När åskan slår till

Årets värsta åskväder är här. Det blixtrar och dundrar över stora delar av Sverige, och blixtarna påstås till råga på allt vara ovanligt kraftiga och därmed farligare. En blixt var tredje sekund i går, skriver DN. Och än verkar det inte vara riktigt slut.
Vad jag hittills sett har bara en skadats än så länge, men dock inte livsfarligt.
Han hade tur. Enorm tur.

Jag har nästan alltid varit rädd för åska.
Visst, sannolikheten att den ska slå ner just där jag befinner mig är väldigt liten. I själva verket slår blixten nästan alltid ner där ingen människa befinner sig över huvud taget, det är helt naturligt och får inga konsekvenser. Dessutom är åskledare en utomordentlig uppfinning.
Men har man växt upp på landet finns om inte åskrädsla, så i alla fall respekt där – annars är man dum.

I Barndomslandet fanns en borgarbrandkår. En brandbil, några hundra meter slang och en enkel brandstation med ett torn där larmet utlöstes för att höras över nejden. Frivilliga män som bodde i trakten ställde upp när det behövdes. Vi som bodde ganska nära brandstationen fick veta genom telefonlarm att brand uppstått. Det var en speciell telefonsignal, som spred omedelbar oro och ängslan. Pappa lyssnade på meddelandet och rusade sedan. Den av brandmännen som kom först fram satte på stora tutan, karlar i olika åldrar kom strömmande i bil, på cykel, till fots eller på traktor. De slängde sig iväg, den röda bilen signalerade hest när den drog iväg bortåt landsvägen.

Var brann det den här gången? undrade vi. Vad var det som fattat eld? Skulle någon bli av med sitt hus? Hotade elden att sprida sig? Kunde det bara handla om en liten antändning, snabbt släckt, eller skulle det bli långvarigt? Skulle stora ”riktiga” brandkåren också komma? Brann skogen? Var någon i livsfara?
Inte förrän alla frågorna fått svar och brandbilen tyst krupit in i sitt bo återställdes lugnet. Men om det hade varit en brand av det värre slaget var det svårare än vanligt att somna på kvällen. Skulle det åska mera? Skulle det börja brinna hos oss nästa gång?

Det fanns vissa spelregler att hålla sig till. Dra ur alla kontakter, stäng fönstren. Bada inte i sjön när de svarta molnen börjar ladda ur sig. Sök inte skydd för regnet under det där stora trädet, vars krona kunde tjäna som paraply. Blev det riktigt illa kunde man sätta sig i bilen tills det värsta var över. Hände det på natten gick mamma alltid upp ur sängen, som en kombination av skyddsängel och nattvakt.

Samtidigt tror jag att de där säkerhetsåtgärderna, hur vettiga de än må ha varit, hjälpte till att skrämma upp oss barn. Och ibland var det nära: en stor björk bara tio meter från husknuten klövs. Lokalen där min pappa jobbade tog eld, men kunde släckas snabbt. En så kallad ”kulblixt” lär han ha sett komma in genom ett nyckelhål för att bara försvinna – skröna eller sanning, jag vet inte så noga, men jag glömmer det inte, hur otäckt det lät.

På senare år har jag fått en mer avspänt förhållande till Tor och hans hammarslag. Man får det som stadsbo. Minns hur jag väcktes ur min djupaste sömn för några år sedan av att det blev alldeles ljust i sovrummet. Blixt efter blixt korsade himlen, men jag befann mig i min lägenhet mitt i staden och kände mig helt trygg: det skulle inte slå ner i husen, det skulle fångas upp av åskledarna. Skådespelet var fantastiskt.

Men så snart jag är tillbaka i Barndomslandet och ser molnen bli allt mörkare och hör meteorologerna tala om åska är obehagskänslan tillbaka. Borgarbrandkåren lär finnas fortfarande. Fast det känns inte riktigt som om det räcker.
Tänk om blixten slår ner hos oss nästa gång?

Copyright Klimakteriehäxan