Varför har myten om Simson överlevt sig själv ända in i 2000-talet?
Ni vet, Simson, han som hade sin styrka i håret. Om man rakade av honom det skulle han förlora sin styrka och bli svag som alla andra människor. När Simson sov såg hans älskade Delila till att håret blev avklippt, och i och med det var han tillintetgjord.
Än i dag springer det omkring herrar som sparar sitt hår, trots att det glesnat påtagligt. Långt upp i åren har dessa män någon sorts hästsvans, en kul frisyr på tonårstjejer, som blir direkt sorglig när den kombineras med begynnande flint.
Svansen blir dessutom en väldigt tunn liten historia, mer påminnande om en råttas svans, eller den på en vettskrämd tax (släthårig då, förstås). Patetiskt är ordet.
Visst, hästsvans var ett måste på Gustaf III:s tid. Men då, på 1700-talet, hade grabbarna dels peruk, dels dansade de menuett. Knappast något som hör till dagens macho-stil, varken det ena eller det andra.
Finansministern är en av de synligaste rått- eller taxsvansbärarna i dag. Men man behöver inte leta länge för att hitta fler. Och ingen, absolut ingen, klär i frisyren. En och annan övervintrande hippie kan man kanske ha överseende med – men de andra? De som dagligen har kostym och till och med slips? Har de ingen spegel? Ser de aldrig bilder på sig själva? Helt klart är att åtminstone finansministern har råd med ett besök hos frisören.
Det måste helt enkelt vara det där med Simson. Att styrkan sitter i håret.
Men jag tycker att fler kvinnor borde följa Delilas exempel.
En riktig karl bör klippa av sin svans.
Råttan och taxen kan däremot behålla sina.
Så enkelt är det.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 31, 2007
tisdag, januari 30, 2007
Om man ändå varit en hjälmfoting...
Det handlar mycket om snö nu.
Vasaloppsarrangörerna spanar efter nederbördstyngda moln och håller tummarna för minusgrader.
Skidbackarna i mellersta Sverige har till sist kunnat öppna, om än för en rekordkort säsong.
Entusiasterna räknar timmarna tills alpina världsmästerskapen i Åre drar igång. "Alla" ska dit. Hela kommunen har storsatsat, nu ska den svenska fjällvärldens huvudort visa framfötterna. De där fötterna som har pjäxor på sig men som ibland byter om till något lite mjukare, för after ski i baren.
Vi som inte tillhör utförsåkarnas skara, vi kan hänga med i skidcirkusen ändå. Särskilt nu, när ett nytt affischnamn poppat upp: ännu en Tärnaby-son, Jens Byggmark. Till utseendet liknar han faktiskt Anja Pärson, vad vinnarskallen beträffar verkar han vara nära släkt med Ingemar Stenmark, och farbror Stig Strand har han väl också umgåtts med på hemmaplan.
Efter 19-årige Jens´ sensationella dubbelseger i helgen (ja, Svenska Dagbladets bragdguld är väl redan postat till honom?) fick vi se brottstycken ur hans karriär i tv. Och visst, precis som Stenmark på sin tid sa den här grabben redan innan han var meterhög att han tänkte bli bäst. Han älskade skidbacken.
Jag har aldrig älskat skidbackarna. I själva verket har jag nog mest varit rädd för dem.
Men jag har alltid blivit grymt imponerad av de där småttingarna av Bygg- och Stenmark-typ som kommer farande utför stupen, med full balans, blixtrande fart och glitter i ögonen.
Ni vet väl vad folk som jobbar i branschen kallar de där minsta, de som har skidor så korta att mamma i princip kan ha dem i handväskan? De är klädda i bullig overall, de har inga stavar, bara tumvantar, och på huvudet den obligatoriska skyddsutrustningen, störst av allt, hjälmen.
Och de går under den smått geniala beteckningen ”hjälmfotingar”.
En hjälmfoting ramlar nästan aldrig, eftersom tyngdpunkten är så låg. Och skulle den lilla varelsen tippa över ändå kommer han eller hon mirakulöst nog snabbt upp på skidstumparna igen.
Jag vet, jag är mamma till två f d hjälmfotingar.
När jag har åkt skidor själv har det framför allt handlat om att inte ramla. För när jag har gått omkull har jag inte tagit mig upp utan assistans, vilket är både krångligt och, det måste medges, genant.
Men aldrig är rumpan så stor och tung som när den kraschlandat i snö, aldrig är skidorna så hala, aldrig strömmar svetten så vilt längs ryggraden som när man sitter där i hålan man själv åstadkommit med baken.
Runt omkring svänger folk i eleganta turer på sina timglas-, carving- och telemarksvidunder.
Brädåkarna hoppar lite coolt över en, någon dam i designer-dress vinkar vänligt när hon passerar i anständig takt – tror väl att jag sitter där och väntar på solsken eller kaffe eller så.
Det är naturligtvis som hjälmfoting man ska inleda sin alpina karriär. Jag hade ett hopplöst handikapp, var över 25 innan jag hamnade i mina första alpina pjäxor. Sedan tog jag tappert en och annan lektion, men mina framsteg var måttliga.
Ungarna åkte ifrån mig tidigt.
När de berättade om sportlovet för mormor förhörde hon sig om hur skidåkningen gått. Jo då, båda försäkrade att det gått jättebra.
Jaha, och hur klarar sig mamma då? undrade min kära mor, väl medveten om att hon inte fostrat en vinteratlet.
-Mamma??? Jo hon åker ju men… sa barnen, himlade med ögonen och ryckte på axlarna och suckade, möjligen med ett minimalt uns av medkänsla.
Så småningom gjorde jag det enda rätta: gick i fjällstrejk. Drog söderöver med bikini eller storstadsutrustning när familjen packade skidkläderna.
Det är alltså ingen risk att jag ska fara till Åre och trängas. Utsätter mig inte heller för fjällvindar, iskyla eller snöblandat duggregn. Klarar mig bra utan after ski.
Kanske hade det sett annorlunda ut om jag haft min egen hjälmfoting-period.
Men nu deltar jag ändå, på bättre sätt, i tv-soffan.
Den tar jag mig fortfarande upp ur för egen maskin.
Copyright Klimakteriehäxan
Vasaloppsarrangörerna spanar efter nederbördstyngda moln och håller tummarna för minusgrader.
Skidbackarna i mellersta Sverige har till sist kunnat öppna, om än för en rekordkort säsong.
Entusiasterna räknar timmarna tills alpina världsmästerskapen i Åre drar igång. "Alla" ska dit. Hela kommunen har storsatsat, nu ska den svenska fjällvärldens huvudort visa framfötterna. De där fötterna som har pjäxor på sig men som ibland byter om till något lite mjukare, för after ski i baren.
Vi som inte tillhör utförsåkarnas skara, vi kan hänga med i skidcirkusen ändå. Särskilt nu, när ett nytt affischnamn poppat upp: ännu en Tärnaby-son, Jens Byggmark. Till utseendet liknar han faktiskt Anja Pärson, vad vinnarskallen beträffar verkar han vara nära släkt med Ingemar Stenmark, och farbror Stig Strand har han väl också umgåtts med på hemmaplan.
Efter 19-årige Jens´ sensationella dubbelseger i helgen (ja, Svenska Dagbladets bragdguld är väl redan postat till honom?) fick vi se brottstycken ur hans karriär i tv. Och visst, precis som Stenmark på sin tid sa den här grabben redan innan han var meterhög att han tänkte bli bäst. Han älskade skidbacken.
Jag har aldrig älskat skidbackarna. I själva verket har jag nog mest varit rädd för dem.
Men jag har alltid blivit grymt imponerad av de där småttingarna av Bygg- och Stenmark-typ som kommer farande utför stupen, med full balans, blixtrande fart och glitter i ögonen.
Ni vet väl vad folk som jobbar i branschen kallar de där minsta, de som har skidor så korta att mamma i princip kan ha dem i handväskan? De är klädda i bullig overall, de har inga stavar, bara tumvantar, och på huvudet den obligatoriska skyddsutrustningen, störst av allt, hjälmen.
Och de går under den smått geniala beteckningen ”hjälmfotingar”.
En hjälmfoting ramlar nästan aldrig, eftersom tyngdpunkten är så låg. Och skulle den lilla varelsen tippa över ändå kommer han eller hon mirakulöst nog snabbt upp på skidstumparna igen.
Jag vet, jag är mamma till två f d hjälmfotingar.
När jag har åkt skidor själv har det framför allt handlat om att inte ramla. För när jag har gått omkull har jag inte tagit mig upp utan assistans, vilket är både krångligt och, det måste medges, genant.
Men aldrig är rumpan så stor och tung som när den kraschlandat i snö, aldrig är skidorna så hala, aldrig strömmar svetten så vilt längs ryggraden som när man sitter där i hålan man själv åstadkommit med baken.
Runt omkring svänger folk i eleganta turer på sina timglas-, carving- och telemarksvidunder.
Brädåkarna hoppar lite coolt över en, någon dam i designer-dress vinkar vänligt när hon passerar i anständig takt – tror väl att jag sitter där och väntar på solsken eller kaffe eller så.
Det är naturligtvis som hjälmfoting man ska inleda sin alpina karriär. Jag hade ett hopplöst handikapp, var över 25 innan jag hamnade i mina första alpina pjäxor. Sedan tog jag tappert en och annan lektion, men mina framsteg var måttliga.
Ungarna åkte ifrån mig tidigt.
När de berättade om sportlovet för mormor förhörde hon sig om hur skidåkningen gått. Jo då, båda försäkrade att det gått jättebra.
Jaha, och hur klarar sig mamma då? undrade min kära mor, väl medveten om att hon inte fostrat en vinteratlet.
-Mamma??? Jo hon åker ju men… sa barnen, himlade med ögonen och ryckte på axlarna och suckade, möjligen med ett minimalt uns av medkänsla.
Så småningom gjorde jag det enda rätta: gick i fjällstrejk. Drog söderöver med bikini eller storstadsutrustning när familjen packade skidkläderna.
Det är alltså ingen risk att jag ska fara till Åre och trängas. Utsätter mig inte heller för fjällvindar, iskyla eller snöblandat duggregn. Klarar mig bra utan after ski.
Kanske hade det sett annorlunda ut om jag haft min egen hjälmfoting-period.
Men nu deltar jag ändå, på bättre sätt, i tv-soffan.
Den tar jag mig fortfarande upp ur för egen maskin.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 29, 2007
Det ringer, det ringer... skynda dig att svara!
”Det ringer, det ringer – skynda dig att svara! Säg, vem kan det vara?”
En äkta Povel Ramel-hit från tiden långt före mobiltelefonerna.
På den tiden hann man alltid svara, eftersom den som ringde sällan gav upp i första taget. Fanns det en växeltelefonist emellan väntade hon eller han säkert gärna också, ville väl veta om den det ringde hos var hemma eller ute på andra äventyr, kanske.
Faktiskt är det så att när jag var liten var vårt telefonnummer tvåsiffrigt. En femma och en trea.
”Fem-tre” svarade man.
Närmsta grannen, som hade varit med sin tid och skaffat telefon innan vi flyttat in i området, hade bara ”tre”. Nästa granne hade ”etta-tvåa” men det utlästes ”tolv”, helt utan logik men så var det.
Och det råkar till och med vara så att jag har kopplat sådana där samtal själv, i en urgammal växel som nu har varit museiföremål väldigt länge. Man pluggade i när folk ville ringa och drog ur när de hade pratat färdigt, man kunde tjuvlyssna – men det var förstås väldigt förbjudet. Det var en släkting som jobbade åt Televerket, som det hette, med ett av Sveriges sista manuella växelbord, och vi barn slogs om att få vara inne i det allra heligaste, bland plupparna och snörena och knapparna som ”gjorde att ringsignalerna hördes”.
Så en dag befann vi oss vara ”automatiserade”, uppe i riktnummer plus femsiffrigt, i dag sexsiffrigt. Det var mycket då - men vad är det att tjafsa om, nu när varje mobil har tio siffror att memorera?
Det går ju inte, det har vi väl nästan alla upptäckt. Det behövs ju heller inte, eftersom mobilerna är så beskaffade att de minns åt oss. Vilket i mitt fall har lett till att jag fortfarande är ytterst osäker till och med på mina barns mobilnummer, som det faktiskt skulle vara praktiskt att ha lagrade i det alldeles egna minnet.
Men automatiken innebär också att den som ringer till en mobil inte bestämmer hur många signaler som går fram. Och hur jag än knappat på de olika telefonmodeller jag avverkat har jag aldrig lyckats programmera det så att det får ringa tillräckligt länge, innan den automatiska svararen slås på.
För jag hinner ofta (oftast?) inte svara. Trots att jag har dokumenterat god hörsel. Min mobil vibrerar dessutom. Och blinkar, i flera färger. Men alla dessa signaler, dels de som finns i själva apparaten, dels de man kan hämta hem på nätet, de funkar inte på mig.
Inte sedan jag hade ”Baby Elephant Walk” på en urgammal Nokia har jag hört att det ringer, kan jag påstå (OK, med en lätt överdrift).
Nu är det så snyggt ordnat att det finns hur mycket som helst att välja på. Ibland låter det som musik, ibland är det ett barn som ropar, ibland är det signaturen till ett favoritprogram i radio eller tv, ljudet stegras, det finns gammaldags ringsignaler som de vi lystrade till på den tvåsiffriga tiden.
Men jag hittar inte min melodi, den som ofelbart får mig att lyssna och svara.
Fast det är klart, det finns en komplikation till.
Den stavas h-a-n-d-v-ä-s-k-a.
För nere i dess djup kan väl vad som helst klinga ohört, om sanningen ska fram. När jag väl kommer på att det där konstiga ljudet i min närhet faktiskt kommer ur min egen väska startar den hysteriska sökningsproceduren. Jovisst finns det mobilfack, men varför har ingen lärt mobilen att den ska stanna där?
Och just när man står där med en hög av hårborste, myntbörs, läppstift, några komihåg-lappar, lite kvitton, plånbok, pennor och diverse annat nödvändigt framför sig – ja just då, när allt har hivats upp ur väskan i raketfart – då har det ringt klart. ”Missat samtal” står det på displayen, och det känns som att hela telefonsystemet flinar elakt. Står det dessutom ”dolt nummer” vet man inte alls vem som försökt få kontakt heller, fast det var kanske inget viktigt trots allt.
Men jag slås av en tanke: kan man få in Povels ”Det ringer, det ringer” i mobilen? Och då menar jag HELA låten. Den bör väl hålla på i sisådär tre-fyra minuter.
Då kanske till och med jag hinner svara innan det är för sent.
Å andra sidan hinner väl den som ringer lägga på.
För det vet man ju: mobilen är ett snabbt sätt att kommunicera för dagens moderna människa, som sällan begåvats med särskilt mycket tålamod.
Copyright Klimakteriehäxan
En äkta Povel Ramel-hit från tiden långt före mobiltelefonerna.
På den tiden hann man alltid svara, eftersom den som ringde sällan gav upp i första taget. Fanns det en växeltelefonist emellan väntade hon eller han säkert gärna också, ville väl veta om den det ringde hos var hemma eller ute på andra äventyr, kanske.
Faktiskt är det så att när jag var liten var vårt telefonnummer tvåsiffrigt. En femma och en trea.
”Fem-tre” svarade man.
Närmsta grannen, som hade varit med sin tid och skaffat telefon innan vi flyttat in i området, hade bara ”tre”. Nästa granne hade ”etta-tvåa” men det utlästes ”tolv”, helt utan logik men så var det.
Och det råkar till och med vara så att jag har kopplat sådana där samtal själv, i en urgammal växel som nu har varit museiföremål väldigt länge. Man pluggade i när folk ville ringa och drog ur när de hade pratat färdigt, man kunde tjuvlyssna – men det var förstås väldigt förbjudet. Det var en släkting som jobbade åt Televerket, som det hette, med ett av Sveriges sista manuella växelbord, och vi barn slogs om att få vara inne i det allra heligaste, bland plupparna och snörena och knapparna som ”gjorde att ringsignalerna hördes”.
Så en dag befann vi oss vara ”automatiserade”, uppe i riktnummer plus femsiffrigt, i dag sexsiffrigt. Det var mycket då - men vad är det att tjafsa om, nu när varje mobil har tio siffror att memorera?
Det går ju inte, det har vi väl nästan alla upptäckt. Det behövs ju heller inte, eftersom mobilerna är så beskaffade att de minns åt oss. Vilket i mitt fall har lett till att jag fortfarande är ytterst osäker till och med på mina barns mobilnummer, som det faktiskt skulle vara praktiskt att ha lagrade i det alldeles egna minnet.
Men automatiken innebär också att den som ringer till en mobil inte bestämmer hur många signaler som går fram. Och hur jag än knappat på de olika telefonmodeller jag avverkat har jag aldrig lyckats programmera det så att det får ringa tillräckligt länge, innan den automatiska svararen slås på.
För jag hinner ofta (oftast?) inte svara. Trots att jag har dokumenterat god hörsel. Min mobil vibrerar dessutom. Och blinkar, i flera färger. Men alla dessa signaler, dels de som finns i själva apparaten, dels de man kan hämta hem på nätet, de funkar inte på mig.
Inte sedan jag hade ”Baby Elephant Walk” på en urgammal Nokia har jag hört att det ringer, kan jag påstå (OK, med en lätt överdrift).
