Klimakteriehäxan – finns hon? Ja! Om du inte redan är en, så blir du sannolikt en, tro mig. Och kanske känner du igen dig i mig, i alla fall lite!? Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!
söndag, september 30, 2007
Efter söndagspromenaden
Otroligt vackert där ute!
Röda nypon har ersatt de skära rosorna, gula och röda blad är på väg att konkurrera ut de gröna, sneda solstrålar skänker sensommarvärme.
Och himlen håller envist fast vid den blå färgen.
Den vår de svage kallar höst...
Trevlig söndagspromenad önskas alla!
Copyright Klimakteriehäxan
Höstsuck
Trädens kronor stöter allt mer i gult och rött, bladen singlar mot marken. Trots att solens strålar värmer finns det ett litet sting i vindpustarna, en särskild doft i luften.
Höst.
De vita hängslena över axlarna, där baddräkten skymde solen, har nästan försvunnit.
Men var det inte alldeles nyss som isen bröts upp?
Nyss jag plockade vitsippor?
Nyss som staren anmälde sin återkomst med en svindlande drill?
Nyss Dottern tog studenten?
Nyss vi drack rosévin på gräsmattan?
Nyss jag svalkade mig i sjön när solen var varm?
Nyss vi plockade hallon?
Nyss som semestern var slut?
Det känns som alldeles nyss, fast det inte är det om man tittar i sin almanacka.
Gamla människor säger ofta att tiden går fortare ju äldre man blir.
Håller jag helt enkelt på att bli gammal?
Eller hände det också nyss?
Copyright Klimakteriehäxan
Höst.
De vita hängslena över axlarna, där baddräkten skymde solen, har nästan försvunnit.
Men var det inte alldeles nyss som isen bröts upp?
Nyss jag plockade vitsippor?
Nyss som staren anmälde sin återkomst med en svindlande drill?
Nyss Dottern tog studenten?
Nyss vi drack rosévin på gräsmattan?
Nyss jag svalkade mig i sjön när solen var varm?
Nyss vi plockade hallon?
Nyss som semestern var slut?
Det känns som alldeles nyss, fast det inte är det om man tittar i sin almanacka.
Gamla människor säger ofta att tiden går fortare ju äldre man blir.
Håller jag helt enkelt på att bli gammal?
Eller hände det också nyss?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, september 29, 2007
Ursäkta, är detta vägen till Paradiset?
En riktigt grå höstdag har brett ut sig. Kompakta moln med regn i, vi måste ha lamporna tända fast det bara är lunchdags.
Det är precis en sådan här dag som man längtar till Porthemmet Beach. Då befinner man sig på Cornwalls absolut finaste sandstrand, där det aldrig blir särskilt kallt varken i luften eller i vattnet tack vare att Golfströmmen stryker förbi väldigt nära.
Palmerna susar över det ljumma, turkosblå vattnet, och isbitarna klirrar i drinkarna från strandbaren, drinkar blandade med färskpressad ananasjuice från odlingen strax bredvid.
Men Porthemmet har inte varit känt förrän alldeles nyligen, trots att det verkar finnas något där för alla att frestas av. I reklamen heter det att man kan äta bättre på restaurangerna här än på de flesta andra ställen, man lockar med sällsynta fåglar, topless-bad och nattliga kändisstinna partyn som aldrig tar slut. Lägg därtill att bara en liten bit ut från stranden finns ett unikt korallrev som gjort för att snorkla kring.
En hemsida på Internet blev det som fick engelsmännen att upptäcka Porthemmet. Bilarna har rullat i köer på motorvägen mot Cornwall. Folk har hållit utkik efter vägskyltarna, som de redan sett på nätet – alltid försedda med en ros, symbolen för ”naturskönt” i Storbritannien.
Förarna har bromsat in för att fråga lokalbefolkningen efter rätt väg, har gått in på mack efter mack för att kontrollera att de verkligen kommer att komma fram till det dittills okända paradiset.
På sajten står, speciellt riktat till dem som har svårt att hitta, att många i lokalbefolkningen förnekar all kännedom om den här fantastiska stranden, eftersom de vill ha den för sig själva.
Vilket kan få de sol- och badsugna att leta ännu mer frenetiskt.
Tyvärr kommer de aldrig fram.
Porthemmet Beach existerar inte på riktigt.
Allt är påhittat av Jonty Haywood, som konstruerade den här webbsajten för ett halvår sedan. Till viss del handlar det om en drift med folk som inte vet att ”emmet” är ett nedvärderande ord för ”turist” på Cornish, den lokala språkvarianten. Men allt är bara på kul, ingen baktanke finns, säger Haywood.
Faktum är att vi svenskar faktiskt haft vår egen Porthemmet Beach. Minns ni?
Det var Dagens Nyheter som för några år sedan hade ett stort uppslaget resereportage från en plats där allt var ljuvligt, inte bara klimatet och omgivningarna, utan också prisnivån. Och platsen hade vi tidningsläsare aldrig hört talas om tidigare.
Jag var en av dem som tände. Fast jag hade inte tid att läsa den långa artikeln redan på morgonen, utan rev ut den för att spara den till kvällen – för det där stället skulle vi ju åka till, det stod helt klart så snart man hade läst den korta lilla pufftexten på förstasidan.
Det blev kväll den där dagen. Och jag läste visserligen artikeln, men utan det där glödande intresset jag känt till frukost.
För dagens datum var första april, och Paradiset fanns bara i fantasin.
Besviken? Jo visst.
Men en vacker dag kanske vi verkligen kommer att upptäcka det sanna semester-Paradiset? I alla fall något att drömma om i höstdiset.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: The Independent
Det är precis en sådan här dag som man längtar till Porthemmet Beach. Då befinner man sig på Cornwalls absolut finaste sandstrand, där det aldrig blir särskilt kallt varken i luften eller i vattnet tack vare att Golfströmmen stryker förbi väldigt nära.
Palmerna susar över det ljumma, turkosblå vattnet, och isbitarna klirrar i drinkarna från strandbaren, drinkar blandade med färskpressad ananasjuice från odlingen strax bredvid.
Men Porthemmet har inte varit känt förrän alldeles nyligen, trots att det verkar finnas något där för alla att frestas av. I reklamen heter det att man kan äta bättre på restaurangerna här än på de flesta andra ställen, man lockar med sällsynta fåglar, topless-bad och nattliga kändisstinna partyn som aldrig tar slut. Lägg därtill att bara en liten bit ut från stranden finns ett unikt korallrev som gjort för att snorkla kring.
En hemsida på Internet blev det som fick engelsmännen att upptäcka Porthemmet. Bilarna har rullat i köer på motorvägen mot Cornwall. Folk har hållit utkik efter vägskyltarna, som de redan sett på nätet – alltid försedda med en ros, symbolen för ”naturskönt” i Storbritannien.
Förarna har bromsat in för att fråga lokalbefolkningen efter rätt väg, har gått in på mack efter mack för att kontrollera att de verkligen kommer att komma fram till det dittills okända paradiset.
På sajten står, speciellt riktat till dem som har svårt att hitta, att många i lokalbefolkningen förnekar all kännedom om den här fantastiska stranden, eftersom de vill ha den för sig själva.
Vilket kan få de sol- och badsugna att leta ännu mer frenetiskt.
Tyvärr kommer de aldrig fram.
Porthemmet Beach existerar inte på riktigt.
Allt är påhittat av Jonty Haywood, som konstruerade den här webbsajten för ett halvår sedan. Till viss del handlar det om en drift med folk som inte vet att ”emmet” är ett nedvärderande ord för ”turist” på Cornish, den lokala språkvarianten. Men allt är bara på kul, ingen baktanke finns, säger Haywood.
Faktum är att vi svenskar faktiskt haft vår egen Porthemmet Beach. Minns ni?
Det var Dagens Nyheter som för några år sedan hade ett stort uppslaget resereportage från en plats där allt var ljuvligt, inte bara klimatet och omgivningarna, utan också prisnivån. Och platsen hade vi tidningsläsare aldrig hört talas om tidigare.
Jag var en av dem som tände. Fast jag hade inte tid att läsa den långa artikeln redan på morgonen, utan rev ut den för att spara den till kvällen – för det där stället skulle vi ju åka till, det stod helt klart så snart man hade läst den korta lilla pufftexten på förstasidan.
Det blev kväll den där dagen. Och jag läste visserligen artikeln, men utan det där glödande intresset jag känt till frukost.
För dagens datum var första april, och Paradiset fanns bara i fantasin.
Besviken? Jo visst.
Men en vacker dag kanske vi verkligen kommer att upptäcka det sanna semester-Paradiset? I alla fall något att drömma om i höstdiset.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: The Independent
fredag, september 28, 2007
Böcker vars blad vänder sig själva
Pageturners är ämnet för veckans bokfemma. Det handlar om de där böckerna som man inte kan ta paus från - man MÅSTE få veta hur det slutar - fast man samtidigt inte vill att det ska sluta någonsin. Och det är just med en sådan bok vi som läser i sängen slår oss på näsan när vi slumrat till på grund av den sena timmen.
Ett inte alldeles lätt uppdrag att välja, tycker jag, för den bok som var omöjlig att lägga ifrån sig vid en viss tidpunkt i livet, den kan framstå som alldeles hopplös om man tar upp den igen några år senare. Lite grand som med schlagertexter: den som är lyckligt nyförälskad kan identifiera sig med rader av smäktande smörsånger, som hon aldrig annars skulle lyssnat till. Och den som är deppad hittar sin egen historia i en mollartad ballad där tårarna ligger och dallrar på artistens stämband.
Efter visst grubbleri och lite rumsterande i bokhyllan tänkte jag i alla fall försöka mig på att identifiera fem titlar som varit riktiga läsäventyr, böcker i vilka bladen tyckts vända sig alldeles av egen kraft. Och med flit har jag valt ”moderna” böcker den här gången!
1. Margaret Atwood: Tjänarinnans berättelse (The Handmaid´s Tale)
En skakande och tänkvärd framtidsvision.
2. Majgull Axelsson: Rosario är död.
Historien är grundad på fakta. Man bara måste veta hur det går! Hemsk läsning, men den borde vara obligatorisk för alla och envar.
3. Karin Fossum: Älskade Poona
Gripande, sorglig, mänsklig.
4. Joyce Carol Oates: Blonde
Marilyn Monroes historia. Med den boken i händerna hör man hennes röst och tror lätt att hon faktiskt personligen berättat alltihop för författarinnan.
5. Karin Alvtegen: Skam
En riktig rysare som sakta kryper inpå en och tvingar en att kasta ett öga över axeln då och då.
Fem kvinnor har skrivit böckerna på min lista.
Massor med fantastiska böcker hade faktiskt kunnat platsa.
Jag skulle lätt ha kunnat plocka fram ett herrlag också. Som till exempel:
Vilhelm Moberg: Utvandrar-serien
André Brink: Ett ögonblick i vinden (An Instant in the Wind)
Daniel Keyes: Blommor till Algy (Flowers for Algernon)
Björn Larsson: Drömmar vid havet
John Updike: Rabbit-serien.
Men då hade jag ju inte hållit mig till reglerna för bokfemman…
Copyright Klimakteriehäxan
Ett inte alldeles lätt uppdrag att välja, tycker jag, för den bok som var omöjlig att lägga ifrån sig vid en viss tidpunkt i livet, den kan framstå som alldeles hopplös om man tar upp den igen några år senare. Lite grand som med schlagertexter: den som är lyckligt nyförälskad kan identifiera sig med rader av smäktande smörsånger, som hon aldrig annars skulle lyssnat till. Och den som är deppad hittar sin egen historia i en mollartad ballad där tårarna ligger och dallrar på artistens stämband.
Efter visst grubbleri och lite rumsterande i bokhyllan tänkte jag i alla fall försöka mig på att identifiera fem titlar som varit riktiga läsäventyr, böcker i vilka bladen tyckts vända sig alldeles av egen kraft. Och med flit har jag valt ”moderna” böcker den här gången!
1. Margaret Atwood: Tjänarinnans berättelse (The Handmaid´s Tale)
En skakande och tänkvärd framtidsvision.
2. Majgull Axelsson: Rosario är död.
Historien är grundad på fakta. Man bara måste veta hur det går! Hemsk läsning, men den borde vara obligatorisk för alla och envar.
3. Karin Fossum: Älskade Poona
Gripande, sorglig, mänsklig.
4. Joyce Carol Oates: Blonde
Marilyn Monroes historia. Med den boken i händerna hör man hennes röst och tror lätt att hon faktiskt personligen berättat alltihop för författarinnan.
5. Karin Alvtegen: Skam
En riktig rysare som sakta kryper inpå en och tvingar en att kasta ett öga över axeln då och då.
Fem kvinnor har skrivit böckerna på min lista.
Massor med fantastiska böcker hade faktiskt kunnat platsa.
Jag skulle lätt ha kunnat plocka fram ett herrlag också. Som till exempel:
Vilhelm Moberg: Utvandrar-serien
André Brink: Ett ögonblick i vinden (An Instant in the Wind)
Daniel Keyes: Blommor till Algy (Flowers for Algernon)
Björn Larsson: Drömmar vid havet
John Updike: Rabbit-serien.
Men då hade jag ju inte hållit mig till reglerna för bokfemman…
Copyright Klimakteriehäxan
I rakt nedstigande led
Vi hade besök hemma i Barndomslandet av en avlägsen bekant.
Mannen blev bjuden på mammas hemlagade mat och var glad och tacksam för det.
I sådana lägen blir vi ju lite extra artiga lite till mans, eller hur?
Den här personen bestämde sig för att berömma det närvarande barnet, det vill säga mig, för att jag verkade så osedvanligt klok och begåvad (fattas bara).
-Ja se det har hon nog fått av mig, det där förståndet, sa pappa glatt och stolt.
-Alldeles säkert, sa mamma, för jag har mitt kvar.
Kom att tänka på detta med anledning av kommentaren till posten närmast här nedanför.
Copyright Klimakteriehäxan
Mannen blev bjuden på mammas hemlagade mat och var glad och tacksam för det.
I sådana lägen blir vi ju lite extra artiga lite till mans, eller hur?
Den här personen bestämde sig för att berömma det närvarande barnet, det vill säga mig, för att jag verkade så osedvanligt klok och begåvad (fattas bara).
-Ja se det har hon nog fått av mig, det där förståndet, sa pappa glatt och stolt.
-Alldeles säkert, sa mamma, för jag har mitt kvar.
Kom att tänka på detta med anledning av kommentaren till posten närmast här nedanför.
Copyright Klimakteriehäxan
Lätt hitta rätt med etikett!
Fick nyss en synpunkt i kommentarsspalten: det vore kanske bra om man kunde se vilka etiketter bloggen innehåller.
Hade inte tänkt på det.
Och inte visste jag hur det skulle gå till heller. Fast det lät vettigt.
Men det var ju inte ens svårt! (fast det var Dottern som gjorde det avgörande klicket, det ska erkännas!)
Nu blir det enklare att hitta rätt.
Vett och etikett.
Copyright Klimakteriehäxan
Hade inte tänkt på det.
Och inte visste jag hur det skulle gå till heller. Fast det lät vettigt.
Men det var ju inte ens svårt! (fast det var Dottern som gjorde det avgörande klicket, det ska erkännas!)
Nu blir det enklare att hitta rätt.
Vett och etikett.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 27, 2007
Hur många böcker läser du?
Nu har Bok & Bibliotek slagit upp portarna för årets maraton i bokbranschen, bokmässan i Göteborg. Ett hösttecken så gott som något.
Men i år är jag inte en av dem som minglar och svettas bland författare, bibliotekarier, lärare och andra bokentusiaster. Jag kan inte spegla mig i Björn Ranelids blottade, oljblanka biceps, behöver inte grubbla över hur Unni Drougge undgår att drabbas av värmeslag i sina nya vinterkläder, får heller inte insupa visdom på Forskartorget eller spana efter de mest spännande föreläsarna.
De får helt enkelt klara sig utan mig.
Och det kommer de med största sannolikhet också att göra.
Jag får väl läsa lite i någon trevlig bok i hemmets vrå i stället, har fortfarande en bit kvar i Karin Berglunds Linné-historia, till exempel.
På Aftonbladets webb är dagens fråga hur många böcker man läser på ett år.
Enligt röstresultatet när mellan 11000 och 12000 personer klickat i sitt svar läser 16 procent aldrig en bok över huvud taget.
Dem är det synd om, men det känner de antagligen inte till.
Jag tröttnar aldrig på att citera fotbollsstjärnan Tomas Brolins svar när han brutit foten och fick frågan om han skulle ägna sig åt bokläsning medan skadan läkte.
"SÅ sjuk blir jag ALDRIG" sa han snabbt och bestämt.
Bättre ställt är det med de 25 procent som faktiskt läser fler än tjugo böcker. Nästan lika många eller 23 procent läser mellan en och fem böcker om året.
Mellan fem och tio böcker tar sig 17 procent igenom, och mellan tio och tjugo titlar klämmer 19 procent.
Copyright Klimakteriehäxan
Mina poster från tidigare bokmässor hittar du om du klickar på etiketten bokmässa. Förstås.
Men i år är jag inte en av dem som minglar och svettas bland författare, bibliotekarier, lärare och andra bokentusiaster. Jag kan inte spegla mig i Björn Ranelids blottade, oljblanka biceps, behöver inte grubbla över hur Unni Drougge undgår att drabbas av värmeslag i sina nya vinterkläder, får heller inte insupa visdom på Forskartorget eller spana efter de mest spännande föreläsarna.
De får helt enkelt klara sig utan mig.
Och det kommer de med största sannolikhet också att göra.
Jag får väl läsa lite i någon trevlig bok i hemmets vrå i stället, har fortfarande en bit kvar i Karin Berglunds Linné-historia, till exempel.
På Aftonbladets webb är dagens fråga hur många böcker man läser på ett år.
Enligt röstresultatet när mellan 11000 och 12000 personer klickat i sitt svar läser 16 procent aldrig en bok över huvud taget.
Dem är det synd om, men det känner de antagligen inte till.
Jag tröttnar aldrig på att citera fotbollsstjärnan Tomas Brolins svar när han brutit foten och fick frågan om han skulle ägna sig åt bokläsning medan skadan läkte.
"SÅ sjuk blir jag ALDRIG" sa han snabbt och bestämt.
Bättre ställt är det med de 25 procent som faktiskt läser fler än tjugo böcker. Nästan lika många eller 23 procent läser mellan en och fem böcker om året.
Mellan fem och tio böcker tar sig 17 procent igenom, och mellan tio och tjugo titlar klämmer 19 procent.
Copyright Klimakteriehäxan
Mina poster från tidigare bokmässor hittar du om du klickar på etiketten bokmässa. Förstås.
Gammal x 3
Veckans tisdagstema har jag inte hunnit med förrän i dag torsdag.
Och inte kunde jag bestämma mig för vilken av de gamla företeelserna jag skulle välja heller.
Men mina tre gamlingar ÄR gamla - en människa har slutat leva efter 95 år.
Mitt fat i Grön Anna, original från Rörstrand. Det kan vara över 100 år, servisen började
tillverkas 1898 (fast citronerna är nya).
Och så smörasken i porslin, av okänt ursprung, som jag fick tag i på auktion när vår granne tant Selma hade dött.
Copyright Klimakteriehäxan
Och inte kunde jag bestämma mig för vilken av de gamla företeelserna jag skulle välja heller.
Men mina tre gamlingar ÄR gamla - en människa har slutat leva efter 95 år.
Mitt fat i Grön Anna, original från Rörstrand. Det kan vara över 100 år, servisen började
tillverkas 1898 (fast citronerna är nya).
Och så smörasken i porslin, av okänt ursprung, som jag fick tag i på auktion när vår granne tant Selma hade dött.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 25, 2007
Ingen slår Katja!
