-Härligt med riktigt bröd igen, utbrast dottern efter första frukosten hemma.
Bara att hålla med. Jag förstår precis.
För det bröd vi satt tänderna i under vistelsen i Italien har varit trist. Väldigt mycket skorpa, väldigt lite smak. Och gammalt redan någon timme efter att det tagits ut ur ugnen. Ingen produkt som hedrar bagarskrået, med andra ord.
Men annars kan man inte klaga på maten.
Pizzan ÄR godare än i Sverige.
Pastan ÄR kokt al dente.
Skaldjuren ÄR fräscha.
Tomaterna ÄR solmogna.
Risotton ÄR nygjord.
Glassen ÄR fantastisk, särskilt den mörka chokladen.
De vita nektarinerna ÄR underbara.
Vinet ÄR billigt.
Alltså är det lätt att uppskatta det man serveras, bortsett från brödet då.
Det finns ett talesätt som går ut på att man ska lagra semestern inombords för att ha något att ta till när snön yr och solen är nästan osynlig.
Min kropp har tagit till sig det resonemanget, och alla mina fettceller har jobbat för högtryck. Nu finns det mycket sparat av den goda italienska maten. Badrumsvågen, som jag i flera dygn tagit omvägar kring, talade sitt tydliga språk när jag med dödsförakt klev upp på den i morse.
Ska jag nu börja ett nytt och bättre liv?
Lovar ingenting bestämt den här gången.
Men sände det italienska brödet – och Ryan air – ännu en bister tanke i morse. Till Italien tog vi oss nämligen med Ryan. Och flyga kan dom nog, men den som blir hungrig ombord får skylla sig själv. Ta mackorna till exempel: de är riktigt trista, brödet nästan italienskt. Samt betingar ett pris av 50 kronor styck.
I morse, däremot, tog jag en liten inrikestur med Malmö Aviation, ett företag jag härmed gör reklam för (ingen som betalar sina resor med egna pengar låter väl maten ombord avgöra valet av flygbolag, det är Ryan air ett bra bevis för så vitt jag förstår).
Men på det här flyget vankades det frukost. Gratis. Och vad fick jag? Jo: gott bröd av flera sorter. Rökt skinka, en rejäl skiva ost, prickig korv, kokt ägg, sallad, tomat och lingonyoghurt. Samt juice och kaffe eller te.
Jag åt upp alltihop utom korven. Där smög sig den starten på ett eventuellt kalorisnålare post-semester-liv.
Man måste väl visa att man uppskattar god mat?
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juli 31, 2006
söndag, juli 30, 2006
Till solfjäderns lov
Geishan har en.
Flamencodansösen har en.
En framgångsrik författarinna jag träffat har en.
Och nu har jag två.
Samt är redo att sjunga dess lov.
Hur har man klarat sig hittills – utan solfjäder?
Alltsedan charterresan föddes har vi sett dem och fnyst åt dem, souvenirbutikernas färgsprakande solfjädrar med spetsar, blänk och blommor.
Så hände något – svårt att säga vad. Men för något år sedan, när jag var på samma kalas som författarinnan jag nyss nämnde, såg jag hur hon elegant fiskade upp sin bärbara fläkt ur handväskan och svalkade sig mellan varmrätten och desserten.
Det var i högsta grad ovanligt men såg skönt ut – coolt på flera sätt, helt enkelt.
Så, i vintras, fanns de i vanliga sortimentet på den stora bling-bling-kedjan Accessorize. En rolig vulgovariant, med fjädrar, i svart, vinrött, turkost eller vitt, och inte var den dyr heller. Jag satte upp en svart på önskelistan, men togs inte på allvar och tomten kom alltså utan.
Desto gladare blev jag frampå vårvintern när affären sålde ut de sista, till halva reapriset dessutom. Köpte raskt flera stycken à 17 kronor, gav bort i present och behöll (förstås) en.
Nu i den globala uppvärmningens tidevarv står det i alla fall helt klart att det är dags att ta fram solfjädern igen, ge den en renässans på bred front. För en sommar när termometern inte generat sig för att klättra över 30-gradersstrecket vecka ut och vecka in har behovet av akut svalka varit påtagligt, inte bara vid Medelhavets strand utan också vid Årstaviken eller på kajen i Vaxholm.
Alltså har jag viftat mig igenom semestern, inte bara med min turkosa fjäder-fjäder (som har nackdelen att den ”barrar” lite grann) utan numera också med en lite stramare sak i benvitt och diskreta blommor. En endaste liten euro kostade denna enkla juvel hos Italiens gatuförsäljare. Och jo, ni gissar rätt, jag har köpt flera…
Nu tänker jag fortsätta vifta. Det är märkvärdigt effektivt! Håller dessutom myggen borta.
