Stjärtklättrare

Jag trodde nog att jag var ensam om den där känslan. Upplevelsen av att något är på glid, på väg nedåt, ohejdbart, olustigt, obekvämt. Och dessutom med den där egenskapen att ständigt göra sig påmind, ta plats i hjärnan när de små grå egentligen behövs till så mycket annat.

Tänk att det skulle bli en man som gjorde klart för mig att företeelsen finns på riktigt, att uppenbarligen många fler varit med om detta!
För i dag står det i tidningen, i svart på vitt: stjärtklättraren finns.
Det är den gudabenådade Berglin som i sin sedvanliga lördagsteckning i SvD tar upp ämnet.

Kanske beror denna hans insikt på att han samarbetar med sin fru när han gör sina bilder, kanske beror det på att den stjärtklättrande trosan uppenbarligen har en manlig släkting: pungtrillarkalsonger (jag fattar inte riktigt hur de funkar, men ändå).
Mina stjärtklättrare är jättesnygga att se på. Underbyxor i tämligen ordinär modell av moderiktig hipster-typ (vilket ord! men de kallas ju så), panterfläckiga, i skönt mjukt tyg.

Nu kan man ju med visst fog undra varför människan köper trosor för att de är snygga – relativt få personer kommer rimligen att ha en chans att titta på dem, annat än i tvättstugan eller möjligen i omklädningsrummet om det skulle råka bli tal om ett träningspass.

Men så är i alla fall jag funtad, att jag vill att underkläder ska vara vackra OCH bekväma. Livet blir lite roligare då.
Fast det är klart, om den fina trosan visar sig vara en stjärtklättrare, då har den snart gjort sitt.

Mest förundrad är jag ändå över att det blev en karl som hjälpte mig till insikten om hur utbrett fenomenet förmodligen är. Det känns lite som när jag hade läst ”Frestelsernas berg” av Jonas Gardell för många år sedan. Han, av alla människor, fick mig att förstå hur det kan kännas att ha fyllt 70 och lida av livmoderframfall. En väldigt bra bok, om ni inte har läst den.
Vem skriver romanen om stjärtklättraren?

Copyright Klimakteriehäxan