Det finns tillfällen då ordet "lycka" stavas s-k-o-r.
Någon gång på sent 60-tal var de ljusbruna med taxklack, platt rosett och några dekorativa perforeringar. Inuti stod det: Katja of Sweden. Och lyckan var total när de åtrådda skorna äntligen blev mina.
Men det stod också Katja of Sweden i trikåkläder (från Malmö Mekaniska Tricotfabrik MMT) som till och med Paris ville se. Det var mjukt, det var kvinnligt men det var samtidigt jättetrendigt och tufft. Overaller, klänningar, koftor. Mer att åtrå, både för tonårstjejer och lite äldre kvinnor!
Sedan handlade det om "cats" – en revolution i skobutikerna. Det var mjuka skor som såg ut som små båtar när ingen hade dem på sig. Resårband runt foten garanterade att de aldrig kippade. Och alla MÅSTE ha minst ett par.
Firman hette Gyllene Gripen. Sedan länge död och försvunnen. Men Katja of Sweden, hon lever. I dag 87 år gammal, änka efter ett dramatiskt och, förstår man, slitsamt äktenskap med amerikanen Rod Geiger.
Nu hedras hon av Posten med ett frimärke, som en av åtta svenska modeskapare som betytt något för branschen.
Och de andra sju må ursäkta, men de kommer inte i närheten av Katjas storhet. När hon hade vunnit Paris – det gjordes med hjälp av mannekänger som Agneta Ekmanner och Marie-Louise de Geer – stod det inte på förrän hon var ett stort namn i USA. Hon lät sig inspireras av traditionella afrikanska mönster, hon breddade sin repertoar med hemtextilier, hon gjorde helt enkelt internationell braksuccé.
I dag lever hon ett stillsamt liv på landsbygden i Skåne. Fast hon fortsatte att rita kläder ända upp i 70-årsåldern. Säkert skulle hennes gamla modeller gå att sälja igen, på second hand-marknaden är de guld värda om de skulle råka dyka upp. Skorna känns helt moderna, de låga klackarna gåvänliga men med vackra linjer. Man kan förstå när hon säger att hon upplevt Alvar Aalto och Bruno Mathsson som själsfränder.
Katja har berättat sitt livs historia med egna ord i boken ”Katja of Sweden – Mode och design utan gränser” som kom ut år 2000.
Att hon gått till mode- och designhistorien är helt klart, även om hon aldrig blivit använd till inrikes brevporto för 5.50.
Det blir å andra sidan den billigaste Katja-modell som någonsin sålts, dessutom i ovanligt stor upplaga.
Fast passformen blir det kanske lite sämre med. "Den sitter som klistrad" är inte ett omdöme som skulle falla Katja i smaken.
Någon gång på sent 60-tal var de ljusbruna med taxklack, platt rosett och några dekorativa perforeringar. Inuti stod det: Katja of Sweden. Och lyckan var total när de åtrådda skorna äntligen blev mina.
Men det stod också Katja of Sweden i trikåkläder (från Malmö Mekaniska Tricotfabrik MMT) som till och med Paris ville se. Det var mjukt, det var kvinnligt men det var samtidigt jättetrendigt och tufft. Overaller, klänningar, koftor. Mer att åtrå, både för tonårstjejer och lite äldre kvinnor!
Sedan handlade det om "cats" – en revolution i skobutikerna. Det var mjuka skor som såg ut som små båtar när ingen hade dem på sig. Resårband runt foten garanterade att de aldrig kippade. Och alla MÅSTE ha minst ett par.
Firman hette Gyllene Gripen. Sedan länge död och försvunnen. Men Katja of Sweden, hon lever. I dag 87 år gammal, änka efter ett dramatiskt och, förstår man, slitsamt äktenskap med amerikanen Rod Geiger.
Nu hedras hon av Posten med ett frimärke, som en av åtta svenska modeskapare som betytt något för branschen.
Och de andra sju må ursäkta, men de kommer inte i närheten av Katjas storhet. När hon hade vunnit Paris – det gjordes med hjälp av mannekänger som Agneta Ekmanner och Marie-Louise de Geer – stod det inte på förrän hon var ett stort namn i USA. Hon lät sig inspireras av traditionella afrikanska mönster, hon breddade sin repertoar med hemtextilier, hon gjorde helt enkelt internationell braksuccé.
I dag lever hon ett stillsamt liv på landsbygden i Skåne. Fast hon fortsatte att rita kläder ända upp i 70-årsåldern. Säkert skulle hennes gamla modeller gå att sälja igen, på second hand-marknaden är de guld värda om de skulle råka dyka upp. Skorna känns helt moderna, de låga klackarna gåvänliga men med vackra linjer. Man kan förstå när hon säger att hon upplevt Alvar Aalto och Bruno Mathsson som själsfränder.
Katja har berättat sitt livs historia med egna ord i boken ”Katja of Sweden – Mode och design utan gränser” som kom ut år 2000.
Att hon gått till mode- och designhistorien är helt klart, även om hon aldrig blivit använd till inrikes brevporto för 5.50.
Det blir å andra sidan den billigaste Katja-modell som någonsin sålts, dessutom i ovanligt stor upplaga.
Fast passformen blir det kanske lite sämre med. "Den sitter som klistrad" är inte ett omdöme som skulle falla Katja i smaken.
En kärleksförklaring folk trampar på
Mitt i Uppsala, vid Fyristorg, ligger en graverad betongplatta i trottoaren.
”Här träffades Harry och Hulda Kadunka” står det prydligt.
I ungefär ett år har fotgängare hajat till, klivit åt sidan, tittat och undrat. Men ingen har vetat vad plattan betydde, eller hur den kommit dit.
Nu har man fått förklaringen – den kom ikväll, i det regionala nyhetsprogrammet ABC.
För just på den här platsen möttes den 1 maj 1979 en man och en kvinna som blev ett par.
Och 1981 gifte de sig, Veronica och Härje Ling.
När det drog ihop sig till silverbröllop ville Härje hitta på något extra för att fira de 25 åren tillsammans. Han kom över en betongplatta, och lämnade in den för gravering på en begravningsfirma.
Så tidigt en måndag morgon i fjol skred han till verket. Beväpnad med en sladdlös borrmaskin tog han bort en platta i trottoaren (Härje är i byggsvängen, så han visste hur man gjorde) och ersatte den med sin egen gratulationsplatta.
Namnen då? Jo det är parets smeknamn som kom till användning.
-En finare present har jag aldrig fått, säger Veronica.
Och Uppsala kommun tänker låta plattan ligga kvar.
Så att många fler fötter kommer att trampa på denna synnerligen originella kärleksförklaring.
Copyright Klimakteriehäxan
Vill du se hela reportaget?
Det finns här.
”Här träffades Harry och Hulda Kadunka” står det prydligt.
I ungefär ett år har fotgängare hajat till, klivit åt sidan, tittat och undrat. Men ingen har vetat vad plattan betydde, eller hur den kommit dit.
Nu har man fått förklaringen – den kom ikväll, i det regionala nyhetsprogrammet ABC.
För just på den här platsen möttes den 1 maj 1979 en man och en kvinna som blev ett par.
Och 1981 gifte de sig, Veronica och Härje Ling.
När det drog ihop sig till silverbröllop ville Härje hitta på något extra för att fira de 25 åren tillsammans. Han kom över en betongplatta, och lämnade in den för gravering på en begravningsfirma.
Så tidigt en måndag morgon i fjol skred han till verket. Beväpnad med en sladdlös borrmaskin tog han bort en platta i trottoaren (Härje är i byggsvängen, så han visste hur man gjorde) och ersatte den med sin egen gratulationsplatta.
Namnen då? Jo det är parets smeknamn som kom till användning.
-En finare present har jag aldrig fått, säger Veronica.
Och Uppsala kommun tänker låta plattan ligga kvar.
Så att många fler fötter kommer att trampa på denna synnerligen originella kärleksförklaring.
Copyright Klimakteriehäxan
Vill du se hela reportaget?
Det finns här.
Att röra på påkarna
Suttit still för länge framför datorn?
Knaprat lite väl mycket godis?
Dags att röra på sig, helt enkelt.
Här finns lite inspiration - så gott som oemotståndlig!
Knaprat lite väl mycket godis?
Dags att röra på sig, helt enkelt.
Här finns lite inspiration - så gott som oemotståndlig!
måndag, september 24, 2007
Märkt – av mode och choklad
Vi konstaterade i dag, några stycken som stötte ihop vid postfacken på jobbet, att de alltmer sällan innehåller någon försändelse annat än interna meddelanden som nästan undantagslöst går direkt i papperskorgen.
Men det finns faktiskt vanlig post fortfarande, snigelpost eller ”snail mail” som man säger när man vill understryka hur långsam processen är när ett kuvert läggs i en brevlåda och sedan så småningom levereras till rätt adress.
Dock lever snigelpostens vänner, de sanna entusiasterna, fortfarande. De kallar sig ofta filatelister, frimärkssamlare, och antagligen hatar varje äkta frimärkesvän allt vad elektronisk post står för.
Jag har aldrig fallit för frestelsen att sätta in frimärken i pärmar i stället för att klistra dem på kuvert. Fast jag måste medge att det ibland kommer ut riktiga små konstverk i form av frimärken. Ett har jag i ram: ett minnesmärke över Elvis Presley, som US Postal Service gav ut 1993 och som orsakade långa köer på postkontor över hela den nordamerikanska kontinenten.
Där började och slutade mitt frimärkssamlande, fast jag är visst i gott sällskap: det där Elvis-märket har sålts i över 120 miljoner exemplar!
Faktum kvarstår dock: det produceras jättefina frimärken fortfarande, för den som vill. Till julkorten går det ju åt ett antal, och kanske också till några vykort på semestern. Och jag kan se fram emot två märkesserier som representerar två av mina käraste intressen. Om bara några dagar kommer en serie nya märken som har choklad som tema. Garanterat kalorisnålt alternativ!
Till helgen, när det är Frimärkets Dag, släpps ytterligare en serie med anknytning till smak. Då är svenska modeskapare temat. Både nya och gamla vederfars denna ära. Designerskaran består av Gunilla Pontén, Katja of Sweden, Carin Rodebjer, Rohdi Heintz, Ann-Sofie Back, Lars Wallin, Behnaz Aram och Nakkna. Lars Sjööblom har graverat bilderna, som inte är kreatörernas egna skisser utan teckningar av ett plagg per designer, tolkade av Stina Wirsén.
Egentligen saknar jag de gamla hederliga breven. Jag var en hängiven brevskrivare och längtade ständigt efter svar. Det var en underbar känsla av förväntan och spänning som infann sig när man plockade upp ett brev från hallgolvet, identifierade handstilen på kuvertet och kunde se fram emot en personligt nedpräntad hälsning, lång eller kort, välformulerad eller nedkastad i hast. Ibland kunde också frimärket bidra, det har ju funnits motiv som anspelat på både kärlek, vänskap och specialintressen, som blommor eller sport, till exempel.
Det var på den tiden när folk skämtade om hur det var att ”slicka kungen där bak”. Men ingen kan ens försöka skoja om att slicka Gunilla Pontén i ändan. För dagens frimärken är produktutvecklade, självhäftande etiketter.
Fast beträffande chokladmärkena hade det ju faktiskt varit en poäng om man återgått till den gamla modellen. Då skulle klistret naturligtvis försetts med chokladsmak! Och några av oss hade kanske blivit filatelister, bara för den goda smakens skull…
Copyright Klimakteriehäxan
Bild från posten.se
Men det finns faktiskt vanlig post fortfarande, snigelpost eller ”snail mail” som man säger när man vill understryka hur långsam processen är när ett kuvert läggs i en brevlåda och sedan så småningom levereras till rätt adress.
Dock lever snigelpostens vänner, de sanna entusiasterna, fortfarande. De kallar sig ofta filatelister, frimärkssamlare, och antagligen hatar varje äkta frimärkesvän allt vad elektronisk post står för.
Jag har aldrig fallit för frestelsen att sätta in frimärken i pärmar i stället för att klistra dem på kuvert. Fast jag måste medge att det ibland kommer ut riktiga små konstverk i form av frimärken. Ett har jag i ram: ett minnesmärke över Elvis Presley, som US Postal Service gav ut 1993 och som orsakade långa köer på postkontor över hela den nordamerikanska kontinenten.
Där började och slutade mitt frimärkssamlande, fast jag är visst i gott sällskap: det där Elvis-märket har sålts i över 120 miljoner exemplar!
Faktum kvarstår dock: det produceras jättefina frimärken fortfarande, för den som vill. Till julkorten går det ju åt ett antal, och kanske också till några vykort på semestern. Och jag kan se fram emot två märkesserier som representerar två av mina käraste intressen. Om bara några dagar kommer en serie nya märken som har choklad som tema. Garanterat kalorisnålt alternativ!
Till helgen, när det är Frimärkets Dag, släpps ytterligare en serie med anknytning till smak. Då är svenska modeskapare temat. Både nya och gamla vederfars denna ära. Designerskaran består av Gunilla Pontén, Katja of Sweden, Carin Rodebjer, Rohdi Heintz, Ann-Sofie Back, Lars Wallin, Behnaz Aram och Nakkna. Lars Sjööblom har graverat bilderna, som inte är kreatörernas egna skisser utan teckningar av ett plagg per designer, tolkade av Stina Wirsén.
Egentligen saknar jag de gamla hederliga breven. Jag var en hängiven brevskrivare och längtade ständigt efter svar. Det var en underbar känsla av förväntan och spänning som infann sig när man plockade upp ett brev från hallgolvet, identifierade handstilen på kuvertet och kunde se fram emot en personligt nedpräntad hälsning, lång eller kort, välformulerad eller nedkastad i hast. Ibland kunde också frimärket bidra, det har ju funnits motiv som anspelat på både kärlek, vänskap och specialintressen, som blommor eller sport, till exempel.
Det var på den tiden när folk skämtade om hur det var att ”slicka kungen där bak”. Men ingen kan ens försöka skoja om att slicka Gunilla Pontén i ändan. För dagens frimärken är produktutvecklade, självhäftande etiketter.
Fast beträffande chokladmärkena hade det ju faktiskt varit en poäng om man återgått till den gamla modellen. Då skulle klistret naturligtvis försetts med chokladsmak! Och några av oss hade kanske blivit filatelister, bara för den goda smakens skull…
Copyright Klimakteriehäxan
Bild från posten.se
söndag, september 23, 2007
Älskad – saknad
Ibland har man inte vett att sätta värde på saker förrän det är för sent.
Jodå, visst vet jag att man ska hålla reda på sin almanacka, eller kalender eller filofax, vad man nu väljer att kalla den lilla bok som ska hålla ordning i ens liv. Och det är klart att jag är medveten om att det är i den och bara i den jag har skrivit upp en massa saker att minnas, möten, luncher, bemärkelsedagar, deadlines av olika slag. Men dess betydelse är ändå lätt att underskatta.
Så en dag när inte den lilla oansenliga boken med sina blå pärmar möter handen som rotar runt i (den för stora) handväskan inser man med isande kyla att så gott som vad som helst kan hända.
Det var så det gick till när jag höll på att missa gästernas ankomst – ni har redan fått er den historien till livs.
Och det var bristen på kalendernärvaro som fick mig att missa ett litet sammanträde jag själv kallat till i veckan som gick. Dessutom misstänkte jag att jag sumpat en läkartid, vilket antagligen betyder ett halvårs väntan på nästa.
Tro inte att jag inte letat.
Jag har vänt ut och in på väskor, sådana jag vet att jag använt och sådana jag egentligen vet att jag inte haft i bruk på sistone. Varenda ficka av någorlunda omfång har synats in i sömmarna. Skrivbord både hemma och på jobbet har jag nagelfarit, lyft på alla papper flera gånger, krupit på golvet och flyttat på sladdar. Jobbgrannarnas skrivbord har jag också luskat på – man vet ju aldrig! Jag har ringt folk jag träffat: du har väl händelsevis inte? nehej! Och på toaletten jag har närmast har jag också kollat, varför jag nu skulle haft almanackan i handen när jag gått in där är i och för sig helt obegripligt.
Men ändå: i nöd måste varje sten vändas, varje utväg prövas.
Ingen kalender dök upp.
Efter två veckors förgäves sökande och sorgearbete – du har väl en back up? nej det är klart att jag inte har! det har väl ingen! – hade jag så gott som gett upp. Det bästa tipset jag fick av en förstående medmänniska var: Köp en ny, då hittar du bombsäkert den gamla.
Ja, jag var faktiskt på väg, om det nu över huvud taget går att hitta en almanacka för pågående år i slutet av september?
Fast jag ville inte ge upp. Trots att jag vet att det utlöser en massa irritation tog jag till sist till storsläggan: ett gruppmail som når MÅNGA och som ibland används för lättvindigt. Jag satte rubriken ”Älskad – Saknad”, väl medveten om att folk skulle läsa texten innan fingret gick till delete-knappen. Och så efterlyste jag min klenod. Ser du något misstänkt? vädjade jag. Kolla om det är min – namnet står naturligtvis i!
Först kom en rad svar som uttryckte sin djupa medkänsla.
Och så kom ett till.
”Kanske har jag sett den, men den saknar namn” skrev den skarpögda och angav platsen för det möjliga fyndet..
Jag rusade.
Och det var den! Det var min! Återföreningen var uppnådd! Jag hade inte ens missat läkarbesöket, det är om en vecka!
Men det stod faktiskt inget namn i den.
Nu gör den det. Plus telefonnummer, hem, till jobbet och mobilen. Och e-postadress.
Regel 1: skriv ditt namn i din nya kalender redan före nyårsafton.
Och skulle du dessutom ha svårt att få tiden att gå: fixa en back up.
Men det tror vi ju inte att någon enda människa gör, varken du eller jag.
Fast när man står det och saknar och längtar och trängtar, då får man ångra det.
Igen.
Copyright Klimakteriehäxan
Jodå, visst vet jag att man ska hålla reda på sin almanacka, eller kalender eller filofax, vad man nu väljer att kalla den lilla bok som ska hålla ordning i ens liv. Och det är klart att jag är medveten om att det är i den och bara i den jag har skrivit upp en massa saker att minnas, möten, luncher, bemärkelsedagar, deadlines av olika slag. Men dess betydelse är ändå lätt att underskatta.
Så en dag när inte den lilla oansenliga boken med sina blå pärmar möter handen som rotar runt i (den för stora) handväskan inser man med isande kyla att så gott som vad som helst kan hända.
Det var så det gick till när jag höll på att missa gästernas ankomst – ni har redan fått er den historien till livs.
Och det var bristen på kalendernärvaro som fick mig att missa ett litet sammanträde jag själv kallat till i veckan som gick. Dessutom misstänkte jag att jag sumpat en läkartid, vilket antagligen betyder ett halvårs väntan på nästa.
Tro inte att jag inte letat.
Jag har vänt ut och in på väskor, sådana jag vet att jag använt och sådana jag egentligen vet att jag inte haft i bruk på sistone. Varenda ficka av någorlunda omfång har synats in i sömmarna. Skrivbord både hemma och på jobbet har jag nagelfarit, lyft på alla papper flera gånger, krupit på golvet och flyttat på sladdar. Jobbgrannarnas skrivbord har jag också luskat på – man vet ju aldrig! Jag har ringt folk jag träffat: du har väl händelsevis inte? nehej! Och på toaletten jag har närmast har jag också kollat, varför jag nu skulle haft almanackan i handen när jag gått in där är i och för sig helt obegripligt.
Men ändå: i nöd måste varje sten vändas, varje utväg prövas.
Ingen kalender dök upp.