Pröva, och sjung sedan solfjäderns lov tillsammans med mig.
Enda problemet är att man kan bli lite trött i armen efter en stund. I forntiden hade damerna starka män som stod för viftandet.
Men något ska man väl ha att sätta upp på träningskontot även i tider av värmerekord, dessa dagar då även damer över en viss ålder törs fråga:
Är det ovanligt varmt nu eller---?
Geishor och flamencodamer, bland andra, har vetat det länge: en solfjäder hjälper.
Copyright Klimakteriehäxan
SOLFJÄDERNS HISTORIA - LITE FAKTA
Solfjädern är en handfläkt tillverkad av växtblad, fjädrar, papper, lätt tyg, elfenben, trä, plast eller liknande. I enkel form, som ett palmblad, en fjäder eller en flätad skiva, har den använts sedan
forntiden, och praktsolfjädrar av t.ex. påfågel bars i många kulturer av
särskilda bärare vid ceremonier. - i Egypten var solfjädern en kunglig symbol.
Redan före Kristus förekom solfjädrar i Grekland.
På 1500-talet kom solfjädern till Frankrike och vidare till flera länder. Då gjordes de finaste av strutsfjädrar.
Mot slutet av samma århundrade infördes den veckade solfjädern. Denna, som lär ha kommit till Kina från Japan och kopierades i Europa, blev sedan den vanliga formen. Ett antal kilformigt skurna spröt av ben eller trä, till större delen överdragna med papper, tyg eller liknande och vid smaländarna löst nitade vid en axel, så att man kan veckla ut och fälla ihop solfjädern.
Under rokokotiden, på 1700-talets första hälft, var solfjädern ett verkligt lyxföremål. Spröten och ytterskivorna gjordes av elfenben, pärlemor, sköldpaddsskal, guld och liknande. Överdraget smyckades med handmålade blommor, landskapsbilder med mera. Kunde också garneras med svandun eller de finaste spetsar. Även berömda målare ägnade sig åt att göra konst på solfjädrar.
Frankrike var tongivande inom tillverkningen; därnäst utmärkte sig Spanien och Italien. Bruket var i allmänhet inskränkt till ”fina damer”, utom i Spanien, där även kvinnor som inte tillhörde överklassen bar med sig solfjäder.
Efter franska revolutionen kom solfjädern nästan ur bruk för några årtionden framåt. Den fick en renässans mellan 1830- och 1850-talen, men dess verkliga pånyttfödelse vidtog först i slutet av 1850-talet.
Bland konstnärer som avbildat kvinnor med detta urfeminina attribut finns Pablo Picasso, Goya och Max Walter Svanberg.
Solfjädern används också i vissa hinduiska riter.
Källor: Wikipedia, Nordisk Familjebok, Nationalencyklopedin
Flamencodansösen har en.
En framgångsrik författarinna jag träffat har en.
Och nu har jag två.
Samt är redo att sjunga dess lov.
Hur har man klarat sig hittills – utan solfjäder?
Alltsedan charterresan föddes har vi sett dem och fnyst åt dem, souvenirbutikernas färgsprakande solfjädrar med spetsar, blänk och blommor.
Så hände något – svårt att säga vad. Men för något år sedan, när jag var på samma kalas som författarinnan jag nyss nämnde, såg jag hur hon elegant fiskade upp sin bärbara fläkt ur handväskan och svalkade sig mellan varmrätten och desserten.
Det var i högsta grad ovanligt men såg skönt ut – coolt på flera sätt, helt enkelt.
Så, i vintras, fanns de i vanliga sortimentet på den stora bling-bling-kedjan Accessorize. En rolig vulgovariant, med fjädrar, i svart, vinrött, turkost eller vitt, och inte var den dyr heller. Jag satte upp en svart på önskelistan, men togs inte på allvar och tomten kom alltså utan.
Desto gladare blev jag frampå vårvintern när affären sålde ut de sista, till halva reapriset dessutom. Köpte raskt flera stycken à 17 kronor, gav bort i present och behöll (förstås) en.
Nu i den globala uppvärmningens tidevarv står det i alla fall helt klart att det är dags att ta fram solfjädern igen, ge den en renässans på bred front. För en sommar när termometern inte generat sig för att klättra över 30-gradersstrecket vecka ut och vecka in har behovet av akut svalka varit påtagligt, inte bara vid Medelhavets strand utan också vid Årstaviken eller på kajen i Vaxholm.