Nu är det så snyggt ordnat att det finns hur mycket som helst att välja på. Ibland låter det som musik, ibland är det ett barn som ropar, ibland är det signaturen till ett favoritprogram i radio eller tv, ljudet stegras, det finns gammaldags ringsignaler som de vi lystrade till på den tvåsiffriga tiden.
Men jag hittar inte min melodi, den som ofelbart får mig att lyssna och svara.
Fast det är klart, det finns en komplikation till.
Den stavas h-a-n-d-v-ä-s-k-a.
För nere i dess djup kan väl vad som helst klinga ohört, om sanningen ska fram. När jag väl kommer på att det där konstiga ljudet i min närhet faktiskt kommer ur min egen väska startar den hysteriska sökningsproceduren. Jovisst finns det mobilfack, men varför har ingen lärt mobilen att den ska stanna där?
Och just när man står där med en hög av hårborste, myntbörs, läppstift, några komihåg-lappar, lite kvitton, plånbok, pennor och diverse annat nödvändigt framför sig – ja just då, när allt har hivats upp ur väskan i raketfart – då har det ringt klart. ”Missat samtal” står det på displayen, och det känns som att hela telefonsystemet flinar elakt. Står det dessutom ”dolt nummer” vet man inte alls vem som försökt få kontakt heller, fast det var kanske inget viktigt trots allt.
Men jag slås av en tanke: kan man få in Povels ”Det ringer, det ringer” i mobilen? Och då menar jag HELA låten. Den bör väl hålla på i sisådär tre-fyra minuter.
Då kanske till och med jag hinner svara innan det är för sent.
Å andra sidan hinner väl den som ringer lägga på.
För det vet man ju: mobilen är ett snabbt sätt att kommunicera för dagens moderna människa, som sällan begåvats med särskilt mycket tålamod.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 28, 2007
Blå rutor får mig att se rött
Ny dag.
Sovit gott?
Så skönt!
Beror det på att du alltid sover som en ängel, eller på att du var helt utmattad, eller möjligen på att det blev lite mycket i glaset i går kväll?
Nattsömn kan som bekant störas av så mycket. Och den kan underlättas. Svalt, tyst och mörkt i rummet, koll på den egna kroppsrytmen, positiva tankar vid sänggåendet.
Sedan är det förstås det där med själva sovplatsen. Alla som någon gång tillbringat en natt i sovsäck i ett vått tält eller på gummimadrass i en fullbelagd skolsal vet hur det känns. Den där hopfällbara tältsängen hos moster, den där fötterna alltid måste hänga utanför, är ett annat exempel på hur man kan tillbringa sin dygnsvila.
Som tur är sover vi väl ändå oftast i egen säng, den vi valt med omsorg och känner oss hemma i. Hur är den beskaffad då? Med plats för en eller flera? Mjuk, medel eller hård? Bred eller smal, låg eller hög, hembygge, Ikea eller rutig?
En sak är helt klar: Jag har aldrig och kommer aldrig att köpa en rutig säng. Det kan jag högtidligt lova.
Rutorna är förvisso blå, men de får mig att se rött.
En rutig säng kostar mer än alla andra sängar. En rutig säng är föremål för enorma reklamkampanjer i tv, tidningar och på bio. Just så här års är marknadsföringen som mest intensiv.
Det är nämligen så att rutiga-säng-företaget vill (av pur omtanke om oss sömniga, det utgår jag ifrån) bespara oss från den extra utgift som det blir när priserna på deras produkter höjs. Man höjer nämligen allt i början av februari, med nästan tio procent. Så sker varje år. Så måste ha skett i minst tio år. Och jag blir lika arg varje gång.
Hur kan det komma sig att ett företag måste höja sina priser exakt vid samma tidpunkt varje år? Med ungefär lika stor procentsats dessutom? Höjer man sina anställdas löner lika snyggt och prydligt? Tillåter mig att tvivla på det, liksom att det där prishöjandet är annat än en statusmarkering. Tror dessutom att den fungerar som det, till allt elände. Sverker, var är du?
Men den verkligt stora frågan, den är: hur kan folk betala hur många tusen kronor som helst för en säng? Uppenbarligen gör ju många det, annars skulle de rutiga sängarnas saga ha varit all för länge sedan.
Jo då, jag HAR sovit i rutig säng. På hotell. Och visst, jag har sovit gott. Men inte bättre än i många andra sängar, min egen inräknad. Den är snarlik den rutiga, fast med annat mönster. Den är också byggd i Sverige. Konsumentjournalister har kollat och funnit att resårerna i såväl de rutiga sängarna som i Ikeas och den jag nu har ofta kommer från samma tillverkare. Fast prislappen skiljer sig åt, markant. Och det är siffrorna på den som alltså får mig att se rött – röda priser är något helt annat.
Men det är förstås med sängar som med sockerpiller: tror man att de har effekt så kan de också tänkas ha det.
Tror man att rutigt är bra för sömnen får man väl betala priset.
Vi andra, vi sover minst lika gott.
Och mycket billigare.
Copyright Klimakteriehäxan
Sovit gott?
Så skönt!
Beror det på att du alltid sover som en ängel, eller på att du var helt utmattad, eller möjligen på att det blev lite mycket i glaset i går kväll?
Nattsömn kan som bekant störas av så mycket. Och den kan underlättas. Svalt, tyst och mörkt i rummet, koll på den egna kroppsrytmen, positiva tankar vid sänggåendet.
Sedan är det förstås det där med själva sovplatsen. Alla som någon gång tillbringat en natt i sovsäck i ett vått tält eller på gummimadrass i en fullbelagd skolsal vet hur det känns. Den där hopfällbara tältsängen hos moster, den där fötterna alltid måste hänga utanför, är ett annat exempel på hur man kan tillbringa sin dygnsvila.
Som tur är sover vi väl ändå oftast i egen säng, den vi valt med omsorg och känner oss hemma i. Hur är den beskaffad då? Med plats för en eller flera? Mjuk, medel eller hård? Bred eller smal, låg eller hög, hembygge, Ikea eller rutig?
En sak är helt klar: Jag har aldrig och kommer aldrig att köpa en rutig säng. Det kan jag högtidligt lova.
Rutorna är förvisso blå, men de får mig att se rött.
En rutig säng kostar mer än alla andra sängar. En rutig säng är föremål för enorma reklamkampanjer i tv, tidningar och på bio. Just så här års är marknadsföringen som mest intensiv.
Det är nämligen så att rutiga-säng-företaget vill (av pur omtanke om oss sömniga, det utgår jag ifrån) bespara oss från den extra utgift som det blir när priserna på deras produkter höjs. Man höjer nämligen allt i början av februari, med nästan tio procent. Så sker varje år. Så måste ha skett i minst tio år. Och jag blir lika arg varje gång.
Hur kan det komma sig att ett företag måste höja sina priser exakt vid samma tidpunkt varje år? Med ungefär lika stor procentsats dessutom? Höjer man sina anställdas löner lika snyggt och prydligt? Tillåter mig att tvivla på det, liksom att det där prishöjandet är annat än en statusmarkering. Tror dessutom att den fungerar som det, till allt elände. Sverker, var är du?
Men den verkligt stora frågan, den är: hur kan folk betala hur många tusen kronor som helst för en säng? Uppenbarligen gör ju många det, annars skulle de rutiga sängarnas saga ha varit all för länge sedan.
Jo då, jag HAR sovit i rutig säng. På hotell. Och visst, jag har sovit gott. Men inte bättre än i många andra sängar, min egen inräknad. Den är snarlik den rutiga, fast med annat mönster. Den är också byggd i Sverige. Konsumentjournalister har kollat och funnit att resårerna i såväl de rutiga sängarna som i Ikeas och den jag nu har ofta kommer från samma tillverkare. Fast prislappen skiljer sig åt, markant. Och det är siffrorna på den som alltså får mig att se rött – röda priser är något helt annat.
Men det är förstås med sängar som med sockerpiller: tror man att de har effekt så kan de också tänkas ha det.
Tror man att rutigt är bra för sömnen får man väl betala priset.
Vi andra, vi sover minst lika gott.
Och mycket billigare.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, januari 27, 2007
Den boken måste ni läsa!
Det finns en bok som heter ”Den besynnerliga händelsen med hunden on natten” (The Curious Incident of the Dog in the Night-Time) som alla människor borde läsa.
Pojken Christopher är huvudperson och berättar om sitt liv. Han lever inte precis som vilken unge som helst, han har något syndrom, kanske är han autistisk, kanske är det Asperger eller något annat. Vad får läsaren aldrig veta, däremot får vi uppleva omvärlden genom pojkens ögon, och det är suveränt, fullständigt fascinerande.
Själv köpte jag den mest av en slump, utan att ha en aning om vad det var. Jag fastnade för det brittiska omslaget, som är absurt, nästan groteskt och fullständigt olikt det svenska.
Mark Haddon har skrivit boken, och om honom visste jag absolut ingenting förrän jag öppnade DN:s kulturbilaga idag.
Nu får jag veta att Haddon i grunden är barnboksförfattare och att hans andra vuxenbok, "Utslag av oro" (Spot of Bother)just kommer ut på svenska.
Blir den bara hälften så framgångsrik som den förra har Haddon sitt på det torra. ”Den besynnerliga händelsen…” är översatt till 37 språk, har fått en rad priser och ska också, förstås, bli film.
Läs den!
Artikeln om Haddon och hans nya bok (som jag självklart ska skaffa snart!) hittar du här.
"The Curious Incident of the Dog in the Night-Time" ISBN 0099470438
"Spot of Bother" ISBN 0224080466
Pojken Christopher är huvudperson och berättar om sitt liv. Han lever inte precis som vilken unge som helst, han har något syndrom, kanske är han autistisk, kanske är det Asperger eller något annat. Vad får läsaren aldrig veta, däremot får vi uppleva omvärlden genom pojkens ögon, och det är suveränt, fullständigt fascinerande.
Själv köpte jag den mest av en slump, utan att ha en aning om vad det var. Jag fastnade för det brittiska omslaget, som är absurt, nästan groteskt och fullständigt olikt det svenska.
Mark Haddon har skrivit boken, och om honom visste jag absolut ingenting förrän jag öppnade DN:s kulturbilaga idag.
Nu får jag veta att Haddon i grunden är barnboksförfattare och att hans andra vuxenbok, "Utslag av oro" (Spot of Bother)just kommer ut på svenska.
Blir den bara hälften så framgångsrik som den förra har Haddon sitt på det torra. ”Den besynnerliga händelsen…” är översatt till 37 språk, har fått en rad priser och ska också, förstås, bli film.
Läs den!
Artikeln om Haddon och hans nya bok (som jag självklart ska skaffa snart!) hittar du här.
"The Curious Incident of the Dog in the Night-Time" ISBN 0099470438
"Spot of Bother" ISBN 0224080466
fredag, januari 26, 2007
Måste sushins vänner skämmas?
Sushins vänner är ett ständigt växande sällskap.
Jag finns med där, som en trogen medlem sedan många år. Märkligt nog åt jag mina första sushibitar på alldeles fel plats på jorden, i Panama närmare bestämt, och jag blev överförtjust direkt. Fast då visste jag inte att det hette sushi, bara att det var ett japanskt sätt att servera rå fisk på.
Det där var ofantligt länge sedan, och sedan tror jag inte att jag råkade på några californiarullar eller nigiri eller maki förrän jag damp ner i Tokyo flera år senare. Då var sushi fortfarande exotiskt och lite spännande. Men det har ju gått över.
Idag finns en sushibar i snart sagt varje kvarter i världens storstäder. Även små städer finns med på sushikartan. Och man kan köpa sushi i färdiga förpackningar i snabbköpet, det finns i djupfryst form, man kan göra själv med hjälp av ”sushi-kit”, det finns som buffé på lunchrestauranger i ekonomiklassen – och dessutom på bättre krogar som vill ha en asiatisk touch.
Som snabbmat betraktat är det inte tokigt alls, trots att riset sötas.
Som mat är det inte bara snabbt, även om man väntar medan laxen kläms fast på riskorven eller räkan förankras med en klick wasabi.
Det är alltså väldigt gott också, allra godast om riset är en aning ljummet. Och ingefäran till är pricken över i:et.
Plusen ur hälsosynpunkt är många: de vanliga beståndsdelarna lax och avocado innehåller nyttigt fett, wasabi och ingefära sätter sprätt på matsmältningen, det faktum att man helst ska äta med pinnar gör att man äter lite långsammare.
Men nu har en stor och allvarlig fråga dykt upp:
Kan man både älska sushi och vara miljövän? Samtidigt?
I dag har experter nämligen slagit larm på en internationell konferens i Kobe i Japan.
Tonfisken håller på att ta slut i haven, i alla fall några tonfiskarter. Det är riktigt illa ställt med återväxten.
Och det är sushi-älskarna som får skulden.
Mitt fel, helt enkelt.
Fisken håvas upp i enorma mängder för att filéas, frysas ned och så småningom skäras upp i tunna, jämna, vackra skivor för att bli sushi som heter maguro, chu-toro eller o-toro – då har riset kombinerats med tonfiskvarianter av olika fetthalt.
Ja, det kan serveras som sashimi också, förstås, då äter man fisken utan ris, så ur utrotningssynpunkt gör det åtminstone ingen skillnad.
Nu undrar jag alltså om jag törs fortsätta peta i mig mina japanska munsbitar. Eller om jag ska skämmas för att jag sväljer ner för mycket av havets skatter. Jag vill ju inte bara bli mätt, jag vill värna om miljön också.
Faktum är att de stora räkorna som också oftast ingår om man köper en blandad sushitallrik också medför vissa tveksamheter.
Fast jag tror jag vet en utväg.
”Lax special” innehåller varken tonfisk eller räka. Och laxen kommer förmodligen ur norska odlingskassar.
Men hjälp, det är ju inte heller bra för miljön, det har jag läst! Laxen klarar sig bra, men vattnet runtomkring gör det inte.
Kanske är det den vegetariska sushin de sanna miljövännerna får satsa på.
Eller så får vi gå tillbaka till gotländskt lammkött och grynkorv, med ett och annat avbrott för pannkakor på riktiga sprättägg, och kanske en bit älg. Om vi äter det med pinnar? För känslans skull?
Men jag vill ju inte avstå från sushi. Det gör nog inte japanerna heller i första taget.
Håll med om att det inte är lätt att bli mätt med gott samvete!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag finns med där, som en trogen medlem sedan många år. Märkligt nog åt jag mina första sushibitar på alldeles fel plats på jorden, i Panama närmare bestämt, och jag blev överförtjust direkt. Fast då visste jag inte att det hette sushi, bara att det var ett japanskt sätt att servera rå fisk på.
Det där var ofantligt länge sedan, och sedan tror jag inte att jag råkade på några californiarullar eller nigiri eller maki förrän jag damp ner i Tokyo flera år senare. Då var sushi fortfarande exotiskt och lite spännande. Men det har ju gått över.
Idag finns en sushibar i snart sagt varje kvarter i världens storstäder. Även små städer finns med på sushikartan. Och man kan köpa sushi i färdiga förpackningar i snabbköpet, det finns i djupfryst form, man kan göra själv med hjälp av ”sushi-kit”, det finns som buffé på lunchrestauranger i ekonomiklassen – och dessutom på bättre krogar som vill ha en asiatisk touch.
Som snabbmat betraktat är det inte tokigt alls, trots att riset sötas.
Som mat är det inte bara snabbt, även om man väntar medan laxen kläms fast på riskorven eller räkan förankras med en klick wasabi.
Det är alltså väldigt gott också, allra godast om riset är en aning ljummet. Och ingefäran till är pricken över i:et.
Plusen ur hälsosynpunkt är många: de vanliga beståndsdelarna lax och avocado innehåller nyttigt fett, wasabi och ingefära sätter sprätt på matsmältningen, det faktum att man helst ska äta med pinnar gör att man äter lite långsammare.
Men nu har en stor och allvarlig fråga dykt upp:
Kan man både älska sushi och vara miljövän? Samtidigt?
I dag har experter nämligen slagit larm på en internationell konferens i Kobe i Japan.
Tonfisken håller på att ta slut i haven, i alla fall några tonfiskarter. Det är riktigt illa ställt med återväxten.
Och det är sushi-älskarna som får skulden.
Mitt fel, helt enkelt.
Fisken håvas upp i enorma mängder för att filéas, frysas ned och så småningom skäras upp i tunna, jämna, vackra skivor för att bli sushi som heter maguro, chu-toro eller o-toro – då har riset kombinerats med tonfiskvarianter av olika fetthalt.
Ja, det kan serveras som sashimi också, förstås, då äter man fisken utan ris, så ur utrotningssynpunkt gör det åtminstone ingen skillnad.
Nu undrar jag alltså om jag törs fortsätta peta i mig mina japanska munsbitar. Eller om jag ska skämmas för att jag sväljer ner för mycket av havets skatter. Jag vill ju inte bara bli mätt, jag vill värna om miljön också.
Faktum är att de stora räkorna som också oftast ingår om man köper en blandad sushitallrik också medför vissa tveksamheter.
Fast jag tror jag vet en utväg.
”Lax special” innehåller varken tonfisk eller räka. Och laxen kommer förmodligen ur norska odlingskassar.
Men hjälp, det är ju inte heller bra för miljön, det har jag läst! Laxen klarar sig bra, men vattnet runtomkring gör det inte.
Kanske är det den vegetariska sushin de sanna miljövännerna får satsa på.