Efter två veckors förgäves sökande och sorgearbete – du har väl en back up? nej det är klart att jag inte har! det har väl ingen! – hade jag så gott som gett upp. Det bästa tipset jag fick av en förstående medmänniska var: Köp en ny, då hittar du bombsäkert den gamla.
Ja, jag var faktiskt på väg, om det nu över huvud taget går att hitta en almanacka för pågående år i slutet av september?
Fast jag ville inte ge upp. Trots att jag vet att det utlöser en massa irritation tog jag till sist till storsläggan: ett gruppmail som når MÅNGA och som ibland används för lättvindigt. Jag satte rubriken ”Älskad – Saknad”, väl medveten om att folk skulle läsa texten innan fingret gick till delete-knappen. Och så efterlyste jag min klenod. Ser du något misstänkt? vädjade jag. Kolla om det är min – namnet står naturligtvis i!
Först kom en rad svar som uttryckte sin djupa medkänsla.
Och så kom ett till.
”Kanske har jag sett den, men den saknar namn” skrev den skarpögda och angav platsen för det möjliga fyndet..
Jag rusade.
Och det var den! Det var min! Återföreningen var uppnådd! Jag hade inte ens missat läkarbesöket, det är om en vecka!
Men det stod faktiskt inget namn i den.
Nu gör den det. Plus telefonnummer, hem, till jobbet och mobilen. Och e-postadress.
Regel 1: skriv ditt namn i din nya kalender redan före nyårsafton.
Och skulle du dessutom ha svårt att få tiden att gå: fixa en back up.
Men det tror vi ju inte att någon enda människa gör, varken du eller jag.
Fast när man står det och saknar och längtar och trängtar, då får man ångra det.
Igen.
Copyright Klimakteriehäxan
Just another wannabe
Wannabe.
Want to be.
Who? Me?
Yes, who isn´t?
Take your pick:
Wannabe smarter.
Wannabe cooler.
Wannabe slimmer.
Wannabe trimmer.
Wannabe richer.
Wannabe nicer.
Wannabe.
Me – just another wannabe.
Guess I´d better just wannabe me.
Wannabe (ibland wannabee): person som i hög grad önskar uppnå berömmelse i någon form, men som saknar den talang eller de kunskaper som krävs
Copyright Klimakteriehäxan
Want to be.
Who? Me?
Yes, who isn´t?
Take your pick:
Wannabe smarter.
Wannabe cooler.
Wannabe slimmer.
Wannabe trimmer.
Wannabe richer.
Wannabe nicer.
Wannabe.
Me – just another wannabe.
Guess I´d better just wannabe me.
Wannabe (ibland wannabee): person som i hög grad önskar uppnå berömmelse i någon form, men som saknar den talang eller de kunskaper som krävs
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, september 22, 2007
Ja må hon leva uti hundrade år!
I dag fyller H år. Jämna år. Väldigt jämna.
Jag slog en signal på hennes mobil när dagen inte var särskilt gammal. Frågade försiktigt om hon möjligen ville slippa min sång, annars var jag beredd att ta ton?
Tro det eller ej, hon ville bli sjungen för.
Så jag klämde i med ”Ja må hon leva uti hundrade år” för full hals och inte alls särskilt fult eller falskt om ni frågar mig.
Budskapet var i alla fall glasklart och inget fel på inlevelsen var det heller.
Jag vill verkligen ha H kvar i ofantligt många år till.
Plötsligt sa hon:
-Men du, tänk! Tänk om vi blir hundra! Då har vi ju massor av år kvar!
Så är det naturligtvis.
För även om vi har svårt att lyda Amelia Adamo och jubla över stigande ålder – hon fyllde 60 härförleden och förkunnade i sin egen tidning att det var en höjdare - så kan vi ju inte göra särskilt mycket åt saken. Det gäller att leva vidare och bära den där stämpeln med lagom proportioner mellan värdighet, livsglädje och förträngning. Alternativet är sämre, det var väl Oscar Wilde som slog fast det.
Nu hoppas jag att H installerats i ett trevligt rum tillsammans med make, iskall champagne och en bukett rosor. Var själva födelsedagsmiddagen skulle avätas var hemligt, jag har bara bidragit med ett par förslag på möjliga ställen, vet inte vart det bar av till slut.
Men oavsett var de hamnat hoppas jag att H har en riktigt trevlig födelsedag.
Det är hon värd.
Ja må hon leva – uti hundrade år!
Här är H:s fiktiva blogg-födelsedagskalas: rosa champagne, kärleksört och levande ljus. I väntan på ett firande irl.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag slog en signal på hennes mobil när dagen inte var särskilt gammal. Frågade försiktigt om hon möjligen ville slippa min sång, annars var jag beredd att ta ton?
Tro det eller ej, hon ville bli sjungen för.
Så jag klämde i med ”Ja må hon leva uti hundrade år” för full hals och inte alls särskilt fult eller falskt om ni frågar mig.
Budskapet var i alla fall glasklart och inget fel på inlevelsen var det heller.
Jag vill verkligen ha H kvar i ofantligt många år till.
Plötsligt sa hon:
-Men du, tänk! Tänk om vi blir hundra! Då har vi ju massor av år kvar!
Så är det naturligtvis.
För även om vi har svårt att lyda Amelia Adamo och jubla över stigande ålder – hon fyllde 60 härförleden och förkunnade i sin egen tidning att det var en höjdare - så kan vi ju inte göra särskilt mycket åt saken. Det gäller att leva vidare och bära den där stämpeln med lagom proportioner mellan värdighet, livsglädje och förträngning. Alternativet är sämre, det var väl Oscar Wilde som slog fast det.
Nu hoppas jag att H installerats i ett trevligt rum tillsammans med make, iskall champagne och en bukett rosor. Var själva födelsedagsmiddagen skulle avätas var hemligt, jag har bara bidragit med ett par förslag på möjliga ställen, vet inte vart det bar av till slut.
Men oavsett var de hamnat hoppas jag att H har en riktigt trevlig födelsedag.
Det är hon värd.
Ja må hon leva – uti hundrade år!
Här är H:s fiktiva blogg-födelsedagskalas: rosa champagne, kärleksört och levande ljus. I väntan på ett firande irl.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, september 21, 2007
Ensam
Råkade gå in på en toalett jag uppenbarligen aldrig nyttjat tidigare. Ser till min milda förvåning att en gammal hederlig krok har satts upp som stängningsanordning. Men - ?!?!
Det finns ingenstans att kroka i kroken!
Hur gick det där till?
Fick hantverkaren telefon från mamma och stack iväg? Blev han själv kissnödig och gick på en annan toa för att sedan glömma alltihop? Slog han sig på tummen med något verktyg? Fick han dåndimpen och fördes bort i ilfart sedan räddningstjänsten larmats?
Jag har naturligtvis inte en aning.
Men står där och stirrar på haken som inte har en ögla att haka i.
Bilden av ensamhet.
Hane utan hona, ingen att leka med, mobbningsoffer, utstött, bara halv. Som en olycklig liten människa.
Bilden av ensamhet.
Blir helt enkelt tvungen att uppsöka en annan mugg innan depressionen slår klorna i mig på allvar.
Copyright Klimakteriehäxan
Det finns ingenstans att kroka i kroken!
Hur gick det där till?
Fick hantverkaren telefon från mamma och stack iväg? Blev han själv kissnödig och gick på en annan toa för att sedan glömma alltihop? Slog han sig på tummen med något verktyg? Fick han dåndimpen och fördes bort i ilfart sedan räddningstjänsten larmats?
Jag har naturligtvis inte en aning.
Men står där och stirrar på haken som inte har en ögla att haka i.
Bilden av ensamhet.
Hane utan hona, ingen att leka med, mobbningsoffer, utstött, bara halv. Som en olycklig liten människa.
Bilden av ensamhet.
Blir helt enkelt tvungen att uppsöka en annan mugg innan depressionen slår klorna i mig på allvar.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 20, 2007
Det är bubblorna som räknas
Bubblande flaskvatten är en miljöbomb, ett diskussionsämne som inte sinar bara för att flaskan blir tom.
Tack och lov har ingen (ännu) dödskallestämplat en annan bubblande dryck som gör allt fler svenskar glada, allt oftare.
Vi dricker nämligen mer och mer champagne här i landet.
Och undra på det! Så gott som det är!
Champagne ska var kall, torr och gratis, det slogs redan fast av en sådan auktoritet som Winston Churchill.
Bara att hålla med. Det lär faktiskt finnas en champagne som heter Le Paradis, ett passande namn – fast den kostar också över 10 000 kronor litern…
Till millennieskiftet laddade ”alla” upp med bornerande drycker, och Sverige konsumerade 644 000 liter på 1900-talets sista år. Det ansågs som mycket, då.
Nu är vi på väg mot 1 000 000 liter champagne om året, och ingen antydan till avmattning finns. Jag har en del i den där höjda försäljningssiffran, ingen idé att förneka det.
Svensken serverar champis som pratvin, entrédrink, till förrätten, till varmrätten också... och vem vågar påstå att man inte kan fortsätta med lite bubblor också efter middagen?
Det är väl snarare det där med prislappen som ställer till det. För att en dryck ska få kallas champagne måste druvorna ha växt och förädlats i själva distriktet Champagne i Frankrike.
Men det finns sätt att kringgå den där ekonomiska spärren, för oss som inte råkar tycka att vi har råd eller lust att dricka upp den tusenlapp en Dom Perignon 1999 kostar på Systembolaget.
Ett förträffligt sätt är att gå till den gamla bekantingen Chapel Hill från Ungern, 56 spänn, eller kanske ta en italiensk Prosecco för ungefär 70 kronor. En tredje låtsas-champagne som man kommer långt med, enligt en System-dam jag valde att tro på, är en spansk Cava som heter Alsina & Sardá, och den får man för 61 kronor. (Återstår att prova den, det har jag inte ännu gjort.)
Alla dessa tre är torra och ser man bara till att kyla dem ordentligt så är ju Churchills krav så gott som uppfyllda, även om det inte är alldeles gratis och etiketten är ”fel”.
Bubblar härligt gör det i alla fall även om de billigare varianterna. Men en sak kommer jag aldrig att begripa: hur det fortfarande är möjligt att det fortfarande säljs champagnevispar.
En sådan ska på några sekunder göra om det mousserande vinet till ett bubbelfritt. Bara en komplett idiot kan väl tänka sig begå ett sådant övergrepp!
Enligt myten kom champagnevispen till för att hårt korsetterade damers magar inte tålde bubblorna.
Drick något annat då, säger jag, det finns ju gasfria alternativ!
Men ta inte bort bubblorna – det är ju de som räknas. Faktum är att de ÄR räknade. I en flaska finns 49 miljoner av dem.
Copyright Klimakteriehäxan
Tack och lov har ingen (ännu) dödskallestämplat en annan bubblande dryck som gör allt fler svenskar glada, allt oftare.
Vi dricker nämligen mer och mer champagne här i landet.
Och undra på det! Så gott som det är!
Champagne ska var kall, torr och gratis, det slogs redan fast av en sådan auktoritet som Winston Churchill.
Bara att hålla med. Det lär faktiskt finnas en champagne som heter Le Paradis, ett passande namn – fast den kostar också över 10 000 kronor litern…
Till millennieskiftet laddade ”alla” upp med bornerande drycker, och Sverige konsumerade 644 000 liter på 1900-talets sista år. Det ansågs som mycket, då.
Nu är vi på väg mot 1 000 000 liter champagne om året, och ingen antydan till avmattning finns. Jag har en del i den där höjda försäljningssiffran, ingen idé att förneka det.
Svensken serverar champis som pratvin, entrédrink, till förrätten, till varmrätten också... och vem vågar påstå att man inte kan fortsätta med lite bubblor också efter middagen?
Det är väl snarare det där med prislappen som ställer till det. För att en dryck ska få kallas champagne måste druvorna ha växt och förädlats i själva distriktet Champagne i Frankrike.
Men det finns sätt att kringgå den där ekonomiska spärren, för oss som inte råkar tycka att vi har råd eller lust att dricka upp den tusenlapp en Dom Perignon 1999 kostar på Systembolaget.
Ett förträffligt sätt är att gå till den gamla bekantingen Chapel Hill från Ungern, 56 spänn, eller kanske ta en italiensk Prosecco för ungefär 70 kronor. En tredje låtsas-champagne som man kommer långt med, enligt en System-dam jag valde att tro på, är en spansk Cava som heter Alsina & Sardá, och den får man för 61 kronor. (Återstår att prova den, det har jag inte ännu gjort.)
Alla dessa tre är torra och ser man bara till att kyla dem ordentligt så är ju Churchills krav så gott som uppfyllda, även om det inte är alldeles gratis och etiketten är ”fel”.
Bubblar härligt gör det i alla fall även om de billigare varianterna. Men en sak kommer jag aldrig att begripa: hur det fortfarande är möjligt att det fortfarande säljs champagnevispar.
En sådan ska på några sekunder göra om det mousserande vinet till ett bubbelfritt. Bara en komplett idiot kan väl tänka sig begå ett sådant övergrepp!
Enligt myten kom champagnevispen till för att hårt korsetterade damers magar inte tålde bubblorna.
Drick något annat då, säger jag, det finns ju gasfria alternativ!
Men ta inte bort bubblorna – det är ju de som räknas. Faktum är att de ÄR räknade. I en flaska finns 49 miljoner av dem.
Copyright Klimakteriehäxan
Höstskor
onsdag, september 19, 2007
Trafiknyheter
Parkerar vid en trottoarkant, betalar och går med lappen i hand mot bilen igen.
Plötsligt svischar det till vid höger axel.
Jag har just med millimeter undgått att bli påkörd av en cyklist. På trottoaren.
-Cykla på gatan! fräser jag, till hälften förskräckt, till häften förbannad.
Och vad svarar karlen?
-Ja men jag bor här!
Jaha.
Alltså är det helt OK att köra över folk bara man bor i närheten.
Man lär sig ständigt nya saker, inte sant?
Som om detta inte vore nog kommer jag hem med en massa tunga matkassar någon timme senare. Lastar ur och styr sedan mot den fasta p-plats vi hyr. Diagonalt över min och grannens ruta står en Porsche Carrera – ja, jag råkar vara av den fasta tron att folk som har riktigt dyra bilar struntar i eventuella parkeringsböter, endera betalar de aldrig och kommer undan med det, eller också spelar de där tusenlapparna ingen roll.
Själv vill jag aldrig böta, och definitivt inte för att någon har snott min redan betalda plats.
Jag vet bara en sak att göra i den situationen. Tuta!
Och faktiskt, ett fönster på bottenvåningen öppnas och en röst hojtar: Han kommer!
Jo då, ut kommer en solbränd man som fyrar av ett strålande leende åt p-rutehållet med nya tänder i samma prisklass som bilen (han kom från tandläkarmottagningen i huset…).
En förklaring har han också:
-Jag bor i Paris och där parkerar man så här!
Nääää. Det gör man väl ändå inte. Man ställer bilen på trottarer och uppfarter, men inte ställer man sig diagonalt över två tomma prudentligt uppmålade rutor, huvudsakligen för att man aldrig över huvud taget ser en ledig p-plats i Paris, ännu mindre två, och absolut aldrig två bredvid varandra.
Fast han trodde kanske att han lärde mig något nytt, han också.
Copyright Klimakteriehäxan
Plötsligt svischar det till vid höger axel.
Jag har just med millimeter undgått att bli påkörd av en cyklist. På trottoaren.
-Cykla på gatan! fräser jag, till hälften förskräckt, till häften förbannad.
Och vad svarar karlen?
-Ja men jag bor här!
Jaha.
Alltså är det helt OK att köra över folk bara man bor i närheten.
Man lär sig ständigt nya saker, inte sant?
Som om detta inte vore nog kommer jag hem med en massa tunga matkassar någon timme senare. Lastar ur och styr sedan mot den fasta p-plats vi hyr. Diagonalt över min och grannens ruta står en Porsche Carrera – ja, jag råkar vara av den fasta tron att folk som har riktigt dyra bilar struntar i eventuella parkeringsböter, endera betalar de aldrig och kommer undan med det, eller också spelar de där tusenlapparna ingen roll.
Själv vill jag aldrig böta, och definitivt inte för att någon har snott min redan betalda plats.
Jag vet bara en sak att göra i den situationen. Tuta!
Och faktiskt, ett fönster på bottenvåningen öppnas och en röst hojtar: Han kommer!
Jo då, ut kommer en solbränd man som fyrar av ett strålande leende åt p-rutehållet med nya tänder i samma prisklass som bilen (han kom från tandläkarmottagningen i huset…).
En förklaring har han också:
-Jag bor i Paris och där parkerar man så här!
Nääää. Det gör man väl ändå inte. Man ställer bilen på trottarer och uppfarter, men inte ställer man sig diagonalt över två tomma prudentligt uppmålade rutor, huvudsakligen för att man aldrig över huvud taget ser en ledig p-plats i Paris, ännu mindre två, och absolut aldrig två bredvid varandra.
Fast han trodde kanske att han lärde mig något nytt, han också.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 18, 2007
En fågel flög sin kos
En synnerligen viktig profil i den internationella vetenskapsvärlden har dött.
Han lystrade till namnet Alex och var en osedvanligt begåvad papegoja. Alex kunde prata och räkna, han kunde skilja mellan olika färger och till och med ge uttryck för speciella sinnesstämningar, som till exempel stress.
I mer än trettio år hjälpte Alex forskarna vid Brandeis-universitetet utanför Boston i USA att förstå hur fåglars hjärnor fungerar.
Alex hade ofta en arbetsdag på upp till tolv timmar, han blev som en riktig kollega, berättar Irene Pepperberg, som stått Alex allra närmast. Det var hon som köpte gojan 1977. Genom åren lärde han sig att skilja mellan ett 50-tal olika föremål, sju färger och fem olika geometriska former. Han kunde räkna till sex, med start på noll. Så sent som i förra månaden sa han ett nytt ord.
Men för några dagar sedan låg han död på golvet i sin bur när arbetsdagen skulle börja. Kvällen innan hade Irene Pepperberg sagt godnatt till Alex enligt en vanlig ritual, som slutade med att hon sa: ”You be good, I love you and I´ll see you tomorrow”.
Och Alex svarade också precis som han brukade: ”Vi ses i morron!”
Men i stället flög han sin kos, i bildlig bemärkelse.
Älskad och saknad, som det brukar heta.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: The Boston Globe
Han lystrade till namnet Alex och var en osedvanligt begåvad papegoja. Alex kunde prata och räkna, han kunde skilja mellan olika färger och till och med ge uttryck för speciella sinnesstämningar, som till exempel stress.
I mer än trettio år hjälpte Alex forskarna vid Brandeis-universitetet utanför Boston i USA att förstå hur fåglars hjärnor fungerar.
Alex hade ofta en arbetsdag på upp till tolv timmar, han blev som en riktig kollega, berättar Irene Pepperberg, som stått Alex allra närmast. Det var hon som köpte gojan 1977. Genom åren lärde han sig att skilja mellan ett 50-tal olika föremål, sju färger och fem olika geometriska former. Han kunde räkna till sex, med start på noll. Så sent som i förra månaden sa han ett nytt ord.
Men för några dagar sedan låg han död på golvet i sin bur när arbetsdagen skulle börja. Kvällen innan hade Irene Pepperberg sagt godnatt till Alex enligt en vanlig ritual, som slutade med att hon sa: ”You be good, I love you and I´ll see you tomorrow”.
Och Alex svarade också precis som han brukade: ”Vi ses i morron!”
Men i stället flög han sin kos, i bildlig bemärkelse.
Älskad och saknad, som det brukar heta.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: The Boston Globe
Olika
I bloggvärlden finns numera ett antal löpande stafetter eller utmaningar. En heter Tisdagstemat, och det gäller att i bild bjuda på något som visar veckans ord.