Alltså har jag viftat mig igenom semestern, inte bara med min turkosa fjäder-fjäder (som har nackdelen att den ”barrar” lite grann) utan numera också med en lite stramare sak i benvitt och diskreta blommor. En endaste liten euro kostade denna enkla juvel hos Italiens gatuförsäljare. Och jo, ni gissar rätt, jag har köpt flera…
Nu tänker jag fortsätta vifta. Det är märkvärdigt effektivt! Håller dessutom myggen borta.
Pröva, och sjung sedan solfjäderns lov tillsammans med mig.
Enda problemet är att man kan bli lite trött i armen efter en stund. I forntiden hade damerna starka män som stod för viftandet.
Men något ska man väl ha att sätta upp på träningskontot även i tider av värmerekord, dessa dagar då även damer över en viss ålder törs fråga:
Är det ovanligt varmt nu eller---?
Geishor och flamencodamer, bland andra, har vetat det länge: en solfjäder hjälper.
Copyright Klimakteriehäxan
SOLFJÄDERNS HISTORIA - LITE FAKTA
Solfjädern är en handfläkt tillverkad av växtblad, fjädrar, papper, lätt tyg, elfenben, trä, plast eller liknande. I enkel form, som ett palmblad, en fjäder eller en flätad skiva, har den använts sedan
forntiden, och praktsolfjädrar av t.ex. påfågel bars i många kulturer av
särskilda bärare vid ceremonier. - i Egypten var solfjädern en kunglig symbol.
Redan före Kristus förekom solfjädrar i Grekland.
På 1500-talet kom solfjädern till Frankrike och vidare till flera länder. Då gjordes de finaste av strutsfjädrar.
Mot slutet av samma århundrade infördes den veckade solfjädern. Denna, som lär ha kommit till Kina från Japan och kopierades i Europa, blev sedan den vanliga formen. Ett antal kilformigt skurna spröt av ben eller trä, till större delen överdragna med papper, tyg eller liknande och vid smaländarna löst nitade vid en axel, så att man kan veckla ut och fälla ihop solfjädern.
Under rokokotiden, på 1700-talets första hälft, var solfjädern ett verkligt lyxföremål. Spröten och ytterskivorna gjordes av elfenben, pärlemor, sköldpaddsskal, guld och liknande. Överdraget smyckades med handmålade blommor, landskapsbilder med mera. Kunde också garneras med svandun eller de finaste spetsar. Även berömda målare ägnade sig åt att göra konst på solfjädrar.
Frankrike var tongivande inom tillverkningen; därnäst utmärkte sig Spanien och Italien. Bruket var i allmänhet inskränkt till ”fina damer”, utom i Spanien, där även kvinnor som inte tillhörde överklassen bar med sig solfjäder.
Efter franska revolutionen kom solfjädern nästan ur bruk för några årtionden framåt. Den fick en renässans mellan 1830- och 1850-talen, men dess verkliga pånyttfödelse vidtog först i slutet av 1850-talet.
Bland konstnärer som avbildat kvinnor med detta urfeminina attribut finns Pablo Picasso, Goya och Max Walter Svanberg.
Solfjädern används också i vissa hinduiska riter.
Källor: Wikipedia, Nordisk Familjebok, Nationalencyklopedin
lördag, juli 29, 2006
SeMeSter-SMS
Hemma igen.
Tänk att en svensk sommarskur kan kännas så uppfriskande, så välbehövlig, så skön!
Jag har tillbringat två varma, väldigt varma, veckor i Italien. Med sol, bad, pizza, pasta, glass och en gnutta kultur (vädret var inte kulturvänligt).
Men utan minsta kontakt med en dator, utan koll på världen.
Fast jo, mobilen har varit med. Dock inte på särskilt ofta.
Ett och annat litet meddelande har ändå strömmat in.
Som till exempel i onsdags.
SMS-et är kort men snällt: ”Kram i hettan – Maria”.
Hon knappade in det till min mobil åtta minuter i nio på kvällen. Tänkte kanske på mig på väg ut på något trevligt på stan. Eller så.
Men stopp där – jag kände inte igen Marias nummer. Kollade, negativt. Matchade inget i telefonboken. Det finns flera Marior i mitt liv, några på jobbet, några i privatlivet. Fast vid närmare eftertanke högst osannolikt att någon av dem skulle skicka ett sådant meddelande.
Jag funderade vidare, kanske hade jag trots allt glömt någon?
Ett par timmar senare, klockan 23.12 mera exakt, tänkte hon på mig igen. För ett nytt pip aviserade ett nytt SMS: ”Njut av livet på Bornholm kom snart hem till mig igen Maria”.