Eller så får vi gå tillbaka till gotländskt lammkött och grynkorv, med ett och annat avbrott för pannkakor på riktiga sprättägg, och kanske en bit älg. Om vi äter det med pinnar? För känslans skull?
Men jag vill ju inte avstå från sushi. Det gör nog inte japanerna heller i första taget.
Håll med om att det inte är lätt att bli mätt med gott samvete!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 23, 2007
Reklam - på riktigt?
Jag är så ofantligt, otroligt, obehärskat förvånad.
Läkarförbundet protesterar mot att en läkare gör reklam för ett läkemedel.
Men jag är inte förvånad över protesten.
Min häpnad bottnar i det faktum att människan som vill övertyga mig om att välja ”rätt” huvudvärkstablett faktiskt ÄR läkare.
Det har jag aldrig för ett endaste ögonblick trott.
Betyder nu detta att kvinnan som sagt sig vara såväl tandläkare som mamma (och marknadsfört tandkräm) faktiskt är utexaminerad från tandläkarhögskolan? Att folk som får rent som efter en vit tornado verkligen vet hur man städar? Att folk med italiensk brytning alltid är bäst på köttfärssås? Fan tro´t.
För så luttrad är jag att jag aldrig trott att det handlat om annat än extraknäckande skådisar.
Nu fattas det bara att det visar sig att den s k Ipren-mannen KAN spela gitarr.
Copyright Klimakteriehäxan
Läkarförbundet protesterar mot att en läkare gör reklam för ett läkemedel.
Men jag är inte förvånad över protesten.
Min häpnad bottnar i det faktum att människan som vill övertyga mig om att välja ”rätt” huvudvärkstablett faktiskt ÄR läkare.
Det har jag aldrig för ett endaste ögonblick trott.
Betyder nu detta att kvinnan som sagt sig vara såväl tandläkare som mamma (och marknadsfört tandkräm) faktiskt är utexaminerad från tandläkarhögskolan? Att folk som får rent som efter en vit tornado verkligen vet hur man städar? Att folk med italiensk brytning alltid är bäst på köttfärssås? Fan tro´t.
För så luttrad är jag att jag aldrig trott att det handlat om annat än extraknäckande skådisar.
Nu fattas det bara att det visar sig att den s k Ipren-mannen KAN spela gitarr.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 22, 2007
Helt borta när baggarna duggar
Cineast är väl mycket sagt.
Men nog har jag varit en ganska flitig biobesökare genom åren.
Ikväll var det Guldbaggeutdelning i film-Sverige, också i tv. Jag hade inte tänkt titta. Sedan gick det som det gick: jag kikade lite på starten och blev sittande. Såg inte riktigt allt, men det mesta.
Jag blir alltid lika rörd när folk så tydligt blir så jätteglada. Det skulle ju kunna vara skäl nog att stanna i tv-fåtöljen medan baggarna duggar.
Fast Nils Petter Sundgren, nestorn i svensk biobedömning, sa i rapport redan innan galan började att filmåret 2006 hade varit "magert" – han kan ha använt ett starkare ord, "dåligt" eller rent av "uselt", jag minns inte riktigt, men att han inte var imponerad, det framgick tydligt.
Sedan fick han hedersbagge och såg glad ut i alla fall.
Nu är den offentliga delen av kalaset slut. Då inser jag plötsligt: jag har inte sett en enda av de i kväll nämnda filmerna. Inte en enda.
Och kvinnan som fick Bergman-priset hade jag heller aldrig hört talas om. Två av tre kandidater till bästa kvinnliga respektive manliga skådespelare kände jag inte igen.
Cineast? Fullständigt fel etikett. Jag är ju helt borta.
Måste börja gå på bio igen.
Copyright Klimakteriehäxan
Men nog har jag varit en ganska flitig biobesökare genom åren.
Ikväll var det Guldbaggeutdelning i film-Sverige, också i tv. Jag hade inte tänkt titta. Sedan gick det som det gick: jag kikade lite på starten och blev sittande. Såg inte riktigt allt, men det mesta.
Jag blir alltid lika rörd när folk så tydligt blir så jätteglada. Det skulle ju kunna vara skäl nog att stanna i tv-fåtöljen medan baggarna duggar.
Fast Nils Petter Sundgren, nestorn i svensk biobedömning, sa i rapport redan innan galan började att filmåret 2006 hade varit "magert" – han kan ha använt ett starkare ord, "dåligt" eller rent av "uselt", jag minns inte riktigt, men att han inte var imponerad, det framgick tydligt.
Sedan fick han hedersbagge och såg glad ut i alla fall.
Nu är den offentliga delen av kalaset slut. Då inser jag plötsligt: jag har inte sett en enda av de i kväll nämnda filmerna. Inte en enda.
Och kvinnan som fick Bergman-priset hade jag heller aldrig hört talas om. Två av tre kandidater till bästa kvinnliga respektive manliga skådespelare kände jag inte igen.
Cineast? Fullständigt fel etikett. Jag är ju helt borta.
Måste börja gå på bio igen.
Copyright Klimakteriehäxan
Dra mig i backen - det är vinter!
Jag är faktiskt riktigt förvånad.
Nu när vintern till sist har kommit ända till huvudstaden visar det sig att till och med jag tycker att det är lite skönt. Världen blir ljusare, tystare, torrare.
Har till och med sett några tunna isflagor valsa omkring på sjön – inte riktig is, i alla fall inte än, men ändå.
Pulkorna har kommit fram, julklappsskidorna också, ser jag.
Det är pulkorna som är mest populära. Kan det månne bero på att ungarna mestadels slipper kånka dem själva?
För det är mammorna som håller i snöret. (Ja, en och annan pappa också). Släpar in åbäket i Ica-butiken, packar ner både barn och mjölkpaket, flingor och köttfärs och drar iväg igen.
Minns hur det var – och saknar det inte ett skvatt.
Vi hade en riktigt lång uppförsbacke till dagis. Båda ungarna skulle åka i pulkan. Jo då, visst fick de plats, de var ju små.
Men man blir förvånad över hur tunga två små barn blir på en pulka, framför allt i uppförsbacke.
Kom fram till dagiset dyngsur som efter en rejäl träningsrunda.
Det var väl det det var, förstås.
För hur man än ser på saken: barnvagns- och pulkarallyt som småbarnsföräldrar tvingas ställa upp i, vare sig de vill eller inte, det främjar i alla fall konditionen.
Den som vi inte har gratis längre, vi som har stora barn.
Man borde nog ge sig ut i snön. Har inte hört om någon övre åldersgräns därvid lag.
Åka pulka alldeles själv, kanske?
För det lär bli svårt att hitta någon som vill dra.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu när vintern till sist har kommit ända till huvudstaden visar det sig att till och med jag tycker att det är lite skönt. Världen blir ljusare, tystare, torrare.
Har till och med sett några tunna isflagor valsa omkring på sjön – inte riktig is, i alla fall inte än, men ändå.
Pulkorna har kommit fram, julklappsskidorna också, ser jag.
Det är pulkorna som är mest populära. Kan det månne bero på att ungarna mestadels slipper kånka dem själva?
För det är mammorna som håller i snöret. (Ja, en och annan pappa också). Släpar in åbäket i Ica-butiken, packar ner både barn och mjölkpaket, flingor och köttfärs och drar iväg igen.
Minns hur det var – och saknar det inte ett skvatt.
Vi hade en riktigt lång uppförsbacke till dagis. Båda ungarna skulle åka i pulkan. Jo då, visst fick de plats, de var ju små.
Men man blir förvånad över hur tunga två små barn blir på en pulka, framför allt i uppförsbacke.
Kom fram till dagiset dyngsur som efter en rejäl träningsrunda.
Det var väl det det var, förstås.
För hur man än ser på saken: barnvagns- och pulkarallyt som småbarnsföräldrar tvingas ställa upp i, vare sig de vill eller inte, det främjar i alla fall konditionen.
Den som vi inte har gratis längre, vi som har stora barn.
Man borde nog ge sig ut i snön. Har inte hört om någon övre åldersgräns därvid lag.
Åka pulka alldeles själv, kanske?
För det lär bli svårt att hitta någon som vill dra.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 21, 2007
För sent att fråga - men om det hade gått...
Ännu en liten kedjebrevsliknande ”utmaning” snurrar bland bloggarna. Jag hittade den hos Pumans dotter. Och hänger på.
Detta är uppgiften:
Om du fick träffa 4 personer som inte lever idag, vad skulle du vilja fråga dem?
1. Adolf Hitler – Skulle du göra något annorlunda om du fick leva om ditt liv? (tanken svindlar)
2. Selma Lagerlöf – Hur ser din finaste kärleksupplevelse ut? (hon upphör aldrig att fascinera)
3. Min farfar, kapten på de sju haven – Berätta ditt livs historia, utelämna inget! (känner bara till brottstycken, tror att det finns en tjock roman i honom)
4. Albert Einstein – Kan du ta det en gång till så att jag fattar? (mhm, fysik har aldrig varit min grej…)
Fler som har frågor på lager? Tipsa gärna i kommentarerna!
Detta är uppgiften:
Om du fick träffa 4 personer som inte lever idag, vad skulle du vilja fråga dem?
1. Adolf Hitler – Skulle du göra något annorlunda om du fick leva om ditt liv? (tanken svindlar)
2. Selma Lagerlöf – Hur ser din finaste kärleksupplevelse ut? (hon upphör aldrig att fascinera)
3. Min farfar, kapten på de sju haven – Berätta ditt livs historia, utelämna inget! (känner bara till brottstycken, tror att det finns en tjock roman i honom)
4. Albert Einstein – Kan du ta det en gång till så att jag fattar? (mhm, fysik har aldrig varit min grej…)
Fler som har frågor på lager? Tipsa gärna i kommentarerna!
lördag, januari 20, 2007
Gå på begravning - rätt eller fel?
Ibland springer vi ihop med Döden.
Det kan vara väntat, det kan vara ett helt överraskande möte.
Och så blir det, förr eller senare, begravning.
Dags för beslut: ska jag gå?
Vid första anblicken kan det verka som ett enkelt avgörande. Men det är det långt ifrån alltid.
Personen man känt och känt för ligger okontaktbar i kistan. Vet inte vem som kom, vem som lät bli. Får aldrig veta, oavsett skälen.
Kanske betyder ens närvaro att man ger styrka och tröst åt närmast anhöriga. Fast det kan också betyda att ingen vet vem man är – det kan vara första och enda gången man får kontakt med familjen, om relationen till den avlidne haft med jobbet att göra, till exempel.
Självklart gör var och en det han eller hon känner för.
Men, som sagt, det är inte alltid ett enkelt beslut.
Och det kan rent av gå illa.
Min kära väninna P vet av egen erfarenhet.
Hon sitter en dag med tidningen vid frukostbordet, en sen frukost. Det är nästan förmiddag. Då faller hennes blick på en dödsannons: en man som hon haft mycket att göra med är avliden. Alla detaljer stämmer – men hon har inte haft en aning om att han varit sjuk, har inte känt till att något dramatiskt hänt honom. Ingen har hört av sig. Märkligt.
Där och då fattar min väninna ett beslut: begravningen ska äga rum samma dag, vid lunchtid. Hon ska gå dit. Bör hinna.
Slänger sig i bilen, kommer fram sent men ändå inte för sent. Inser att hon borde ha en blomma att lägga vid kistan, ser sig om – nyper i panik ett par gröna kvistar i kyrkogårdshäcken och störtar in.
Sätter sig diskret långt bak. Ser bara församlingens nackar.
Ceremonin tar sin början. Sorgen ligger tung över kyrkan. Näsdukarna tar slut. Proceduren också.
Så blir det dags för defilering.
Då blir P fundersam. Hon känner inte igen änkan. Fast det är klart, det är stort avstånd och många tårar förändrar ett ansikte.
I turordning passerar begravningsgästerna kistan. Min väninna är bland de sista. Hon kliver in i kön, lägger ner sina små kvistar och tittar sedan medkännande mot människorna på första bänken. Och blir ungefär lika iskall som liket.
P har verkligen aldrig förr sett kvinnan som just förlorat sin make. Känner faktiskt inte igen någon mer i hela kyrkorummet.
Min väninna förpassar sig ut ur kyrkan i racerfart, kastar sig i bilen och drar. Generad, orolig. Så pinsamt!
För vad tänker änkan när en vilt främmande blondin dyker upp på makens begravning? En kvinna som ingen i sällskapet känner igen? Med en originell blomma dessutom, kanske ett hemligt tecken? Är detta hans hittills totalt okända älskarinna? Eller vad?
Skulle kunna bli ett riktigt trauma för den som redan hade nog med att sortera sina känslor och ta tag i framtiden.
Allt hade ju stämt: namnen, åldern, orten.
Men det var fel.
Och P hade blivit ledsen alldeles i onödan, kan man säga.
Visst är det dråpligt på sitt sätt – hon gick helt enkelt på fel begravning. Men än i dag undrar vi, både hon och jag, om hennes vilja att hedra en person som hastigt mött Döden fick några konsekvenser.
Svaret får vi aldrig.
Fast historien visar väl ändå, att det kan vara svårt att bestämma sig för att gå eller inte gå på begravning.
Copyright Klimakterihäxan
Det kan vara väntat, det kan vara ett helt överraskande möte.
Och så blir det, förr eller senare, begravning.
Dags för beslut: ska jag gå?
Vid första anblicken kan det verka som ett enkelt avgörande. Men det är det långt ifrån alltid.
Personen man känt och känt för ligger okontaktbar i kistan. Vet inte vem som kom, vem som lät bli. Får aldrig veta, oavsett skälen.
Kanske betyder ens närvaro att man ger styrka och tröst åt närmast anhöriga. Fast det kan också betyda att ingen vet vem man är – det kan vara första och enda gången man får kontakt med familjen, om relationen till den avlidne haft med jobbet att göra, till exempel.
Självklart gör var och en det han eller hon känner för.
Men, som sagt, det är inte alltid ett enkelt beslut.
Och det kan rent av gå illa.
Min kära väninna P vet av egen erfarenhet.
Hon sitter en dag med tidningen vid frukostbordet, en sen frukost. Det är nästan förmiddag. Då faller hennes blick på en dödsannons: en man som hon haft mycket att göra med är avliden. Alla detaljer stämmer – men hon har inte haft en aning om att han varit sjuk, har inte känt till att något dramatiskt hänt honom. Ingen har hört av sig. Märkligt.
Där och då fattar min väninna ett beslut: begravningen ska äga rum samma dag, vid lunchtid. Hon ska gå dit. Bör hinna.
Slänger sig i bilen, kommer fram sent men ändå inte för sent. Inser att hon borde ha en blomma att lägga vid kistan, ser sig om – nyper i panik ett par gröna kvistar i kyrkogårdshäcken och störtar in.
Sätter sig diskret långt bak. Ser bara församlingens nackar.
Ceremonin tar sin början. Sorgen ligger tung över kyrkan. Näsdukarna tar slut. Proceduren också.
Så blir det dags för defilering.
Då blir P fundersam. Hon känner inte igen änkan. Fast det är klart, det är stort avstånd och många tårar förändrar ett ansikte.
I turordning passerar begravningsgästerna kistan. Min väninna är bland de sista. Hon kliver in i kön, lägger ner sina små kvistar och tittar sedan medkännande mot människorna på första bänken. Och blir ungefär lika iskall som liket.
P har verkligen aldrig förr sett kvinnan som just förlorat sin make. Känner faktiskt inte igen någon mer i hela kyrkorummet.
Min väninna förpassar sig ut ur kyrkan i racerfart, kastar sig i bilen och drar. Generad, orolig. Så pinsamt!
För vad tänker änkan när en vilt främmande blondin dyker upp på makens begravning? En kvinna som ingen i sällskapet känner igen? Med en originell blomma dessutom, kanske ett hemligt tecken? Är detta hans hittills totalt okända älskarinna? Eller vad?
Skulle kunna bli ett riktigt trauma för den som redan hade nog med att sortera sina känslor och ta tag i framtiden.
Allt hade ju stämt: namnen, åldern, orten.
Men det var fel.
Och P hade blivit ledsen alldeles i onödan, kan man säga.
Visst är det dråpligt på sitt sätt – hon gick helt enkelt på fel begravning. Men än i dag undrar vi, både hon och jag, om hennes vilja att hedra en person som hastigt mött Döden fick några konsekvenser.
Svaret får vi aldrig.
Fast historien visar väl ändå, att det kan vara svårt att bestämma sig för att gå eller inte gå på begravning.
Copyright Klimakterihäxan
Barn och dammsugare
Barn är så olika.
Ta min son, till exempel.
När han var liten var han en glad och god bebis, ofta med ett stort och brett leende i ansiktet.
Det där smilet kunde dock trollas bort på en bråkdel av en sekund. Bara man satte på dammsugaren var det kört.
Barnet gallskrek. Och slutade inte förrän dammsugaren stängdes av.
I alla år har jag hävdat att det där var genetiskt betingat, ett arv i rakt nedstigande led – på fars sida.
Men det finns pojkar som är annorlunda skapta.
Via Supermamman.se har jag fått uppleva ett möte med Dammsugarpojken, som är gäst hos Ellen DeGeneres i hennes talkshow.
Missa inte detta!
Ta min son, till exempel.
När han var liten var han en glad och god bebis, ofta med ett stort och brett leende i ansiktet.
