Bloggfritt

Semestertider stundar, så ock för Klimakteriehäxan.
Jag lämnar staden och nätet och datorn och går in i en bloggfri period. Den kommer att vara högst några veckor, men om du skulle få abstinensbesvär :-)) kanske du vill botanisera i mitt arkiv.

Forutom de tio senaste texterna vars rubriker du ser till vanster finns detta att välja på, högt och lågt, stort och smått, med start i december:

Välkommen till Klimakteriehäxan!
Jag gör det igen
Maktdemonstration
Lysande, Liza!
Flickan med de röda skorna
En vit vägg är en vacker vägg
Anybody here who speaks English?
Glamourfeminist
Sova över – en tonårsmoders bekymmer
Ta flyget, Jamie!
Oss väskryckare emellan
Om klackar och sippor
Kärleksbrev till JO Waldner
Nu handlar det faktiskt om gummistövlar
Fifteen smiles for females
Maskros – värd att älska!
Min son ser ner på mig
Zäta är död – och jag en idol fattigare
Träaktiga karlar…
Diskmaskinsfascism
Livet efter tsunamin
Trängselbil, tack
Hick hick hurra
Förnedrande?
Zappade guldkorn (in English, too!)
En grön gåva – men inte för alla
Djurlikt
Oss (bok)bloggare emellan
Mors, dag!
Detta vill du inte läsa
Vårrusig
Mitt i nian - och sen sudoku
I bröllopstankar
En bra(k)nyhet?
Ett smycke för mycket
Ömsom vin och ömsom vatten
Krukbruk

Färja med Jansson

Konferens.
Finlandsbåt.
Obetydligt högre vågor på sjön än på vårt gamla parkettgolv hemma.
Fantastisk solnedgång. Varmt.
Mycket folk.
Trångt i tax free, tre flaskor hyfsat vin för 150 kronor.
Men framför allt: mycket mat. Alldeles för mycket mat.
Vid vårt bord förekom vad som skulle kunna betecknas som tävling i att äta mest löjrom.
Jo, det är klart att jag deltog – oklart dock om jag vann, trots en allvarlig satsning.

Att äta smörgåsbord är en konst som jag inte behärskar. Rena turen att det inte händer så
ofta. Men jag har en teori för att strategiskt anfalla läckerheterna: ta inget bröd, ingen potatis. Och inte heller någon lax, den fixar man så bra hemma, till bra pris dessutom. Ingen sill, det är för billigt och man blir bara törstig.
Färska räkor är bra: både urgott och åtminstone halvdyrt. Samt kalorisnålt.
Så långt är allt gott och väl.

Men sedan kommer man till varmrätterna och där står – alltid! – Janssons frestelse. Som jag – alltid! –måste ta av, eftersom en god Jansson är underbar.
Nu är det tyvärr så att de flesta Jansson som finns på buffébord ÄR goda. Alltså blir frestelsen oemotståndlig: jag tar för mycket av Jansson, som både är fet och stinn av potatis.
Övriga huvudrätter kan man smaka på, men de flesta kan man såväl ha som mista.
Osten är god men för mycket och faktiskt möjlig att hoppa över.
Eftersom man måste räcka till även för efterrätterna: chokladmoussen, fruktsalladen, tårtan, tiramisun och alla de andra variationerna.
Resultat: man blir åt skogen för mätt.
Det går inte att skylla allt på Jansson.
Ögat orkar mer än magen, men det är ändå förvånansvärt hur mycket magen accepterar.

Till sist vaknar samvetet, smörgårdsbordssamvetet.
Men då är det redan för sent.
Nästa buffé inträffar vid frukostdags och det blir inte samma visa, men bra likt. Som tur är serveras då aldrig Jansson. Men löjrom, absolut!
För säkerhets skull: jodå, vi konferensade också. Mellan målen.

Copyright Klimakteriehäxan

När d.y. blir d.ä.

"D. y." står det efter en och annan gubbe i historieböckerna.
Och efter andra står det ”d.ä.”.
Vilket betyder ”den yngre” respektive ”den äldre”.
Inte för att jag är på väg in i historieböckerna precis – men jag tvingas inse att jag är på väg att byta mitt ”y” mot ett ”ä”.
Det är inte alldeles problemfritt.

Förr i världen var jag ofta yngst. Yngst i klassen, yngst på jobbet, yngst på kalaset. Ett handikapp? Nej, inte nödvändigtvis, ibland snarare en fördel. Yngst-stämpeln tillät ett och annat: tycka tvärt emot, bryta mönster, vara lite kaxig.
Och skulle man ändå komma fram till att det handlade om ett handikapp, så är det i alla fall definitivt ett som går över.
Det har mitt gjort.

Vilket framstår i blixtbelysning här och nu, när jag just fått en inbjudan till ett 60-årskalas.
Det blir säkert jättetrevligt, med god mat, mycket vin, musik, glada människor i alla möjliga åldrar, storlekar och kulörer.
Men det besvärliga med detta är ju att hon, min kompis, festföremålet, blir så himla gammal!
Besvärligt därför att jag inser att innan jag hinner blinka är jag där själv. På väg i raketfart.
För hur man än försöker gör det ingen skillnad: man blir äldre. Och alternativet är värre – var det Oscar Wilde som sa det först?