Därmed stod det klart: det var inte mig någon sände varma tankar i hettan. Och Maria har råkat ut för något som är alldeles för vanligt. Sånt Man Skriver, Sånt Man Saknar, Sånt Man Skickar har för lätt att bli Sånt Man Slarvar med. Men ska förstås inte bli Sånt Man Snålar med. För det blir aldrig för mycket av Snällt Man Säjer.
Nu har jag förstås svarat så att Maria vet att det blev fel mottagare. Och kanske blev det inga tråkiga konsekvenser alls. Kanske har han (?) kommit åter från Bornholm, brunbränd och grann med nya cykelmuskler på benen. Kanske har hon fått tillbaka sin kram, med råge. Eller gick kanske någon med gråten i halsen för att Maria inte hörde av sig under onsdagskvällen som hon lovat? Jag vet inte.
Jag fick ju bara ett SeMeSter-SMS.
Copyright Klimakteriehäxan
Tänk att en svensk sommarskur kan kännas så uppfriskande, så välbehövlig, så skön!
Jag har tillbringat två varma, väldigt varma, veckor i Italien. Med sol, bad, pizza, pasta, glass och en gnutta kultur (vädret var inte kulturvänligt).
Men utan minsta kontakt med en dator, utan koll på världen.
Fast jo, mobilen har varit med. Dock inte på särskilt ofta.
Ett och annat litet meddelande har ändå strömmat in.
Som till exempel i onsdags.
SMS-et är kort men snällt: ”Kram i hettan – Maria”.
Hon knappade in det till min mobil åtta minuter i nio på kvällen. Tänkte kanske på mig på väg ut på något trevligt på stan. Eller så.
Men stopp där – jag kände inte igen Marias nummer. Kollade, negativt. Matchade inget i telefonboken. Det finns flera Marior i mitt liv, några på jobbet, några i privatlivet. Fast vid närmare eftertanke högst osannolikt att någon av dem skulle skicka ett sådant meddelande.
Jag funderade vidare, kanske hade jag trots allt glömt någon?
Ett par timmar senare, klockan 23.12 mera exakt, tänkte hon på mig igen. För ett nytt pip aviserade ett nytt SMS: ”Njut av livet på Bornholm kom snart hem till mig igen Maria”.
Därmed stod det klart: det var inte mig någon sände varma tankar i hettan. Och Maria har råkat ut för något som är alldeles för vanligt. Sånt Man Skriver, Sånt Man Saknar, Sånt Man Skickar har för lätt att bli Sånt Man Slarvar med. Men ska förstås inte bli Sånt Man Snålar med. För det blir aldrig för mycket av Snällt Man Säjer.
Nu har jag förstås svarat så att Maria vet att det blev fel mottagare. Och kanske blev det inga tråkiga konsekvenser alls. Kanske har han (?) kommit åter från Bornholm, brunbränd och grann med nya cykelmuskler på benen. Kanske har hon fått tillbaka sin kram, med råge. Eller gick kanske någon med gråten i halsen för att Maria inte hörde av sig under onsdagskvällen som hon lovat? Jag vet inte.
Jag fick ju bara ett SeMeSter-SMS.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juli 15, 2006
Semesterstängt
Dags för semester också från datorn.
Klimakteriehäxan tar härmed ledigt.
Skulle du av någon anledning få en släng av abstinens kan du kanske fiska runt lite i arkivet? Det finns faktiskt närmare 500 häxbitar att botanisera bland, i de mest skiftande ämnen, längder, ton- och stämningslägen.
Vill också gärna ta tillfället i akt och tacka alla snälla återkommande besökare. Det är underbart att ni finns! Och man hittar er spridda över klotet, (i Spanien, Kanada, Luxemburg, Finland, Tyskland, USA, Norge och Holland åtminstone) vilket känns häftigt.
Många av er kommenterar direkt här på bloggen – det är jättekul. Fortsätt med det!
En hel del väljer att förbli anonyma – det är naturligtvis alldeles okej.
Andra hör av sig via mail – till mailto:klimakteriehaxan@blogspot.com – och det uppskattar jag självklart också.
Önskar er alla där ute en härlig fortsättning på sommaren. Man kan misstänka att jag är tillbaka och i bloggartagen redan om ett par veckor.
Då hoppas jag att vi möts i bloggosfären igen!
Till dess: ha det bra!
Copyright Klimakteriehäxan
Klimakteriehäxan tar härmed ledigt.
Skulle du av någon anledning få en släng av abstinens kan du kanske fiska runt lite i arkivet? Det finns faktiskt närmare 500 häxbitar att botanisera bland, i de mest skiftande ämnen, längder, ton- och stämningslägen.
