Mobilberoende

Nog för att det kan förefalla ofantligt länge sedan, men jag var faktiskt en av dem som länge vägrade mobiltelefon. Ansåg att om man ville ha tag på mig så fanns jag nåbar, hemma eller på jobbet, och den tid jag vistades mellan de två stationerna tyckte jag inte att någon behövde ha koll på mig. Få ärenden är så överhängande att de inte kan klaras av lite senare, eller hur?

Numer behöver den meningen byta tempus: Få ärenden var så överhängande att de inte kunde klaras av … för numera är allt överhängande. Den som gått ifrån sin mobil känner sig som en halv människa, i den finns ju halva livet: kontaktuppgifterna till så gott som alla man vill kunna ta kontakt med. Förr i världen lärde vi oss snabbt nummer efter nummer – idag kan man knappt sitt eget, eftersom det bara är en av alla informationer som lagrats i mobilens minne.

Där finns också några sparade sms som betydde mycket när de kom och som fortsatt att betyda något. Enstaka bilder, visserligen av halvdan kvalitet, men ändå av visst värde. Minnesanteckningar, samtalsräkning, de där mms:n som förmedlade semesterstämning och värme långt bortifrån.

Och det är bara att erkänna: vid det här laget är också jag fast i mobilträsket. Alltså blev det knepigt när min telefon drunknade i Årstaviken. Ingen återupplivnings-åtgärd hade effekt. Jag stod som naken, onåbar, utan möjlighet att kontakta massor av människor vars (mobil)nummer jag enbart har i, just det, vad annars, mobilen. Och de kunde inte få tag i mig.

Nu väntar jag som bäst på att en ny telefons batteri ska bli laddat och brukbart. Då får jag också veta hur mycket information som gick till Mälarens botten – och hur mycket som faktiskt finns kvar på sim-kortet, som tack och lov verkar kunna simma, precis som namnet antyder.

Ja, det känns som ofantligt länge sedan jag dristade mig till att påstå att jag inte behövde någon mobil. "Mobilberoende" är en etikett som kan klistras också på mig. Antagligen är det väl också bara en tidsfråga innan jag ständigt går omkring med en snäcka i örat, eller en bluetooth-mojäng på tröjan. För tänk om det tar för lång tid för mig att svara? Det gör det ju ibland, när mobilen envist ringande leker kurragömma i handväskan.

Men hinner jag inte få fatt i den och svara ringer man väl igen om det är något viktigt?
Få ärenden är så överhängande att de inte kan klaras av lite senare. Precis som förr. Om man tänker efter. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan