Barr och blommor

Julen sjunger på sista versen, i alla fall för oss som låter tomtarna härska fram till Knut. Granen dricker fortfarande vatten lika törstigt som på julafton, hyacinterna är slut, amaryllisarna på upphällningen. Glögg finns det som vanligt kvar till nästa december, nu är det snart dags att - mot bättre vetande - bära hem den första semlan.
Men det är det där med granen ...

Vår julgran blommar, för andra gången på alla år såvitt jag kan minnas. Jo visst, den barrar naturligtvis samtidigt, men det är det där med blommorna som väcker min medkänsla. Lite skäms jag också: här har vi släpat hem ett träd som, om det fått stå kvar i skogen och växa, hade kunnat komma till mycket bättre nytta. Samma känsla som när jag på något kontor (”papperslöst”) tittar på högen med utprintade ark med en enda rad på, papper som ingen behöver utan bara slänger – tror folk verkligen att skogens alla träd bara står där för deras skull?

Julgranen bereder oss i alla fall glädje och njutning, även innan den visar prov på sin livskraft genom att i så gott som varje grentopp presentera en liten blomma.
Var och en är förstås ett konstverk i all sin oansenlighet. Man ser dem nästan inte. Det är lite som med människor: kanske gör de inte så mycket väsen av sig och sitt, men om man tittar efter lite noggrannare finns både kvalitet, skönhet och finess där.
Och med tiden så barrar ju även vi, på sätt och vis.

Dessutom får människans och julgranens historia likartade slut: vi slängs ut och eldas upp, och någonstans på vägen sjunger någon en passande melodi också.
Som Dottern sa när vi hade begravt en gråsparv och hon tyckte att en sång var på sin plats:
-Vi kan väl ta den där ”Ja må du leva uti hundrade år”!?
Bra tänkt. Fast hopplöst, i alla fall när det gäller gråsparvar och julgranar.

Copyright Klimakteriehäxan