Inte borde det vara så mycket att orda om. Ingen man känner blir yngre. En del som åldras blir inte bara klokare, de blir rent av snyggare också. Gladare, lugnare. De får nya jobb, nya kontakter, nya framgångar, ny trygghet. Plus en och annan rynka, visst. Bara att acceptera, var så god!
Jag undrar bara hur länge man ska vänta på att det där accepterande stadiet ska inträda. Inuti är i alla fall jag fortfarande både ung och smal, även om jag erkänner ett visst släktskap med den där människan jag möter i spegeln, hon som vare sig jag vill det eller ej blir alltmer lik min mamma…

Medan jag väntar ska jag försöka komma på en skojig present, en som passar en ung och glad 60-åring, för födelsedagsbarnet är av den typen.
Så än är det inte dags att mata duvorna. Inte för en 60-åring av 2005 års modell.
Som tur är.
Vid närmare eftertanke kan man kanske satsa på att behålla ”d.y.” ett tag till?

Copyright Klimakteriehäxan

Sol och ljus - och ljud!

Äntligen!
Äntligen en ledig dag när vädret är sommar. Sol, lagom fläktande vind, varmt, härligt.
Ut på stadens gräsmatta, för dagen oklippt och därför full av vitklöver och en och annan humla.
Packningen är snabbt klar: solkräm, brassestol, handduk, vattenflaska, bok, solglasögon.
Men ligger jag och läser får jag ont i nacken rätt snart. Och om jag sitter och läser hamnar ju ansiktet i skugga.

Alltså fattas en sak i packningen som varje soldyrkande sommarsvensk borde ha: en hörbok med uppspelningsmaskin. Inget går faktiskt upp mot att lyssna på en bra röst som läser för en.
Jovisst är kassett- och cd-upplagorna av böcker dyra att köpa – men de är gratis på biblioteket.
Och det är en annan upplevelse man får, en upplevelse som inte alls ska vara reserverad för folk med synproblem eller lässvårigheter.

Jag har rader med favoriter: ”Harens år” av Arto Paasilinna, läst av Tomas Laustiola så att det i mina öron låter helt rätt, samma sak gäller ”Den ljuva giftkokerskan”. Jolos ”De tre från Haparanda” är som bra teater. Håkan Nesser läser själv och tillför en dimension till sina texter – ”Piccadilly Circus ligger inte i Kumla” eller ”Fallet G”, till exempel. Krister Henriksson har läst in klassiker som Albert Camus ”Främlingen”, olidligt dramatiskt trots att Krister H säger ”handla om” när han menar ”handlade om”, ett oskick som retar mitt öra. Monica Zetterlunds ”Hågkomster ur ett dåligt minne” hade behövt en liten regissör men det är bra ändå, hennes leende hörs. Via Marit Paulsens ”Natten är min egen” tror jag mig ha lärt hur man förlöser en tacka. Nyss trollbands jag av Björn Larssons ”Drömmar vid havet”, ett fenomenalt romanbygge. Man kan hålla på så här, utgivningen ökar i omfattning och nu kommer inte sällan hörboksversionen samtidigt som förstaupplagan.
Men redan i klassikerhyllan finns så många godbitar att man kan klara sig länge. Somliga är stämplade som ”barn och ungdom” men låt inte det lura dig! Helge Skoog tar ”Ture Sventon” till nya höjder. Allan Edwalls version av ”Nalle Puh” håller för alla mellan 4 och 100 år, tiddelipom. Och när Toivo Pawlo tolkar ”Loranga, Masarin och Dartanjang” av Barbro Lindgren blir varje lyssnare glad.
Sedan finns boken som varje svensk borde höra minst en gång under sin livstid, obligatoriskt och utan undantag: ”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult”. Astrid Lindgren läser själv historien om sina föräldrar och deras kärlek i Småland kring skiftet från 1800-tal till 1900-tal. Det är varmt, det är stort, det är oförglömligt.
Det är sådant som ytterligare kan förgylla en riktigt ljus och solig sommardag.
Lite mera ljud, tack!

Copyright Klimakteriehäxan

Hur fredligt är Hultsfred?

I går spelade Mando Diao.
Sonen är på plats och låg i startgroparna.
-Gillar du dom?
-Nä inte egentligen, men jag har ju betalat!
Det är festival i Hultsfred.

Så länge jag haft något att säga till om har jag tvärvägrat. Har haft bilden helt klar:
livsfarlig trängsel, fylleri bakom varje tallrot, lera, iskalla regnskurar, slagsmål, överfallsrisk, ficktjuvar – inget saknas i min bild. Och jag har fått den bekräftad av folk som varit där. Fast ingen tonåring jag känner skulle någonsin vidgå problemen, utom möjligen leran och regnet.

I år är det utsålt, och så vitt jag begriper trängre än någonsin. Men sonen är myndig, inte helt ovan vid öl vad jag förstår och ja, han tog en del tjocka tröjor med sig. Sa han åtminstone när jag frågade. Sparpengarna ryker, men den här utflykten var hett åtrådd.
Nu blänker bilderna in i tidningar och tv och jag spanar energiskt: syns han? Är det han som står längst fram och viks dubbel av 30 000 fans som trycker på bakifrån? Är det han som står och spyr ledigt lutad mot en småländsk björkstam? Är det han som är killen som sitter och grovhånglar med den piercade damen nästan utan kläder?