Vill också gärna ta tillfället i akt och tacka alla snälla återkommande besökare. Det är underbart att ni finns! Och man hittar er spridda över klotet, (i Spanien, Kanada, Luxemburg, Finland, Tyskland, USA, Norge och Holland åtminstone) vilket känns häftigt.
Många av er kommenterar direkt här på bloggen – det är jättekul. Fortsätt med det!
En hel del väljer att förbli anonyma – det är naturligtvis alldeles okej.
Andra hör av sig via mail – till mailto:klimakteriehaxan@blogspot.com – och det uppskattar jag självklart också.
Önskar er alla där ute en härlig fortsättning på sommaren. Man kan misstänka att jag är tillbaka och i bloggartagen redan om ett par veckor.
Då hoppas jag att vi möts i bloggosfären igen!
Till dess: ha det bra!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, juli 14, 2006
Packad och glad - eller?
Egentligen borde det ju bara vara roligt att packa för en stundande semesterresa. Vi ska till Italien. Det bör handla om värme, ganska mycket av den varan dessutom – eventuellt i överkant, faktiskt.
Då blir det svettigt.
Och det går åt en hel del kläder.
Men ofta brukar man ju kunna sladda omkring skrudad i bara baddräkt, havet är förhoppningsvis nära och kan erbjuda svalka när man hoppar i.
Visst. Det är det där med baddräkt.
På vårkanten när sommarlängtan är tung och stor blir det lätt så att man glider in i en provhytt försedd med några av sommarens strandsmycken, i större storlekar för all del.
Provhytten är elak, ljuset obarmhärtigt, spegeln en brutal sanningssägare. Kroppen är grågrönvit, ni vet den där härliga storsvenska vinterfärgen som man antar redan i början av oktober.
Och baddräkten får en inte att se ut som den man är inuti. Tvärtom, den visar upp skavankerna med största tydlighet, inga ursäkter här inte.
Längtan efter en baddräktskropp går nog aldrig över, hur mycket hjärnan än berättar för en att trekantsbikinins tid är förbi.
Ser att virkade varianter är på modet igen. Jag har haft två, båda egenhändigt förfärdigade. En var smaragdgrön, en chokladbrun. Framför allt den senare, virkad efter mönster i Damernas Värld, var liten. Rätt sexig, helt enkelt. Vilket var helt på sin plats på den tiden. Och något man kan dra sig till minnes i mörka stunder.
Mina allra minsta badkläder härstammade från Brasilien. Där köpte jag den största storleken som över huvud taget tillverkades, men hoppsan! så små de var, trots att jag själv inte var särskilt omfångsrik. Copacabanas inhemska badnymfer som var större än jag hade ändå storlek small – så olika kan det vara!
Minns också hur lidelsefullt jag insöp modereportagen med alla minibikinis de två somrar jag var gravid. På något vis hade jag ju alibi, magen var fin på alla sätt och visst visade jag glatt upp den – men i baddräktsklassen hade jag inte mycket att tävla med.
Det har jag alltså inte nu heller. Nog för att jag har en del baddräkter att välja på, jag slänger ju inget i onödan (hm). Men det är inte många jag går i, och de jag går i är inga höjdare. Jag provar och provar. Fettcellerna tar ingen notis. Kilona sitter där de sitter. Jag har varit usel på att träna de senaste månaderna, men jag har ätit och druckit som om kalorier inte fanns. Effekten låter inte vänta på sig.
En baddräkt i mitt förråd är en sådan där som känns som gjord av järn, vilket ska hjälpa till att dölja ett och annat. Fast jag börjar ju svettas direkt, usch så obekvämt! Och hallå, vad är det där på ryggen? Där har jag väl ändå inga veck? Eller har jag det nu också?
Får trösta mig med att jag trots allt förmodligen inte är fetast på stranden den här gången heller. Samt att inte en enda tjusig italiensk gigolo kommer att titta åt mitt håll över huvud taget. Strandraggarna kommer nämligen att bli överförtjusta när de får syn på min dotter, som är en prydnad för världen också i bikini. Faktum är att hon borde ha ärvt mina virkade, men de har gått till evigheten, fast jag minns inte vilken väg de tog.
Nu borde jag alltså vara packad och glad.
Packad är jag. Glad blir jag nog när jag hör vågorna.
Och väl i havet känns ju kroppen lätt – samt blir liksom osynlig. Skulle rent av kunna passa i trekantsbikini…
Copyright Klimakteriehäxan
Då blir det svettigt.
Och det går åt en hel del kläder.