Just den här veckan är temat OLIKA.
Äpplen kan vara just det. Olika.
I färg, smak, storlek, hållbarhet och pris... men alltid goda! Fast kanske liiiite olika goda?
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 17, 2007
Äpplen, någon? Ja tack!
Det är äppeltider. Inga äpplen är godare än de ”hemgjorda” sorterna: Oranie, Säfstaholm, Alice, Wealthy.
Träden dignar av frukt, röda, gröna, sommar- och vinterfrukt. Kanske är det inte precis likadant i hela landet, men när vi åkte bil längs Norrlands kust i augusti var det otroligt äppelrikt i varenda trädgård. Och det ser precis så ut på Stockholms villatomter och kolonilotter.
Jag har just varit på en sådan och skördat, flera kassar.
Tillgången var obegränsad, drivor med fallfrukt ligger runt aplarna, ingen hinner ta reda på ens en bråkdel av allt.
Samtidigt kostar svenska äpplen tjugo kronor kilot i affären, lite obegripligt, kan jag tycka.
Nu har jag i alla fall gjort underbar äppelkaka, sötad med russin och med ganska mycket havregryn i – det lär bli lite nyttigare så. Man kan också variera, med mandelmassa, hackade hasselnötter, kanel, kardemumma. Mums!
Dessutom har jag fått mig en sann äppelhistoria serverad.
En trädgårdsägare tänkte på sina apellösa grannar. Samlade ihop frukt i två stora spannar. Ställde ut dem vid sin grind med en textad skylt: VAR SÅ GOD, BARA ATT TA!
Vad tror ni hände?
Jo morgonen därpå hade någon varit där.
Spannarna var borta. Båda två.
Men äpplena hade hällts ut och låg kvar i en hög.
Ibland lönar det sig dåligt att försöka vara snäll och givmild.
Till och med i äppeltider.
Copyright Klimakteriehäxan
Träden dignar av frukt, röda, gröna, sommar- och vinterfrukt. Kanske är det inte precis likadant i hela landet, men när vi åkte bil längs Norrlands kust i augusti var det otroligt äppelrikt i varenda trädgård. Och det ser precis så ut på Stockholms villatomter och kolonilotter.
Jag har just varit på en sådan och skördat, flera kassar.
Tillgången var obegränsad, drivor med fallfrukt ligger runt aplarna, ingen hinner ta reda på ens en bråkdel av allt.
Samtidigt kostar svenska äpplen tjugo kronor kilot i affären, lite obegripligt, kan jag tycka.
Nu har jag i alla fall gjort underbar äppelkaka, sötad med russin och med ganska mycket havregryn i – det lär bli lite nyttigare så. Man kan också variera, med mandelmassa, hackade hasselnötter, kanel, kardemumma. Mums!
Dessutom har jag fått mig en sann äppelhistoria serverad.
En trädgårdsägare tänkte på sina apellösa grannar. Samlade ihop frukt i två stora spannar. Ställde ut dem vid sin grind med en textad skylt: VAR SÅ GOD, BARA ATT TA!
Vad tror ni hände?
Jo morgonen därpå hade någon varit där.
Spannarna var borta. Båda två.
Men äpplena hade hällts ut och låg kvar i en hög.
Ibland lönar det sig dåligt att försöka vara snäll och givmild.
Till och med i äppeltider.
Copyright Klimakteriehäxan
Å vilken klädhängare!
Han är Stjärna. Han är Idol. Han är Snygg. Han är inte helt ung längre. Han använder glasögon nu för tiden.
Men vi som sett ”Pretty Woman” upprepade gånger – jag och Pernilla Wiberg till exempel – vi gillar honom precis som han är, även om det snart gått 20 år sedan han och Julia Roberts blev ett par det slog gnistor om.
Nu blir han klädhängare.
Det är Kapp-Ahl som skaffat en efterträdare till Dustin Hoffman.
Han heter Richard Gere, har nyss fyllt 58, har gjort ett 40-tal filmer. Ofta är det romantiskt så att det ångar kring hans rollfigurer. Vi minns till exempel ”American Gigolo” och ännu hellre ”En officer och gentleman”, mot Debra Winger – nästan lika bra som ”Pretty Woman”!
Till råga på allt kan han spela piano som ett proffs – man glömmer inte scenen vid flygeln i den tomma hotellmatsalen i ”Pretty Woman” – och han har också skrivit musik.
Lite kan man väl undra varför han nu accepterar ett anbud som fotomodell. Det kan knappast bero på att han har svårt att få ihop till sin frukostyoghurt. Men pengarna han får för uppdraget ska han skänka till välgörande ändamål, bland annat till hälsoprojekt i utvecklingsländer.
Och från företagets sida har man förstås tänkt sig att den kvinnliga delen av kundkretsen ska komma rusande och handla Geres slipsar, kavajer och tröjor till Fars Dag eller så. I förbifarten kanske en eller annan kjol eller kofta följer med till kassan också.
Bara för Richards skull.
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om detta i SvD och i DN.
Men vi som sett ”Pretty Woman” upprepade gånger – jag och Pernilla Wiberg till exempel – vi gillar honom precis som han är, även om det snart gått 20 år sedan han och Julia Roberts blev ett par det slog gnistor om.
Nu blir han klädhängare.
Det är Kapp-Ahl som skaffat en efterträdare till Dustin Hoffman.
Han heter Richard Gere, har nyss fyllt 58, har gjort ett 40-tal filmer. Ofta är det romantiskt så att det ångar kring hans rollfigurer. Vi minns till exempel ”American Gigolo” och ännu hellre ”En officer och gentleman”, mot Debra Winger – nästan lika bra som ”Pretty Woman”!
Till råga på allt kan han spela piano som ett proffs – man glömmer inte scenen vid flygeln i den tomma hotellmatsalen i ”Pretty Woman” – och han har också skrivit musik.
Lite kan man väl undra varför han nu accepterar ett anbud som fotomodell. Det kan knappast bero på att han har svårt att få ihop till sin frukostyoghurt. Men pengarna han får för uppdraget ska han skänka till välgörande ändamål, bland annat till hälsoprojekt i utvecklingsländer.
Och från företagets sida har man förstås tänkt sig att den kvinnliga delen av kundkretsen ska komma rusande och handla Geres slipsar, kavajer och tröjor till Fars Dag eller så. I förbifarten kanske en eller annan kjol eller kofta följer med till kassan också.
Bara för Richards skull.
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om detta i SvD och i DN.
söndag, september 16, 2007
Kokböcker i ny bokfemma
Denna veckas bokfemma ska handla om kokböcker. Här kommer mina:
1. Hej mat! Min första kokbok så vitt jag minns, en variant från Bonniers, som lotsat mig mellan ugnen och spisen i åratal. Den är i dag fläckig och full av hoptejpningar, någon sida saknas helt, men den är fortfarande värd att konsultera.
2. Sju sorters kakor. Den använder jag som tur är sällan, eftersom konsekvenserna är förödande, men här finns alla klassiska kakor, såväl små och krispiga som mjuka och pösiga. Nog kan man förstå att detta fortfarande är en av Sveriges i särklass mest sålda böcker över huvud taget.
3. Kärlek, oliver och timjan. Anna Bergenström har levererat rader av jättebra kokböcker. Jag har dem så gott som alla, i olika upplagor till och med. På senare år gör hon dem ihop med sin dotter Fanny. Det är väldigt svårt att peka ut en enda, men jag gör mitt val dels för det fenomenalt vackra omslaget, dels för den oslagbara pajdegen på sidan 58. Fast citronmoussen på sidan 221 i ”Under valnötsträdet” är också en hit!
4. Hopkok – en multietnisk receptsamling. Här är det inte kulturkrock utan kulturkock som gäller. Personer från Kuba, Turkiet, Chile, Thailand, Balkan och Algeriet lär oss laga mat ”hemifrån” fast med svenska råvaror.
Jag har inte lagat så många av rätterna, men gillar idén och att man kan läsa om de olika kockarna och hur de tänker kring mat.
5. Inget går ändå upp mot mina egna receptpärmar, med urklipp från alla möjliga sorters tidningar. Men eftersom ni inte kan komma åt denna exklusiva kokboksskatt får ni nöja er med att läsa om den, inte i den…
Copyright Klimakteriehäxan
1. Hej mat! Min första kokbok så vitt jag minns, en variant från Bonniers, som lotsat mig mellan ugnen och spisen i åratal. Den är i dag fläckig och full av hoptejpningar, någon sida saknas helt, men den är fortfarande värd att konsultera.
2. Sju sorters kakor. Den använder jag som tur är sällan, eftersom konsekvenserna är förödande, men här finns alla klassiska kakor, såväl små och krispiga som mjuka och pösiga. Nog kan man förstå att detta fortfarande är en av Sveriges i särklass mest sålda böcker över huvud taget.
3. Kärlek, oliver och timjan. Anna Bergenström har levererat rader av jättebra kokböcker. Jag har dem så gott som alla, i olika upplagor till och med. På senare år gör hon dem ihop med sin dotter Fanny. Det är väldigt svårt att peka ut en enda, men jag gör mitt val dels för det fenomenalt vackra omslaget, dels för den oslagbara pajdegen på sidan 58. Fast citronmoussen på sidan 221 i ”Under valnötsträdet” är också en hit!
4. Hopkok – en multietnisk receptsamling. Här är det inte kulturkrock utan kulturkock som gäller. Personer från Kuba, Turkiet, Chile, Thailand, Balkan och Algeriet lär oss laga mat ”hemifrån” fast med svenska råvaror.
Jag har inte lagat så många av rätterna, men gillar idén och att man kan läsa om de olika kockarna och hur de tänker kring mat.
5. Inget går ändå upp mot mina egna receptpärmar, med urklipp från alla möjliga sorters tidningar. Men eftersom ni inte kan komma åt denna exklusiva kokboksskatt får ni nöja er med att läsa om den, inte i den…
Copyright Klimakteriehäxan
Hemma hos Svenssons igen
I går blev vi inbjudna till dem igen, Svenssons i Vivalla.
Det var tio år sedan sist.
Och visst blev det väl ett glatt återseende? Soffan finns på sin vanliga plats, tv:n står på, det blir hämtpizza till middag och Gustav talar fortfarande lika varmt om brevbärarens viktiga roll i samhället. Dock har han råkat missa att han och hustrun faktiskt röstar olika i riksdagsvalen.
Mycket är sig likt. Inte minst det faktum att två fullständigt fenomenala skådespelare står för huvudrollerna. Suzanne Reuter och Allan Svensson har en timing som de flesta såpastjärnor inte ens kan drömma om.
Deras rollfigurer, Lena och Gustav, verkar trots allt inte ha blivit så värst mycket äldre på åren som gått. Skillnaden syns förstås mer på ungarna, numera vuxna, med egna karriärer och kanske också en liten annan syn på Vivalla.
Vi i publiken har i alla fall lätt att koppla på Svensson-livet igen.
Själva grundidén är ju faktiskt lysande. ”Hem till byn” har redan bevisat det.
Fler gamla tv-serier borde tas upp igen, sedan åren har gått.
Vad har hänt på radhusgatan där ”Svenska hjärtan” utspelade sig? Bor Fred och Barney i ”Familjen Flinta” fortfarande i stenhus? Vem har vid det här laget fått vem i ”Vänner”? Blev Jerry Seinfeld någonsin gift? Och hur länge fick Matt Santos i ”Vita Huset” sitta kvar som USA:s president? Tänk om Homer Simpson konverterar, blir muslim?!
En sak är i alla fall säker: fortsättningen på ”Desperate Housewives” behöver vi inte vänta i tio år på. Höstomgången startar nu på tisdag.
Copyright Klimakteriehäxan
Det var tio år sedan sist.
Och visst blev det väl ett glatt återseende? Soffan finns på sin vanliga plats, tv:n står på, det blir hämtpizza till middag och Gustav talar fortfarande lika varmt om brevbärarens viktiga roll i samhället. Dock har han råkat missa att han och hustrun faktiskt röstar olika i riksdagsvalen.
Mycket är sig likt. Inte minst det faktum att två fullständigt fenomenala skådespelare står för huvudrollerna. Suzanne Reuter och Allan Svensson har en timing som de flesta såpastjärnor inte ens kan drömma om.
Deras rollfigurer, Lena och Gustav, verkar trots allt inte ha blivit så värst mycket äldre på åren som gått. Skillnaden syns förstås mer på ungarna, numera vuxna, med egna karriärer och kanske också en liten annan syn på Vivalla.
Vi i publiken har i alla fall lätt att koppla på Svensson-livet igen.
Själva grundidén är ju faktiskt lysande. ”Hem till byn” har redan bevisat det.
Fler gamla tv-serier borde tas upp igen, sedan åren har gått.
Vad har hänt på radhusgatan där ”Svenska hjärtan” utspelade sig? Bor Fred och Barney i ”Familjen Flinta” fortfarande i stenhus? Vem har vid det här laget fått vem i ”Vänner”? Blev Jerry Seinfeld någonsin gift? Och hur länge fick Matt Santos i ”Vita Huset” sitta kvar som USA:s president? Tänk om Homer Simpson konverterar, blir muslim?!
En sak är i alla fall säker: fortsättningen på ”Desperate Housewives” behöver vi inte vänta i tio år på. Höstomgången startar nu på tisdag.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, september 15, 2007
Veckans bokfemma - jag hänger på!
En kul idé kommer från bloggaren Malin. Varje vecka bestämmer hon ett ämnesområde, och så uppmanar hon andra bloggare att hänga på och rekommendera fem böcker i genren.
I veckan var temat chick lit; lättläst, romantiskt och dramatiskt för tjejer, kan man väl säga att det betyder. ”Chick” är amerikansk slang för ung tjej, ”lit” en kortvariant av litteratur, som inte ska förväxlas med ”lit” som i upplyst… men ändå!
Explosionen av chick lit är internationell.
I Sverige har Kajsa Ingemarsson och Martina Haag utmärkt sig tack vare fantastiska försäljningssiffror, fast de är långt ifrån ensamma.
I den anglosaxiska bokvärlden formligen dräller det av författarinnor som skriver så att det ryker om datorerna.
Jag har läst många – Bridget Jones-böckerna förstås, Marian Keyes, Sophie Kinsella, Jane Green, Nicci French (usch)… men det har ju ni också, eller hur?
Så därför har jag valt ut fem helt andra författare, som jag tycker det är värt att stifta bekantskap med. Möjligen skulle de inte gilla chick lit-stämpeln – men det tänkte jag inte bry mig om.
Chick lit ska vara lättläst, men är ofta också väldigt fort glömt.
Här kommer fem lättlästa historier man faktiskt minns länge:
1. Unga kvinnor (Little Women) av Luisa May Alcott.
Boken kom ut 1868 men det tog en bra bit över 100 år för mig att upptäcka den. Vilket berodde på att jag spelade en hel del Trivial Pursuit, på engelska, med amerikaner. I den amerikanska TP-upplagan fanns ideligen frågor om den där boken som, visade det sig, man har som obligatorisk läsning i high school. Det retade mig att jag aldrig kunde svara rätt på de där frågorna, så jag klev helt enkelt iväg och köpte den. Och fann en ganska förtjusande historia. Filmversionen går då och då i tv, men boken är bättre!
2. Emma av Jane Austen.
Ni har förmodligen sett filmen, med Gwyneth Paltrow som Emma. Det här är ännu en klassiker, från 1816, och den är fortfarande underhållande, även om sexscenerna förstås är av det mildare slaget… om man ens kan säga att de finns… men ni vet hur det är: ibland är antydningar nog!
3. Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset.
Kan en Nobel-pristagare ha skrivit chick lit? Läs den här härliga romanen från tidigt 1900-tal och döm själva. Här brinner det av kärlek och åtrå, dramatiken finns på så gott som varenda sida, och det är fantastisk läsning.
Men ett varningens ord är på sin plats: se INTE filmen (som Liv Ullman gjorde). Den gör inte boken rättvisa alls.
4. Flicka med gröna ögon (Girl With Green Eyes) av Edna O´Brien.
Det har skrivits många böcker om Irland, kvinnorna, alkoholen och drömmarna. Här är en av de allra bästa, från 1962 – jag är övertygad om att Marian Keyes har läst varenda rad som Edna O skrivit. Finns den här som film då? Självklart! Med Rita Tushingham, Lynn Redgrave och Peter Finch.
5. En geishas memoarer (Memoirs of a Geisha) av Arthur Golden.
Har du aldrig förr haft en ”pageturner” i din hand – pröva den här! I alla fall om din fantasi tilltalas av ovana miljöer, andra kulturer och en historia som framställs som sann fast den naturligtvis inte kan vara det. En liten japansk flicka blir stor, men på vägen får hon uppleva mer under några korta år än vad andra hinner med på en livstid.
Och naturligtvis har den filmats. Men jag tordes inte se den på bio, tordes inte tro att filmen skulle hålla måttet.
Copyright Klimakteriehäxan
Fler bokfemmor med chick lit: en här, en här, och här, och här, och här!
Om du googlar på "bokfemman" hittar du fler. Men först frågar Google om du inte egentligen söker efter "bukfetma"...
I veckan var temat chick lit; lättläst, romantiskt och dramatiskt för tjejer, kan man väl säga att det betyder. ”Chick” är amerikansk slang för ung tjej, ”lit” en kortvariant av litteratur, som inte ska förväxlas med ”lit” som i upplyst… men ändå!
Explosionen av chick lit är internationell.
I Sverige har Kajsa Ingemarsson och Martina Haag utmärkt sig tack vare fantastiska försäljningssiffror, fast de är långt ifrån ensamma.
I den anglosaxiska bokvärlden formligen dräller det av författarinnor som skriver så att det ryker om datorerna.
Jag har läst många – Bridget Jones-böckerna förstås, Marian Keyes, Sophie Kinsella, Jane Green, Nicci French (usch)… men det har ju ni också, eller hur?
Så därför har jag valt ut fem helt andra författare, som jag tycker det är värt att stifta bekantskap med. Möjligen skulle de inte gilla chick lit-stämpeln – men det tänkte jag inte bry mig om.
Chick lit ska vara lättläst, men är ofta också väldigt fort glömt.
Här kommer fem lättlästa historier man faktiskt minns länge:
1. Unga kvinnor (Little Women) av Luisa May Alcott.
Boken kom ut 1868 men det tog en bra bit över 100 år för mig att upptäcka den. Vilket berodde på att jag spelade en hel del Trivial Pursuit, på engelska, med amerikaner. I den amerikanska TP-upplagan fanns ideligen frågor om den där boken som, visade det sig, man har som obligatorisk läsning i high school. Det retade mig att jag aldrig kunde svara rätt på de där frågorna, så jag klev helt enkelt iväg och köpte den. Och fann en ganska förtjusande historia. Filmversionen går då och då i tv, men boken är bättre!
2. Emma av Jane Austen.
Ni har förmodligen sett filmen, med Gwyneth Paltrow som Emma. Det här är ännu en klassiker, från 1816, och den är fortfarande underhållande, även om sexscenerna förstås är av det mildare slaget… om man ens kan säga att de finns… men ni vet hur det är: ibland är antydningar nog!
3. Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset.
Kan en Nobel-pristagare ha skrivit chick lit? Läs den här härliga romanen från tidigt 1900-tal och döm själva. Här brinner det av kärlek och åtrå, dramatiken finns på så gott som varenda sida, och det är fantastisk läsning.
Men ett varningens ord är på sin plats: se INTE filmen (som Liv Ullman gjorde). Den gör inte boken rättvisa alls.
4. Flicka med gröna ögon (Girl With Green Eyes) av Edna O´Brien.
Det har skrivits många böcker om Irland, kvinnorna, alkoholen och drömmarna. Här är en av de allra bästa, från 1962 – jag är övertygad om att Marian Keyes har läst varenda rad som Edna O skrivit. Finns den här som film då? Självklart! Med Rita Tushingham, Lynn Redgrave och Peter Finch.