Nej, jag har inte sett honom.
Och han svarar i telefon, så än så länge har han överlevt.
Han vaknar i vargtimmen – för kallt i tältet
Han vaknar igen i tidig morgon mot alla odds – för varmt i tältet.
Han äter bara skräpmat.
Jag vet inte så noga vad han dricker, men hans tal är sammanhängande.

Hittills är det alltså någorlunda fredligt i Hultsfred, sett ur min snäva synvinkel.
Och Mando Diao?
-Dom var skitdåliga. Men Marilyn Manson var grymt bra.
Hemma sitter lillsyrran och avundas sig grön och gul.
Men hon är inte myndig. Så det så.

Copyright Klimakteriehäxan

Högsäsong för shoppare

Först tar vi ett R.
Sen tar vi ett E.
Och klämmer i med ett A.
Vad blir det?
Jo det blir kul! Det blir REA!
För nu är det dags.

Alla vi som redan har eller i alla fall aspirerar på svart bälte i shopping rustar oss vid bankomaten, tar snygga underkläder och bekväma skor.
Armbågarna är vässade i många tidigare liknande övningar, så där behövs inget extra.
Sedan glider vi ut på staden med alla sinnen på spänn.
En psykolog har förklarat att det en storviltjägare upplever när han (oftast en han) nedlägger ett sällsynt byte, det är exakt samma känsla av tillfredsställelse som en glad shoppare (oftast en hon) får när en eftertraktad pryl plötsligt kan inhandlas för halva priset – eller, ljuva tider, rent av för halva rea-priset...

Kön till provrummet är både lång och tjock. Det händer att vi ger upp och sliter av oss ett lager och provar mitt i röran. Det händer att vi slår till utan att prova över huvud taget – det handlar ju ändå om fynd, eller hur?
Sedan jämför vi våra kap, räknar ut hur mycket vi ”tjänat” – och så måste vi eventuellt fundera lite mer över kaloriintaget, ifall den där ursnygga kavajen bara fanns en storlek mindre men ändå SÅ billig...

En manlig kollega hör diskussionen och vågar sticka in näsan.
-Armani-jeans för 200 spänn, visst är det billigt?
-VAAA??? skriker alla, det är ju KANONBILLIGT, var då var då var då nånstans?
Han ler.
Det är ett grymt leende.
-Ja inte vet jag, säger han, men visst är det billigt?
Han får aldrig svart bälte i shopping.

Copyright Klimakteriehäxan

Återbesök

Trots att jag är väl medveten om att hon inte talar svenska säjer jag ”hej och välkommen” när hon står där i dörren. För så lik sin mamma är hon att min hjärna inte hinner registrera att den unga kvinnan i min dörröppning är dottern till en av mitt livs bästa väninnor – inte väninnan.
Mamman, vi kan kalla henne Lena eftersom hon hette det, dog för nästan ett år sedan och det gör åsynen av dottern ännu mer anslående. Minnena störtar fram.

Lena och jag blev arbetskamrater och kompisar för 35 år sedan. Då var Lena några och tjugo – ungefär som hennes dotter är i dag.
Vår vänskap var snabbt etablerad, och den visade sig vara av det hållbara slaget. Lena försvann utomlands, jag gjorde det också en tid, men vi skrev flitigt till varandra. Och när vi råkades igen var det som om ingen tid alls passerat. Vi kunde fortsätta utan problem, vi behövde inte anpassa oss, vi kunde skippa artighetsfraserna.
Det var också den sortens vänskap som tålde hemligheter och bevarade dem. Vi hälsade på varandra, vi ringde, vi fortsatte skriva. Jag skickade Skogaholmslimpa och Kalles kaviar när någon reste till Lenas närområde. Hon kunde förse mig med mer exotiska nödvändigheter.

Ibland kunde våra pauser bli långa, eftersom vi hade mycket att stå i var och en på sitt håll. Men vi visste ändå var vi hade varandra.
Ända tills Lena fick cancer. Den hemligheten ville hon behålla. Bara familjen visste – och fick inget säga. Mig informerade hon så småningom – på ett julkort. ”Jag får en massa behandlingar, jag har lungcancer” stod det lakoniskt strax efter önskningarna om en god helg och många klappar.
Chockad slängde jag mig på telefonen, full av frågor. Varför har du inget sagt, hur mår du, vad säjer läkarna, hur klarar ni er, vad kan jag göra?

Hon kom inte till telefonen, inte den gången. Orkade inte. Orkade inte gå upp ur sängen, orkade inte ta luren, förmodligen fullt medveten om skuren av frågor som skulle komma ur den.
Det var dottern som fick komma med svaren.
Dottern som blivit den som stod sin mamma allra närmast, som förstod hennes minsta önskan, som aldrig tappade humöret, som höll reda på pillren, som höll i gång all verksamhet där hemma.
Mamma till sin mamma? Delvis, men ändå inte.