Det där smilet kunde dock trollas bort på en bråkdel av en sekund. Bara man satte på dammsugaren var det kört.
Barnet gallskrek. Och slutade inte förrän dammsugaren stängdes av.
I alla år har jag hävdat att det där var genetiskt betingat, ett arv i rakt nedstigande led – på fars sida.
Men det finns pojkar som är annorlunda skapta.
Via Supermamman.se har jag fått uppleva ett möte med Dammsugarpojken, som är gäst hos Ellen DeGeneres i hennes talkshow.
Missa inte detta!
fredag, januari 19, 2007
Dolly Partons bortglömda kroppsdelar
Först kommer brösten.
Sedan ser man det enorma blonda håret.
Ögonfransarna släpar mot kinderna, som är förföriskt släta. Mitt emellan dem en rak och fin liten näsa.
Läpparna är fylliga, kan man kanske säga.
Midjan är smal, smalare än de flestas, och accentueras vanligen av ett skärp.
På fötterna western-boots i glamourversion: svindlande klackar, glittrande stenar.
Inget ser särskilt äkta ut, men det är väl heller inte meningen.
Allt sammantaget blir bilden av Dolly Parton, 60 år.
Under åren som gått har hon lämnat ett och annat gyllene citat längs vägen. Ett som man kommer ihåg är ”Du har ingen aning om hur mycket det kostar att se så här billig ut”.
Se där en tydlig indikation på det som ofta glöms bort: Dolly Parton är inte bara det där vi ser på skivomslagen och i diverse tv-sammanhang.
Nej, hon består också av några bortglömda kroppsdelar: hjärta och hjärna.
Tack vare dem har hon inte bara skrivit och framfört mängder av låtar som blivit megahits.
Hela den lilla människan är numera ett framgångsrikt mångmiljonföretag.
Dolly har skapat ”Dollywood”, som är en stor nöjespark, hon har en restaurangkedja, ett stort undervisningsprojekt och förstås ett eget skivbolag. Hon har blivit hela sin släkts stöttepelare och hon har vetat att matcha sig själv och sina tillgångar bättre än någon annan.
Dessutom är hon mästerlig när det kommer till att hantera intervjuer som blir för närgångna eller slår in på fel spår: hon plockar fram sin slagfärdighet och är så uppenbart snabbtänkt.
Begreppet ”askungesaga” passar bra på hennes historia, från den fattiga flickan med den hemsydda kappan (”Coat of many colours”) via kontorsslaven (”Nine to five”) till superstjärnan, med några kärlekssorger (”Jolene”, ”I will always love you”, ”Here you come again”) på vägen. Vi kan texterna, vi sjunger med, vi känner hur det känns, alltihop. På riktigt, liksom.
I vår kommer hon till Sverige. 26 500 biljetter fanns att köpa. De gick åt i en nysning. Massor av fans kom aldrig ens i närheten. Ett och annat ögonbryn har höjts i förvåning över detta. Hur kan hon, vampvåpet från amerikanska Södern, dra så mycket folk?
Svaret är inte kitsch, glitter och taktfast komp. Inte vamp- eller våpfaktorn heller. I botten finns de där andra två komponenterna, Dolly Partons bortglömda kroppsdelar: hjärta och hjärna.
Båda hörs fast de inte syns. Hennes beundrare vet.
Om någon mer än jag minns Lotta Svärd, hon i Runebergs ”Fänrik Ståls sägner”, så finns det vissa likheter, om man bara byter ordet ”kriget” mot ”livet”. Så här diktade skalden om Lotta: ”Ty en pärla var hon på krigets stråt/ och en äkta pärla också/ Och något tålte hon skrattas åt/ men mera hedras ändå”.
Visst kan man le överseende åt Dollys dyrköpta yttre företräden. Men det är resten som räknas.
Jag är en av de lyckliga 26 500 som ska gå och se och höra henne live, i Globen i mars.
Biljetten kostade 705 kronor. Dyrt?
Förvisso. Men det kommer att vara värt vartenda öre!
Copyight Klimakteriehäxan
Sedan ser man det enorma blonda håret.
Ögonfransarna släpar mot kinderna, som är förföriskt släta. Mitt emellan dem en rak och fin liten näsa.
Läpparna är fylliga, kan man kanske säga.
Midjan är smal, smalare än de flestas, och accentueras vanligen av ett skärp.
På fötterna western-boots i glamourversion: svindlande klackar, glittrande stenar.
Inget ser särskilt äkta ut, men det är väl heller inte meningen.
Allt sammantaget blir bilden av Dolly Parton, 60 år.
Under åren som gått har hon lämnat ett och annat gyllene citat längs vägen. Ett som man kommer ihåg är ”Du har ingen aning om hur mycket det kostar att se så här billig ut”.
Se där en tydlig indikation på det som ofta glöms bort: Dolly Parton är inte bara det där vi ser på skivomslagen och i diverse tv-sammanhang.
Nej, hon består också av några bortglömda kroppsdelar: hjärta och hjärna.
Tack vare dem har hon inte bara skrivit och framfört mängder av låtar som blivit megahits.
Hela den lilla människan är numera ett framgångsrikt mångmiljonföretag.
Dolly har skapat ”Dollywood”, som är en stor nöjespark, hon har en restaurangkedja, ett stort undervisningsprojekt och förstås ett eget skivbolag. Hon har blivit hela sin släkts stöttepelare och hon har vetat att matcha sig själv och sina tillgångar bättre än någon annan.
Dessutom är hon mästerlig när det kommer till att hantera intervjuer som blir för närgångna eller slår in på fel spår: hon plockar fram sin slagfärdighet och är så uppenbart snabbtänkt.
Begreppet ”askungesaga” passar bra på hennes historia, från den fattiga flickan med den hemsydda kappan (”Coat of many colours”) via kontorsslaven (”Nine to five”) till superstjärnan, med några kärlekssorger (”Jolene”, ”I will always love you”, ”Here you come again”) på vägen. Vi kan texterna, vi sjunger med, vi känner hur det känns, alltihop. På riktigt, liksom.
I vår kommer hon till Sverige. 26 500 biljetter fanns att köpa. De gick åt i en nysning. Massor av fans kom aldrig ens i närheten. Ett och annat ögonbryn har höjts i förvåning över detta. Hur kan hon, vampvåpet från amerikanska Södern, dra så mycket folk?
Svaret är inte kitsch, glitter och taktfast komp. Inte vamp- eller våpfaktorn heller. I botten finns de där andra två komponenterna, Dolly Partons bortglömda kroppsdelar: hjärta och hjärna.
Båda hörs fast de inte syns. Hennes beundrare vet.
Om någon mer än jag minns Lotta Svärd, hon i Runebergs ”Fänrik Ståls sägner”, så finns det vissa likheter, om man bara byter ordet ”kriget” mot ”livet”. Så här diktade skalden om Lotta: ”Ty en pärla var hon på krigets stråt/ och en äkta pärla också/ Och något tålte hon skrattas åt/ men mera hedras ändå”.
Visst kan man le överseende åt Dollys dyrköpta yttre företräden. Men det är resten som räknas.
Jag är en av de lyckliga 26 500 som ska gå och se och höra henne live, i Globen i mars.
Biljetten kostade 705 kronor. Dyrt?
Förvisso. Men det kommer att vara värt vartenda öre!
Copyight Klimakteriehäxan
torsdag, januari 18, 2007
Passion mellan pärmar
En kollega på jobbet strålar som en stjärna.
Måste berätta för alla som vill höra på: efter åratal av ett liv som supersingel har hon träffat Honom. Kärleken. Passionen.
Hon är överöst av värme, rosor, ömhet, sms som pirrar av känslor. Kärlek. Passion.
-Jag är som en tonåring, kvittrar hon, som är en bra bit över 40.
Visst är det härligt!
Att det händer!
Vi andra, med lite större distans till den där omtumlande upplevelsen, lever ett annat liv.
Grått och småtrist i januari. Helgglöden har falnat. Hushållsbudgeten kanske fortfarande har baksmälla efter jul, det är långt till semestern. Det är så här års vi går på rutinens brant och stundtals kastar en blick ut över det svindlande stupet, som kan tänkas bestå av en oändlig räcka vardagar, med alldeles för korta helger inbladade.
Visst är det då man behöver Passionen? Den med stort P?
En sådan tur att den finns. Bara att hämta. Lyft ner den från bokhyllan och låt dig dras med. Själv har jag nyss stiftat bekantskap med Anna Gavalda och läst hennes ”Jag älskade honom” – men låt inte titeln lura dig, det handlar mer om en mans kärlek till en kvinna, fast berättarjaget är en hon. (Man kan misstänka att förlaget haft ett problem här – den franska titeln ”Je l´aimais” kan såvitt jag begriper gälla såväl kvinna som man… men förhoppningen man hyste genom att välja kvinnovinkeln var väl att det skulle sälja fler böcker…)
Det finns en annan fransyska som gjort avsteg från sin ursprungliga karriär som lärare och blivit författare. Jag tänker på Annie Ernaux och den av hennes böcker jag tycker du som vill ha lite passion ska leta upp heter ”Sinnenas tid”. En liten roman, tunn och fort läst, men jag glömmer den inte. En annan hon skrivit handlar om besatthet och svartsjuka, också en sorts passion, och heter ”L´occupation” men det verkar som om den inte översatts (se där, nu fick jag skryta med att jag tragglat mig igenom den på originalspråket!).
Marguerite Duras klassiker ”Älskaren” hör förstås hemma här, ännu en fransk kvinna som vet hur man omvandlar passion i ord.
Fast inte är det bara i Frankrike den egenskapen finns. I mitt tycke hör Agneta Pleijels ”En vinter i Stockholm” hemma i den här kategorin.
Även Nobel-pristagare tar sig in på min lista över passion i bokform. ”Kristin Lavransdotter” av Sigrid Undset (fick litteraturpriset 1928) läste jag först på senare år och blev fascinerad. Den boken utsågs till världens bästa kärleksroman av svenska radiolyssnare en gång, och det är inte svårt att förstå varför – känslorna mellan Kristin och Erlend inte bara glöder, de brinner med klar och öppen låga.
Och så förstås en man som skrivit en verkligt oslagbar kärlekshistoria: Hjalmar Söderberg. ”Den allvarsamma leken” kan läsas gång på gång. Berättelsen om Arvid och Lydia har det mesta den som är sugen på passion mellan pärmar kan önska.
Håll med om att det kan behövas lite glöd i den gråa vintern, när ingen plats verkar mer lockande än läsfåtöljen!
Copyright Klimakteriehäxan
Måste berätta för alla som vill höra på: efter åratal av ett liv som supersingel har hon träffat Honom. Kärleken. Passionen.
Hon är överöst av värme, rosor, ömhet, sms som pirrar av känslor. Kärlek. Passion.
-Jag är som en tonåring, kvittrar hon, som är en bra bit över 40.
Visst är det härligt!
Att det händer!
Vi andra, med lite större distans till den där omtumlande upplevelsen, lever ett annat liv.
Grått och småtrist i januari. Helgglöden har falnat. Hushållsbudgeten kanske fortfarande har baksmälla efter jul, det är långt till semestern. Det är så här års vi går på rutinens brant och stundtals kastar en blick ut över det svindlande stupet, som kan tänkas bestå av en oändlig räcka vardagar, med alldeles för korta helger inbladade.
Visst är det då man behöver Passionen? Den med stort P?
En sådan tur att den finns. Bara att hämta. Lyft ner den från bokhyllan och låt dig dras med. Själv har jag nyss stiftat bekantskap med Anna Gavalda och läst hennes ”Jag älskade honom” – men låt inte titeln lura dig, det handlar mer om en mans kärlek till en kvinna, fast berättarjaget är en hon. (Man kan misstänka att förlaget haft ett problem här – den franska titeln ”Je l´aimais” kan såvitt jag begriper gälla såväl kvinna som man… men förhoppningen man hyste genom att välja kvinnovinkeln var väl att det skulle sälja fler böcker…)
Det finns en annan fransyska som gjort avsteg från sin ursprungliga karriär som lärare och blivit författare. Jag tänker på Annie Ernaux och den av hennes böcker jag tycker du som vill ha lite passion ska leta upp heter ”Sinnenas tid”. En liten roman, tunn och fort läst, men jag glömmer den inte. En annan hon skrivit handlar om besatthet och svartsjuka, också en sorts passion, och heter ”L´occupation” men det verkar som om den inte översatts (se där, nu fick jag skryta med att jag tragglat mig igenom den på originalspråket!).
Marguerite Duras klassiker ”Älskaren” hör förstås hemma här, ännu en fransk kvinna som vet hur man omvandlar passion i ord.
Fast inte är det bara i Frankrike den egenskapen finns. I mitt tycke hör Agneta Pleijels ”En vinter i Stockholm” hemma i den här kategorin.
Även Nobel-pristagare tar sig in på min lista över passion i bokform. ”Kristin Lavransdotter” av Sigrid Undset (fick litteraturpriset 1928) läste jag först på senare år och blev fascinerad. Den boken utsågs till världens bästa kärleksroman av svenska radiolyssnare en gång, och det är inte svårt att förstå varför – känslorna mellan Kristin och Erlend inte bara glöder, de brinner med klar och öppen låga.
Och så förstås en man som skrivit en verkligt oslagbar kärlekshistoria: Hjalmar Söderberg. ”Den allvarsamma leken” kan läsas gång på gång. Berättelsen om Arvid och Lydia har det mesta den som är sugen på passion mellan pärmar kan önska.
Håll med om att det kan behövas lite glöd i den gråa vintern, när ingen plats verkar mer lockande än läsfåtöljen!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 17, 2007
Lev livet baklänges!
Det kom ett mejl som en kommentar till min post ”Över 18 – och på väg mot pensionen” som jag skrev häromdagen.
Vill inte undanhålla mina läsare detta fascinerande tankeexperiment om åldrandets olika stadier och mystik!
Så här kommer det:
När man ibland funderar på livets besvärligheter och stress kan
man önska sig att livet kunde levas baklänges!
Då skulle mitt liv te sig som följer:
Jag startar med att dö och får det överstökat.
Sedan vaknar jag upp på ett ålderdomshem och får det bättre och
bättre för var dag som går.
Jag blir så småningom för pigg för att vara där och då kan jag sätta sprätt på min pension.
På min första arbetsdag får jag en guldklocka.
Sedan arbetar jag i 40 år tills jag är ung nog att dra mig
tillbaka från arbetsmarknaden.
Jag tar studenten, dricker och festar och förbereder mig på att ta det lugnt.
Sedan går jag i grundskolan, blir ett barn, leker, har inga
plikter - tills jag är en baby.
De sista nio månaderna tillbringar jag i ett perfekt utrustat hem, flytande runt i ett enda lyckorus. Där finns centralvärme, roomservice m m.
Till sist försvinner jag från denna värld i en underbar orgasm...
Och där tar såväl livet som tankeexperimentet slut.
Vill inte undanhålla mina läsare detta fascinerande tankeexperiment om åldrandets olika stadier och mystik!
Så här kommer det:
När man ibland funderar på livets besvärligheter och stress kan
man önska sig att livet kunde levas baklänges!
Då skulle mitt liv te sig som följer:
Jag startar med att dö och får det överstökat.
Sedan vaknar jag upp på ett ålderdomshem och får det bättre och
bättre för var dag som går.
Jag blir så småningom för pigg för att vara där och då kan jag sätta sprätt på min pension.
På min första arbetsdag får jag en guldklocka.
Sedan arbetar jag i 40 år tills jag är ung nog att dra mig
tillbaka från arbetsmarknaden.
Jag tar studenten, dricker och festar och förbereder mig på att ta det lugnt.
Sedan går jag i grundskolan, blir ett barn, leker, har inga
plikter - tills jag är en baby.
De sista nio månaderna tillbringar jag i ett perfekt utrustat hem, flytande runt i ett enda lyckorus. Där finns centralvärme, roomservice m m.
Till sist försvinner jag från denna värld i en underbar orgasm...
Och där tar såväl livet som tankeexperimentet slut.
tisdag, januari 16, 2007
Prestationsångest och självförtroende
En väninna har en härligt glad nyhet: Äntligen ska hon få ha en egen utställning av sina saker.
Hon målar, hon är en begåvning på att uttrycka sig också i textil, hon skriver. Jättefina saker i alla kategorierna tycker vi som sett något under dess tillblivelse, eller som rent av fått ett handmålat kort till jul.
När inbjudan till vernissagen - på ett "riktigt" galleri - damp ned i min e-postlåda svarade jag naturligtvis blixtsnabbt och gratulerade, med ett ”äntligen” tillagt. Och så undrade jag om vi inte hinner ses dessförinnan ändå, det var länge sedan sist och jag tycker det vore trevligt att stråla samman snart igen.
Men nej, hon hinner inte.
”Jag håller på att explodera av stress och prestationsångest”, skriver hon som förklaring.
Är det inte märkvärdigt?
Att en positiv sak så ofta byts ut mot oro, stress och ångest? Visst känner ni också igen er? Framför allt drabbas tjejer av detta, tror jag.
Ena stunden känner man sig rätt nöjd, törs t o m tycka att man gjort något bra – och sekunden efteråt har Luther dunsat ner på axeln och börjat muttra att så värst märkvärdigt är det där väl ändå inte... eller hur??? Nog gör andra liknande saker fast bättre? Hade inte du också kunnat göra lite mer, lite snyggare, lite fortare, lite häftigare?