Men ofta brukar man ju kunna sladda omkring skrudad i bara baddräkt, havet är förhoppningsvis nära och kan erbjuda svalka när man hoppar i.
Visst. Det är det där med baddräkt.
På vårkanten när sommarlängtan är tung och stor blir det lätt så att man glider in i en provhytt försedd med några av sommarens strandsmycken, i större storlekar för all del.
Provhytten är elak, ljuset obarmhärtigt, spegeln en brutal sanningssägare. Kroppen är grågrönvit, ni vet den där härliga storsvenska vinterfärgen som man antar redan i början av oktober.
Och baddräkten får en inte att se ut som den man är inuti. Tvärtom, den visar upp skavankerna med största tydlighet, inga ursäkter här inte.
Längtan efter en baddräktskropp går nog aldrig över, hur mycket hjärnan än berättar för en att trekantsbikinins tid är förbi.
Ser att virkade varianter är på modet igen. Jag har haft två, båda egenhändigt förfärdigade. En var smaragdgrön, en chokladbrun. Framför allt den senare, virkad efter mönster i Damernas Värld, var liten. Rätt sexig, helt enkelt. Vilket var helt på sin plats på den tiden. Och något man kan dra sig till minnes i mörka stunder.
Mina allra minsta badkläder härstammade från Brasilien. Där köpte jag den största storleken som över huvud taget tillverkades, men hoppsan! så små de var, trots att jag själv inte var särskilt omfångsrik. Copacabanas inhemska badnymfer som var större än jag hade ändå storlek small – så olika kan det vara!
Minns också hur lidelsefullt jag insöp modereportagen med alla minibikinis de två somrar jag var gravid. På något vis hade jag ju alibi, magen var fin på alla sätt och visst visade jag glatt upp den – men i baddräktsklassen hade jag inte mycket att tävla med.
Det har jag alltså inte nu heller. Nog för att jag har en del baddräkter att välja på, jag slänger ju inget i onödan (hm). Men det är inte många jag går i, och de jag går i är inga höjdare. Jag provar och provar. Fettcellerna tar ingen notis. Kilona sitter där de sitter. Jag har varit usel på att träna de senaste månaderna, men jag har ätit och druckit som om kalorier inte fanns. Effekten låter inte vänta på sig.
En baddräkt i mitt förråd är en sådan där som känns som gjord av järn, vilket ska hjälpa till att dölja ett och annat. Fast jag börjar ju svettas direkt, usch så obekvämt! Och hallå, vad är det där på ryggen? Där har jag väl ändå inga veck? Eller har jag det nu också?
Får trösta mig med att jag trots allt förmodligen inte är fetast på stranden den här gången heller. Samt att inte en enda tjusig italiensk gigolo kommer att titta åt mitt håll över huvud taget. Strandraggarna kommer nämligen att bli överförtjusta när de får syn på min dotter, som är en prydnad för världen också i bikini. Faktum är att hon borde ha ärvt mina virkade, men de har gått till evigheten, fast jag minns inte vilken väg de tog.
Nu borde jag alltså vara packad och glad.
Packad är jag. Glad blir jag nog när jag hör vågorna.
Och väl i havet känns ju kroppen lätt – samt blir liksom osynlig. Skulle rent av kunna passa i trekantsbikini…
Copyright Klimakteriehäxan
Fem saker i mina skrymslen
För några år sedan sändes ett teveprogram som gick ut på att en förstklassig kock kom och ”överraskade” en kändis, som fick visa vad han/hon hade i sitt kylskåp. På de ingredienserna lagade sedan kocken en måltid som föreföll både god och vacker.
Nu har supermamman.se knackat på min dörr, så att säga. Och uppmanat mig att berätta vad jag har, inte i kylskåpet, men väl i frysen. Plus i några andra utrymmen där prylarna trängs.
Hon har förstås själv redan gjort det på sin blogg, vilket du upptäcker om du klickar på länken ovan.
Blir det något läckert slutresultat den här gången?
Nja, det är väl tveksamt.
Men nog berättar våra prylar ett och annat om oss. För nu följer jag Supermammans exempel och avslöjar vad som döljs i mina vanligen för insyn stängda skrymslen.
Fem saker i min frys
* Is, is och åter is. Bra inte bara i drycker utan mot myggbett och annat sådant otyg. Också.
* Bananer med pinne i – obegripligt? Inte alls. Se posten Kallt och gott!
* Kycklingfilé – vad vore en husmoder utan denna oumbärliga basvara?
* Hallon – nej, inget självplock. Köpta. Långt billigare än de färska och faktiskt väldigt goda. Samt alltid till hands.