För så småningom kom Lena till telefonen och till datorn. Vi kunde prata, vi kunde mejla. Hon höll hoppet levande. Hon styrde och ställde i stunder när kraften dök upp.
Och hon berömde sin dotter.
-Utan henne skulle det aldrig gå, konstaterade hon.
Jag ville hälsa på men det passade inte.
Så, i juli i fjol, kom det oundvikliga. Lena tvingades ge upp.

Kvar finns dottern, den härliga, söta, starka, charmiga. Sin mamma upp i dagen. Och ja, naturligtvis röker hon, precis som mamma. Och precis som sin mamma tvingas hon ut på min balkong för att tillfredsställa nikotinbehovet. Lena rökte med en hand och ansade penséerna med den andra. Dottern är inte så road av blommor, där finner jag äntligen en skillnad.

Jag letar fram fotoalbumen, som ligger och samlar damm. Vi skrattar åt afrofrisyren från tidigaste 70-tal (rätt klädsam, trots allt!). Vi granskar bilderna från hennes föräldrars bröllop. Vi kollar semesterkorten från resan till Gambia. Vi tittar på foton från mina besök i familjen. Vi försöker enas om hur många gånger Lena kom till Sverige med de sina – det lyckas inte, jag minns tidiga besök med små barn, besök som barnet självt inte kan komma ihåg. Och den som skulle ha kunnat slita tvisten går inte att fråga.

Alla som förlorar någon sörjer och saknar. Men var och en gör det på sitt sätt.
Vi sitter där bland bilderna, vi ler mot den glada bruden, den balla bikinitjejen, den unga mamman, den mogna kvinnan med sina klara gråblå ögon.
Och om jag låter min blick lämna albumsidorna och vandra över till min gäst så är hon där igen – flickan är så identiskt lik Lena att det blir obegripligt.

Hon säjer att hon vill lära sig svenska nu. Om möjligt flytta hit, skapa en framtid.
Nästa gång hon står i min dörr kan hon kanske svara på mitt ”hej och välkommen”.
För välkommen är hon, dottern som är sin mamma upp i dagen och som stärker mina minnen av vänskap när den är som bäst.

Copyright Klimakteriehäxan

Det var roligare att gå på Gatan förr

Street kallas det för, marknadsstråket som nu etablerat sig vid Hornstulls strand, mellan Liljeholmsbrons fäste och det flytande Liljeholmsbadet.
Första gången jag gick på Gatan var någon gång under hösten.

Fullt med folk, massor av kul prylar, både nyttigt och onyttigt, användbart och tokigt, snyggt, kitsch, nytt, begagnat. Blandning av originell import och svenskt hantverk, överkomliga priser på en hel del.
Jag köpte julklappar – smycken, böcker, textil. Tittade lystet på silver, hade gärna velat prova skojiga kläder som bara var tänkta för pinnsmala. Allra roligast var bordsförsäljningen – ja, dom sålde alltså bord. Tokiga bord som försetts med dukar av kakelplattor, bord vars skiva ständigt lutade. Bäst var ett soffbord med mosaik i blåtoner och en rejäl vit, decimeterhög porslinsanka fastsatt mitt i det blå!
Summa summarum: det var jättetrevligt att strosa omkring mellan stånden, trängas lite, prata med såväl säljare som andra presumtiva kunder.

För min omgivning har jag glatt berättat om mina fynd och jag har inte tvekat att rekommendera andra att ta sig till Årstavikens strand någon helg. Känslan av att Stockholm kanske begåvats med en ny turistattraktion fanns där.
Men under våren har jag gjort nya besök. Och nu är jag inte alls lika positiv. Vart tog de vägen, alla de idérika, kreativa människorna?

Visst, man kan fortfarande titta på häftiga prylar och säkert fynda ett och annat också. Familjen som vaknade i Skara klockan tre i lördags morse för att tillbringa helgen på Street med sin kollektion i kombination av tovad ull och linne hade en del kul – och pruta kunde man också…
Ståndet med färgglada afrikanska kangas (Tanzanias version av sarong, som trycks i speciella mönster) erbjöd en lista med översättningar av de tankar på swahili som ingår i varje kangas-design, det ger ett plus i kanten.

Och så fanns fyrti år gamla, fast nya, baddräkter, heltäckande saker som håller till och klämmer in – inte alls omoderna, om man nu vill ha något rejält till sommardoppet. Kunderna kunde dessutom bläddra i exemplar av Femina av samma årgång som baddräkterna. Ovanligt.
Lägg därtill en wettex-duk för 25 kronor. Den borde jag förstås ha köpt. Det stod ”Killar kan” på den.
Men, men, men.
Killen med borden syntes inte till, originellt smycke såg jag ett enda – absolut omöjligt att ha på sig, dessutom. Hemknåpat nytänkande fann jag inget. Något heltokigt som tvingade mungiporna brant uppåt? Nej, inte det heller.
Street kändes nu som ungefär vilken loppmarknad som helst.
Det var väl himla trist.

Copyright Klimakteriehäxan

Restnotering - fast tvärtom...

Vi har alltså firat en student.
Jättekul på många vis.
Och vi hade tur med vädret, bara en sådan sak!
Men så är det det här med maten.
Vi hade öppet hus. Och berättade förstås det för folk, men utan OSA. Är det öppet hus så är det – då kommer den som vill och kan, övriga inte. Eller hur?