Det kan gälla en arbetsuppgift på jobbet, något du uträttat hemma, en tjänst du bjudit någon på eller kanske något så trivialt som en bloggtext.
Jag svarar min konstnärsväninna igen: ”Var förvissad om att dagen efter vernissagen kommer du att vara helt slut. Och då menar jag HELT SLUT. Men med största sannolikhet kan du tillåta dig att vara det – och vara väldigt nöjd med vad du åstadkommit.”
Hoppas hon tar det till sig, men säker är jag inte.
Självförtroende är något som oftast innehas av den som inte förtjänar det.
Tyvärr.
Copyright Klimakteriehäxan
Hon målar, hon är en begåvning på att uttrycka sig också i textil, hon skriver. Jättefina saker i alla kategorierna tycker vi som sett något under dess tillblivelse, eller som rent av fått ett handmålat kort till jul.
När inbjudan till vernissagen - på ett "riktigt" galleri - damp ned i min e-postlåda svarade jag naturligtvis blixtsnabbt och gratulerade, med ett ”äntligen” tillagt. Och så undrade jag om vi inte hinner ses dessförinnan ändå, det var länge sedan sist och jag tycker det vore trevligt att stråla samman snart igen.
Men nej, hon hinner inte.
”Jag håller på att explodera av stress och prestationsångest”, skriver hon som förklaring.
Är det inte märkvärdigt?
Att en positiv sak så ofta byts ut mot oro, stress och ångest? Visst känner ni också igen er? Framför allt drabbas tjejer av detta, tror jag.
Ena stunden känner man sig rätt nöjd, törs t o m tycka att man gjort något bra – och sekunden efteråt har Luther dunsat ner på axeln och börjat muttra att så värst märkvärdigt är det där väl ändå inte... eller hur??? Nog gör andra liknande saker fast bättre? Hade inte du också kunnat göra lite mer, lite snyggare, lite fortare, lite häftigare?
Det kan gälla en arbetsuppgift på jobbet, något du uträttat hemma, en tjänst du bjudit någon på eller kanske något så trivialt som en bloggtext.
Jag svarar min konstnärsväninna igen: ”Var förvissad om att dagen efter vernissagen kommer du att vara helt slut. Och då menar jag HELT SLUT. Men med största sannolikhet kan du tillåta dig att vara det – och vara väldigt nöjd med vad du åstadkommit.”
Hoppas hon tar det till sig, men säker är jag inte.
Självförtroende är något som oftast innehas av den som inte förtjänar det.
Tyvärr.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu är det bevisat: Ensam är stark
Ett av många urgamla talesätt som folk bara slänger ur sig ibland: Ensam är stark. Jag har inte så sällan undrat vad de egentligen menar.
Idag har uttrycket fått sin vetenskapliga förklaring, av en skogsprofessor i Luleå.
Med anledning av stormen Per intervjuades han i Vetenskapsradion om varför skog blåser ner, varför rötterna tappar taget.
De träd som bäst står emot alla påfrestningar har kraftigast stam närmast marken och en riktigt stor krona. Helst ska de dessutom stå lite glest, fastslog professorn.
Så när det stormar som värst är det alléträden som klarar sig bäst.
Ensam är stark.
Vilket skulle bevisas.
Törs vi överföra resonemanget på oss människor?
Copyright Klimakteriehäxan
Idag har uttrycket fått sin vetenskapliga förklaring, av en skogsprofessor i Luleå.
Med anledning av stormen Per intervjuades han i Vetenskapsradion om varför skog blåser ner, varför rötterna tappar taget.
De träd som bäst står emot alla påfrestningar har kraftigast stam närmast marken och en riktigt stor krona. Helst ska de dessutom stå lite glest, fastslog professorn.
Så när det stormar som värst är det alléträden som klarar sig bäst.
Ensam är stark.
Vilket skulle bevisas.
Törs vi överföra resonemanget på oss människor?
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 15, 2007
Över 18 – och på väg mot pension
Jag ser det runt omkring mig, hela tiden: alla blir äldre.
Åttaåringen fyller nio, tjugoettåringen tar sin första fylla, trettiotvååringen blir mamma, fyrtioåringen blir tunnhårig, folk håller både femtio- och sextioårskalas. Ingen kommer undan.
Vilket måste betyda att det där åldrandet gäller mig också.
Även om det känns ofattbart, så är man alltså med stormsteg på väg mot ålderdomen.
Hur ska man annars tolka de där kuverten som kommer neddimpande rätt som det är – orangeröda kuvert med mycket siffror och tabeller i.
Pensionsbeskedet. Det ständigt återkommande.
I det längsta öppnade jag över huvud taget inte de där breven. De hamnade i en dammsamlande hög i en hylla och blev med tiden lite blekare gula av solen. Till sist blev de för många, jag sprättade, skulle läsa. Men motståndet var för stort och resultatet blev bara en ny hög, utan färgglada kuvert, men lika dammsamlande och precis lika orörd.
Visst, jag förstår att jag borde intressera mig för innehållet i de där kuverten. Jag vet till och med att folk som är mycket yngre än jag fingranskar siffrorna och planerar, antar jag, sin ekonomi på ålderns höst.
Jag vill inte.
Det är något i kroppen som säger stopp. Vilket jag förmodligen kan komma att få sota för vad det lider, när jag upptäcker något som borde ha upptäckts för mycket länge sedan. Men det kan inte hjälpas.
Varje människa med ekonomisk självbevarelsedrift har självfallet också satt sig in i hur de där pensionsfonderna ska se ut, var pengarna ska placeras i väntan på att det blir dags.
Inte jag.
Nu har jag fått höra att det tydligen fungerat skapligt utan några egna initiativ, men för min del har det aldrig varit tal om något aktivt beslut. Bara icke-beslut.
Bör jag skämmas? Kanske. Men det har jag inte förstånd till.
Just i dagarna har jag fått ännu ett brev i pensionsbranschen.
Alla vi som med raska kliv är på väg mot pensionen – här definierat med att man är över 18 år – erbjuds att teckna ännu en försäkring som ska komplettera den där bassumman som man får enligt tabell i det orangeröda kuvertet.
Tack, men nej tack.
De där 18-åringarna som planerar sina liv kan ägna sig åt sådant.
Jag fixerar skygglapparna och låtsas som om tiden står stilla.
Tids nog hinner jag väl bli pensionär.
Även om jag inte får någon pension.
Eller vad det nu står i de där breven.
Copyright Klimakteriehäxan
Åttaåringen fyller nio, tjugoettåringen tar sin första fylla, trettiotvååringen blir mamma, fyrtioåringen blir tunnhårig, folk håller både femtio- och sextioårskalas. Ingen kommer undan.
Vilket måste betyda att det där åldrandet gäller mig också.
Även om det känns ofattbart, så är man alltså med stormsteg på väg mot ålderdomen.
Hur ska man annars tolka de där kuverten som kommer neddimpande rätt som det är – orangeröda kuvert med mycket siffror och tabeller i.
Pensionsbeskedet. Det ständigt återkommande.
I det längsta öppnade jag över huvud taget inte de där breven. De hamnade i en dammsamlande hög i en hylla och blev med tiden lite blekare gula av solen. Till sist blev de för många, jag sprättade, skulle läsa. Men motståndet var för stort och resultatet blev bara en ny hög, utan färgglada kuvert, men lika dammsamlande och precis lika orörd.
Visst, jag förstår att jag borde intressera mig för innehållet i de där kuverten. Jag vet till och med att folk som är mycket yngre än jag fingranskar siffrorna och planerar, antar jag, sin ekonomi på ålderns höst.
Jag vill inte.
Det är något i kroppen som säger stopp. Vilket jag förmodligen kan komma att få sota för vad det lider, när jag upptäcker något som borde ha upptäckts för mycket länge sedan. Men det kan inte hjälpas.
Varje människa med ekonomisk självbevarelsedrift har självfallet också satt sig in i hur de där pensionsfonderna ska se ut, var pengarna ska placeras i väntan på att det blir dags.
Inte jag.
Nu har jag fått höra att det tydligen fungerat skapligt utan några egna initiativ, men för min del har det aldrig varit tal om något aktivt beslut. Bara icke-beslut.
Bör jag skämmas? Kanske. Men det har jag inte förstånd till.
Just i dagarna har jag fått ännu ett brev i pensionsbranschen.
Alla vi som med raska kliv är på väg mot pensionen – här definierat med att man är över 18 år – erbjuds att teckna ännu en försäkring som ska komplettera den där bassumman som man får enligt tabell i det orangeröda kuvertet.
Tack, men nej tack.
De där 18-åringarna som planerar sina liv kan ägna sig åt sådant.
Jag fixerar skygglapparna och låtsas som om tiden står stilla.
Tids nog hinner jag väl bli pensionär.
Även om jag inte får någon pension.
Eller vad det nu står i de där breven.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 14, 2007
Vädrets makt
Det finns dagar när vädrets makter verkligen har gjort sig förtjänta av sitt namn. I dag är en sådan dag.
Somnade i natt till smattret av vattendroppar mot glas och väcktes i morse av regnet som fortfarande piskades in i sovrumsfönstren, nu med ännu ilsknare rapp. Rutorna skallrar, grenar, kvistar och pinnar dräller ner ur alla träd. Ibland följer hela trädet med till marken, det kan till och med få katastrofala följder – en nioåring i Motala har dödats av ett fallande träd, hör jag i nyheterna, och en man har omkommit när hans bil klämdes ihop.
Strömavbrotten är legio. Över 200 000 hushåll saknar kraft.
Då är det trots allt tur att vinterkylan inte är här, för även om man är utan el lite längre tid riskerar åtminstone inte rören att frysa sönder. Värre är det med frysarna som sakta låter hela sitt innehåll tina.
Och så får levande ljus förlänga julen trots att Knut var i går. Julklappssjalarna och de mysiga tofflorna kommer också till pass när inomhustemperaturen sjunker.
Utanför min mammas hus har en gammal apel gett upp kampen mot blåsten och slängt upp rötterna i luften. Vår ”brevlådegran” har kluvits i två och bara halva står upprätt. Den andra halvan missade precis hennes lilla garage.
I alla dessa kraftiga vindbyar finns dock en konstruktion som verkar stå emot allt. Det är skatbona. Väl synligt från mitt fönster finns ett tvåvånings – ja, jag tror faktiskt det är det! – som ser absolut orört ut. Det har funnits där i åratal. Verkar inte ens som om andra skator varit där och tjuvlånat byggmaterial till nyetableringar. Den enda jag sett som försökt attackera skatans välkonstruerade hem var en katt, som med uppbådande av all sin smarthet försökte lura fågeln och klättra upp i trädet, med sikte på självaste entrén.
Men icke.
Skatan vann över katten. Och ser ut att vinna över vindguden Eol, den här gången också. Men någon gång måste väl även en vindgud ge upp?
Copyright Klimakteriehäxan
Somnade i natt till smattret av vattendroppar mot glas och väcktes i morse av regnet som fortfarande piskades in i sovrumsfönstren, nu med ännu ilsknare rapp. Rutorna skallrar, grenar, kvistar och pinnar dräller ner ur alla träd. Ibland följer hela trädet med till marken, det kan till och med få katastrofala följder – en nioåring i Motala har dödats av ett fallande träd, hör jag i nyheterna, och en man har omkommit när hans bil klämdes ihop.
Strömavbrotten är legio. Över 200 000 hushåll saknar kraft.
Då är det trots allt tur att vinterkylan inte är här, för även om man är utan el lite längre tid riskerar åtminstone inte rören att frysa sönder. Värre är det med frysarna som sakta låter hela sitt innehåll tina.
Och så får levande ljus förlänga julen trots att Knut var i går. Julklappssjalarna och de mysiga tofflorna kommer också till pass när inomhustemperaturen sjunker.
Utanför min mammas hus har en gammal apel gett upp kampen mot blåsten och slängt upp rötterna i luften. Vår ”brevlådegran” har kluvits i två och bara halva står upprätt. Den andra halvan missade precis hennes lilla garage.
I alla dessa kraftiga vindbyar finns dock en konstruktion som verkar stå emot allt. Det är skatbona. Väl synligt från mitt fönster finns ett tvåvånings – ja, jag tror faktiskt det är det! – som ser absolut orört ut. Det har funnits där i åratal. Verkar inte ens som om andra skator varit där och tjuvlånat byggmaterial till nyetableringar. Den enda jag sett som försökt attackera skatans välkonstruerade hem var en katt, som med uppbådande av all sin smarthet försökte lura fågeln och klättra upp i trädet, med sikte på självaste entrén.
Men icke.
Skatan vann över katten. Och ser ut att vinna över vindguden Eol, den här gången också. Men någon gång måste väl även en vindgud ge upp?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, januari 13, 2007
När vanlig tvätt blir vacker
Den våta tvätten kommer ut ur maskinen, nycentrifugerad, hoptrasslad, skrynklig. Det är handdukar, trosor, tröjor, lakan, kalsonger, strumpor i en enda stor familjeblandning. In i torkskåpen ska det, alltihop.
Jag hänger upp en orange handduk. Den hamnar bredvid ett rosa örngott och därintill väntar en brun t-tröja på varmluften. Ett grönblommigt lakan strax bredvid, och ännu en handduk, gladrandig.
Så där ser det ofta ut i torkskåpet när jag har tvättid.
Och då tänker jag på Lena.
Det hände sig en gång på tidigt 70-tal att vi hjälptes åt i tvättstugan, Lena och jag. Vi tömde maskinerna under småprat och jag började hänga.
Plötsligt märkte jag att min väninna iakttog mig med en fullständigt förbluffad min.
-Vad är det?
-Ja men snälla, så där kan du väl inte hänga grejerna?
-Va? Hur då?
Min oförståelse var total.
-Blått bredvid den där blommiga – det skär sej ju som fan!
Jag stirrade på tvättlinan.
-Det ser du väl? framhärdade Lena.
-Har aldrig tänkt tanken, mumlade jag, tog ner det blommiga och flyttade något ljusare blått nära det mörka som redan satt i klädnyporna. Försökte ändå med en invändning:
-Men det spelar väl ingen roll, det ska ju ändå snart tas ner?
-Nej nej, svarade hon, det ska ju hänga här ett bra tag och det är självklart att man måste hänga efter färg och koordinera så långt det nånsin går! Har du verkligen inte tänkt på det? Får ju ont i ögonen annars!
Ja min estetiska kamrat hängde alltså alltid sin tvätt ordnat efter färg. Ton-i-ton, eller komplementfärger ihop. Aldrig något som skar sig.
Hon hade ett utpräglat sinne för form och färg, det är sant och var tydligt både i hennes hem och i hennes sätt att klä sig. Men när tvätten skulle torka?
Jo, så var det. Färgerna på de nyss upphängda plaggen fick inte krocka.
Så kom de upp på linan, hennes tvättade saker, metodiskt och prydligt. Ton i ton, komplementfärger sida vid sida, vitt eller svart som avgränsning ifall ingen annan råd fanns.
Och när jag många år senare såg hennes tvätt som en textil regnbåge mot en fond av blå himmel och Portugals grågröna olivträd förstod jag henne.
Det som annars bara är ett trist måste blev en smekning för ögat, vinden åstadkom en vågrörelse bland ärmar och byxben, en rörelse som underströk tanken. Plötsligt var simpel tvätt omvandlad till skönhetsupplevelse.
Dithän kommer jag aldrig. Men så gott som varje gång jag tvättar tänker jag på henne, som skulle ha fyllt år i veckan men som inte behövt tvätta på flera år nu.
Änglar gör ju inte det. Tror jag.
Gör de det hängs nog tvätten i färgkoordinerad ordning.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag hänger upp en orange handduk. Den hamnar bredvid ett rosa örngott och därintill väntar en brun t-tröja på varmluften. Ett grönblommigt lakan strax bredvid, och ännu en handduk, gladrandig.
Så där ser det ofta ut i torkskåpet när jag har tvättid.
Och då tänker jag på Lena.
Det hände sig en gång på tidigt 70-tal att vi hjälptes åt i tvättstugan, Lena och jag. Vi tömde maskinerna under småprat och jag började hänga.
Plötsligt märkte jag att min väninna iakttog mig med en fullständigt förbluffad min.
-Vad är det?
-Ja men snälla, så där kan du väl inte hänga grejerna?
-Va? Hur då?
Min oförståelse var total.
-Blått bredvid den där blommiga – det skär sej ju som fan!
Jag stirrade på tvättlinan.
-Det ser du väl? framhärdade Lena.
-Har aldrig tänkt tanken, mumlade jag, tog ner det blommiga och flyttade något ljusare blått nära det mörka som redan satt i klädnyporna. Försökte ändå med en invändning:
-Men det spelar väl ingen roll, det ska ju ändå snart tas ner?
-Nej nej, svarade hon, det ska ju hänga här ett bra tag och det är självklart att man måste hänga efter färg och koordinera så långt det nånsin går! Har du verkligen inte tänkt på det? Får ju ont i ögonen annars!
Ja min estetiska kamrat hängde alltså alltid sin tvätt ordnat efter färg. Ton-i-ton, eller komplementfärger ihop. Aldrig något som skar sig.
Hon hade ett utpräglat sinne för form och färg, det är sant och var tydligt både i hennes hem och i hennes sätt att klä sig. Men när tvätten skulle torka?
Jo, så var det. Färgerna på de nyss upphängda plaggen fick inte krocka.