5. En geishas memoarer (Memoirs of a Geisha) av Arthur Golden.
Har du aldrig förr haft en ”pageturner” i din hand – pröva den här! I alla fall om din fantasi tilltalas av ovana miljöer, andra kulturer och en historia som framställs som sann fast den naturligtvis inte kan vara det. En liten japansk flicka blir stor, men på vägen får hon uppleva mer under några korta år än vad andra hinner med på en livstid.
Och naturligtvis har den filmats. Men jag tordes inte se den på bio, tordes inte tro att filmen skulle hålla måttet.
Copyright Klimakteriehäxan
Fler bokfemmor med chick lit: en här, en här, och här, och här, och här!
Om du googlar på "bokfemman" hittar du fler. Men först frågar Google om du inte egentligen söker efter "bukfetma"...
fredag, september 14, 2007
Gäster i antågande
I dagar har jag nu gått runt och funderat på vad vi ska äta på lördag.
Har nämligen bjudit in gäster, folk som vi varit hos flera gånger, men som vi i vår tur inte lyckats locka hem till oss. Det beror huvudsakligen på att jag ofta har väldigt kort startsträcka och inte riktigt förstår mig på den ädla konsten att månader i förväg bocka av saker i min almanacka.
Våra tilltänkta gäster är av det andra slaget och varje gång jag kommer på att det är dags att slå en signal och be dem komma över har de i regel fulltecknat de närmaste sju-åtta veckorna eller så. Då tappar jag sugen.
Men i somras, när vi runt bordet i den ljumma kvällen just hade klämt i oss en delikat kantarellsmörgås till förrätt och en lika förtjusande varmrätt, tätt följd av jordgubbar, då slet jag upp min lilla kalender. Nu eller aldrig!
Jo, den 14 september skulle gå bra.
En eon av tid att planera, alltså.
Fast kanske inte ändå. Det är ju inte riktigt min stil.
Det är nämligen så att alla fyra som ska komma hit för att äta med oss är duktiga på mat och vin och själva serverar middagar som gör alla glada och snälla – och mätta, självklart.
Vilket sätter viss press på en köksarbetare av min typ, som litar på inspiration och en hyfsad portion tur. Jag har lite dåliga erfarenheter.
För några år sedan hade jag motvilligt dristat mig till att laga mat åt en av Makens kollegor, gourmet, supervinkännare och restaurangveteran. Finsmakare på alla plan, helt enkelt.
Jag for runt som en skållad råtta för att få allt på plats. Och artiga som gästerna var väntade de med att angripa mina anrättningar i väntan på att jag, värdinnan, skulle sitta ner och signalera att kusten var klar. Min anmodan om att ”börja, för all del, börja ni, jag kommer” tog ingen någon notis om.
Med svetten rinnande längs ryggraden damp jag till sist ner på stolen närmast dörren till köket och höjde besticken. Alla hungriga högg in. En kort stund, kanske en halv minut, passerade. Då upphäver Sonen sin klara pojkröst.
-Mamma, min mat är kall! säger det rara barnet.
Ja, ni känner till talesättet ”Ur barns mun får man höra sanningen”.
Jag hade valt haricots verts som tillbehör – jag tror vi skulle äta lamm.
Gröna bönor har en speciell egenskap: de blir iskalla fortare än en smörklick smälter i 200 graders värme.
Aldrig mer tänker jag försöka mig på bönuslingarna ens med franskt namn annat än om jag ska äta dem själv.
Medan jag grubblar över menyn kommer jag på att jag ska mejla över vår portkod, var så god, och hjärtligt välkomna på lördag vid 19-tiden!
Får svar med vändande digitalpost.
”Vi trodde det var på fredag?”
Va?
Slänger mig på telefonen. Jo, de har skrivit fredag den 14 september. Och jag har förvisso nyligen förlagt min almanacka. När har jag då bjudit par nummer två? På lördag, absolut. Måste ringa.
Förklarar min virrighet. Kan de möjligen tänkas vara lediga på fredag i stället?
Prassel i papper i luren.
-Jo men vi är redan bjudna på fredag! Vi ses!
Jag drar en lättnadens suck. Ingen fara skedd. Bara att fixa käk. Även om jag fortfarande inte vet vad.
Men när den där sucken har upplösts i intet inser jag med fasa hur nära katastrofen jag varit. Det behövs ingen livligare fantasi:
Klockan är sju på kvällen, fredagsvinaren är inte ens halvfull längre, spaghettin kall och sovlet slut, och resterna av salladen har slakt lagt sig till vila i sin skål. Maken har dragit sig tillbaka till datorn, ovanligt många par skor har ockuperat hallgolvet och jag ska snart knäppa på teven för att se på rapport. Då ringer det på vår dörr. Jaha, grannen kanske behöver låna ägg eller socker eller så?
Jag lallar fram till ytterdörren i mina bekväma mjukisbyxor och med Scholl-tofflor på fötterna, gnuggar förstrött mina trötta ögon när jag slår upp dörren.
Där gästerna står.
-VAR DET I DAG?
Jag får gåshud vid blotta tanken. Ryser. Vilken mardröm! Undkom med knapp nöd, endast drabbad av insikten om hur nära det var.
Och mot den bakgrunden framstår ju ändå risken att det blir tråkig mat som överkomlig. För det är ju nu ikväll de kommer, bara timmar återstår.
Undrar vad jag ska bjuda på.
Verkligen.
Gästerna är på väg.
Copyright Klimakteriehäxan
Har nämligen bjudit in gäster, folk som vi varit hos flera gånger, men som vi i vår tur inte lyckats locka hem till oss. Det beror huvudsakligen på att jag ofta har väldigt kort startsträcka och inte riktigt förstår mig på den ädla konsten att månader i förväg bocka av saker i min almanacka.
Våra tilltänkta gäster är av det andra slaget och varje gång jag kommer på att det är dags att slå en signal och be dem komma över har de i regel fulltecknat de närmaste sju-åtta veckorna eller så. Då tappar jag sugen.
Men i somras, när vi runt bordet i den ljumma kvällen just hade klämt i oss en delikat kantarellsmörgås till förrätt och en lika förtjusande varmrätt, tätt följd av jordgubbar, då slet jag upp min lilla kalender. Nu eller aldrig!
Jo, den 14 september skulle gå bra.
En eon av tid att planera, alltså.
Fast kanske inte ändå. Det är ju inte riktigt min stil.
Det är nämligen så att alla fyra som ska komma hit för att äta med oss är duktiga på mat och vin och själva serverar middagar som gör alla glada och snälla – och mätta, självklart.
Vilket sätter viss press på en köksarbetare av min typ, som litar på inspiration och en hyfsad portion tur. Jag har lite dåliga erfarenheter.
För några år sedan hade jag motvilligt dristat mig till att laga mat åt en av Makens kollegor, gourmet, supervinkännare och restaurangveteran. Finsmakare på alla plan, helt enkelt.
Jag for runt som en skållad råtta för att få allt på plats. Och artiga som gästerna var väntade de med att angripa mina anrättningar i väntan på att jag, värdinnan, skulle sitta ner och signalera att kusten var klar. Min anmodan om att ”börja, för all del, börja ni, jag kommer” tog ingen någon notis om.
Med svetten rinnande längs ryggraden damp jag till sist ner på stolen närmast dörren till köket och höjde besticken. Alla hungriga högg in. En kort stund, kanske en halv minut, passerade. Då upphäver Sonen sin klara pojkröst.
-Mamma, min mat är kall! säger det rara barnet.
Ja, ni känner till talesättet ”Ur barns mun får man höra sanningen”.
Jag hade valt haricots verts som tillbehör – jag tror vi skulle äta lamm.
Gröna bönor har en speciell egenskap: de blir iskalla fortare än en smörklick smälter i 200 graders värme.
Aldrig mer tänker jag försöka mig på bönuslingarna ens med franskt namn annat än om jag ska äta dem själv.
Medan jag grubblar över menyn kommer jag på att jag ska mejla över vår portkod, var så god, och hjärtligt välkomna på lördag vid 19-tiden!
Får svar med vändande digitalpost.
”Vi trodde det var på fredag?”
Va?
Slänger mig på telefonen. Jo, de har skrivit fredag den 14 september. Och jag har förvisso nyligen förlagt min almanacka. När har jag då bjudit par nummer två? På lördag, absolut. Måste ringa.
Förklarar min virrighet. Kan de möjligen tänkas vara lediga på fredag i stället?
Prassel i papper i luren.
-Jo men vi är redan bjudna på fredag! Vi ses!
Jag drar en lättnadens suck. Ingen fara skedd. Bara att fixa käk. Även om jag fortfarande inte vet vad.
Men när den där sucken har upplösts i intet inser jag med fasa hur nära katastrofen jag varit. Det behövs ingen livligare fantasi:
Klockan är sju på kvällen, fredagsvinaren är inte ens halvfull längre, spaghettin kall och sovlet slut, och resterna av salladen har slakt lagt sig till vila i sin skål. Maken har dragit sig tillbaka till datorn, ovanligt många par skor har ockuperat hallgolvet och jag ska snart knäppa på teven för att se på rapport. Då ringer det på vår dörr. Jaha, grannen kanske behöver låna ägg eller socker eller så?
Jag lallar fram till ytterdörren i mina bekväma mjukisbyxor och med Scholl-tofflor på fötterna, gnuggar förstrött mina trötta ögon när jag slår upp dörren.
Där gästerna står.
-VAR DET I DAG?
Jag får gåshud vid blotta tanken. Ryser. Vilken mardröm! Undkom med knapp nöd, endast drabbad av insikten om hur nära det var.
Och mot den bakgrunden framstår ju ändå risken att det blir tråkig mat som överkomlig. För det är ju nu ikväll de kommer, bara timmar återstår.
Undrar vad jag ska bjuda på.
Verkligen.
Gästerna är på väg.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 13, 2007
Ett hav som börjar på S
Vill ni veta vad jag lärt mig i dag? Då så!
Det finns ett hav som ligger mellan Sverige, Norge och Danmark. Styr man båten rakt ut från Bohusläns kust – underbara tanke – hamnar man där.
Tills alldeles nyligen trodde jag att jag visste vad det där vattnet hette. Men aj, som jag bedrog mig!
Helt klart är i alla fall att namnet börjar på S och slutar på K.
Vad som kommer däremellan är det intressanta. Fundera på det en kort stund!
FN har ett organ som inte låter tala om sig särskilt ofta. Det heter – fullständigt outtalbart – UNGEGN. Akronymen är så pass okänd att Google frågar om det inte är Ungern man är ute efter! Den står för “United Nations Group of Experts on Geographical Names”, eller “FN:s expertgrupp för standardisering av geografiska namn”.
Och det är i den exklusiva kretsen som vårt närliggande hav fått sitt numera riktiga namn.
Ärendet avgjordes i en arbetsgrupp bestående av representanter för de tre länderna vid vars stränder S-ks vågor skvalpar.
Kinas huvudstad heter ju numera inte Peking utan Beijing. Det har också UNGEGN sett till.
Ända sedan 1967 har gruppen sysslat med att jämka ihop stavning och transkribering av namn mellan olika alfabet och språkgrupper.
Möjligen kan man tycka att de inte alltid varit så framgångsrika i att kommunicera ut sitt budskap.
När det gäller vår vik av Atlanten stavade vi alltså olika. I Sverige lärde jag och vi oss Skagerack, i Norge skrev man Skagerak och i Danmark Skagerrak (eller om det nu var tvärtom).
Nu heter det Skagerrak.
Det finns FN-beslut på det. Och jag, som skrytsamt brukar påstå att jag är en baddare på att stava, får vackert anpassa mig därtill och utöva klädsam självkritik.
Och du då – visste du svaret?
Copyright Klimakteriehäxan
Det finns ett hav som ligger mellan Sverige, Norge och Danmark. Styr man båten rakt ut från Bohusläns kust – underbara tanke – hamnar man där.
Tills alldeles nyligen trodde jag att jag visste vad det där vattnet hette. Men aj, som jag bedrog mig!
Helt klart är i alla fall att namnet börjar på S och slutar på K.
Vad som kommer däremellan är det intressanta. Fundera på det en kort stund!
FN har ett organ som inte låter tala om sig särskilt ofta. Det heter – fullständigt outtalbart – UNGEGN. Akronymen är så pass okänd att Google frågar om det inte är Ungern man är ute efter! Den står för “United Nations Group of Experts on Geographical Names”, eller “FN:s expertgrupp för standardisering av geografiska namn”.
Och det är i den exklusiva kretsen som vårt närliggande hav fått sitt numera riktiga namn.
Ärendet avgjordes i en arbetsgrupp bestående av representanter för de tre länderna vid vars stränder S-ks vågor skvalpar.
Kinas huvudstad heter ju numera inte Peking utan Beijing. Det har också UNGEGN sett till.
Ända sedan 1967 har gruppen sysslat med att jämka ihop stavning och transkribering av namn mellan olika alfabet och språkgrupper.
Möjligen kan man tycka att de inte alltid varit så framgångsrika i att kommunicera ut sitt budskap.
När det gäller vår vik av Atlanten stavade vi alltså olika. I Sverige lärde jag och vi oss Skagerack, i Norge skrev man Skagerak och i Danmark Skagerrak (eller om det nu var tvärtom).
Nu heter det Skagerrak.
Det finns FN-beslut på det. Och jag, som skrytsamt brukar påstå att jag är en baddare på att stava, får vackert anpassa mig därtill och utöva klädsam självkritik.
Och du då – visste du svaret?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, september 12, 2007
Spetsstrumpor
Allting går igen.
En sak som går igen i höst verkar vara spetsstrumpor.
Jag vet inte hur många varv de där mönsterstickade gått under min livstid, men nog är det åtskilliga gånger den sortens "benkläder" förklarats vara ett måste.
Fast det är mina första spetsstrumpor jag minns.
Jag gick i gymnasiet i en liten stad. Franska var ett av språken på mitt skolschema, och hur det kom sig vet jag inte, men jag upptäckte den franska modetidningen Elle. Den kom i två exemplar till kiosken vid järnvägsstationen, och vem som köpte det andra vet jag inte, men jag var stammis och såg alltid till att få det ena. Läste - och lärde mig antagligen en och annan glosa på köpet.
Så en dag förkunnade moderedaktrisen på tidningen att det var spetsstrumpor som gällde. Svarta, helst.
Jag skulle på en fest bara dagar senare, i en enkel svart, ärmlös jerseyklänning som jag hade sytt själv. Ett klassiskt fodral av ”den-lilla-svarta-typen” om man får säga så om en historia hopsnodd på mammas gamla Singer.
Naturligtvis skulle jag ha de trendigaste benen på kalaset. Och inte nog med det, jag skulle följa rekommendationen i Elle och ha likadana ärmar.
Hur jag nu kan ha burit mig åt vet jag inte – Google var ju inte ens påtänkt – men jag lyckades nosa reda på att mina eftertraktade accessoarer fanns också i Sverige, på Twilfit i Stockholm.
I Sollentuna bodde min moster. En genomsnäll människa.
Jag ringde. Jovisst kunde hon ta bussen in till staden och gå på Twilfit och köpa strumpor – men skulle jag verkligen ha TVÅ par?
Jo tack! Och dessutom skulle de postas omgående, hur skulle jag annars hinna?
När kuvertet damp ner i brevlådan gjorde jag vad jag aldrig brukade göra: jag skolkade. Och tillbringade hela förmiddagen intensivt sömmande. Klippte av fötterna på det ena paret och lyckades få fast dem i ärmhålen på klänningen.
Otroligt belåten och fenomenalt modern kunde jag sedan gå på den där festen. Såvitt jag minns fick mina spetsklädda extremiteter viss uppmärksamhet, av positivt slag.
Fast i höst avstår jag nog. En gång kan väl räcka?
Annars lär chansen komma tillbaka igen om några säsonger.
”What goes around comes around” säger man på engelska och den ordleken klarar jag inte att översätta, men den måste anses passa extra bra på just strumpor.
Till exempel sådana av spets.
Copyright Klimakteriehäxan
En sak som går igen i höst verkar vara spetsstrumpor.
Jag vet inte hur många varv de där mönsterstickade gått under min livstid, men nog är det åtskilliga gånger den sortens "benkläder" förklarats vara ett måste.
Fast det är mina första spetsstrumpor jag minns.
Jag gick i gymnasiet i en liten stad. Franska var ett av språken på mitt skolschema, och hur det kom sig vet jag inte, men jag upptäckte den franska modetidningen Elle. Den kom i två exemplar till kiosken vid järnvägsstationen, och vem som köpte det andra vet jag inte, men jag var stammis och såg alltid till att få det ena. Läste - och lärde mig antagligen en och annan glosa på köpet.
Så en dag förkunnade moderedaktrisen på tidningen att det var spetsstrumpor som gällde. Svarta, helst.
Jag skulle på en fest bara dagar senare, i en enkel svart, ärmlös jerseyklänning som jag hade sytt själv. Ett klassiskt fodral av ”den-lilla-svarta-typen” om man får säga så om en historia hopsnodd på mammas gamla Singer.
Naturligtvis skulle jag ha de trendigaste benen på kalaset. Och inte nog med det, jag skulle följa rekommendationen i Elle och ha likadana ärmar.
Hur jag nu kan ha burit mig åt vet jag inte – Google var ju inte ens påtänkt – men jag lyckades nosa reda på att mina eftertraktade accessoarer fanns också i Sverige, på Twilfit i Stockholm.
I Sollentuna bodde min moster. En genomsnäll människa.
Jag ringde. Jovisst kunde hon ta bussen in till staden och gå på Twilfit och köpa strumpor – men skulle jag verkligen ha TVÅ par?
Jo tack! Och dessutom skulle de postas omgående, hur skulle jag annars hinna?
När kuvertet damp ner i brevlådan gjorde jag vad jag aldrig brukade göra: jag skolkade. Och tillbringade hela förmiddagen intensivt sömmande. Klippte av fötterna på det ena paret och lyckades få fast dem i ärmhålen på klänningen.
Otroligt belåten och fenomenalt modern kunde jag sedan gå på den där festen. Såvitt jag minns fick mina spetsklädda extremiteter viss uppmärksamhet, av positivt slag.
Fast i höst avstår jag nog. En gång kan väl räcka?
Annars lär chansen komma tillbaka igen om några säsonger.
”What goes around comes around” säger man på engelska och den ordleken klarar jag inte att översätta, men den måste anses passa extra bra på just strumpor.
Till exempel sådana av spets.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 11, 2007
Museum med mersmak
McDonalds rustar för ett jubileum. Big Mac ska fylla 40 år.
För att högtidlighålla dagen öppnades nyligen ett McDonalds-museum. Det är en exakt avbild av den allra första restaurangen i det som skulle bli en världsomfattande snabbmatskedja, där en rätt till råga på allt skulle komma att fungera som en värdemätare på samhällsekonomin i stort.
Priset på en Big Mac säger nämligen snabbt mer om kostnadsnivån i ett land än ekonomernas avancerade diagramstaplar och siffror – det kallas för Big Mac-index och tas på största allvar.
Bästsäljaren skapades av Jim Delligatti, som fanns med tidigt som franchiseinnehavare i det blivande restaurangimperiet.
Men den allra första restaurangen öppnades 1940 av bröderna Richard och Maurice Mc Donald i San Bernadino, Kalifornien. 1955 togs namnet över av Ray Kroc i Des Plaines, Illinois, när han startade kedjan. Det är den restaurangen som kopierats nu och blivit museum. En kul detalj: på den tiden fick endast män jobba bland fritöser och grillar. Skyltdockor i originaluniform finns på plats, och man har också lyckats få tag i en del köksmaskiner av rätt årgång. Coca colan serverades ur tunna!