Sedan kommer dagen då maten ska inhandlas.
Och då dyker det stora frågetecknet upp.
Hur många kan tänkas komma?
Tjugo? Trettio? Fyrtio? FLER???
Kommer bara en från den familjen – eller kanske allihop? Dyker en massa andra nybakade upp, med mössan lätt på sned?
Visst måste man väl servera både kött och fisk – och en vegetarian ska väl också kunna bli mätt?
Resultat: hem släpas mat i mängder. Hinkvis med potatissallad, tre hela laxar, skinka, kalkon i paket efter paket. Oliver. Vin. Öl. Bröd. Läsk. Tårta. Tre sorters ost. Mineralvatten. En helt låda tomater. Pasta till sallad. Ja hur mycket pasta kokar man till sallad? Jo, alldeles för mycket, det är svaret.

Alldeles för mycket gäller faktiskt för alltihop. Vi har nu lax, skinka, kalkon, potatissallad, rester av ALLT. Kylskåpsdörren vill inte bli stängd, den dubbelvikta laxen trycker på och hur i helsicke kan någon människa köpa en hel låda tomater? Eller göra pastasallad som verkar beräknad för hundra personer, hungriga personer?
Nu lever vi på rester. Pastasalladen blev al forno med en del av laxen. Tomaterna blir sås. Tårtan åts i alla fall upp dagen efter kalaset. Grönsalladen överlevde ett knappt dygn, sen var det ajöss med den. Potatissalladen verkar hållbar men vem vill ha? Kalkonen ligger i frysen. Skinkan är till stor del kvar i vacuum, tack och lov. Baguette har vi till frukost efter frukost trots att den är så vit och onyttig. Ostarna kommer att bli väldigt lagrade innan de tar slut.
Och allt detta trots att fler gäster dök upp än vad vi hade kalkylerat med.

De stora frågorna kvarstår: varför är man så paniskt förskräckt för att maten ska ta slut? Och varför tror man att varje rätt på ett buffébord ska vara dimensionerad så att alla gäster ska kunna äta sig mätt på den – på BARA den? Det går ju faktiskt aldrig till så, inte ens på Katthults värsta tabberas.
Och hur varierar man sina rester som ser ut att räcka i en evighet?
En utmaning för någon hugad stjärnkock.
För resten också, förresten.

Copyright Klimakteriehäxan

Sjung om studentens...

Jag är mor till en ung man i kostym.
Det kom så plötsligt.
Slips har han haft, kanske var det i fyraårsåldern. En kompis bosatt i USA köpte en i present, med gummiband runt halsen.
Sonen såg konfunderad ut men hade väl annat att protestera mot, så slipsen åkte på.
Den blev inte utsliten.
Nu skulle det inte heller vara slips.

Gamla generationer anser att studentmössa kräver slips, men som så ofta har gamla generationer åkt dit för feltyckning. Mig kvittar det, jag tyckte det var jättekul att få gå med och handla kostym (ja, och betala den förstås) och det räckte.
Förr i världen var det fint att ta studenten. Yngling i vit mössa titulerades ”kandidaten”, det har man hört i gamla pilsnerfilmer och läst i gamla romaner.
Pilsner är fortfarande intressant för de vithuvade ynglingarna, men titulerandet är tämligen bortlagt.
-RESPEKT!!!! väser en och annan på stan, utan att ha en aning om att just det ordet faktiskt haft en betydligt angenämare innebörd än det sedermera har fått.

Men just det där med respekten – av den gamla sorten, inte den nya – är faktiskt ett ämne att tänka över.
Det är inte alldeles enkelt att upptäcka att ens lilla unge är på väg ut i livet. Med ena benet står morsan kvar i barnkammaren och förmanar: du måste tänka på, glöm inte att, men du har väl? Den andra foten är bestämt nedstampad i vuxenvärlden och hävdar att det där ska du väl ändå klara själv, du är ju faktiskt myndig, eller hur?
Och så halkar samma morsa med bägge fötterna, än slinker det hit, än slinker det dit – och risken att hon följer bondens lilla kråka och hamnar i diket är jättestor.

Då gäller det att ta sig upp igen, hitta ett gemensamt skratt och försöka ta sig vidare. In i framtiden – den ljusnande, den som är vår, d v s studentens…
Men så, rätt som det är, är man där och haltar igen. Jag hör mig själv fråga:
-Vart går du?
Och det självklara svaret:
-Ut!

Men skam den som ger sig. Så jag klämmer till med:
-Och när ungefär kommer du hem?
-Senare.
Med andra ord så dyker han upp när framtiden har ljusnat.
Det gäller åtminstone så här års.

Copyright Klimakteriehäxan

Krukbruk

Ute bara hällregnar det. Formligen öser ner. Likadant i hela landet, att döma av rapporterna om (national)dagens begivenheter.
Bra för växtligheten, brukar vi få höra som tröst, vi som inget hellre önskar än ösande, slösande solsken som bara vräker ner över stora och små. Men inte mår mina odlingar särskilt bra av det här vädret. Tvärtom tror jag att både krasse och pelargon delar min längtan efter ljus och värme.