Så kom de upp på linan, hennes tvättade saker, metodiskt och prydligt. Ton i ton, komplementfärger sida vid sida, vitt eller svart som avgränsning ifall ingen annan råd fanns.
Och när jag många år senare såg hennes tvätt som en textil regnbåge mot en fond av blå himmel och Portugals grågröna olivträd förstod jag henne.
Det som annars bara är ett trist måste blev en smekning för ögat, vinden åstadkom en vågrörelse bland ärmar och byxben, en rörelse som underströk tanken. Plötsligt var simpel tvätt omvandlad till skönhetsupplevelse.
Dithän kommer jag aldrig. Men så gott som varje gång jag tvättar tänker jag på henne, som skulle ha fyllt år i veckan men som inte behövt tvätta på flera år nu.
Änglar gör ju inte det. Tror jag.
Gör de det hängs nog tvätten i färgkoordinerad ordning.
Copyright Klimakteriehäxan
Rondellhund - en motståndskraftig ras
I dag har det avslöjats: rondellhund-rörelsen startades av två unga killar som heter Thomas Nordmark och Richard Leckne, båda studenter, den ene vid Handels, den andre i Lund.
I dagens DN har de valt att visa sina ansikten och stå för att de snickrade ihop den allra första, av konstvetare och myndigheter, icke-godkända rondellhunden. Den ersatte en ”riktig” hundskulptur av Stina Opitz, men hennes verk vandaliserades.
Rondellhunden verkar i alla fall vara en motståndskraftig ras som redan fått folkets kärlek. Räkna med att den är här för att stanna!
Hela DN-artikeln läser du här, plus en kommentar i samma ämne.
I dagens DN har de valt att visa sina ansikten och stå för att de snickrade ihop den allra första, av konstvetare och myndigheter, icke-godkända rondellhunden. Den ersatte en ”riktig” hundskulptur av Stina Opitz, men hennes verk vandaliserades.
Rondellhunden verkar i alla fall vara en motståndskraftig ras som redan fått folkets kärlek. Räkna med att den är här för att stanna!
Hela DN-artikeln läser du här, plus en kommentar i samma ämne.
fredag, januari 12, 2007
När är det dags att gå ut?
Just när jag börjar gäspa ohejdbart och känner hur lockande sängen är gör sig sonen redo.
Det är fredag kväll och han ska ut med sina kompisar.
-Nu? säger jag med enfaldigt tonfall.
-Så här sent?
Jag borde ha lärt mig vid det här laget.
Den uppväxande generationen börjar aldrig roa sig på allvar förrän kring midnatt. Visst, det kan hända att de strålar samman över en matbit eller en film lite tidigare på kvällen, men ut på klubb, bar eller krog bär det långt senare.
”Ingen” går ut tidigare, får jag höra.
Och ”sent” är ett synnerligen tänjbart begrepp.
Går man ut vid midnatt kommer man inte hem förrän på småtimmarna, det säger sig ju självt. Många ställen har öppet till fem, och när t-banan slutat gå och nattbussen inte kommer blir det en stärkande promenad hem på mörka gator – se där, lite motion trots allt! För rört på sig har de sällan gjort, så mycket har jag förstått.
När jag var i den där åldern dansade vi oavbrutet. Vi hade kondition som elitidrottsmän, man får det av flitigt buggande och andra övningar på dansgolvet. Fast eftersom jag är uppväxt på landet fanns inga nattbussar, så om klockan blev alltför mycket och infrastrukturen inte existerade fick vi sänka oss till att ringa hem och be att bli hämtade med familjens bil.
Men vi gick ut vid niodraget. Den som kom vid midnatt hade missat det mesta och chansen till sista dansen med en het kavaljer skulle ha varit noll.
Nu har alltså timvisaren gått flera varv till innan det roliga börjar.
Och jag är på väg att inse att det är så de umgås numera.
Samtidigt har jag kommit fram till att det inte är så dumt, egentligen.
Tvärtom är det nästan både praktiskt och trevligt, det där med den sena starten.
För nu kan vi i lugn och ro äta middag ihop, med levande ljus på bordet, kanske en favoriträtt på tallrikarna och vi hinner rent av prata lite om ditt och datt. En stilla fredagskväll i familjens tjäll, helt enkelt.
Visst sover de länge dagen efter, men det gör de även om de inte varit ute.
Fast lustigt nog sov vi minst lika länge, vi som gick ut vid niotiden och dansade tårna blå - men kom hem tidigare. Var vi fysiskt utmattade efter allt dansande – eller är det bara åldern det handlar om?
Copyright Klimakteriehäxan
Det är fredag kväll och han ska ut med sina kompisar.
-Nu? säger jag med enfaldigt tonfall.
-Så här sent?
Jag borde ha lärt mig vid det här laget.
Den uppväxande generationen börjar aldrig roa sig på allvar förrän kring midnatt. Visst, det kan hända att de strålar samman över en matbit eller en film lite tidigare på kvällen, men ut på klubb, bar eller krog bär det långt senare.
”Ingen” går ut tidigare, får jag höra.
Och ”sent” är ett synnerligen tänjbart begrepp.
Går man ut vid midnatt kommer man inte hem förrän på småtimmarna, det säger sig ju självt. Många ställen har öppet till fem, och när t-banan slutat gå och nattbussen inte kommer blir det en stärkande promenad hem på mörka gator – se där, lite motion trots allt! För rört på sig har de sällan gjort, så mycket har jag förstått.
När jag var i den där åldern dansade vi oavbrutet. Vi hade kondition som elitidrottsmän, man får det av flitigt buggande och andra övningar på dansgolvet. Fast eftersom jag är uppväxt på landet fanns inga nattbussar, så om klockan blev alltför mycket och infrastrukturen inte existerade fick vi sänka oss till att ringa hem och be att bli hämtade med familjens bil.
Men vi gick ut vid niodraget. Den som kom vid midnatt hade missat det mesta och chansen till sista dansen med en het kavaljer skulle ha varit noll.
Nu har alltså timvisaren gått flera varv till innan det roliga börjar.
Och jag är på väg att inse att det är så de umgås numera.
Samtidigt har jag kommit fram till att det inte är så dumt, egentligen.
Tvärtom är det nästan både praktiskt och trevligt, det där med den sena starten.
För nu kan vi i lugn och ro äta middag ihop, med levande ljus på bordet, kanske en favoriträtt på tallrikarna och vi hinner rent av prata lite om ditt och datt. En stilla fredagskväll i familjens tjäll, helt enkelt.
Visst sover de länge dagen efter, men det gör de även om de inte varit ute.
Fast lustigt nog sov vi minst lika länge, vi som gick ut vid niotiden och dansade tårna blå - men kom hem tidigare. Var vi fysiskt utmattade efter allt dansande – eller är det bara åldern det handlar om?
Copyright Klimakteriehäxan
Piffigt på bloggfronten!
Kanske är det inte nytt för dig – men jag har alldeles nyss upptäckt detta:
I Blogspot som det ser ut nu för tiden har tillkommit en grej som faktiskt är jättepraktisk.
Om du klickat in dig här på min blogg och plötsligt undrar om jag skrivit något om, ja låt oss säga bilar – så skriver du bara ”bil” i rutan uppe till vänster, klickar på ”search blog” och vips! kommer alla texter från den här bloggen som innehåller ”bil”.
Piffigt, inte sant?
I Blogspot som det ser ut nu för tiden har tillkommit en grej som faktiskt är jättepraktisk.
Om du klickat in dig här på min blogg och plötsligt undrar om jag skrivit något om, ja låt oss säga bilar – så skriver du bara ”bil” i rutan uppe till vänster, klickar på ”search blog” och vips! kommer alla texter från den här bloggen som innehåller ”bil”.
Piffigt, inte sant?
torsdag, januari 11, 2007
Bildbevis
Ååååå vilken gullig unge!
Så fort han kryper!
Blåare ögon har väl aldrig funnits!
Visst hade de kul på dagis!
Nu kan hon cykla också!
Den där klänningen var ju helt underbar!
Titta bägge dyker! Riktigt bra, va?
Det där blåmärket kommer jag ihåg, hon hade cyklat omkull på gården.
Guuuud vilket sött hår han har, lite lagom lockigt så där!
Se nu blåser hon ut ljusen på tårtan!
Aldrig har någon sjungit den visan bättre!
Den där skjortan köpte jag i Frankrike!
Kolla världens ljuvligaste lussetåg!
Oj vilken julklappshög de tar sig an!
Vilket leende!
Vilken fart!
Såg du tänderna?
Vilket glitter i blicken!
Det där borde ha blivit mål!
Ett sånt skratt, alldeles oemotståndligt!
Jag har fastnat. Igen.
Fastnat framför tv:n där våra egna videobilder på våra egna barn rullar. Det är så gott som omöjligt att slita sig. Jag kommenterar varenda scen i en inre monolog, hur tjatig som helst - men...
Där finns så mycket som stöd för minnet, ifall stöd nu skulle behövas.
Bilderna gör mig varm inombords, stolt och glad.
Rösterna som förstås förändrats en del har samma effekt.
Finare ungar har aldrig skådats. De kan fortfarande spåras, snart tjugo år senare.
Och de är mina.
Jag har bildbevis på alltihop.
Copyright Klimakteriehäxan
Så fort han kryper!
Blåare ögon har väl aldrig funnits!
Visst hade de kul på dagis!
Nu kan hon cykla också!
Den där klänningen var ju helt underbar!
Titta bägge dyker! Riktigt bra, va?
Det där blåmärket kommer jag ihåg, hon hade cyklat omkull på gården.
Guuuud vilket sött hår han har, lite lagom lockigt så där!
Se nu blåser hon ut ljusen på tårtan!
Aldrig har någon sjungit den visan bättre!
Den där skjortan köpte jag i Frankrike!
Kolla världens ljuvligaste lussetåg!
Oj vilken julklappshög de tar sig an!
Vilket leende!
Vilken fart!
Såg du tänderna?
Vilket glitter i blicken!
Det där borde ha blivit mål!
Ett sånt skratt, alldeles oemotståndligt!
Jag har fastnat. Igen.
Fastnat framför tv:n där våra egna videobilder på våra egna barn rullar. Det är så gott som omöjligt att slita sig. Jag kommenterar varenda scen i en inre monolog, hur tjatig som helst - men...
Där finns så mycket som stöd för minnet, ifall stöd nu skulle behövas.
Bilderna gör mig varm inombords, stolt och glad.
Rösterna som förstås förändrats en del har samma effekt.
Finare ungar har aldrig skådats. De kan fortfarande spåras, snart tjugo år senare.
Och de är mina.
Jag har bildbevis på alltihop.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 10, 2007
Elvis, Thatcher eller Gandhi?
Rätt som det är – och egentligen alldeles för ofta – har en tidning någon sorts test. Vad har man för personlighet, hur ska drömmannen/kvinnan vara, vilken bantningsmetod är rätt för just mig?
I dag är det Stockholm City som låter läsarna testa vilket yrke som passar dem bäst.
En av frågorna lyder:
Vilken person skulle du helst vilja vara?
Och så får man inte mindre än sju alternativ att välja på.
Det är fyra män och tre kvinnor.
Alla är välkända. Går inte att ifrågasätta vare sig deras grad av världsberömdhet eller antalet spaltmetrar som de genererat.
Här är kandidaterna:
1. Moder Teresa – indisk nunna som gjort mycket gott för fattiga människor i jordens olika hörn.
2. Albert Einstein – ett geni som aldrig gick till frisören och vars arbete ledde till Nobelpris i fysik 1921.
3. Napoleon Bonaparte – en fransk militär och kejsare i skojig mössa som slutade sina dagar som isolerad fånge efter mycket krig och elände, som han i princip orsakade alldeles själv (ja, det finns ju olika tolkningar förstås). Mindre känt är väl att det är han som kom på systemet för numrering av hus och att han på sätt och vis uppfann momsen!
4. Marilyn Monroe – vacker och så gott som konstant olycklig. Begåvad skådespelerska som inte hann komma till sin rätt innan hon dog under suddiga omständigheter, men som fortfarande är en hyllad ikon. (Ni har väl läst ”Blonde” av Joyce Carol Oates?)
5. Margaret Thatcher – Järnladyn. Med håret i perfekta permanentlockar, stadig handväska och proper dräkt har hon satt skräck i politikerkollegor, suttit länge vid makten i Storbritannien och uppfört sig som en hel karl, som det brukar heta. Ingen dam man lattjar med i onödan, om man inte vill få smäll på fingrarna.
6. Mahatma Gandhi – mannen i det vita skynket. Fredsprofet från Indien som fortfarande har många beundrare och efterföljare.
7. Elvis Presley är sist – rockkungen som hade världsrekord i osunda matvanor och vars röst, rytmkänsla, glimt i ögonvrån och höftvrickningar försatte miljoner och åter miljoner kvinnor i trance, tills han var för fet för den vita scenkostymen med glitter på och blev ett vrak på heltid.
Då var det alltså bara att välja.
Min panna hamnade raskt i djupa veck.
Vem man väljer resulterar i olika poäng – ju högre totalpoäng testpersonen tar hem, desto tuffare karriär är den lämpliga, det är teorin. I topp ligger ”företagsledare” tätt följt av ”grävande journalist”. Den som får lägst poäng bör bli florist!
Bonaparte och Thatcher ger 8 poäng var. Elvis är en 6-poängare liksom Marilyn. 4 poäng får den som valt Einstein, medan Moder Teresa och Gandhi bara ger 2 pinnar var.
Där ser man vad icke-våld, medkänsla och socialt samvete är värt…
Nu har jag i alla fall bestämt mig. Det var inte ens svårt.
Jag väljer Maggie Thatcher.
Skälet är enkelt: alla de andra är sedan länge döda och begravda.
Frågan löd ju: Vilken person skulle du helst vilja vara?
Maggie och jag vill fortsätta att svinga våra handväskor mot belackare och allmänna fulingar i många år till.
Järnladyn och Klimakteriehäxan, sida vid sida…
PS Hur skulle du välja?
Copyright Klimakteriehäxan
I dag är det Stockholm City som låter läsarna testa vilket yrke som passar dem bäst.
En av frågorna lyder:
Vilken person skulle du helst vilja vara?
Och så får man inte mindre än sju alternativ att välja på.
Det är fyra män och tre kvinnor.
Alla är välkända. Går inte att ifrågasätta vare sig deras grad av världsberömdhet eller antalet spaltmetrar som de genererat.
Här är kandidaterna:
1. Moder Teresa – indisk nunna som gjort mycket gott för fattiga människor i jordens olika hörn.
2. Albert Einstein – ett geni som aldrig gick till frisören och vars arbete ledde till Nobelpris i fysik 1921.
3. Napoleon Bonaparte – en fransk militär och kejsare i skojig mössa som slutade sina dagar som isolerad fånge efter mycket krig och elände, som han i princip orsakade alldeles själv (ja, det finns ju olika tolkningar förstås). Mindre känt är väl att det är han som kom på systemet för numrering av hus och att han på sätt och vis uppfann momsen!
4. Marilyn Monroe – vacker och så gott som konstant olycklig. Begåvad skådespelerska som inte hann komma till sin rätt innan hon dog under suddiga omständigheter, men som fortfarande är en hyllad ikon. (Ni har väl läst ”Blonde” av Joyce Carol Oates?)
5. Margaret Thatcher – Järnladyn. Med håret i perfekta permanentlockar, stadig handväska och proper dräkt har hon satt skräck i politikerkollegor, suttit länge vid makten i Storbritannien och uppfört sig som en hel karl, som det brukar heta. Ingen dam man lattjar med i onödan, om man inte vill få smäll på fingrarna.
6. Mahatma Gandhi – mannen i det vita skynket. Fredsprofet från Indien som fortfarande har många beundrare och efterföljare.
7. Elvis Presley är sist – rockkungen som hade världsrekord i osunda matvanor och vars röst, rytmkänsla, glimt i ögonvrån och höftvrickningar försatte miljoner och åter miljoner kvinnor i trance, tills han var för fet för den vita scenkostymen med glitter på och blev ett vrak på heltid.
Då var det alltså bara att välja.
Min panna hamnade raskt i djupa veck.
Vem man väljer resulterar i olika poäng – ju högre totalpoäng testpersonen tar hem, desto tuffare karriär är den lämpliga, det är teorin. I topp ligger ”företagsledare” tätt följt av ”grävande journalist”. Den som får lägst poäng bör bli florist!
Bonaparte och Thatcher ger 8 poäng var. Elvis är en 6-poängare liksom Marilyn. 4 poäng får den som valt Einstein, medan Moder Teresa och Gandhi bara ger 2 pinnar var.
Där ser man vad icke-våld, medkänsla och socialt samvete är värt…
Nu har jag i alla fall bestämt mig. Det var inte ens svårt.
Jag väljer Maggie Thatcher.
Skälet är enkelt: alla de andra är sedan länge döda och begravda.
Frågan löd ju: Vilken person skulle du helst vilja vara?
Maggie och jag vill fortsätta att svinga våra handväskor mot belackare och allmänna fulingar i många år till.
Järnladyn och Klimakteriehäxan, sida vid sida…
PS Hur skulle du välja?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 09, 2007
Granen lever - leve granen!
Ni vet hur det är: varje julafton vid pass kvart i fyra på eftermiddagen blir Musse Pigg lika glad.
-Pluto! We have chipmonks in our tree! ropar han förtjust när han upptäcker att hans julgran lever. Det är Piff och Puff, som förvandlat hans gran till en enda rishög, men som ändå gör Musse så lycklig.