Även om utrustningen ser helt annorlunda ut nu för tiden så finns ändå originalidén kvar, den om snabb service och den eviga vissheten om att det man får på sin bricka är likadant oavsett om man stått i kön i Moskva eller på Hornsgatan. Med snabbheten kan det vara lite si och så, det vet vi som gärna tuggar i oss en burgare ibland, men nog smakar det lika såväl i Caracas som i Umeå.
“If you got time to lean, you´ve got time to clean” – har du tid att stå och hänga så har du också tid att städa, fritt översatt – blev ett mantra som fortfarande trummas in all personal (och som vi tonårsföräldrar ibland frestas att införliva i den dagliga konversationen över köksbordet).
Därför kan man alltid gå på toa på McDonalds, en konkurrensfördel som inte bör underskattas.
Och framgången är exempellös. 550 miljoner Big Mac säljs om året bara i USA – snacka om köttberg… Kedjan finns i dag i över 120 länder och har närmare 50 miljoner kunder om dagen.
Sverige har cirka 230 McDonalds-ställen. Det första öppnades 1973 och ligger fortfarande på Kungsgatan i Stockholm.
Ju mer jag tänker på saken, ju hungrigare blir jag.
Museet, där besöket är gratis, har en restaurang tvärs över gatan. Men till de gyllene bågarna är det lite väl långt – åtminstone om man tänker på HUR hungrig jag är.
Men kanske är det dags för en Big Mac, som ett tidigt grattis på 40-årsdagen?
Copyright Klimakteriehäxan
För att högtidlighålla dagen öppnades nyligen ett McDonalds-museum. Det är en exakt avbild av den allra första restaurangen i det som skulle bli en världsomfattande snabbmatskedja, där en rätt till råga på allt skulle komma att fungera som en värdemätare på samhällsekonomin i stort.
Priset på en Big Mac säger nämligen snabbt mer om kostnadsnivån i ett land än ekonomernas avancerade diagramstaplar och siffror – det kallas för Big Mac-index och tas på största allvar.
Bästsäljaren skapades av Jim Delligatti, som fanns med tidigt som franchiseinnehavare i det blivande restaurangimperiet.
Men den allra första restaurangen öppnades 1940 av bröderna Richard och Maurice Mc Donald i San Bernadino, Kalifornien. 1955 togs namnet över av Ray Kroc i Des Plaines, Illinois, när han startade kedjan. Det är den restaurangen som kopierats nu och blivit museum. En kul detalj: på den tiden fick endast män jobba bland fritöser och grillar. Skyltdockor i originaluniform finns på plats, och man har också lyckats få tag i en del köksmaskiner av rätt årgång. Coca colan serverades ur tunna!
Även om utrustningen ser helt annorlunda ut nu för tiden så finns ändå originalidén kvar, den om snabb service och den eviga vissheten om att det man får på sin bricka är likadant oavsett om man stått i kön i Moskva eller på Hornsgatan. Med snabbheten kan det vara lite si och så, det vet vi som gärna tuggar i oss en burgare ibland, men nog smakar det lika såväl i Caracas som i Umeå.
“If you got time to lean, you´ve got time to clean” – har du tid att stå och hänga så har du också tid att städa, fritt översatt – blev ett mantra som fortfarande trummas in all personal (och som vi tonårsföräldrar ibland frestas att införliva i den dagliga konversationen över köksbordet).
Därför kan man alltid gå på toa på McDonalds, en konkurrensfördel som inte bör underskattas.
Och framgången är exempellös. 550 miljoner Big Mac säljs om året bara i USA – snacka om köttberg… Kedjan finns i dag i över 120 länder och har närmare 50 miljoner kunder om dagen.
Sverige har cirka 230 McDonalds-ställen. Det första öppnades 1973 och ligger fortfarande på Kungsgatan i Stockholm.
Ju mer jag tänker på saken, ju hungrigare blir jag.
Museet, där besöket är gratis, har en restaurang tvärs över gatan. Men till de gyllene bågarna är det lite väl långt – åtminstone om man tänker på HUR hungrig jag är.
Men kanske är det dags för en Big Mac, som ett tidigt grattis på 40-årsdagen?
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 10, 2007
Bokkampanj och frågesport
Expressen har satt igång en kampanj för främjande av klassisk litteratur, från "Hemsöborna" via "Möss och människor", "Dödssynden", "Den allvarsamma leken" och "Kejsaren av Portugallien" - alla i min favorithylla - till "Lady Chatterleys älskare", som jag inte läst. En brist i min allmänbildning, alldeles säkert.
Och apropå allmänbildning - lite skojigt är det att den andra Selma Lagerlöf-titeln som kvalat in är lätt omdöpt - till "Gösta Berglings saga" - kanske jobbade skribenten också på den tiden när storspionen Stig Bergling fyllde kvällstidningarnas spalter från golv till tak? Gösta Berling hade förvisso sina sidor, söp och rumlade runt med fruntimmer på Ekeby, men spion blev han väl ändå aldrig.
Trettio böcker är utvalda. Kanske kan man säga att vi därmed fått den litterära "kanon" som det var så mycket debatt omkring för en tid sedan.
Den som tar sig igenom samtliga har många högtidsstunder att se fram emot, därom råder ingen tvekan. Och även om man redan läst åtskilliga på listan får man sig en påminnelse om en och annan roman som slunkit förbi väldigt oläst, trots att den kom ut för länge sedan och har allmän k-stämpel och kultstatus.
En ny titel säljs med tidningen varje vecka, ett lovvärt initiativ. Vad det kostar är dock oklart. I en och samma artikel står det att boken är gratis för tidningsköparna, men längre ner i texten står det att priset är 59 kronor. Någon tror i alla fall stenhårt på läshungern där ute bland tidningskonsumenterna - startboken är tryckt i 600 000 exemplar, en imponerande upplaga. Och som ytterligare argument för satsningen framhävs, att boksamlingen blir "snygg i bokhyllan". Jojo.
Men alla är inte imponerade. En kommentar av signaturen Pocher i anslutning till artikeln på webben skriver att det är "verkligen skrattretande när murveln på kvällsblaskan säger: 'Expressen har alltid sysslat med berättelser. Den goda berättelsen är grunden för all god journalistik'. Att ens i de närmaste andetagen jämföra dessa litterära giganter med sörjan som Excessen fyller sina spalter med är årets mest pinsamma..."
Jojo igen.
Som en del i driven bjuder man också på en frågesport med inte mindre än 28 frågor om litterära företeelser.
Gillar du frågesport och böcker?
Testa här och se hur din bokbildning står sig i konkurrensen.
Själv fick jag 22 rätt och känner mig rätt nöjd med det.
Lycka till!
Copyright Klimakteriehäxan
Och apropå allmänbildning - lite skojigt är det att den andra Selma Lagerlöf-titeln som kvalat in är lätt omdöpt - till "Gösta Berglings saga" - kanske jobbade skribenten också på den tiden när storspionen Stig Bergling fyllde kvällstidningarnas spalter från golv till tak? Gösta Berling hade förvisso sina sidor, söp och rumlade runt med fruntimmer på Ekeby, men spion blev han väl ändå aldrig.
Trettio böcker är utvalda. Kanske kan man säga att vi därmed fått den litterära "kanon" som det var så mycket debatt omkring för en tid sedan.
Den som tar sig igenom samtliga har många högtidsstunder att se fram emot, därom råder ingen tvekan. Och även om man redan läst åtskilliga på listan får man sig en påminnelse om en och annan roman som slunkit förbi väldigt oläst, trots att den kom ut för länge sedan och har allmän k-stämpel och kultstatus.
En ny titel säljs med tidningen varje vecka, ett lovvärt initiativ. Vad det kostar är dock oklart. I en och samma artikel står det att boken är gratis för tidningsköparna, men längre ner i texten står det att priset är 59 kronor. Någon tror i alla fall stenhårt på läshungern där ute bland tidningskonsumenterna - startboken är tryckt i 600 000 exemplar, en imponerande upplaga. Och som ytterligare argument för satsningen framhävs, att boksamlingen blir "snygg i bokhyllan". Jojo.
Men alla är inte imponerade. En kommentar av signaturen Pocher i anslutning till artikeln på webben skriver att det är "verkligen skrattretande när murveln på kvällsblaskan säger: 'Expressen har alltid sysslat med berättelser. Den goda berättelsen är grunden för all god journalistik'. Att ens i de närmaste andetagen jämföra dessa litterära giganter med sörjan som Excessen fyller sina spalter med är årets mest pinsamma..."
Jojo igen.
Som en del i driven bjuder man också på en frågesport med inte mindre än 28 frågor om litterära företeelser.
Gillar du frågesport och böcker?
Testa här och se hur din bokbildning står sig i konkurrensen.
Själv fick jag 22 rätt och känner mig rätt nöjd med det.
Lycka till!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, september 09, 2007
Vad är alternativet?
”Krav på samtycke före samlag” är rubriken på en debattartikel i dagens SvD som jag inte upptäckt förrän nu på kvällskvisten.
Författare är Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt och flitigt anlitad debattör i olika juridiska frågor.
Själv har jag förvisso inte minsta lilla akademiska poäng i advokaternas vetenskap. Men förlåt en lekmannasynpunkt:
Om det inte är fullständigt naturligt att två människor som ägnar sig åt sex tillsammans bör vara överens om saken – vad är då självklart här i världen? (Till och med kvinnohataren Strindberg frågade först.)
Alternativet till ”Krav på samtycke före samlag” måste vara ”Inget krav på samtycke före samlag”.
Vem skriver den artikeln, jag bara undrar. Eller har jag missförstått alltihop?
Copyright Klimakteriehäxan
Författare är Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt och flitigt anlitad debattör i olika juridiska frågor.
Själv har jag förvisso inte minsta lilla akademiska poäng i advokaternas vetenskap. Men förlåt en lekmannasynpunkt:
Om det inte är fullständigt naturligt att två människor som ägnar sig åt sex tillsammans bör vara överens om saken – vad är då självklart här i världen? (Till och med kvinnohataren Strindberg frågade först.)
Alternativet till ”Krav på samtycke före samlag” måste vara ”Inget krav på samtycke före samlag”.
Vem skriver den artikeln, jag bara undrar. Eller har jag missförstått alltihop?
Copyright Klimakteriehäxan
Möte vid fläskfilén
Plötsligt möts våra ögon över fläskfilén till extrapris, 79 kronor kilot.
-Handlar du här? säger hon förvånat när vi gett varandra en hälsningskram.
-Jovisst, säger jag, det finns alltid parkering när man ska köpa mycket, och så kan man se ut hur som helst, för här träffar man ju aldrig nån man känner!
Tror att jag ler lite snett när jag stryker min otvättade lugg åt sidan.
Hon, som alltid är jättesnygg och fräsch som en vårmorgon, fnissar.
Vi har inte setts på länge, fast vi har varit kollegor i åratal. Men hon bestämde sig för att slå in på en ny bana, sa upp sig och började på ett nytt jobb, välbetalt och prestigefyllt. Och sedan hej-då-och-lycka-till-tårtan tog slut den där dagen i vintras har vi bara mötts som hastigast en enda gång.
När frågorna om de privata förhållandena är undanstökade – jodå, alla män och barn mår bra, vi bor kvar på samma ställen och har haft en bra sommar – undrar jag förstås hur hon trivs, hur det går på nya jobbet.
En skugga far snabbt över hennes ansikte.
Jo, hon har väldigt mycket att göra. Jo, hon känner sig både efterfrågad och uppskattad. Men…
-Säg inte att du längtar efter oss!, försöker jag i glättig ton.
Nej, det gör hon nog inte, inte direkt. Men...
Det som har hänt och som kanske inte är så ovanligt, det är att hon gått till något oprövat som låtit väldigt lockande, inte minst ekonomiskt. Bara för att finna att det inte var riktigt rätt. Inte rätt sorts utmaning, inte skojigare arbetskamrater, inte bättre chefer, inte samma gamla laganda som vi trots allt är rätt bortskämda med på vår en gång gemensamma arbetsplats.
Precis det som man inte vill ska hända när man tar det stora steget och på eget initiativ byter jobb.
Inför detta oväntade och trista besked står jag rådvill. Frågar till sist: Söker hon något annat nu?
Jo, fast det måste ju ske diskret, för ingen hos den nye arbetsgivaren får märka något.
Till oss kan hon knappast komma tillbaka, ”anställningsstopp” och ”LAS” står som osynliga men jättestora skyltar redan i entrén.
Trivsel på jobbet kan inte köpas för pengar. Vi borde kanske tänka på det lite oftare, vi som tillhör den lyckligt lottade grupp som har ett arbete som vi i grund och botten gillar, i stället för att falla in i klago- och gnällmånskören när ledningen fattar beslut man tycker är uppåt väggarna. Eller när löneförhöjningen är så minimal att den lika gärna kunde ha uteblivit.
Det är lätt gjort att sakna kon först när båset är tomt – ibland saknar man inte kossan förrän hela ladugården ligger i ruiner.
Det är så dags då.
Copyright Klimakteriehäxan
-Handlar du här? säger hon förvånat när vi gett varandra en hälsningskram.
-Jovisst, säger jag, det finns alltid parkering när man ska köpa mycket, och så kan man se ut hur som helst, för här träffar man ju aldrig nån man känner!
Tror att jag ler lite snett när jag stryker min otvättade lugg åt sidan.
Hon, som alltid är jättesnygg och fräsch som en vårmorgon, fnissar.
Vi har inte setts på länge, fast vi har varit kollegor i åratal. Men hon bestämde sig för att slå in på en ny bana, sa upp sig och började på ett nytt jobb, välbetalt och prestigefyllt. Och sedan hej-då-och-lycka-till-tårtan tog slut den där dagen i vintras har vi bara mötts som hastigast en enda gång.
När frågorna om de privata förhållandena är undanstökade – jodå, alla män och barn mår bra, vi bor kvar på samma ställen och har haft en bra sommar – undrar jag förstås hur hon trivs, hur det går på nya jobbet.
En skugga far snabbt över hennes ansikte.
Jo, hon har väldigt mycket att göra. Jo, hon känner sig både efterfrågad och uppskattad. Men…
-Säg inte att du längtar efter oss!, försöker jag i glättig ton.
Nej, det gör hon nog inte, inte direkt. Men...
Det som har hänt och som kanske inte är så ovanligt, det är att hon gått till något oprövat som låtit väldigt lockande, inte minst ekonomiskt. Bara för att finna att det inte var riktigt rätt. Inte rätt sorts utmaning, inte skojigare arbetskamrater, inte bättre chefer, inte samma gamla laganda som vi trots allt är rätt bortskämda med på vår en gång gemensamma arbetsplats.
Precis det som man inte vill ska hända när man tar det stora steget och på eget initiativ byter jobb.
Inför detta oväntade och trista besked står jag rådvill. Frågar till sist: Söker hon något annat nu?
Jo, fast det måste ju ske diskret, för ingen hos den nye arbetsgivaren får märka något.
Till oss kan hon knappast komma tillbaka, ”anställningsstopp” och ”LAS” står som osynliga men jättestora skyltar redan i entrén.
Trivsel på jobbet kan inte köpas för pengar. Vi borde kanske tänka på det lite oftare, vi som tillhör den lyckligt lottade grupp som har ett arbete som vi i grund och botten gillar, i stället för att falla in i klago- och gnällmånskören när ledningen fattar beslut man tycker är uppåt väggarna. Eller när löneförhöjningen är så minimal att den lika gärna kunde ha uteblivit.
Det är lätt gjort att sakna kon först när båset är tomt – ibland saknar man inte kossan förrän hela ladugården ligger i ruiner.
Det är så dags då.
Copyright Klimakteriehäxan
Lär känna Klimakteriehäxan bättre!
Jag har blivit utmanad av JR som skickade en stafettpinne till mig för ett tag sedan. Det gällde att berätta åtta saker om sig själv, saker som kanske inte redan framgått och som eventuellt kan roa den som möjligen har lust att känna en enkel bloggare som undertecknad lite bättre.
Så här kommer åtta punkter som kanske får bilden av mig att klarna - om det behovet finns...
1. Jag älskar choklad. Har just provat en ny (?) sort, Fazers mjölkchoklad med bär i. Gott, fast kanske aningen i sötaste laget.
2. Min bokhylla rymmer för många böcker som jag aldrig hinner läsa. Därför sålde jag t ex Sylvia Plaths tjocka, inbundna, oöppnade volym med samlade brev på loppisen nyss för 20 kronor – hoppas att den som köpte den läser. Vet inte om jag kan säga det samma om den som, till samma pris, blev ny ägare till Katarina Mazettis senaste, ”Mitt himmelska kramdjur”. Den läste jag ut bara för att jag var på resa och inte hade någon annan lektyr inom räckhåll.
3. Fantastiska ”erbjudanden” om förmånliga tidningsprenumerationer nappar jag ofta på – men när tidningarna kommer hinner jag inte läsa dem heller, och så är det svårt att komma ihåg att avbeställa. Just nu har jag ”Sköna hem” och ”Tara”. Och jo då, presenterna har kommit!
4. Jag älskar att fynda sådant som jag skulle köpt ändå. Men vem gör inte det?
5. I köket är jag en kock med manodepressiva drag – ena dagen går det hur lätt som helst att laga mat, dagen därpå är allt i köksregionen hopplöst nattsvart. Men ikväll tror jag det blir baconinlindad laxfilé med ris och wok-grönsaker.
6. Jag är usel på att banta, har för dålig karaktär helt enkelt. Borde gå ner minst 10 kilo.
7. Mitt bästa sommarplagg, som orsakat spontana komplimanger såväl i kassakön på Ica som på jobbet, har varit en dovt grön hängselklänning, inköpt i förbifarten (utan att gå via provrummet) på Kapp-Ahl i våras för 199 kronor – det kan man kalla modeshopping!
8. Det jag skulle vilja shoppa just nu är ett par riktigt snygga svarta stövlar med klack. Men man måste kunna gå i dem också! Och ibland är utseendet och gåvänligheten en så gott som okänd kombination. Får hålla ögonen öppna. Fast att jag gillar skor, det visste ni förstås redan...
Sedan ska man som vanligt skicka pinnen vidare till andra bloggare, men jag väljer att lämna pinnen hängande i luften – hugg tag i den, du som har lust! Berätta gärna i kommentarsspalten att du hängt på!
Copyright Klimakteriehäxan
Så här kommer åtta punkter som kanske får bilden av mig att klarna - om det behovet finns...
1. Jag älskar choklad. Har just provat en ny (?) sort, Fazers mjölkchoklad med bär i. Gott, fast kanske aningen i sötaste laget.
2. Min bokhylla rymmer för många böcker som jag aldrig hinner läsa. Därför sålde jag t ex Sylvia Plaths tjocka, inbundna, oöppnade volym med samlade brev på loppisen nyss för 20 kronor – hoppas att den som köpte den läser. Vet inte om jag kan säga det samma om den som, till samma pris, blev ny ägare till Katarina Mazettis senaste, ”Mitt himmelska kramdjur”. Den läste jag ut bara för att jag var på resa och inte hade någon annan lektyr inom räckhåll.
3. Fantastiska ”erbjudanden” om förmånliga tidningsprenumerationer nappar jag ofta på – men när tidningarna kommer hinner jag inte läsa dem heller, och så är det svårt att komma ihåg att avbeställa. Just nu har jag ”Sköna hem” och ”Tara”. Och jo då, presenterna har kommit!
