Naturens under

Det är dags att uppdatera i underverksbranschen igen.
För ett år sedan engagerades 100 miljoner människor världen över i omröstningen om att utse världens sju nya underverk, bland alla de fantastiska anläggningar som människan åstadkommit under historiens gång.

Nu ska samma sak ske, men den här gången gäller det naturliga företeelser: platser, naturmonument eller landskap. Fenomen som norrsken, Golfströmmen eller stjärnfall godkänns inte. Niagarafallen, Stora Barriärrevet och Galapagosöarna finns med bland förslagen. Sverige har en enda kandidat på listan, Sareks nationalpark. 261 områden är nominerade, i 222 länder.

USA:s Grand Canyon omnämns flitigt i förhandstipsen. Jag skulle kunna tänka mig att lägga en röst där; förmodligen det enda nominerade ställe som jag sett med egna ögon. Det besöket blev ett minne för livet, jag lovar – och det berodde inte enbart på platsens storslagna, svårslagna skönhet …

NER I – OCH UPP UR – GRAND CANYON

Min kompis I och jag var ute på äventyr. Vi gick på tjurfäktning (i ösregn) i Mexico City och såg toreadoren fastna på tjurens vassa horn. Vi promenerade på gatorna i San Antonio i Texas och drog folkskaror till fönstren: titta, några galningar är ute och går i nästan 40 plusgrader!
Och så tog vi oss vidare till Grand Canyon, målet för vår utflykt.

Vi var hyfsat vältränade på den tiden, båda två. I prenumererade dessutom på en amerikansk sporttidning, speciellt skriven för folk som företrädesvis tar sig fram till fots. Tidningen visste vilken väg man skulle ta ner i, men framför allt upp ur, den stora dramatiska älvdalen.

Redan på nervägen hamnade vi i beråd. Det går i princip inte att ta fel stig, men vi gjorde det, hamnade på en utsiktsplats på kanten av ett stup. Vilket förlängde vår promenad avsevärt, men det var ju bara att bita ihop.
Stigen utför är relativt smal och bitvis riktigt brant. På den samsas de som går med mulorna, som bär bättre bemedlade (och mindre pigga) turister på ryggen ner till Coloradofloden.

Mulor blir väldigt kissnödiga, visar det sig. Antagligen får de rejält att dricka innan de börjar klättringen nedåt. För längs vägen stannar de både här och där, och tömmer ogenerat blåsan mitt på stigen. Vi fick hoppa över strömmarna efter bästa förmåga, lukten var hemsk.

När vi så äntligen stod vid floden och såg de virvlande strömmarna (som var absolut obadbara trots värmen) visade det sig, att vi fortfarande hade en bit kvar. Vi skulle tillbringa natten på kanjonens botten, enkel inkvartering i våningssängar, efter en middag när vi åt som om vi aldrig förr sett mat. Vid det laget hade vi insett, att vandringen upp skulle bli ganska jobbig. Och varm.

Den där tidningen hade gett I ett entydigt råd: vi borde ta den kortaste vägen upp. Vid middagsbordet dryftade vi saken med de andra fotvandrarna. Alla utom två skulle gå en annan väg, den mindre branta men något längre. De två som satsade på samma väg som vi var killar i 20-årsåldern – I och jag var tio år äldre.
Vi bestämde att mötas före soluppgången och somnade sedan som stenade i våra smala bäddar.

Det var fortfarande kolmörkt när vi trasslade oss ut ur rummet, fick tag i vår vattenflaska (en gallon i plast, med litet öra, i princip omöjligt att bära) och tog oss till startpunkten. Där möttes vi av en skylt. ”For experienced hikers only” stod det, det gick att läsa eftersom grabbarna hade ficklampa.
Jag tittade tveksamt på I. Kunde vi verkligen kallas ”erfarna fotvandrare”? Absolut, sa I, inget att tveka om.

Vi satte av. Det gick brant uppför tämligen direkt. Och det tog inte mer än kanske en halvtimme innan det enda vi såg av vårt manliga sällskap var sulorna på deras gympadojor, snart försvann de helt. Vi gnetade vidare, den tunga vattenflaskan hotade att slita av mitt pekfinger, solen gick upp och lyste obarmhärtigt, ingen skugga fanns, heller inga andra tecken på liv i form av vare sig djur eller människor.

Efter någon timme mötte vi en man på väg ner. Han såg aningen förvånad ut när vi frågade om det var långt kvar till kanten. Svaret var av det undanglidande slaget: jo, det var nog lite kvar, faktiskt … men lycka till, kämpa på, ni ser ju pigga ut!
Om vi såg pigga ut så var det fel. I utvecklade skavsår i rask takt, hennes hälar visade allt större fläckar av rött rått kött. Jag klarade fötterna bättre, men fort gick det inte.

Har man försatt sig i en liknande situation finns det förvisso ingen återvändo. För varje tvär kant som dök upp bakom nästa sväng runt en brant klippa tändes hoppet: det där är Kanten!
Gång på gång blev vi besvikna, nya kanter dök upp ideligen.
Men det är klart, också stigningen upp ur Grand Canyon tar slut.
Då befann vi oss på en bilväg och av skyltarna att döma hade vi ett par kilometer till hotellet, där vi hade ett rum och där vi hade startat morgonen innan. Två kilometer till!

Jag hörde motorljud. En bil! Resolut tog jag ett kliv rakt ut i körbanan och gjorde stopptecken. Föraren stannade. Kunde vi få lifta till hotellet?
Han tittade snabbt på oss, inspekterade först mig, sedan I. Han såg och förstod och nickade: hoppa in!
Hoppade gjorde vi inte, snarare hasade. Men den snälle mannen körde oss ända fram.

Sedan föll vi i var sin säng. Kroppen skrek av trötthet, skavsår, träningsvärk och värmeutmattning.
Dagen därpå tog vi bussen till Las Vegas. Vi linkade mellan Ceasar´s Palace och några andra kasinon. I var ensam i Vegas om att ha träskor, de enda fotbeklädnader hon kunde använda i flera månader på grund av de trasiga hälarna från Grand Canyon. Själv hade jag mörkblå stortånaglar i ett år efteråt, en souvenir som jag rimligen skaffade redan på nervägen.

Allt sammantaget blev det i alla fall en oförglömlig upplevelse, definitivt en av de där sakerna som det är roligare att ha gjort än det är att göra den.
Men visst platsar Grand Canyon på en lista över naturens underverk.
Att I och jag tog oss upp utan hjälp kallar jag faktiskt också i vissa stunder för ett underverk. Fast av den mindre sorten, då.

Copyright Klimakteriehäxan

Bild härifrån.