Med åren har man lärt sig att varje julgran utökar antalet husdjur med någon miljon eller så. Fast vi brukar inte umgås så nära med dem, inte klia dem under hakan eller ens jaga dem med flugsmälla. De är helt enkelt för små för alla liknande aktiviteter.
Men i år lever vår julgran på ett nästan sensationellt sätt. Förstår inte hur jag ska ha hjärta att hiva ut den på lördag, när Knut framkallar julens slut.
Hela granen är nämligen full med blommor. Små söta, stjärnliknande blommor, på varenda gren, med bara några centimeter emellan, ibland som i små klasar. Man kan ana att späda ljusgröna skott är på väg också, fast vi är inte riktigt där än.
Vad är väl ett par tecknade jordekorrar mot detta äkta svenska skogsmirakel, jag bara undrar?
En gran som på det nya året klär sig i festskrud alldeles själv vore väl värd ett bättre öde än att sönderdelas i en flismaskin eller offras på den kommande majbrasan?
Vad sägs om ett fyrfaldigt leve för denna livskraft, denna sjudande energi, denna skönhet, detta tecken på en framtid (som granen dock inte får uppleva, det är sant)?!
Och för att fira detta storslagna finns för första gången här på min blogg en BILD.
Det har blivit enklare att publicera sådana i nya blogspot-modellen. Fast jag lovar inte att det blir en massa foton ändå, lite mer tid tar det ju, trots allt. Så håll till godo med mina granblommor!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 08, 2007
Konsten att ljuga
Man ska inte ljuga. Det är fult.
Det fick jag nogsamt lära mig som barn.
Det har jag försökt pränta i mina ungar.
Och faktum är att jag ljuger inte. Är helt enkelt urdålig på det, även när man ibland starkt känner att en s k vit lögn vore på sin plats och skulle kunna mildra ett tråkigt budskap.
Någon klok människa har sagt, att den som ämnar klämma ur sig en lögn ska framför allt ha ett väldigt bra minne.
Annars är risken att alltihop trasslar till sig, det går inte att veta vem som fått höra vad, en redan besvärlig situation kan bli ännu krångligare. Men det gäller förstås folk som sätter ljugandet i system, gör det till en konst, nästan.
Vad var det då som fick mig att haspla ur mig fem påståenden om mig själv här på bloggen, när kravet var att ett skulle vara falskt? Ja, inte vet jag. Brist på inspiration, kanske.
Eller är det rent av så att jag innerst inne väldigt gärna skulle vilja kunna ljuga, utan att bli avslöjad förstås?
Detta lilla experiment bevisar i alla fall hur oduglig jag är som lögnhals.
Faktum är att jag hade knappt tryckt på ”publicera” när jag började ångra mig, men så fanns första kommentaren blixtsnabbt på plats… med rätt svar till råga på allt... och ni vet hur det är: den som sig i leken ger osv.
Låt mig i alla fall försäkra er att jag inte tänker lämna ut Sjögrens nummer. Om något äkta fan skulle se detta, menar jag.
Presidenten är död sedan länge, sparken fick jag för några år sedan och märkliga tillfälligheter föste mig in i en Nobelpristagares tjäll.
Min lögn består i det där bilköpet. Varför gissade ni på det, nästan allihop? Jag borde verkligen skaffa en ny bil, och att det ska vara en av miljövänligare sort är alldeles glasklart.
Men nu tror ni väl att jag far med osanning igen och helst vill ha en riktig bensinslukare som skitar ner hela Stockholms innerstad.
Nä, det tror ni ju inte.
För jag är ju helt enkelt urusel på att ljuga. Det är fult också.
Så sant som det är sagt.
Copyright Klimakteriehäxan
Det fick jag nogsamt lära mig som barn.
Det har jag försökt pränta i mina ungar.
Och faktum är att jag ljuger inte. Är helt enkelt urdålig på det, även när man ibland starkt känner att en s k vit lögn vore på sin plats och skulle kunna mildra ett tråkigt budskap.
Någon klok människa har sagt, att den som ämnar klämma ur sig en lögn ska framför allt ha ett väldigt bra minne.
Annars är risken att alltihop trasslar till sig, det går inte att veta vem som fått höra vad, en redan besvärlig situation kan bli ännu krångligare. Men det gäller förstås folk som sätter ljugandet i system, gör det till en konst, nästan.
Vad var det då som fick mig att haspla ur mig fem påståenden om mig själv här på bloggen, när kravet var att ett skulle vara falskt? Ja, inte vet jag. Brist på inspiration, kanske.
Eller är det rent av så att jag innerst inne väldigt gärna skulle vilja kunna ljuga, utan att bli avslöjad förstås?
Detta lilla experiment bevisar i alla fall hur oduglig jag är som lögnhals.
Faktum är att jag hade knappt tryckt på ”publicera” när jag började ångra mig, men så fanns första kommentaren blixtsnabbt på plats… med rätt svar till råga på allt... och ni vet hur det är: den som sig i leken ger osv.
Låt mig i alla fall försäkra er att jag inte tänker lämna ut Sjögrens nummer. Om något äkta fan skulle se detta, menar jag.
Presidenten är död sedan länge, sparken fick jag för några år sedan och märkliga tillfälligheter föste mig in i en Nobelpristagares tjäll.
Min lögn består i det där bilköpet. Varför gissade ni på det, nästan allihop? Jag borde verkligen skaffa en ny bil, och att det ska vara en av miljövänligare sort är alldeles glasklart.
Men nu tror ni väl att jag far med osanning igen och helst vill ha en riktig bensinslukare som skitar ner hela Stockholms innerstad.
Nä, det tror ni ju inte.
För jag är ju helt enkelt urusel på att ljuga. Det är fult också.
Så sant som det är sagt.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 07, 2007
Fyra sanningar – och en lögn
Lista fem saker om dig själv. En av dem ska inte vara sann.
Så lyder den senaste bloggarstafetten som löper som blixten.
Jaha, bara att välja.
Vad ska man våga yppa utan att behöva skämmas alltför mycket – och vad ska man dra till med? Lite blandad konfekt får det bli:
1. Jag har Christer Sjögrens privata mobilnummer.
2. Jag har blivit pussad av en riktig president.
3. Jag har fått sparken från jobbet.
4. Jag har varit hemma hos en Nobelpristagare i litteratur den morgon då han fick veta att han fått priset.
5. Jag har just köpt en ny bil. Miljövänlig, fattas bara annat.
Fyra påståenden är sanna. Ett är ren och skär lögn.
Tro´t om ni vill!
Så lyder den senaste bloggarstafetten som löper som blixten.
Jaha, bara att välja.
Vad ska man våga yppa utan att behöva skämmas alltför mycket – och vad ska man dra till med? Lite blandad konfekt får det bli:
1. Jag har Christer Sjögrens privata mobilnummer.
2. Jag har blivit pussad av en riktig president.
3. Jag har fått sparken från jobbet.
4. Jag har varit hemma hos en Nobelpristagare i litteratur den morgon då han fick veta att han fått priset.
5. Jag har just köpt en ny bil. Miljövänlig, fattas bara annat.
Fyra påståenden är sanna. Ett är ren och skär lögn.
Tro´t om ni vill!
fredag, januari 05, 2007
Trettondagsafton, på min ära
De är här nu, semlorna. Både i vanliga mataffären och i konditoriet. Kanske har de redan funnits en tid, men det var i dag, på självaste trettondagsafton, som jag blev varse att de dykt upp. 12.50 per bulle på Ica, mer än det dubbla på bageriet. Och folk köper semlor som tokiga. Jag också.
Tänkte att jag ska passa på att trycka i mig en nu, innan ett nytt och bättre liv ska dra igång efter alla helgerna – nej, inget nyårslöfte, men ren självbevarelsedrift säger mig att det är alldeles nödvändigt.
Det är den här dagen som är julpresenternas dag i vissa delar av världen. Och dessutom är det en dag avdelad för bal, enligt somliga traditioner.
Fast jag har aldrig varit på en trettondagsbal och lär väl knappast komma på någon heller. Tror att det är så gott som slutdansat för min del, vilket är trist. Men det känns nästan som att jag inte längre vet hur man gör, det hjälper inte att dra sig till minnes alla de oräkneliga danskvällar man svettat sig igenom, håret på höger sida platt och plaskvått mot kinden, tårna ömma, och ändå ingen prins inom räck- eller synhåll. Motion fick vi ändå, vi som buggade, valsade och foxtrottade vartenda veckoslut. Ibland hände det till och med att vi svängde runt i en schottis.
Jag har i alla fall varit på ”Singing in the Rain” och fått mig lite dans till livs den vägen. Karl Dyall har länge varit min drömprins just när det handlar om dans. Tänk att en enda gång i livet få dansa med honom – och klara av det, kunna hänga med, sväva ut över golvet! Med honom som kavaljer vore man balens drottning på direkten. För all del, det finge väl duga med Rennie Mirro också. Men Kalle D:s fantastiska koordination och rytmkänsla upptäckte jag för åratal sedan, och det intrycket har inte bleknat.
Det kvarstår även efter kvällen på Oscars. Dansen är det bästa med den där musikalen, som naturligtvis har en handling som inte är värd namnet. Men finalen är banne mig i Broadway-klass. Kan aldrig ha dansats bättre showdans på en svensk scen, det är jag ganska säker på. Och nog vet jag att många fnyser åt flickor som sparkar i takt i konstiga kjolar, men det är häftigt i alla fall, det vidhåller jag. Ska väl aldrig glömma en kväll – min enda – på Radio City Music Hall i New York medan det fortfarande var showdansandets högborg. Måste ha varit femtio tjejer som sparkade i takt. Klart sevärt i sin genre!
Förresten så vet jag att jag också för väldigt länge sedan såg en uppsättning av Shakespeares ”Trettondagsafton”. Fast det enda, absolut enda, som jag minns av den föreställningen är att en av rollfigurerna ideligen utropade ”På min ära!”. Vari det ärofulla låg har jag inte en susning.
Men en trettondagsafton som denna kan man brista ut i ett och annat ”På min ära!” när man ser sig om. Sjön verkar inte ha den minsta aning om att den borde ha dragit istäcket över sig.
Skidutrustning reas med 70 procent i sportbutiken.
Påskliljorna är uppe med fem centimeters gröna spjut i rabatten.
Och jag ska äta årets första semla, på min ära. Tänk om jag också vågade påstå och tro att den skulle bli den enda och sista.
På min ära.
Copyright Klimakteriehäxan
Tänkte att jag ska passa på att trycka i mig en nu, innan ett nytt och bättre liv ska dra igång efter alla helgerna – nej, inget nyårslöfte, men ren självbevarelsedrift säger mig att det är alldeles nödvändigt.
Det är den här dagen som är julpresenternas dag i vissa delar av världen. Och dessutom är det en dag avdelad för bal, enligt somliga traditioner.
Fast jag har aldrig varit på en trettondagsbal och lär väl knappast komma på någon heller. Tror att det är så gott som slutdansat för min del, vilket är trist. Men det känns nästan som att jag inte längre vet hur man gör, det hjälper inte att dra sig till minnes alla de oräkneliga danskvällar man svettat sig igenom, håret på höger sida platt och plaskvått mot kinden, tårna ömma, och ändå ingen prins inom räck- eller synhåll. Motion fick vi ändå, vi som buggade, valsade och foxtrottade vartenda veckoslut. Ibland hände det till och med att vi svängde runt i en schottis.
Jag har i alla fall varit på ”Singing in the Rain” och fått mig lite dans till livs den vägen. Karl Dyall har länge varit min drömprins just när det handlar om dans. Tänk att en enda gång i livet få dansa med honom – och klara av det, kunna hänga med, sväva ut över golvet! Med honom som kavaljer vore man balens drottning på direkten. För all del, det finge väl duga med Rennie Mirro också. Men Kalle D:s fantastiska koordination och rytmkänsla upptäckte jag för åratal sedan, och det intrycket har inte bleknat.
Det kvarstår även efter kvällen på Oscars. Dansen är det bästa med den där musikalen, som naturligtvis har en handling som inte är värd namnet. Men finalen är banne mig i Broadway-klass. Kan aldrig ha dansats bättre showdans på en svensk scen, det är jag ganska säker på. Och nog vet jag att många fnyser åt flickor som sparkar i takt i konstiga kjolar, men det är häftigt i alla fall, det vidhåller jag. Ska väl aldrig glömma en kväll – min enda – på Radio City Music Hall i New York medan det fortfarande var showdansandets högborg. Måste ha varit femtio tjejer som sparkade i takt. Klart sevärt i sin genre!
Förresten så vet jag att jag också för väldigt länge sedan såg en uppsättning av Shakespeares ”Trettondagsafton”. Fast det enda, absolut enda, som jag minns av den föreställningen är att en av rollfigurerna ideligen utropade ”På min ära!”. Vari det ärofulla låg har jag inte en susning.
Men en trettondagsafton som denna kan man brista ut i ett och annat ”På min ära!” när man ser sig om. Sjön verkar inte ha den minsta aning om att den borde ha dragit istäcket över sig.
Skidutrustning reas med 70 procent i sportbutiken.
Påskliljorna är uppe med fem centimeters gröna spjut i rabatten.
Och jag ska äta årets första semla, på min ära. Tänk om jag också vågade påstå och tro att den skulle bli den enda och sista.
På min ära.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 03, 2007
En blinkning i kameran
Har kameran varit i flitigt bruk hemma hos er i helgerna?
Barn och barnbarn förevigade med stjärnglitter i ögonen, äpple i munnen och guldsnören om halsen, kanske? En vitskäggig tomte i mask som försöker pussa mamma, som i den gamla visan?
Ja, det låter väl högst normalt, alltihop.
Och bilderna då? Blev de bra?
Jasså blundar lillebror på allihop? Och morfar på vartannat?
Jo, så där blir det ju ofta när högtidliga stunder ska förevigas. Det som i offentliga sammanhang kallas ”photo op” och regisseras ganska hårt, det blir i vanligt liv också ett fototillfälle, men det är tuffare att regissera.
Ju fler aktörer, desto svårare.
Och varför är det så svårt att plåta hela familjen och få med alla med öppna ögon?
Har du misslyckats under såväl jul som nyår, hav tröst i att du i alla fall inte är ensam.
I själva verket är de där retsamma blundande ögonen så vanliga och så irriterande, att de blivit föremål för en vetenskaplig undersökning.
Nu har det slagits fast, att den som poserar framför en kamera blinkar i genomsnitt tio gånger på en minut.
Forskarna har också konstaterat, att folk blinkar helt oberoende av varandra. Att en person i den grupp som ska fotograferas blinkar betyder inte att de andra också måste blinka. Inte heller kan man räkna med att folk blinkar var sjätte sekund, nej inte med någon regelbundenhet alls.
Det är alltså inte helt enkelt att få till den där bilden där alla har öppna ögon, det kan numera även anses vara vetenskapligt belagt.
Och som en forskare med självaktning har nu fysikern Piers Barnes i Australien konstruerat en formel för hur man räknar ut hur man får till det blinkfria gruppfotot.
Hur ofta kan det oväntade (blinkningen) inträffa under en viss tidsrymd (när slutaren är öppen) som är mycket kortare än den tid den oväntade händelsen (blinkningen) tar?
En normalblinkning är överstånden i en blink, ursäkta, på 250 millisekunder.
En kameras slutare är bara öppen i sisådär 8 millisekunder, i hyfsad belysning.
Jag klarar inte att förklara formeln. Men resultatet är lättbegripligt och glasklart: ju flera personer som ingår i gruppen som ska fotograferas, ju fler exponeringar går det åt innan man får en bild där ingen blinkar.
Grovt tillyxat kan man säga, att om trettio människor ska vara med på bilden måste du knäppa trettio bilder. Men om det blir uppåt femtio personer i gruppen är det så gott som omöjligt att få alla med öppna ögon.
Riktigt enkelt gör Piers Barnes det för oss som tar bilder på färre än tjugo: dela antalet personer på bilden i tre och den siffra du får bör vara antalet exponeringar du måste offra för den blinkfria bilden.
Men tumregeln är alltså denna:
Ju fler människor som ska bli bra på en bild, ju längre får du som är fotograf hålla på för att ta den.
Se där. Ännu ett exempel på forskning som sedan länge föregåtts och överträffats av vanligt sunt bondförnuft, ganska utbrett även bland amatörfotografer.
Blink, blink.
Copyright Klimakteriehäcan
Källa: Australian Nuclear Science and Technology Organisation ANSTO
Barn och barnbarn förevigade med stjärnglitter i ögonen, äpple i munnen och guldsnören om halsen, kanske? En vitskäggig tomte i mask som försöker pussa mamma, som i den gamla visan?
Ja, det låter väl högst normalt, alltihop.
Och bilderna då? Blev de bra?
Jasså blundar lillebror på allihop? Och morfar på vartannat?
Jo, så där blir det ju ofta när högtidliga stunder ska förevigas. Det som i offentliga sammanhang kallas ”photo op” och regisseras ganska hårt, det blir i vanligt liv också ett fototillfälle, men det är tuffare att regissera.
Ju fler aktörer, desto svårare.
Och varför är det så svårt att plåta hela familjen och få med alla med öppna ögon?
Har du misslyckats under såväl jul som nyår, hav tröst i att du i alla fall inte är ensam.
I själva verket är de där retsamma blundande ögonen så vanliga och så irriterande, att de blivit föremål för en vetenskaplig undersökning.