4. Jag älskar att fynda sådant som jag skulle köpt ändå. Men vem gör inte det?
5. I köket är jag en kock med manodepressiva drag – ena dagen går det hur lätt som helst att laga mat, dagen därpå är allt i köksregionen hopplöst nattsvart. Men ikväll tror jag det blir baconinlindad laxfilé med ris och wok-grönsaker.
6. Jag är usel på att banta, har för dålig karaktär helt enkelt. Borde gå ner minst 10 kilo.
7. Mitt bästa sommarplagg, som orsakat spontana komplimanger såväl i kassakön på Ica som på jobbet, har varit en dovt grön hängselklänning, inköpt i förbifarten (utan att gå via provrummet) på Kapp-Ahl i våras för 199 kronor – det kan man kalla modeshopping!
8. Det jag skulle vilja shoppa just nu är ett par riktigt snygga svarta stövlar med klack. Men man måste kunna gå i dem också! Och ibland är utseendet och gåvänligheten en så gott som okänd kombination. Får hålla ögonen öppna. Fast att jag gillar skor, det visste ni förstås redan...
Sedan ska man som vanligt skicka pinnen vidare till andra bloggare, men jag väljer att lämna pinnen hängande i luften – hugg tag i den, du som har lust! Berätta gärna i kommentarsspalten att du hängt på!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, september 08, 2007
På höstkanten
Vissa dagar får ord en extra betydelse.
Ta ”vattenkraft” till exempel.
En dag som i dag får det ordet extra laddning.
Det har regnat oavbrutet sedan i morse. Strilat, plaskat och droppat.
Vare sig man vill eller ej måste man börja inse att vi befinner oss på höstkanten, att det bara blir mörkare, att kvicksilvret kryper nedåt, att yllebyxornas tid snart är här.
Det betyder också att solfjädrarna med största sannolikhet får semester. Nu tar det månader innan de kan känna sig behövda igen – såvitt inte en lite vintertripp till varmare trakter ingår i planerna, förstås.
Min kärlek till solfjädrarna har bara stärkts den här sommaren. Att det skulle behöva gå ända till 2006 innan jag fick upp ögonen för denna fantastiska pryl!
I dag är jag stolt ägare till inte mindre än fyra olika solfjädrar (och ett fodral! förvisso lätt hånat av somliga…)
Den turkosa med svandun har jag inte använt så ofta, det barrar faktiskt lite också. Men de båda enklare varianterna, inköpta för en euro styck på gatumarknad i Italien, dem har jag verkligen haft användning av.
Dessutom har jag fått en fjärde variant, en present från Väninnan i Utlandet, som förstås blivit varse min faiblesse.
I Spanien, precis som i Italien, är nämligen solfjädrar en bruksvara. Och den stora dagstidningen Ultima Hora utlyser varje år en tävling om ny design av en ”abanico”. Ni ser årets vinnare på bilden nedan, en snygg och modern skapelse i gräddvitt, brunt och orange. Jätteläcker i mitt tycke!
Nu är det ändå dags att sända mina kära solfjädrar in i vinteridet. Kanske borde man ägna den kalla årstiden åt att öva in solfjäderspråket, det subtila sätt som finns noga utmejslat för elegant kommunikation med diskretast tänkbara medel. Men det vore väl å andra sidan helt bortkastad tid, eftersom knappast någon skulle förstå att tyda de utsända signalerna.
Alltså blir det bara vanligt viftande även framöver.
Och vid närmare eftertanke tror jag att en av dessa mina nyfunna favoriter får ligga kvar i handväskan. För rätt som det är har luften stannat omkring en, på krogen eller i biosalongen eller hemma i fåtöljen.
Då passar inget bättre än en liten solfjäder, vare sig det är i klassisk design, lite vampaktigt dunig eller i årets prisvinnande modell.
Mer om solfjädern, till och med om dess historia, här!
Copyright Klimakteriehäxan
Ta ”vattenkraft” till exempel.
En dag som i dag får det ordet extra laddning.
Det har regnat oavbrutet sedan i morse. Strilat, plaskat och droppat.
Vare sig man vill eller ej måste man börja inse att vi befinner oss på höstkanten, att det bara blir mörkare, att kvicksilvret kryper nedåt, att yllebyxornas tid snart är här.
Det betyder också att solfjädrarna med största sannolikhet får semester. Nu tar det månader innan de kan känna sig behövda igen – såvitt inte en lite vintertripp till varmare trakter ingår i planerna, förstås.
Min kärlek till solfjädrarna har bara stärkts den här sommaren. Att det skulle behöva gå ända till 2006 innan jag fick upp ögonen för denna fantastiska pryl!
I dag är jag stolt ägare till inte mindre än fyra olika solfjädrar (och ett fodral! förvisso lätt hånat av somliga…)
Den turkosa med svandun har jag inte använt så ofta, det barrar faktiskt lite också. Men de båda enklare varianterna, inköpta för en euro styck på gatumarknad i Italien, dem har jag verkligen haft användning av.
Dessutom har jag fått en fjärde variant, en present från Väninnan i Utlandet, som förstås blivit varse min faiblesse.
I Spanien, precis som i Italien, är nämligen solfjädrar en bruksvara. Och den stora dagstidningen Ultima Hora utlyser varje år en tävling om ny design av en ”abanico”. Ni ser årets vinnare på bilden nedan, en snygg och modern skapelse i gräddvitt, brunt och orange. Jätteläcker i mitt tycke!
Nu är det ändå dags att sända mina kära solfjädrar in i vinteridet. Kanske borde man ägna den kalla årstiden åt att öva in solfjäderspråket, det subtila sätt som finns noga utmejslat för elegant kommunikation med diskretast tänkbara medel. Men det vore väl å andra sidan helt bortkastad tid, eftersom knappast någon skulle förstå att tyda de utsända signalerna.
Alltså blir det bara vanligt viftande även framöver.
Och vid närmare eftertanke tror jag att en av dessa mina nyfunna favoriter får ligga kvar i handväskan. För rätt som det är har luften stannat omkring en, på krogen eller i biosalongen eller hemma i fåtöljen.
Då passar inget bättre än en liten solfjäder, vare sig det är i klassisk design, lite vampaktigt dunig eller i årets prisvinnande modell.
Mer om solfjädern, till och med om dess historia, här!
Copyright Klimakteriehäxan
Ständigt till hands i varje kök
Vi har växt upp med honom, ständigt närvarande i köket.
Vi håller honom fortfarande i handen var och varannan dag.
Han heter Jonas – Skal-Jonas, närmare bestämt. Den helsvenske potatisskalaren i stål som fått namnet efter Jonas Alströmer och som inte förändrats med åren. Jo, något litet har visst hänt med handtaget, som i början var rakt men numera är lite insvängt på mitten.
Jonas har sålts i över 50 miljoner exemplar sedan han först såg dagens ljus, 1953, skapad av en uppfinnare i Forsheda i Småland.
Den gubben borde man sända många tacksamhetens tankar. Men det gör man ju inte, bland annat för att hans namn inte står att finna – någon skickligare googlare än jag kanske lyckas.
Skal-Jonas tillverkas numera inte bara här i Sverige, utan också i Ryssland och i USA.
Mannen med uppfinnarhjärnan skulle ha kunnat bli riktigt rik på sin uppfinning, men om han blev det vet jag inte heller.
Mitt avundsamma jag undrar: när ska jag få en idé som håller och uppskattas i över 50 år och dessutom, åtminstone i teorin, ska göra mig rik?
Hur som helst: Skal-Jonas är ett lysande hjälpmedel och ett måste i varje kök.
Inte sant?
Copyright Klimakteriehäxan - satt på spåret av Meny i P1
Vi håller honom fortfarande i handen var och varannan dag.
Han heter Jonas – Skal-Jonas, närmare bestämt. Den helsvenske potatisskalaren i stål som fått namnet efter Jonas Alströmer och som inte förändrats med åren. Jo, något litet har visst hänt med handtaget, som i början var rakt men numera är lite insvängt på mitten.
Jonas har sålts i över 50 miljoner exemplar sedan han först såg dagens ljus, 1953, skapad av en uppfinnare i Forsheda i Småland.
Den gubben borde man sända många tacksamhetens tankar. Men det gör man ju inte, bland annat för att hans namn inte står att finna – någon skickligare googlare än jag kanske lyckas.
Skal-Jonas tillverkas numera inte bara här i Sverige, utan också i Ryssland och i USA.
Mannen med uppfinnarhjärnan skulle ha kunnat bli riktigt rik på sin uppfinning, men om han blev det vet jag inte heller.
Mitt avundsamma jag undrar: när ska jag få en idé som håller och uppskattas i över 50 år och dessutom, åtminstone i teorin, ska göra mig rik?
Hur som helst: Skal-Jonas är ett lysande hjälpmedel och ett måste i varje kök.
Inte sant?
Copyright Klimakteriehäxan - satt på spåret av Meny i P1
fredag, september 07, 2007
Snyftnödig
En av Klimakteriehäxans trognaste läsare går under täcknamnet Kulsprutan. Hon förgyller ofta kommentarsspalten med klyftiga och roliga synpunkter.
Idag har hon gjort en insats för svenska språket som jag tycker är värd lite extra uppmärksamhet. Det handlar om hennes kommentar till min text om samlare, som du hittar om du scrollar ned, förbi ett par poster.
Hon har gett oss ett nytt litet ord som jag inte förstår att ingen sett behovet av för länge sedan:
ordet är snyftnödig.
Man vet direkt hur det känns, inte sant?
Snyftnödighet kan slå till framför en rom-com i tv eller på bio, den kan bryta ut när man läser en bok eller hittar en liten lämning från barnens tidiga år, ja den kanske till och med kan utlösas av en bloggpost...
Själv blev jag exempelvis extremt snyftnödig när Sanna Kallur ”bara” blev fyra och himla ledsen på friidrotts-VM härom sistens. Lite allmän vänlighet i oväntad miljö kan framkalla tillståndet, liksom beröm och små spontana ömhetsbetygelser.
Fast jag kan bli lika rörd och berörd av en massa olika saker, fler och fler ju äldre jag blir, verkar det.
Snyftnödig är ordet.
Copyright Klimakteriehäxan (och Kulsprutan)
Idag har hon gjort en insats för svenska språket som jag tycker är värd lite extra uppmärksamhet. Det handlar om hennes kommentar till min text om samlare, som du hittar om du scrollar ned, förbi ett par poster.
Hon har gett oss ett nytt litet ord som jag inte förstår att ingen sett behovet av för länge sedan:
ordet är snyftnödig.
Man vet direkt hur det känns, inte sant?
Snyftnödighet kan slå till framför en rom-com i tv eller på bio, den kan bryta ut när man läser en bok eller hittar en liten lämning från barnens tidiga år, ja den kanske till och med kan utlösas av en bloggpost...
Själv blev jag exempelvis extremt snyftnödig när Sanna Kallur ”bara” blev fyra och himla ledsen på friidrotts-VM härom sistens. Lite allmän vänlighet i oväntad miljö kan framkalla tillståndet, liksom beröm och små spontana ömhetsbetygelser.
Fast jag kan bli lika rörd och berörd av en massa olika saker, fler och fler ju äldre jag blir, verkar det.
Snyftnödig är ordet.
Copyright Klimakteriehäxan (och Kulsprutan)
Män är juver
”Män är djur” blev ett bevingat ord, först uttalat i dokumentären ”Könskriget” i SVT. Hon som fällde yttrandet, då ordförande i ROKS, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige, blir aldrig av med den stämpeln. Ordförandeposten blev hon av med ganska snart.
Nu slår en annan person, av hankön, fast att ”Män är juver”.
Och förklaringen kommer, i en osminkad (?) skildring av hur det går till på en herrtoalett – en miljö som hälften av mänskligheten visligen aldrig får uppleva med egna ögon och öron.
Mannen som delger oss interiörerna och snacket vid pissrännan är Alex Schulman, väldigt uppmärksammad bloggare som också skriver krönikor i punktse.
Dagens krönika i tidningen kan du i sin helhet läsa här men om du inte ids så kommer här några citat:
”Våra städade och charmanta leenden försvinner i samma sekund som vi slår upp dörrarna till herrarnas. Och plötsligt är vi alla svin.
Vi står som juver på rad och lättar blåsan. Vi utstöter öppet och oblygt kroppsljud i form av stön, pruttar och rapar. /..../ Och överallt kissar folk bredvid porslinskoppen, de kissar på sina händer och sina byxor. Och de tvättar sig väl knappast efteråt. /.../ Närå, varför tvätta sig när man kan dra handen genom håret några gånger och få bättre stuns i frisyren?”
Det handlar också om grabbarnas kvinnosyn, om hur man spanat in ”den där horan i blå klänning” som har en ”jävla kåt kropp” och att en nobbad kille muttrar något om att ”alla brudar är fan slampor”.
Historien slutar med att männen vandrar ”åter ut i den riktiga världen. /.../ Och leendet, det charmiga, kopplas på igen. /.../ Tills de inte klarar mer. Tills de måste tassa bort till pissoaren igen och vråla: Alla tjejer är slampor!”
Vi som inte har tillträde får väl utgå ifrån att skildringen är autentisk.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu slår en annan person, av hankön, fast att ”Män är juver”.
Och förklaringen kommer, i en osminkad (?) skildring av hur det går till på en herrtoalett – en miljö som hälften av mänskligheten visligen aldrig får uppleva med egna ögon och öron.
Mannen som delger oss interiörerna och snacket vid pissrännan är Alex Schulman, väldigt uppmärksammad bloggare som också skriver krönikor i punktse.
Dagens krönika i tidningen kan du i sin helhet läsa här men om du inte ids så kommer här några citat:
”Våra städade och charmanta leenden försvinner i samma sekund som vi slår upp dörrarna till herrarnas. Och plötsligt är vi alla svin.
Vi står som juver på rad och lättar blåsan. Vi utstöter öppet och oblygt kroppsljud i form av stön, pruttar och rapar. /..../ Och överallt kissar folk bredvid porslinskoppen, de kissar på sina händer och sina byxor. Och de tvättar sig väl knappast efteråt. /.../ Närå, varför tvätta sig när man kan dra handen genom håret några gånger och få bättre stuns i frisyren?”
Det handlar också om grabbarnas kvinnosyn, om hur man spanat in ”den där horan i blå klänning” som har en ”jävla kåt kropp” och att en nobbad kille muttrar något om att ”alla brudar är fan slampor”.
Historien slutar med att männen vandrar ”åter ut i den riktiga världen. /.../ Och leendet, det charmiga, kopplas på igen. /.../ Tills de inte klarar mer. Tills de måste tassa bort till pissoaren igen och vråla: Alla tjejer är slampor!”
Vi som inte har tillträde får väl utgå ifrån att skildringen är autentisk.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 06, 2007
Upptagetton - eller värd att lyssna till?
Sitter lite fast i det där med jägare och samlare från igår.
Och kommer fram till att mänskligheten kan uppdelas på flera snarlika sätt.
Som till exempel i sägare och svamlare.
Där den första kategorin har något att komma med och är värd att lyssna på, medan den andra får räknas till den sort som mest lägger ut en upptagetton runt omkring sig medan tiden, den dyrbara och ständigt krympande, bara går.
Visst kan vi alla peka ut såväl sägare som svamlare? Och visst verkar båda egenskaperna minst lika medfött som instinkten att jaga och samla på hög?
Med tanke på detta och inför den uppenbara risken att hamna i den senare kategorin, den med svamlarna, verkar det lämpligt att sätta punkt här.
Copyright Klimakteriehäxan
Och kommer fram till att mänskligheten kan uppdelas på flera snarlika sätt.
Som till exempel i sägare och svamlare.
Där den första kategorin har något att komma med och är värd att lyssna på, medan den andra får räknas till den sort som mest lägger ut en upptagetton runt omkring sig medan tiden, den dyrbara och ständigt krympande, bara går.
Visst kan vi alla peka ut såväl sägare som svamlare? Och visst verkar båda egenskaperna minst lika medfött som instinkten att jaga och samla på hög?
Med tanke på detta och inför den uppenbara risken att hamna i den senare kategorin, den med svamlarna, verkar det lämpligt att sätta punkt här.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, september 05, 2007
Samlare på ständig jakt
Jägare och samlare.
Det var det de var, urtidsmänniskorna.
Och förvisso finns de kvar. Jägarna har sin högtidsperiod i skogen just nu, när älgjakten är på gång. Men även om det är gott om jägare så är det nog ännu vanligare med samlare.
Man kan faktiskt samla på allt möjligt, stort och smått, dyrt och billigt, kul och vackert.
Själv har jag redan bekänt här på bloggen att jag hyser en speciell kärlek till recept och burkar, men jag platsar nog inte bland de riktigt hängivna.
På nätet finns en speciell sajt som listar samlare, deras älsklingsobjekt och deras kontaktinformation, ifall man vill göra sig av med något som kan tänkas passa.
Tänk att man till exempel kan samla på allt kring Adamsson – en gammal seriefigur skapad 1920 av Oscar Jacobsson.
Bokmärken och idolbilder – ”filmisar” och idrottsstjärnor – har väl de flesta av oss sparat som barn men sedan skilts ifrån utan problem. Fast det finns fortfarande folk som håller hårt i änglar med glitter och Elizabeth Taylor och Brigitte Bardot i färg.
Ölets vänner sparar gärna ihop ansenliga högar med öletiketter, burkar, kapsyler och underlägg. Lite mer överraskande tycker jag det är att en man är på ständig jakt efter våtservetter.
Vinylskivor, vykort, knappar och tändsticksaskar har många vänner. Jag känner en man som samlar på motorsågar, samtidigt som han gärna skaffar sig ytterligare några mopeder av vintage-typ.
Jukeboxar, spelautomater och gamla folkvagnar kan rimligen bara intressera dem som har otroligt gott om utrymme, men nog samlas det på sådana!
Barbie-dockor är begärliga byten för många, fast det ska vara med originalförpackning och då allra helst oöppnade lådor.
Galgar i trä med gamla namn på lokala klädaffärer kan vara begärliga – de går ju förvisso att använda fortfarande, men det gör inte en sann samlarsjäl.
Fortfarande finns Pez, små karameller i ”automater” som matar ut godisbitarna en efter en. Allt som har med Pez att göra finns det minst en människa som åtrår hett.
Av många originella samlarsaker tycker jag att sockiplast-experten kanske tar priset. Intresserad av alla modeller från 1951 och framåt, alla storlekar, alla skick - någon som kan bidra?
Vid närmare eftertanke är det kanske ingen större skillnad mellan jägarna och samlarna. För den som samlar är ju på ständig jakt – och den som jagar samlar oftast på troféer.
Det handlar väl om urmänniskan inuti oss.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 04, 2007
På höga klackar
Nog har vi väl alla undrat ibland hur folk som köper skor med skyhöga klackar klarar av att ta sig fram med sådana saker på fötterna.
Det kan stå Manolo Blahnik i dem. Då kostar de minst 5000 kronor, men att titta är ju gratis, även i den dyraste affären. Står det Bruno Magli - en italiensk veteran - kan man eventuellt komma undan med 3000. Sedan finns det en drös med andra namn: Jimmy Choo är ett av de hetare. I London hittar man en rad butiker som heter Russell & Bromley - fantastiska fotbeklädnader, fantastiska prislappar.
Och höga klackar, stiletter, platåer eller kilklackar, allt efter trendsvängningarna.
En vanlig människa kan på sin höjd (hoppsan) ha de där skorna att sitta i (om nu plånboken råkar tillåta ett köp).
Men det finns ju proffs, till exempel alla de tjusiga stjärnmodeller som glider fram på catwalken när det är dags för stora modevisningar.
Nu visar det sig ändå, att till och med sådana kan råka ut för problem.
Du kan väl nynna på den gamla Nancy Sinatra-hiten medan du tittar?
"These boots are made for walking" menar jag då, fast byt "boots" mot "shoes".