Vi som inte har prunkande trädgård med rabatter och fruktodlingar, vi ägnar oss åt krukbruk. Möjligen är det lite tveksamt när krukorna hotar att tränga ut människorna från balkongen, men när blomstren väl slår ut blir det faktiskt väldigt trevligt. Grannen som tittar in tvingas snabbt ut i friska luften för att beundra den nyss utslagna dahlian. Tomaterna rodnar – fast om sanningen ska fram är plantan inköpt i långt framskridet stadium.
I svaga ögonblick kan t o m en krukbrukare hemfalla åt all den pornografi som trädgårdsreportagen erbjuder. Jo men visst måste det vara en passionerad amatörodlares motsvarighet till porr när de färgkoordinerade rabatterna på blankt papper på uppslag efter uppslag kontrasterar mot mörka buxbomshäckar i intrikata mönster, mossor i rutor och rosor i alla möjliga nyanser?

Mängden trädgårdsböcker som publiceras bara på ett år i det här landet är på väg att slå kokböckernas rekord vilket år som helst. Allt för att den sanna entusiasten ska kunna planera sin gröna omgivning – och planera den in i minsta detalj. Men sådant är ingenting för mig. Min mamma, som alltid haft gröna fingrar, brukade försöka få mig att rensa i rabatterna. En fullständigt avskyvärd uppgift, det tycker jag fortfarande.
Däremot har jag alltid uppskattat hennes och andras möda som resulterat i härlig blomsterprakt. Och visst kan jag förstå att man måste tänka efter innan man trycker ner lökar och knölar i jorden. Bara någon annan gör det, någon som vill ha koll även på grönsakerna, som inte vill ge slumpen minsta chans. Men slumpen kan vara en krukbrukares bästa vän!

I fjol dök en solros plötsligt upp på min balkong, helt oannonserad och oväntad. Förmodligen hade fröet burits dit av en liten fågel som kanske inte orkade äta upp just det. Solrosen gick så småningom ända upp i taket och skulle precis slå ut när vi lämnade stan och for på semester. Och medan vi var borta blommade den för fullt, till glädje för ingen. Att den hade varit ståtlig kunde man se på de vissnade resterna. För mig, en idog krukbrukare, var det en sorglig syn.

Ett annat år skulle jag just rycka bort ett litet ogräs i plåtlådan på balkongräcket. Vad som plötsligt fick mig att tveka vet jag inte – men något sa mig att detta kanske ändå var något annat? Och minsann! Det lilla gröna skottet sträckte på sig. Blev längre och längre, fick fler blad, slingrade sig lite grand mellan penséerna, som börjat tröttna och sloka.
Så, plötsligt, fanns en knopp. Och en till. Och en till.När solen var riktigt snäll slog de ut. Stora, fina, knallgula blommor. Ett litet krukbruksmysterium, men jag tror mig ha lösningen.

Till Allhelgonhelgen året innan hade jag släpat hem en stor och pampig pumpa. Sonen karvade ur den till ljuslykta, men det blev så skräpigt att jag förvisade honom till balkongen. Ett frö måste ha tagit ett skutt och lagt sig till ro i den iskalla balkonglådan – för att vakna till liv igen när våren kom.
Det är sådant som gör mig så nöjd med att vara krukbrukare. En sann trädgårdsfantast skulle aldrig tillåta sig att överraskas på det här sättet.

Copyright Klimakteriehäxan

En bra(k)nyhet?

Kan inte sluta att tänka på artikeln i AB om hälsokost. En braknyhet.
Ät dina egna snorkråkor, står det. Tipset kommer från en ”lungexpert” i Australien. Väl nere i magen funkar snorkråkan som rena medicinen, står det också. Fast det anges inte mot vilken åkomma snoret är bra.
Och sen fortsätter det som av bara farten: holländska forskare hävdar att femton brakfisar om dagen är hur nyttigt som helst. Visar att man äter fiberrikt, bra mot cancer bland annat.
Inte ska man snyta sig om man är snorig heller, nej, man ska harkla och svälja.

Med andra ord: det mesta man försökt pränta i sina ungar är fel, i alla fall ur hälsosynpunkt.
-Usch, inte peta näsan!
-Snörvla inte! Snyt dej! Fräs! Ta i ända från tårna!
-Hoppsan, har du satt på motorn, hehe, då kanske du ska gå ut?
-Sluta pilla på allt!
Ooops, där försökte jag alltså förhindra att min telning skulle förbruka 350 extra kalorier om dagen, som ett sätt att behålla den slanka linjen.
Detta tål att tänka på.

Nästa gång jag blir lite förkyld har jag alltså chansen till rena hälsokuren: peta ut en och annan kråka, svälj. Harkla ihop lite slem i den tjocka halsen, svälj.
Och lägg för säkerhets skull till ett antal brakare.
Ja fisandet kan man ju sätta i gång med direkt, kräver inga andra förberedelser än ett rejält fiberintag. Dock undrar jag om de holländska forskarna alls har funderat över vad den närmaste omgivningen ska tycka när vi alla följer deras råd och hejdlöst släpper våra brakare dagarna i ända.
Men man kanske vänjer sig. Prutt på er!