Nu har det slagits fast, att den som poserar framför en kamera blinkar i genomsnitt tio gånger på en minut.
Forskarna har också konstaterat, att folk blinkar helt oberoende av varandra. Att en person i den grupp som ska fotograferas blinkar betyder inte att de andra också måste blinka. Inte heller kan man räkna med att folk blinkar var sjätte sekund, nej inte med någon regelbundenhet alls.
Det är alltså inte helt enkelt att få till den där bilden där alla har öppna ögon, det kan numera även anses vara vetenskapligt belagt.
Och som en forskare med självaktning har nu fysikern Piers Barnes i Australien konstruerat en formel för hur man räknar ut hur man får till det blinkfria gruppfotot.
Hur ofta kan det oväntade (blinkningen) inträffa under en viss tidsrymd (när slutaren är öppen) som är mycket kortare än den tid den oväntade händelsen (blinkningen) tar?
En normalblinkning är överstånden i en blink, ursäkta, på 250 millisekunder.
En kameras slutare är bara öppen i sisådär 8 millisekunder, i hyfsad belysning.
Jag klarar inte att förklara formeln. Men resultatet är lättbegripligt och glasklart: ju flera personer som ingår i gruppen som ska fotograferas, ju fler exponeringar går det åt innan man får en bild där ingen blinkar.
Grovt tillyxat kan man säga, att om trettio människor ska vara med på bilden måste du knäppa trettio bilder. Men om det blir uppåt femtio personer i gruppen är det så gott som omöjligt att få alla med öppna ögon.
Riktigt enkelt gör Piers Barnes det för oss som tar bilder på färre än tjugo: dela antalet personer på bilden i tre och den siffra du får bör vara antalet exponeringar du måste offra för den blinkfria bilden.
Men tumregeln är alltså denna:
Ju fler människor som ska bli bra på en bild, ju längre får du som är fotograf hålla på för att ta den.
Se där. Ännu ett exempel på forskning som sedan länge föregåtts och överträffats av vanligt sunt bondförnuft, ganska utbrett även bland amatörfotografer.
Blink, blink.
Copyright Klimakteriehäcan
Källa: Australian Nuclear Science and Technology Organisation ANSTO
Dåligt skämt
Jo då, jag VET att det inte är något att skoja om. Tvärtom. Trafficking är vedervärdigt.
Men jag kan inte låta bli att tycka att det ändå tyder på viss humor när folk som drivit illegal bordell i Stockholm gjort det under namnet Sekreterarakademin.
Därmed inget ont sagt om sekreterare, naturligtvis.
Men jag kan inte låta bli att tycka att det ändå tyder på viss humor när folk som drivit illegal bordell i Stockholm gjort det under namnet Sekreterarakademin.
Därmed inget ont sagt om sekreterare, naturligtvis.
tisdag, januari 02, 2007
Fynd på mellandagsrean
Först i dag kom jag ut på lite mellandagsrea.
Kanske hade godbitarna redan gått. Jag hittade i alla fall inga.
Men man kan ju inte undgå att notera lite av utbudet trots allt.
Det är till exempel just nu vi bör hamstra röda stearinljus till nästa jul. Liksom servetter med Carl Larsson-motiv, kalenderljus, tomtar, adventsstakar, julkort, omslagspapper med granar och glitter. Lusselinnen. Ljusslingor. Alltihop till halva priset i dessa dagar.
Fast det förutsätter förstås förvaringsutrymme.
Sak samma med alla textilier i rött, guld och grönt. Det var i sanningens namn med knapp nöd som jag undgick att köpa ännu en julduk, en sån där stor och rejäl till middagsbordet, i klarrött med diskret mönster av hjärtan. Hade jag haft bilen och alltså inte behövt tänka på att bära eventuella kap hade det kanske inte gått att motstå. Nu promenerade jag i det vackra vädret, det hjälpte.
Men nog verkar det som om andra människor har gott om tomma hyllor och skåp. För visst handlas det från julhyllorna, det såg jag med egna ögon.
En sak kan jag dock absolut inte fatta:
Vem i himmelens namn kan tänkas vara intresserad av 2006 års adventskalender från radio/tv?
Tar förvisso just ingen plats. Och säljs till reapris. Men till vem, det är frågan? Någon måste ju köpa den. Annars hade väl butikerna lagt den i pappersåtervinningen direkt?
Jag kan inte undgå att sända en medlidandets tanke till ungen som ska få den, ett år för sent.
Ibland är det tungt att vara barn.
Copyright Klimakteriehäxan
Kanske hade godbitarna redan gått. Jag hittade i alla fall inga.
Men man kan ju inte undgå att notera lite av utbudet trots allt.
Det är till exempel just nu vi bör hamstra röda stearinljus till nästa jul. Liksom servetter med Carl Larsson-motiv, kalenderljus, tomtar, adventsstakar, julkort, omslagspapper med granar och glitter. Lusselinnen. Ljusslingor. Alltihop till halva priset i dessa dagar.
Fast det förutsätter förstås förvaringsutrymme.
Sak samma med alla textilier i rött, guld och grönt. Det var i sanningens namn med knapp nöd som jag undgick att köpa ännu en julduk, en sån där stor och rejäl till middagsbordet, i klarrött med diskret mönster av hjärtan. Hade jag haft bilen och alltså inte behövt tänka på att bära eventuella kap hade det kanske inte gått att motstå. Nu promenerade jag i det vackra vädret, det hjälpte.
Men nog verkar det som om andra människor har gott om tomma hyllor och skåp. För visst handlas det från julhyllorna, det såg jag med egna ögon.
En sak kan jag dock absolut inte fatta:
Vem i himmelens namn kan tänkas vara intresserad av 2006 års adventskalender från radio/tv?
Tar förvisso just ingen plats. Och säljs till reapris. Men till vem, det är frågan? Någon måste ju köpa den. Annars hade väl butikerna lagt den i pappersåtervinningen direkt?
Jag kan inte undgå att sända en medlidandets tanke till ungen som ska få den, ett år för sent.
Ibland är det tungt att vara barn.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 01, 2007
Tack Tage, tack Astrid, tack Allan, tack allihop!
Det händer att jag lever som jag lär.
I dag till exempel.
Efter den sena nyårsfrukosten gick jag nämligen tillbaka till sängen. Zappade förstrött mellan tv-kanalerna. Och så, plötsligt, var hon där.
Ronja Rövardotter.
Jag fastnade, tillsammans med en rad gamla idoler.
Tage Danielssons film, från 1984, har jag förstås sett, men det var länge sedan. Så länge sedan att jag hade hunnit glömma hur lysande den är.
Här finns Allan Edwall som Skalle-Per, mannen som dör alldeles naturligt och utan åthävor och får Mattis att känna nattsvart sorg – och publiken att dela den.
Mattis själv och hans Lovis är det gamla skandalomsusade kärleksparet från ”Jag är nyfiken – gul”. Här är Börje Ahlstedt och Lena Nyman förstås inte lika unga, fast samspelta och härliga. Tommy Körberg anför rövarkören, som inte bara sjunger utan också slåss välkoreograferat och dessutom tvingas till ett sublimt nakenbad i snön av den barska Lovis, som inte vill ha löss i huset.
Mitt i berättelsen om kärlek och fiendskap mellan rövarbanden flikas fantastiska naturbilder in. En igelkott sniffar i luften, ugglorna spanar åt alla håll, ett kid står i vattenbrynet. Rövarna spränger fram på sina hästar, Ronja och Birk dyker i gnistrande vågor.
På de tjugotvå år som gått sedan inspelningen har förstås mycket hunnit hända. Allan Edwall har dött på riktigt, lika saknad som Skalle-Per. Hanna Zetterberg (Ronja) har blivit tvåbarnsmamma och lagt en politikerkarriär (v) bakom (?) sig. Lena Nyman dyker upp på löpsedlarna i olika svåra sjukdomstillstånd, filmmakaren själv avled innan han hann göra många fler storverk. Per Oscarsson och Börje Ahlstedt finns i var sin gubbnisch i teater-Sverige. Ricky Bruch, som var en i rövargänget, har försvunnit in i den skånska dimman. Dan Håfström (Birk) blev journalist men tycks ha hållit sig utanför offentligheten.
Och så har förstås kvinnan bakom allt, Astrid Lindgren, lämnat oss. Det är henne vi har mest att tacka för. Det var ju hon som skrev boken, med de underbara rumpnissarna, de otäcka vildvittrorna, det bråddjupa Helvetesgapet mellan rövarborgarna, ett gap som var så svårt att överbrygga. Astrid skrev också filmens manus.
Men inte förrän idag har jag slagits av tanken på ett litterärt släktskap mellan henne och en annan av mina favoriter, Selma Lagerlöf.
Dessa två har skildrat samma starka faderskärlek till en dotter – Selma i Kejsarn av Portugallien, och så Astrids Ronja-berättelse.
Mycket skiljer dem åt, men kärleken är densamma.
Och båda finns, tack och lov, i fenomenala film/tv-versioner som tål att ses om, igen och igen.
För att till exempel förgylla en nyårsdag.
Tack allihop!
Copyright Klimakteriéhäxan
I dag till exempel.
Efter den sena nyårsfrukosten gick jag nämligen tillbaka till sängen. Zappade förstrött mellan tv-kanalerna. Och så, plötsligt, var hon där.
Ronja Rövardotter.
Jag fastnade, tillsammans med en rad gamla idoler.
Tage Danielssons film, från 1984, har jag förstås sett, men det var länge sedan. Så länge sedan att jag hade hunnit glömma hur lysande den är.
Här finns Allan Edwall som Skalle-Per, mannen som dör alldeles naturligt och utan åthävor och får Mattis att känna nattsvart sorg – och publiken att dela den.
Mattis själv och hans Lovis är det gamla skandalomsusade kärleksparet från ”Jag är nyfiken – gul”. Här är Börje Ahlstedt och Lena Nyman förstås inte lika unga, fast samspelta och härliga. Tommy Körberg anför rövarkören, som inte bara sjunger utan också slåss välkoreograferat och dessutom tvingas till ett sublimt nakenbad i snön av den barska Lovis, som inte vill ha löss i huset.
Mitt i berättelsen om kärlek och fiendskap mellan rövarbanden flikas fantastiska naturbilder in. En igelkott sniffar i luften, ugglorna spanar åt alla håll, ett kid står i vattenbrynet. Rövarna spränger fram på sina hästar, Ronja och Birk dyker i gnistrande vågor.
På de tjugotvå år som gått sedan inspelningen har förstås mycket hunnit hända. Allan Edwall har dött på riktigt, lika saknad som Skalle-Per. Hanna Zetterberg (Ronja) har blivit tvåbarnsmamma och lagt en politikerkarriär (v) bakom (?) sig. Lena Nyman dyker upp på löpsedlarna i olika svåra sjukdomstillstånd, filmmakaren själv avled innan han hann göra många fler storverk. Per Oscarsson och Börje Ahlstedt finns i var sin gubbnisch i teater-Sverige. Ricky Bruch, som var en i rövargänget, har försvunnit in i den skånska dimman. Dan Håfström (Birk) blev journalist men tycks ha hållit sig utanför offentligheten.
Och så har förstås kvinnan bakom allt, Astrid Lindgren, lämnat oss. Det är henne vi har mest att tacka för. Det var ju hon som skrev boken, med de underbara rumpnissarna, de otäcka vildvittrorna, det bråddjupa Helvetesgapet mellan rövarborgarna, ett gap som var så svårt att överbrygga. Astrid skrev också filmens manus.
Men inte förrän idag har jag slagits av tanken på ett litterärt släktskap mellan henne och en annan av mina favoriter, Selma Lagerlöf.
Dessa två har skildrat samma starka faderskärlek till en dotter – Selma i Kejsarn av Portugallien, och så Astrids Ronja-berättelse.
Mycket skiljer dem åt, men kärleken är densamma.
Och båda finns, tack och lov, i fenomenala film/tv-versioner som tål att ses om, igen och igen.
För att till exempel förgylla en nyårsdag.
Tack allihop!
Copyright Klimakteriéhäxan
En speciell morgon
Det är något speciellt med en nyårsdags morgon. Ja, kanske bör man erkänna att det snarare handlar om förmiddag, men i alla fall.
Världen är tyst.
Alla, eller så gott som alla, sover fortfarande.
En sömn som inte avbryts av väckarklockan. Och ingen har heller synpunkter på att man sover ut, riktigt länge. Det var ju ändå nyårsafton i går, eller hur?
När det så småningom blir frukostdags saknar man tidningen, men å andra sidan har sällan alla bilagorna från dagen innan blivit lästa.
Där finns också olösta korsord och utmanande sudoku vid behov. Julklappsböckerna har väl inte heller tagit slut, så där som de gjorde redan på juldagen förr i världen, när en ny Cherry Ames slukades i raketfart.
Den som klätt på sig tar gärna en liten promenad. Alla man möter önskas Gott Nytt År eller möjligen God fortsättning, det där varierar – när börjar fortsättningen på det nya året, det kan naturligtvis diskuteras.
Många orkar inte klä på sig utan släpar sig bara mellan sängen och vattenkranen. Det är de som inte lärt sig att man alltid ska dricka minst lika mycket vatten som vin. Samt ta två huvudvärkstabletter vid sänggåendet. Om man inte för säkerhets skull hållit sig till julmusten, alltså.
Hade man kalas hemma står ofta ett berg av odiskade tallrikar och glas och hälsar en välkommen i köket. Det är inte vad någon önskar se som starten på året, så därför är det bättre att komma i säng tjugo minuter senare, när diskmaskinen är laddad och soporna slängda. Ju färre fjolårsrester man möter, desto bättre.
Här sitter jag nu i alla fall och njuter av tystnaden. Amaryllisarna prunkar fortfarande. Ett gäng vita tulpaner lyser upp. Hyacinterna har börjat krokna, men vem vet, kanske blommar de igen om några veckor ifall jag knölar ner dem i den traditionsvidrigt tjälfria rabatten?
Enligt radions nyheter har nyårsfirandet varit av varierande slag runt om i landet, när man mäter våld och olyckor. Ingen tycks i alla fall ha blivit riktigt illa skadad av någon fyrverkeripjäs. Skönt.
Solen försöker skicka fram en stråle genom molnen. Vinden ruskar det obebodda skatboet, så väl konstruerat att det klarat alla stormar hittills. Båtarna hukar under sina presenningar, den tomma bussen har flaggor där fram. Huset är tyst, telefonen är tyst, nästan alla sover.
Jag tror jag går tillbaka till sängen en stund. Man får det den här dagen.
Nyårsdagen. Första dagen på året. Och på resten av livet.
God fortsättning! Eller är det trots allt lite i tidigaste laget?
God morgon, åtminstone! Även om det är lite i senaste laget!
Copyright Klimakteriehäxan
Världen är tyst.
Alla, eller så gott som alla, sover fortfarande.
En sömn som inte avbryts av väckarklockan. Och ingen har heller synpunkter på att man sover ut, riktigt länge. Det var ju ändå nyårsafton i går, eller hur?
När det så småningom blir frukostdags saknar man tidningen, men å andra sidan har sällan alla bilagorna från dagen innan blivit lästa.
Där finns också olösta korsord och utmanande sudoku vid behov. Julklappsböckerna har väl inte heller tagit slut, så där som de gjorde redan på juldagen förr i världen, när en ny Cherry Ames slukades i raketfart.
Den som klätt på sig tar gärna en liten promenad. Alla man möter önskas Gott Nytt År eller möjligen God fortsättning, det där varierar – när börjar fortsättningen på det nya året, det kan naturligtvis diskuteras.
Många orkar inte klä på sig utan släpar sig bara mellan sängen och vattenkranen. Det är de som inte lärt sig att man alltid ska dricka minst lika mycket vatten som vin. Samt ta två huvudvärkstabletter vid sänggåendet. Om man inte för säkerhets skull hållit sig till julmusten, alltså.
Hade man kalas hemma står ofta ett berg av odiskade tallrikar och glas och hälsar en välkommen i köket. Det är inte vad någon önskar se som starten på året, så därför är det bättre att komma i säng tjugo minuter senare, när diskmaskinen är laddad och soporna slängda. Ju färre fjolårsrester man möter, desto bättre.
Här sitter jag nu i alla fall och njuter av tystnaden. Amaryllisarna prunkar fortfarande. Ett gäng vita tulpaner lyser upp. Hyacinterna har börjat krokna, men vem vet, kanske blommar de igen om några veckor ifall jag knölar ner dem i den traditionsvidrigt tjälfria rabatten?
Enligt radions nyheter har nyårsfirandet varit av varierande slag runt om i landet, när man mäter våld och olyckor. Ingen tycks i alla fall ha blivit riktigt illa skadad av någon fyrverkeripjäs. Skönt.
Solen försöker skicka fram en stråle genom molnen. Vinden ruskar det obebodda skatboet, så väl konstruerat att det klarat alla stormar hittills. Båtarna hukar under sina presenningar, den tomma bussen har flaggor där fram. Huset är tyst, telefonen är tyst, nästan alla sover.
Jag tror jag går tillbaka till sängen en stund. Man får det den här dagen.
Nyårsdagen. Första dagen på året. Och på resten av livet.
God fortsättning! Eller är det trots allt lite i tidigaste laget?
God morgon, åtminstone! Även om det är lite i senaste laget!
Copyright Klimakteriehäxan