt väckning till oss alla. Hon påminner oss ständigt om nästa programpunkt, hon drar historia och statistik, hon ger oss ”ledigt” i ett exakt antal minuter (tletton), och hon samlar oss under fanan – en liten resebyråvimpel på hopfällbart skaft – under fältropet ”Annas klupp” (Annas grupp, alltså). Och vi har inte en chans att glömma en väska eller missa något, hon räknar oss ständigt.

Dessutom underhåller hon oss med anekdoter och incidenter från tidigare utflykter. Som berättelsen om kvinnan som packade sin väska så nitiskt, att när den hämtats hade hon inga kläder kvar på hotellrummet. Fick åka till flyget i reseledarens utlånade pyjamas och byta om vid incheckningsdisken…
Anna varnar oss för att göra om misstaget, eftersom hon konstaterat att ingen av oss skulle kunna klämma in sig i hennes sovplagg, storlek 32 ungefär.

Och så var det mannen som glömt sina skor. Anna fick gå på jakt men hittade inget – förrän hon insåg att ett par svenska 44or mer är att likna vid två fartyg. Hon lokaliserade de skeppsliknande fotbeklädnaderna och fraktade dem till dess ägare, men konstaterar att ett par riktiga båtar nog hade luktat bättre.

Jobbet medför också andra komplikationer. Som när besökarna vill veta exakt var stridsvagnen körde över studenten vid Himmelska Fridens Torg. Det får inte Anna visa oss, ursäktar sig med att hon bara var barn när det hände, att hon inte har riktig koll. Fast så småningom förstår vi att detta är inget man talar med folk om. Det skulle rent av kunna bli farligt.

Och känslan är grundmurad: vilken tur vi har, vi som inte är födda och bor i Kina. Trots det så kallade ekonomiska undret, trots potentialen, trots naturrikedomarna.
Dessutom slipper vi ju ens fundera över att försöka lära oss språket, det som vi inte klarar att säga ett enkelt "hej" på efter en veckas övning...


Copyright KLimakteriehäxan