Copyright Klimakteriehäxan

Ömsom vin, ömsom vatten

Jag ska härmed be att få framföra mitt djupt kända och varma tack.
Tack till den ungerske vinodlare som hädanefter kommer att förgylla mina kvällar – ni vet, ett litet glas i den ljumma sommarskymningen, om nu just den ljumma varianten skulle råka dyka upp.
Han (jag är så fast i konventionerna att jag utgår från att den är en man) har nämligen lyckats att till Systembolaget exportera ett litet gudslån i mörkgrön flaska:
Chapel Hill Sparkling Chardonnay, nummer 7649 i katalogen.

Om det finns någon kyrklig relation förutom namnet framgår inte, men man skulle kunna bli lite religiös på kuppen. Prislappen gör sitt till – 55 spänn för 750 centiliter. Visst låter det snudd på otänkbart? Förvillande likt ”riktigt” bubbel för mindre än en fjärdedel av priset!
Av etiketten kan man utläsa att just de här druvorna växt till sig på Balatonsjöns södra strand.
Jo, kan just tänka mig att det är näringsrikt och bra där. Visserligen är det väldigt länge sedan jag stod på Balaton-stranden – och i ärlighetens namn var väl jag på den norra kanten – men när man satte fötterna i sjön var de utom synhåll redan på en decimeters djup. Vattnet såg ut som potatis- och purjolökssoppa, som jag visserligen tycker om, men aldrig övervägt att bada i.

De inhemska turisterna plaskade och hade trevligt. Jag stannade kvar uppe på land i hettan, kunde inte förmå mig att bli blöt längre än till knäna.
Kanske har miljövännerna vid det här laget gjort en insats för friluftsbadarna i Ungern.
Om inte, så verkar det i alla fall vara suverän vattenkvalitet för min vän vinodlaren och hans skörd.
Det är som livet i övrigt: ömsom vin och ömsom vatten.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett smycke för mycket

Smycken är trevligt.
De behöver inte vara äkta och dyra. Men kul, eller vackra rent av. En extra liten poäng i exteriören.
Fast det finns ju gränser.
Min gräns går absolut vid mobilen.
I dag får tre designers en helsida i morgontidningen för att de gjort något märkvärdigt: de har utformat smycken för mobiltelefoner.

Men hallå!!!! Försök inte! Mig kan man lura (nåja) att köpa både det ena och det andra – men aldrig aldrig aldrig ett mobilsmycke!!!
Den äldre typen av mobiler hade oftast antennen utstickande. Vilket åtminstone för min del resulterade i att den alldeles för ofta satte sig på tvären i fickan och fastnade. Signalerna fortsatte, men mobilen den vägrade komma upp eftersom antennen kilat in sig bland sömmarna – och när man äntligen fått loss den hade den uppringande tröttnat och lagt på.

Nu påstår jag inte att jag missat något livsavgörande samtal av den här anledningen. Men faktum kvarstår: det är helkorkat att hänga på lite extra tjafs på mobilen. Gå inte på den luringen! Klistra på en namnlapp, vetja, det kan vara praktiskt när man (för åttitåttonde gången) glömt var man lagt sin kontaktmaskin.
Och sätt smyckena där de både syns - och är ur vägen. Det blir såväl bärarinnan som hennes omgivning gladare av, garanterat.

Copyright Klimakteriehäxan

I bröllopstankar

Bernhard och Liv har gift sig. Ett prydligt par: hon i urringat vitt, han i svart med fluga. De ler förnöjt rakt in i kameran och allt är precis som det ska. Ett nytt liv i ljuvlig tvåsamhet ska ta vid, tills döden skiljer dem åt…
Nej, jag känner inte de lyckliga tu. Har faktiskt inte en susning om deras historia, deras liv, deras situation.
Men jag har fäst mig vid dem därför att de är ett tydligt exempel på en trend som jag har spanat in: Trenden att vänta riktigt ordentligt länge med att annonsera ut sitt bröllop i tidningen.

Liv sa nämligen ja till sin Bernhard för FEM år sedan. Jo, det står så i deras egenhändigt hopknåpade och insända text.
Nåja men ett brudpar kan väl inte vara en trend?
Nej.
Men vi kan ta Annicka och Oscar. De hade en ”oförglömlig dag” i juni 2003. Bröllopsbilden fanns i morgontidningen nyligen, nästan två år senare. En lika ”fantastisk och oförglömlig dag” inträffade i Stefans och Charlottas liv i början av juni 2004. Och bara någon liten vecka senare gjorde Marie och John slag i saken.
Uppräkningen kan göras mycket, mycket längre – jag har haft koll ett tag – fast jag tror i ärlighetens namn att just Liv och Bernhard har rekordet.

Vad är förklaringen? Varför vänta tills brudklänningen har gulnat, maken fått kalaskula, barnen hunnit börja på dagis – innan man gör slag i saken och sätter in sin lilla bröllopsannons?
Har det blivit för dyrt? Förvisso var det alldeles gratis att få in en bröllopsbild i tidningen för sisådär 15-20 år sedan, men eftersom alla turer kring en bröllopsdag ändå kostar massor av pengar kan väl inte några hundra till göra så stor skillnad. Den gubben går alltså inte.
Ändå är detta den enda tänkbara förklaring jag kan komma på.
Nej, förresten.