* Pepparkaksdeg – jo, jag vet. Fel årstid. Men den håller sig, inte bara tack vare kylan utan antagligen lika mycket tack vare kryddorna!
Fem saker i min klädkammare/garderob
* En hög avlagda mjukdjur som jag inte kunnat förmå mig att slänga.
* Handväskor i alla färger, former och storlekar – den äldsta är från 1968, inköpt i Paris, dit jag åkte buss...
* Mexikansk handbroderad vit bomullsklänning, inköpt för ett par hundralappar i Zona Rosa i Mexico City för mer än tjugo år sedan. En precis likadan kostar nu 300 pund (4 500 kronor) på Harvey Nichols i London. Om jag kan ha den? Suck.
* Flera plagg i leopardmönster. Fattar inte att det aldrig verkar bli riktigt omodernt? Men turligt för sådana pantertanter som jag.
* Stickad linkofta från Yllet, alltså dyr. Inköpt som tröst på hemväg från en mycket nära väns begravning.
Fem saker i min bil
* Tom reservdunk. Borde den inte vara full?
* Gamla P-lappar – i alla fall bevis för att jag lydigt brukar betala!
* En av ungarnas gamla plastspadar av modell större. Föreställer numera snöskyffel. Fast en urdålig sådan.
* Returglas på väg tillbaka till affären. Ja, i retur helt enkelt, hörs inte det på namnet?
* Sorterat skräp på väg till återvinningsstationen (kan bli liggande rätt länge, faktiskt). Ni vet väl att kvinnor 50+ är bäst på att sopsortera? Jodå, det finns statistik på det.
Fem saker i min handväska
* Sacketter – men man bör tydligen ompröva användningen av sådana. Riktigt socker är numera bättre, fast osötat är allra bäst.
* Mobiltelefon – inte en, utan två. En för jobbet, en privat.
* Läppglans. Obegripligt hur fort man äter upp det, trots att det inte är särskilt gott! Men är man allätare så är man.
* Särskild plånboksliknande sak för förvaring av alla olika klubbkort till olika affärskedjor – har en mycket omfattande uppsättning av sådana!
* Nagelfil.
Och du då?
Vad har du i dina gömmor?
Stafettpinnen lämnas vidare till den som känner sig hågad att ta över!
Copyright Klimakteriehäxan
Nu har supermamman.se knackat på min dörr, så att säga. Och uppmanat mig att berätta vad jag har, inte i kylskåpet, men väl i frysen. Plus i några andra utrymmen där prylarna trängs.
Hon har förstås själv redan gjort det på sin blogg, vilket du upptäcker om du klickar på länken ovan.
Blir det något läckert slutresultat den här gången?
Nja, det är väl tveksamt.
Men nog berättar våra prylar ett och annat om oss. För nu följer jag Supermammans exempel och avslöjar vad som döljs i mina vanligen för insyn stängda skrymslen.
Fem saker i min frys
* Is, is och åter is. Bra inte bara i drycker utan mot myggbett och annat sådant otyg. Också.
* Bananer med pinne i – obegripligt? Inte alls. Se posten Kallt och gott!
* Kycklingfilé – vad vore en husmoder utan denna oumbärliga basvara?
* Hallon – nej, inget självplock. Köpta. Långt billigare än de färska och faktiskt väldigt goda. Samt alltid till hands.
* Pepparkaksdeg – jo, jag vet. Fel årstid. Men den håller sig, inte bara tack vare kylan utan antagligen lika mycket tack vare kryddorna!
Fem saker i min klädkammare/garderob
* En hög avlagda mjukdjur som jag inte kunnat förmå mig att slänga.
* Handväskor i alla färger, former och storlekar – den äldsta är från 1968, inköpt i Paris, dit jag åkte buss...
* Mexikansk handbroderad vit bomullsklänning, inköpt för ett par hundralappar i Zona Rosa i Mexico City för mer än tjugo år sedan. En precis likadan kostar nu 300 pund (4 500 kronor) på Harvey Nichols i London. Om jag kan ha den? Suck.
* Flera plagg i leopardmönster. Fattar inte att det aldrig verkar bli riktigt omodernt? Men turligt för sådana pantertanter som jag.
* Stickad linkofta från Yllet, alltså dyr. Inköpt som tröst på hemväg från en mycket nära väns begravning.
Fem saker i min bil
* Tom reservdunk. Borde den inte vara full?
* Gamla P-lappar – i alla fall bevis för att jag lydigt brukar betala!
* En av ungarnas gamla plastspadar av modell större. Föreställer numera snöskyffel. Fast en urdålig sådan.
