Nygifta

En vecka har gått sedan bröllopsklockorna klingade. Jag har inte fått bort bilden på de nygifta från näthinnen.
Bruden var som seden kräver klädd i vitt och hade en bukett med röda rosor.
Brudgummen såg prydlig ut i mörk kostym och log stolt vid hennes sida.
Klockan 13 uttalade prästen de magiska orden, hon och han sa JA och de tu blev ett.
Lyckan måste ha varit fullkomlig.

”Inför Gud den allsmäktige och i denna församlings närvaro” brukar det heta när prästen ställer den där, för de allra flesta, mycket viktiga och rent av livsavgörande frågan. Hur pass närvarande Gud var lär vi aldrig få veta, men församlingen är kartlagd.
I det här fallet bestod den av fem personer ur släkten, medan sex i sammanhanget mycket viktiga människor saknades.
De sex är minderåriga barn, söner och döttrar till Helge Fossmo, 35, två gånger änkling, och hans nya hustru, en 30-årig skånska vars identitet åtminstone hittills inte röjts.

Hela Aftonbladets förstasida upptogs av den där bröllopsbilden för en vecka sedan. Bruden hade fått ansiktet utsuddat, men de övriga detaljerna fanns där.
Jag undrar hur många som i likhet med mig frågar sig hur det går till.
Vad händer inne i en ung kvinnas huvud när hon börjar skriva brev till en man som har ett så uppenbart tvivelaktigt förflutet? En man som lurat, ljugit, hotat och fått sin älskarinna att mörda frun? Som inte kunnat frias från misstanken att han dessutom bragte sin första hustru om livet? En man som rimligen ska tillbringa åratal framåt bakom galler?

Visst, det finns rader av fall som är kända. Fall där unga, vackra, intelligenta, välutbildade tjejer valt att slå sig ihop med galningar, grova brottslingar, erkända psykopater.
Men om man redan har tre små barn? Hur kan man då ge livstidsfången Helge Fossmo rollen som deras plastpappa?
Hur kan man ens förklara för de där ungarna varför deras styvfar aldrig kommer ut och leker?
Hur kan man planera sin framtid så att samlivet med maken ska äga rum en natt i taget i Kumla-fängelsets besöksrum?

Bröllopsnatten tillbringades just där. Sedan åkte väl bruden hem, med rosiga kinder, och tog hand om sina barn, får man anta.
Egentligen tycker jag synd om henne. Även om hon har sig själv att skylla.
Men allra mest tycker jag synd om de där ungarna.

Copyright Klimakteriehäxan