Här är länken:
http://youtube.com/watch?v=n-cxitNqSnU
Väl bekomme!
Copyright Klimakteriehäxan
Det kan stå Manolo Blahnik i dem. Då kostar de minst 5000 kronor, men att titta är ju gratis, även i den dyraste affären. Står det Bruno Magli - en italiensk veteran - kan man eventuellt komma undan med 3000. Sedan finns det en drös med andra namn: Jimmy Choo är ett av de hetare. I London hittar man en rad butiker som heter Russell & Bromley - fantastiska fotbeklädnader, fantastiska prislappar.
Och höga klackar, stiletter, platåer eller kilklackar, allt efter trendsvängningarna.
En vanlig människa kan på sin höjd (hoppsan) ha de där skorna att sitta i (om nu plånboken råkar tillåta ett köp).
Men det finns ju proffs, till exempel alla de tjusiga stjärnmodeller som glider fram på catwalken när det är dags för stora modevisningar.
Nu visar det sig ändå, att till och med sådana kan råka ut för problem.
Du kan väl nynna på den gamla Nancy Sinatra-hiten medan du tittar?
"These boots are made for walking" menar jag då, fast byt "boots" mot "shoes".
Här är länken:
http://youtube.com/watch?v=n-cxitNqSnU
Väl bekomme!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 03, 2007
Färdbevis - och bevis på min ungdom...
Jag har lyckats kapa åt mig en fönsterplats på bussen och sitter djupt försjunken i en sudoku när telefonen börjar surra i fickan.
Redan den första millisekunden hör jag på själva tonläget att jag är illa ute.
-Mamma, jag kan inte hitta mitt busskort, har du tagit det? säger Dottern irriterat.
Busskort? Ja visst har jag busskort men –
jo ta mig sjutton, det är hennes busskort jag åker på.
Jag har visat upp det för chauffören, riktigt nära faktiskt. Han hade inga synpunkter. Det hade inte hans kollega heller, jag byter linje för att komma till jobbet och har alltså visat mitt färdbevis en gång till.
Dottern är som alla förstår en hel del yngre än jag, nyss fyllda nitton närmare bestämt. Och hon åker på ett busskort som man måste vara under tjugo för att få ha.
Jag inser till min ohejdbara förtjusning att jag just passerat för att vara tonåring, låt vara på sista versen (det står ”födelseår 88” på kortet) men ändå!!! Två gånger!
Väl framme på jobbet berättar jag stolt om hur ungdomlig jag är. Det är ju bevisat nu.
-Den chauffören var väl blind, säger en kille innan han hinner hejda sig och inse att – hoppsan! – det där var kanske fel kommentar?
Nåja. Han är förlåten.
Dock gruvade jag mig lite för hemfärden.
Det är en sak att åka olovandes på ogiltig biljett när man gör det i god tro. Men skulle jag nu drista mig till att visa ungdomskortet igen?
Jag slapp det problemet.
Grävde i fickan där jag stod på hållplatsen och se! upp kom inte bara dotterns, utan också mitt eget månadskort, köpt till fullt pris.
Fattas bara att de undrar om jag ska ha pensionärsvarianten när jag ska köpa ett nästa gång?
Då skulle det ju jämna ut sig, liksom.
Fast något att skryta med, det blir det inte.
Copyright Klimakteriehäxan
Redan den första millisekunden hör jag på själva tonläget att jag är illa ute.
-Mamma, jag kan inte hitta mitt busskort, har du tagit det? säger Dottern irriterat.
Busskort? Ja visst har jag busskort men –
jo ta mig sjutton, det är hennes busskort jag åker på.
Jag har visat upp det för chauffören, riktigt nära faktiskt. Han hade inga synpunkter. Det hade inte hans kollega heller, jag byter linje för att komma till jobbet och har alltså visat mitt färdbevis en gång till.
Dottern är som alla förstår en hel del yngre än jag, nyss fyllda nitton närmare bestämt. Och hon åker på ett busskort som man måste vara under tjugo för att få ha.
Jag inser till min ohejdbara förtjusning att jag just passerat för att vara tonåring, låt vara på sista versen (det står ”födelseår 88” på kortet) men ändå!!! Två gånger!
Väl framme på jobbet berättar jag stolt om hur ungdomlig jag är. Det är ju bevisat nu.
-Den chauffören var väl blind, säger en kille innan han hinner hejda sig och inse att – hoppsan! – det där var kanske fel kommentar?
Nåja. Han är förlåten.
Dock gruvade jag mig lite för hemfärden.
Det är en sak att åka olovandes på ogiltig biljett när man gör det i god tro. Men skulle jag nu drista mig till att visa ungdomskortet igen?
Jag slapp det problemet.
Grävde i fickan där jag stod på hållplatsen och se! upp kom inte bara dotterns, utan också mitt eget månadskort, köpt till fullt pris.
Fattas bara att de undrar om jag ska ha pensionärsvarianten när jag ska köpa ett nästa gång?
Då skulle det ju jämna ut sig, liksom.
Fast något att skryta med, det blir det inte.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, september 02, 2007
Våra barn - Homo Zappiens?
I dag har mina barn fått ett nytt namn, en ny beteckning.
Homo Zappiens.
Se där ännu ett av dessa genidrag som man önskar att man själv kommit på. Men så är det inte. Inte den här gången heller…
Det är en artikel i DN:s söndagsbilaga (som inte går att länka till) som ger mig benämningen på den generation som är född på sent 80- och tidigt 90-tal.
Homo Zappiens utgår från att de ska kunna köpa vad som helst när som helst.
De tycker att nedladdning är en självklarhet, eftersom tekniken finns.
De konsumerar för att visa vilka de är.
De tycker att kompisar och relationer är viktiga.
De är inte rädda för auktoriteter, faller inte för titlar.
De sköter en stor del av sitt samröre med omvärlden via datorn.
De lever (och sover?) med en fjärrkontroll i handen.
Homo Zappiens.
Men vid lite koll visar det sig att jag borde ha upptäckt den där termen för länge sedan. Upphovsmannen tycks vara en professor i Delft i Nederländerna, Wim Veen. Han har intresserat sig för de konflikter som användningen av IT kan ge upphov till bland annat mellan barn och deras föräldrar.
– Det vi ser är mer än en vanlig generationsklyfta. Homo Zappiens har nya förmågor och ett nytt sätt att tänka, säger han.
De klagomål som den vuxna generationen ofta har på ungdomarna är bland annat att de inte kan koncentrera sig under några längre stunder, de är hyperaktiva, de saknar disciplin och respekt för sin omgivning.
En HZ följer gärna fyra tv-program samtidigt och zappar mellan kanalerna.
Den holländske professorn säger att han först trodde att det var slumpmässigt. Men när man kollade efteråt visade det sig att barnen kunde redogöra för handlingen i alla program. Ungarna klarar också att, till sina föräldrars irritation, samtidigt läsa läxor, lyssna på musik och hålla igång en chatt. Jag är en av alla dess mammor som starkt betvivlat detta, men nu - lite i senaste laget - börjar jag känna mig överbevisad!
Redan för fem år sedan kom de första vetenskapliga artiklarna om Wim Veen och hans rön, av största intresse för alla (tonårs)föräldrar. I fjol kom också en svensk bok ut på temat, ”Från Homo Sapiens till Homo Zappiens” av Mats och Marina Olsson.
Omvärldsanalytikerna konstaterar att de årskullar som blir Homo Zappiens också är fullfjädrade individualister. En HZ ställer ofta frågan: Vad kan jag tjäna på det? (en hitlåt med mycket unga sångstjärnan Amy Diamond hette faktiskt så för några år sedan, ”What´s in it for me?”)
I mina öron låter det som det största och allvarligaste hotet mot framtiden, mycket allvarligare än upphovsrättsliga aspekter på nedladdning och annan verksamhet med lätt ”revolutionär” anstrykning.
Hur ska Homo Zappiens fås att förstå vitsen med solidaritet? Att bry sig om andra, inte bara sig själv? Ideellt arbete, finns det om tio-tjugo år?
När de svåra frågorna dyker upp och kräver vägval är det förmodligen alldeles för enkelt att zappa till en annan kanal, bort från problemet.
För socialt engagemang och osjälviskhet finns ingen knapp på fjärrkontrollen, prylen som styr den unga generationens liv.
Copyright Klimakteriehäxan
Homo Zappiens.
Se där ännu ett av dessa genidrag som man önskar att man själv kommit på. Men så är det inte. Inte den här gången heller…
Det är en artikel i DN:s söndagsbilaga (som inte går att länka till) som ger mig benämningen på den generation som är född på sent 80- och tidigt 90-tal.
Homo Zappiens utgår från att de ska kunna köpa vad som helst när som helst.
De tycker att nedladdning är en självklarhet, eftersom tekniken finns.
De konsumerar för att visa vilka de är.
De tycker att kompisar och relationer är viktiga.
De är inte rädda för auktoriteter, faller inte för titlar.
De sköter en stor del av sitt samröre med omvärlden via datorn.
De lever (och sover?) med en fjärrkontroll i handen.
Homo Zappiens.
Men vid lite koll visar det sig att jag borde ha upptäckt den där termen för länge sedan. Upphovsmannen tycks vara en professor i Delft i Nederländerna, Wim Veen. Han har intresserat sig för de konflikter som användningen av IT kan ge upphov till bland annat mellan barn och deras föräldrar.
– Det vi ser är mer än en vanlig generationsklyfta. Homo Zappiens har nya förmågor och ett nytt sätt att tänka, säger han.
De klagomål som den vuxna generationen ofta har på ungdomarna är bland annat att de inte kan koncentrera sig under några längre stunder, de är hyperaktiva, de saknar disciplin och respekt för sin omgivning.
En HZ följer gärna fyra tv-program samtidigt och zappar mellan kanalerna.
Den holländske professorn säger att han först trodde att det var slumpmässigt. Men när man kollade efteråt visade det sig att barnen kunde redogöra för handlingen i alla program. Ungarna klarar också att, till sina föräldrars irritation, samtidigt läsa läxor, lyssna på musik och hålla igång en chatt. Jag är en av alla dess mammor som starkt betvivlat detta, men nu - lite i senaste laget - börjar jag känna mig överbevisad!
Redan för fem år sedan kom de första vetenskapliga artiklarna om Wim Veen och hans rön, av största intresse för alla (tonårs)föräldrar. I fjol kom också en svensk bok ut på temat, ”Från Homo Sapiens till Homo Zappiens” av Mats och Marina Olsson.
Omvärldsanalytikerna konstaterar att de årskullar som blir Homo Zappiens också är fullfjädrade individualister. En HZ ställer ofta frågan: Vad kan jag tjäna på det? (en hitlåt med mycket unga sångstjärnan Amy Diamond hette faktiskt så för några år sedan, ”What´s in it for me?”)
I mina öron låter det som det största och allvarligaste hotet mot framtiden, mycket allvarligare än upphovsrättsliga aspekter på nedladdning och annan verksamhet med lätt ”revolutionär” anstrykning.
Hur ska Homo Zappiens fås att förstå vitsen med solidaritet? Att bry sig om andra, inte bara sig själv? Ideellt arbete, finns det om tio-tjugo år?
När de svåra frågorna dyker upp och kräver vägval är det förmodligen alldeles för enkelt att zappa till en annan kanal, bort från problemet.
För socialt engagemang och osjälviskhet finns ingen knapp på fjärrkontrollen, prylen som styr den unga generationens liv.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, september 01, 2007
Summering av sommarläsning
September.
Det är nu hösten ska ta tag i oss, tvinga på oss strumpor och handskar, blåsa oss av cyklarna och in i bussar och bilar, nypa oss och slånbären i kinderna med den allra första nattfrosten.
Kanske blir det också mer tid för annat nu när det mörknar tidigare.
Tid att läsa böcker, till exempel.
Fast egentligen är sommaren min bästa boktid.
I högen med årets semesterläsning finns faktiskt några pärlor, och då talar vi inte bara om deckare.
Men om vi bortser från den allmänt hyllade Stieg Larsson, av vars serie jag har tredje delen kvar oläst än så länge, så tycker jag att många ska läsa ”Edward Finnegans upprättelse”. Den är skriven av Anders Roslund och Börge Hellström, deras tredje bok hittills och den absolut bästa – och då har de tidigare inte varit dåliga de heller, tvärtom! Vi tas med till Death Row i USA och till Svensson-liv i Stockholm, det blir stundtals gastkramande och upplösningen är finurlig.
Kajsa Ingemarsson säljer böcker i ungefär samma takt som Arla kränger mjölkpaket. ”Den ryske vännen” tycker jag är bättre än ”Små citroner gula”.
En riktig höjdarroman är skriven av en spansk debutant, Carlos Ruiz Zafón, och heter ”Vindens skugga”. Den har gjort succé i spanskspråkiga länder och lär numera vara översatt till rader av språk, och det är den värd!
Liza Marklunds Annika Bengtzon-serie har jag släppt taget om för ett par titlar sedan, men nu tog jag mig an ”Asyl”, uppföljaren till ”Gömda”, som jag haft liggande. Jag undrar om inte just de här två böckerna kommer att visa sig vara de av hennes titlar som har längst liv, trots att framför allt den första är lite språkligt torftig. Men historien är fenomenal.
Det kan man verkligen inte säga om handlingen i ”Mitt himmelska kramdjur” av Katarina Mazetti, sprillans ny. Varning för den! Tacka vet jag till exempel ”Köttvars trollformler”, en av hennes barnböcker!
En annan färsking som landade i min hand häromdagen och som jag läste direkt är ”Taxi”, Alexandra Pascalidous intervjubok med taxiförare på olika ställen i världen. Den har fått lysande recensioner och hur konstigt det än kan verka, så är det fascinerande att läsa av varandra helt oberoende berättelser om hur livet bakom ratten kan te sig – och inte minst vem som hamnat där.
Helen Fielding som glatt många, bland annat mig, med Bridget Jones, har inte alls lyckats lika bra med "Olivia Joules fria fantasier". Har tagit paus i den, tveksamt om jag fortsätter, trots att det är en story som man borde vilja veta slutet på.
En annan tjock volym som jag inte sträckläst är Karin Berglunds stora bok ”Linné, mannen som såg allt” men den är otroligt fin och faktiskt lättläst trots att det är en faktabok från början till slut. Jag tar några kapitel i den mellan underhållningsböckerna…
Marcus Birros ”Svarta Vykort” har jag redan nämnt här på bloggen.
Bodil Malmstens ”Mitt första liv” likaså. Den har jag läst med öronen, precis som Jon Krakauers ”Tunn luft” – två böcker så långt ifrån varandra som möjligt.
Malmsten beskriver sin barndoms 50-tal. Hon läser själv, vilket hon kanske inte borde göra, eftersom hon har en rätt jobbig röst, men man vänjer sig och historien har absolut sina poänger, speciellt om man är 40- eller 50-talist, tror jag.
Krakauer är en amerikansk journalist som deltog i en expedition till toppen av Mount Everest, ett äventyr som slutade i katastrof. Dramaten-skådespelaren Jan Waldecrantz läser och gör det bra.
Men få hörböcker slår den brittiska radioserien ”Ladies of Letters”, vars samtliga delar jag nu lyssnat på. Jag är stolt innehavare av ”Collector´s Edition”, vilket betyder att cd-skivorna förpackats i en för syftet speciellt framtagen kakburk i vars botten man också finner recepten på några av damernas mest älskade bakverk!
Världen är full av fantastiska böcker som man aldrig kommer att hinna läsa.
Fast väldigt få ligger förpackade i kakburkar, håll med om det.
Sedan må historierna vara hur goda som helst.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är nu hösten ska ta tag i oss, tvinga på oss strumpor och handskar, blåsa oss av cyklarna och in i bussar och bilar, nypa oss och slånbären i kinderna med den allra första nattfrosten.
Kanske blir det också mer tid för annat nu när det mörknar tidigare.
Tid att läsa böcker, till exempel.
Fast egentligen är sommaren min bästa boktid.
I högen med årets semesterläsning finns faktiskt några pärlor, och då talar vi inte bara om deckare.
Men om vi bortser från den allmänt hyllade Stieg Larsson, av vars serie jag har tredje delen kvar oläst än så länge, så tycker jag att många ska läsa ”Edward Finnegans upprättelse”. Den är skriven av Anders Roslund och Börge Hellström, deras tredje bok hittills och den absolut bästa – och då har de tidigare inte varit dåliga de heller, tvärtom! Vi tas med till Death Row i USA och till Svensson-liv i Stockholm, det blir stundtals gastkramande och upplösningen är finurlig.
Kajsa Ingemarsson säljer böcker i ungefär samma takt som Arla kränger mjölkpaket. ”Den ryske vännen” tycker jag är bättre än ”Små citroner gula”.
En riktig höjdarroman är skriven av en spansk debutant, Carlos Ruiz Zafón, och heter ”Vindens skugga”. Den har gjort succé i spanskspråkiga länder och lär numera vara översatt till rader av språk, och det är den värd!
Liza Marklunds Annika Bengtzon-serie har jag släppt taget om för ett par titlar sedan, men nu tog jag mig an ”Asyl”, uppföljaren till ”Gömda”, som jag haft liggande. Jag undrar om inte just de här två böckerna kommer att visa sig vara de av hennes titlar som har längst liv, trots att framför allt den första är lite språkligt torftig. Men historien är fenomenal.
Det kan man verkligen inte säga om handlingen i ”Mitt himmelska kramdjur” av Katarina Mazetti, sprillans ny. Varning för den! Tacka vet jag till exempel ”Köttvars trollformler”, en av hennes barnböcker!
En annan färsking som landade i min hand häromdagen och som jag läste direkt är ”Taxi”, Alexandra Pascalidous intervjubok med taxiförare på olika ställen i världen. Den har fått lysande recensioner och hur konstigt det än kan verka, så är det fascinerande att läsa av varandra helt oberoende berättelser om hur livet bakom ratten kan te sig – och inte minst vem som hamnat där.
Helen Fielding som glatt många, bland annat mig, med Bridget Jones, har inte alls lyckats lika bra med "Olivia Joules fria fantasier". Har tagit paus i den, tveksamt om jag fortsätter, trots att det är en story som man borde vilja veta slutet på.
En annan tjock volym som jag inte sträckläst är Karin Berglunds stora bok ”Linné, mannen som såg allt” men den är otroligt fin och faktiskt lättläst trots att det är en faktabok från början till slut. Jag tar några kapitel i den mellan underhållningsböckerna…
Marcus Birros ”Svarta Vykort” har jag redan nämnt här på bloggen.
Bodil Malmstens ”Mitt första liv” likaså. Den har jag läst med öronen, precis som Jon Krakauers ”Tunn luft” – två böcker så långt ifrån varandra som möjligt.
Malmsten beskriver sin barndoms 50-tal. Hon läser själv, vilket hon kanske inte borde göra, eftersom hon har en rätt jobbig röst, men man vänjer sig och historien har absolut sina poänger, speciellt om man är 40- eller 50-talist, tror jag.
Krakauer är en amerikansk journalist som deltog i en expedition till toppen av Mount Everest, ett äventyr som slutade i katastrof. Dramaten-skådespelaren Jan Waldecrantz läser och gör det bra.
Men få hörböcker slår den brittiska radioserien ”Ladies of Letters”, vars samtliga delar jag nu lyssnat på. Jag är stolt innehavare av ”Collector´s Edition”, vilket betyder att cd-skivorna förpackats i en för syftet speciellt framtagen kakburk i vars botten man också finner recepten på några av damernas mest älskade bakverk!
Världen är full av fantastiska böcker som man aldrig kommer att hinna läsa.
Fast väldigt få ligger förpackade i kakburkar, håll med om det.
Sedan må historierna vara hur goda som helst.
Copyright Klimakteriehäxan