Det finns en till, men den är inte rolig att tänka på. I alla fall inte för den som eventuellt går i rosaskimrande giftastankar, med diamant i blick och med nyss inhandlat spetsnattlinne, designat för den högtidliga bröllopsnatten – en skir särk gjord med ett enda syfte: den ska slitas av nästan innan det tagits på.
Och vad kan den här andra förklaringen då vara?
Jo det måste vara Den Stora Skepsisen.
”Är nu detta Min Rätta Livspartner?”
”Kommer vi att leva lyckliga i eviga tider?”
”Borde jag inte ha funderat ett varv till?”

Någon tänkare har påstått att varje normalt funtad människa som går åstad och gifter sig bör drabbas av svår ångest inom ett dygn efter vigseln – en ångest bestående av just sådana frågor.
Grubbleri som gjort för att plocka över The Runaway Bride från fiktionens värld till verkligheten.
Lyckligtvis går väl denna ångest ganska snabbt över i de allra flesta fall.
Men ska det behöva ta ett helt år – eller FEM???
Det är ju precis så här års, mellan hägg och syrén, som bröllopsklockorna brukar klinga som flitigast.
Gifter man sig i häggdoft borde man väl kunna annonsera innan syrenerna har vissnat? Eller åtminstone mellan syren och hägg? Med lite tro på den ljusnande framtid!

En spaltdecimeter från de tvekande nygifta återfinns en annan kategori bilder. Brudparen från förr som ofta klarat av fem decennier i varandras sällskap. Ibland är det ateljéfotot från anno dazumal som går i repris, ibland är det nytaget med flint och skrynklor. Oavsett vilket är kontrahenterna värda all respekt. Här handlar det med största säkerhet om hårt arbete, ihärdighet och tålamod, kryddat med lite flax och en god portion humor.
Det är tur att sådana par också visar upp sig i tidningen, bredvid dem som tvekat att kungöra sitt nya civilstånd i åratal.

Tur för oss som gärna vill tro på en ljusnande framtid för ROGP – en intresseförening jag föreslår att någon bildar.
Den smidiga förkortningen ska stå för Romantiska Och Giftaslystna Personer, och medlemskap ska vara öppet för folk i alla åldrar. Tvångsrekrytering omöjlig.
Lycka till!

Copyright Klimakteriehäxan

Mitt i nian - och sen sudoku?

TÅREFLÖDE.
Det är dagens ord.
Tog det inte på raken, först såg jag ”före” och ”flöte”. Det gav ”flöde” och sen var ju steget kort till finalen, crescendot, målet. Tåreflödet, alltså.
Detta handlar om en liten passion jag har. Jag är besatt av Nian, en ordlek på sista sidan i Svenska Dagbladets kulturbilaga, varje dag, högst upp i vänstra hörnet. Det är där jag startar min dag, slaviskt.

Nio bokstäver med en bokstav i centrum. Den måste ingå i alla ord, minst fyra bokstäver krävs, och det går alltid att göra minst ett ord där samtliga nio bokstäver används. Betyg får man också: G för ett minimiantal ord, VG och så MVG, förstås. Dessutom anges hur många ”fyror”, ord med fyra bokstäver, som ska gå att få ihop. Här finns alltså en rad olika ribbor att ta sig över, i sann tävlingsanda.

Är man ordmänniska så är detta snart ett behov. En ständig utmaning, inte så himla djärv, men ändå en utmaning.
Och enhällig forskning har ju visat att vi alla mår bra av lite hjärngymnastik.
Enstaka dagar måste Nian senareläggas och bli kvällsövning. Det känns aldrig riktigt bra.
Andra dagar hittar man Ordet – men blir ändå gruvligt missbelåten. Det var helt enkelt inget ”bra” ord. Konstruerat, långsökt. Ligger inte bra i munnen. Men det är smällar man får ta, i hopp om att nästa dag bjuder på ett ”bra” bokstavsutbud med nya, härliga kombinationsmöjligheter.
Nu är jag dock orolig för framtiden.

För nu kommer Sudoku. Japanska siffergåtor med visserligen avlägset, men dock släktskap med Nian.
Jag föredrar visserligen bokstäver framför siffror, men alla sorters gåtor kan vara fascinerande. (Det var faktiskt via nån sorts gåtor på ett kalas som jag ”upptäckte” mannen jag senare gifte mig med!)
Vad händer nu om jag tänder på Sudoku – OCKSÅ? Hur ska mina morgnar te sig? Kommer jag att över huvud taget ta mig iväg till jobbet? Måste jag börja gå upp tidigare?
Eller – ve och fasa – tänk om jag inte kommer att kunna lösa ett enda Sudoku... hur går det då med min självkänsla...

Men hur det än blir med den saken måste man gilla förklaringen till ordet Sudoku. På japanska heter det – och nu kopierar jag ur Svenska Dagbladet – ”Suuji wa dokushin ni kagiru”, vilket översätts till ”bara ensam är en siffra begränsad”.
Precis som bokstäver.
Precis som vi människor.


Ett pinsamt PS: Jag missade det andra niobokstaviga ordet. Det blir lätt så - man är nöjd och glad över att ha hittat ett. Men i lösningen fanns också ÅTERFLÖDE.
Vilket gick mig fullständigt förbi. Bara att erkänna. DS

Copyright Klimakteriehäxan