Svensk sommar - och alla djuren

Vi som träget knegar vidare trots att månaden heter juli, vi har naturligtvis alla de vanliga samtalsämnena över lunchen eller i fikapausen.
Men just så här års blir det ändå, alltid, ett ämne som dyker upp och blir dominerande.
Första frågan är:
-Och när har du semester då?
För att snabbt följas upp med:
-Vad ska du göra?
Svaren varierar, förstås.
Fast förvånande många svarar att de ska vara kvar i Sverige.

Någon ska dra till fjälls. Där finns ren luft och massor med blommor, porlande bäckar – helt enkelt naturupplevelser utan begränsning. Triangiaköket kommer fram och aldrig smakar kaffet bättre, till och med frystorkad mat går bra. Dessutom ingen trängsel. En fjällvandrare kan långa stunder få känna sig som en riktig upptäcktsresande, en modern Linné.
-Jahaja, Norrland, du menar att du ska mata myggen, säger den som ska till Västkusten.
-Du menar för att simma bland brännmaneterna? kvittrar den glatt som inte vill bli svaret skyldig.

Västkusten var min barndoms sommarparadis. Dofterna, maten, båtturerna, klättringen upp till någon fyr.
De kala grå klipporna som mötte det riktigt salta vattnet, sol och nyfiskad torsk som skivade sig läckert när man lyfte upp den ur stekpannan. Eller alldeles färskrökt makrill, vars aptitretande doft fick slåss mot den kokosluktande solkrämen. Blåstången kunde man få att smälla mellan fingrarna, på bryggan låg vi platt på mage och drog upp krabbor som inte förstod bättre än att klamra sig fast vid ett försåtligt bete på ett simpelt snöre.

Maneter? Jo för all del. Ruskigt långa bränntrådar kan de ha, de når en även när man tror sig ha själva geleklumpskroppen på tryggt avstånd. Det svider rejält. Men maneterna stannar inte för evigt, de styrs åtminstone delvis av vind och strömmar – och så är det fritt fram att hoppa i igen.

En tredje kollega är stolt och nybliven ägare till ett fritidshus på en Mälarö.
Böljande landskap, intensiv grönska, eget trädgårdsland, civilisationen inom bekvämt räckhåll och dräglig badtemperatur i viken. Kanske en roddbåt, rent av med en liten aktersnurra
-Du är väl vaccinerad? frågar någon med skrämt uttryck.
Fästingarna finns där, i gräs och buskar. De följer med husdjuren. de ramlar innanför kragen, de kravlar upp från skorna långt upp på benen.

En man har just hyrt en fin stuga i Stockholms skärgård.
Varje kväll sitter han på altanen och vinkar åt Finlands-färjorna innan han går in i köket och steker den pinfärska strömmingen som får sällskap av en immig öl.
En hel kasse med deckare har han med sig, men tar ändå gärna emot fler förslag på lämplig semesterlitteratur.
-Det är fördelen med att hyra, säger han belåtet.
-Inte en massa att snickra och måla. Man kör ett varv med gräsklipparen, och får sitt motionsbehov fyllt på köpet.
Fästingarna då? Jo, de finns. Men värre är bromsarna som egentligen umgås mest med korna som betar strax intill. Resultatet av deras attacker blir bett som kliar intensivt, ibland i flera veckor.

Sist i raden av semesterbeskrivningar berättar en kvinna, att hon varje sommar reser till sina gamla föräldrar för att sköta sådant de inte längre orkar. Gräs, häckar, rabatter, bärbuskar, potatisland. Och eftersom hon är av den sort som fötts med gröna fingrar borde hon vara nöjd. Men nu suckar hon.
-Mördarsniglarna, säger hon.
-Hur äckliga som helst. Och man ska klippa av dem på mitten. Ännu äckligare. Dessutom vinner de i längden kampen om trädgården, det är nästan hopplöst.

Alla tittar på varandra. Den där svenska sommaren har sin tjusning, men förvisso också sina negativa sidor.
Mygg, maneter, fästingar, mördarsniglar. Då har ändå ingen nämnt rådjuren som älskar mödosamt planterade växter i rabatterna. Eller getingarna.
-Sverige, Sverige, fosterland, säger en när vi bryter upp.
Det blir skratt.
Och ett ”ha det så bra på semestern!” till den som just gör sin sista arbetsdag på ett tag.
Själv tänker jag ta mig till Norrland så småningom.
Men jag väntar tills myggen ätit sig mätta på andra sörlänningar.

Copyright Klimakteriehäxan