”Modell för en dag”

En vän röst i mobilen. Hon har fått mitt nummer av en väninna och har nu ett oemotståndligt erbjudande: jag kan få bli modell för en dag! Ensam eller tillsammans med max tre personer bjuds jag på sminkning och proffsfotografering, utan köptvång. Bara att komma överens om en tid, gå dit helt au naturelle, ha med sig ett par ombyten till överkroppen och så bli plåtad så som stjärnorna blir …

Hon som lämnat ut mitt nummer visste förstås att jag skulle nappa. Jag har aldrig smusslat med att jag är fåfäng, gillar flärd. Fast jag tycker egentligen inte alls om att befinna mig framför kameran, även om man hamnar där ibland. Men det här kunde jag testa, det var ju till och med gratis!
Dottern fnissade och ville följa med, flera av hennes kompisar har gjort det och tyckt det varit kul.

Så inföll Den Stora Dagen, Dagen F som i Fotomodell.
Vi kommer in i en tjusig lägenhet med utsikt över Stureplan, med silvriga gardiner, högt i tak, vita soffor med massor av kuddar, glittriga golvlampor, vackra kakelugnar och anställda klädda i svart. Flashiga modemagasin att bläddra i, kaffemaskin, citronvatten, några små chokladtryfflar.

Hon som ska ge mig ett ansikte undrar om jag har några önskemål. Det har jag. Smyg bort femton kilo, säger jag, och ge mig "extra allt" för övrigt. Kvinnan tar mig inte på orden utan sminkar mig så som en äldre dam bör se ut, alltså i diskretaste laget för kamerans (och min) smak.

Dottern svarar lite svävande på samma fråga, och resultatet är häpnadsväckande: hon har mängder av ögonskugga som glittrar, får generöst av allt annat, och påminner mig faktiskt om Madonna, vilket väl måste vara en komplimang även om Dottern är betydligt yngre.

Sedan får vi vänta en god stund och har tid att studera våra medsystrar, ingen man syns till. Flera har ganska stora kassar med ombyten, har uppenbarligen haft svårt att välja. Somliga har också extra skor (till överkroppen?!?), några ser riktigt nervösa ut – som om allt vore på största allvar, som om Talangscouten häckade bakom sammetsdraperierna och Elles redaktör smög runt silvergardinerna.

Så blir det dags. Vi turas om. Jag är först ut, intar pose efter pose framför olika bakgrunder, känner mig extremt fånig, konstgjord och fnissig. Hela tiden måste jag tänka på att hålla ner hakan, ”annars blänker glasögonen”.
Dottern tar över och man kan höra på fotografen att det blir lite roligare nu.
Vi sitter onaturligt på en skinnsoffa, vi hamnar i fläkt som ska vispa runt håret, vi vrider nästan halsen ur led, vi ställs i motljus, åtminstone jag får hålla händerna så att de till största möjliga del skymmer halsen. Det är faktiskt riktigt skojigt.

Sedan ska man få se mästerverken, vilket i vårt fall betydde ganska lång väntetid. Men så blev det vår tur. Slutprodukten, fotona, kommer upp på en dataskärm.
Dottern är skitsnygg, skulle platsa i vilken tidning eller annonskampanj som helst.
Och Modern då? Jag? Själva initiativtagaren till hela äventyret?
Hm.

Jag kan kanske säga att det är en nyttig insikt man får. Den där halsen jag helst hade sträckt lite på ser ut som lånad av en nyslaktad kalkon. Tyckte jag kanske så sent som i slutet av det gamla året att mina rynkor inte var så gruvliga? Oj, det kanske hände något så här alldeles i början av januari? Nedsjunken på den där soffan kan man tro att jag är en säck med huvud. Och bilder på en människa med vitblont hår i motljus – nej men snälla fotografen!
Dottern skrattar så hon kiknar.

Kameran ljuger inte, som bekant. Det är helt enkelt så där jag ser ut.
Ja ja.
Nu har jag i alla fall varit modell för en dag. Och det lär, föga överraskande, bli den enda dagen i den karriären för min del.
Men det var trots allt ganska roligt.

Copyright Klimakteriehäxan

Vi var på The Studio i Stockholm. Bilderna kan förstås köpas, styckevis eller i paket. Man kan boka ett fototillfälle för 825 kronor, då ingår tre bilder.