* Returglas på väg tillbaka till affären. Ja, i retur helt enkelt, hörs inte det på namnet?
* Sorterat skräp på väg till återvinningsstationen (kan bli liggande rätt länge, faktiskt). Ni vet väl att kvinnor 50+ är bäst på att sopsortera? Jodå, det finns statistik på det.
Fem saker i min handväska
* Sacketter – men man bör tydligen ompröva användningen av sådana. Riktigt socker är numera bättre, fast osötat är allra bäst.
* Mobiltelefon – inte en, utan två. En för jobbet, en privat.
* Läppglans. Obegripligt hur fort man äter upp det, trots att det inte är särskilt gott! Men är man allätare så är man.
* Särskild plånboksliknande sak för förvaring av alla olika klubbkort till olika affärskedjor – har en mycket omfattande uppsättning av sådana!
* Nagelfil.
Och du då?
Vad har du i dina gömmor?
Stafettpinnen lämnas vidare till den som känner sig hågad att ta över!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, juli 13, 2006
Compact living
Uttrycket har florerat ganska länge, men först nu har jag förstått dess innebörd.
Compact living.
Jag har upplevt det i gotländsk turistförpackning. På ett förvånansvärt litet antal kvadratmeter i en fransk plastkonstruktion fanns fyra riktiga sängplatser plus två bäddbara soffor. Kök, dusch, toalett.
Vad mer kan en människa begära?
Nej, egentligen ingenting.
Fast hade vi varit sex personer hade det inte varit kul. Nu var vi ju inte det, som tur var.
Och ett och annat blåmärke har ju ingen dött av.
Men sådant här kompaktboende medför vissa komplikationer.
Som till exempel att innerdörrarna var så smala att jag knappast tagit mig igenom dem om jag vägt tre kilo till, åtminstone inte när kilona (som så ofta) hamnar på bredden.
För säkerhets skull mätte jag dörröppningen: 50 cm. Normalmått är 80 cm. Ett par urhoppade skor blockerade hela dörrhålet.
Sovrummet med två sängar hade en luftspalt i mitten ungefär 25 centimeter bred. Det betyder att man får tänka sig för innan man sätter ner fötterna, och det är praktiskt att inte ha större skor än storlek 41. Tappade ett mynt som rullade in under sängen – förstod aldrig hur det skulle återfås, tur att det inte var en stor slant.
Klädskåpets dörr (40 cm) gick inte att stänga om täcket glidit av bädden en endaste liten centimeter.
Hur dubbelsängen kommit in i det andra sovrummet har jag grubblat en del på. Min slutsats: den lyftes in innan tak och/eller väggar fanns på plats.
På toaletten riskerade man att skada sig på pappershållaren om den var nedfälld. Den bak som sänktes ned mot ringen skulle löpa i en viss rak bana, annars fick man den vassa hållaren in i mjukdelarna. I duschrummet slog jag prompt pannan i hyllan ovanför handfatet när jag skulle blaska av ansiktet.
Ett hörn var fiffigt spegelskåp – alla gömmor hade man faktiskt försökt utnyttja.
Det välutrustade köket hade planerats som ett effektivt pussel, men blev förstås ohanterligt trångt om mer än en ville hjälpa till med frukostbestyren. Vi blandade juice i en för detta avsedd tillbringare, men den gick tyvärr inte in i kylen. Jo, den hade gjort det om man hade kunnat ta ut en av de i teorin löstagbara hyllorna. Men kylskåpsdörren blockerades av en vägg och gick alltså inte att öppna helt – och hyllan satt kvar där den satt.
Bara att stjälpa i sig juicen. Vilket i och för sig inte var så svårt med tanke på värmen.
Bäst av allt i denna version av compact living: utsikten, som gör att man förlåter resten. Hav, fåglar, solnedgång, båtar, skepp, flytetyg i alla storlekar. Bara att gå ut på altanen, sjunka ner i en solstol och njuta av rymden, luften, ljuset. Och blåmärkena försvinner ju.
Vad mer kan, som sagt, en människa begära?
Ja det skulle vara lite större svängrum då förstås.
Copyright Klimakteriehäxan
Compact living.
Jag har upplevt det i gotländsk turistförpackning. På ett förvånansvärt litet antal kvadratmeter i en fransk plastkonstruktion fanns fyra riktiga sängplatser plus två bäddbara soffor. Kök, dusch, toalett.
Vad mer kan en människa begära?
Nej, egentligen ingenting.
Fast hade vi varit sex personer hade det inte varit kul. Nu var vi ju inte det, som tur var.
Och ett och annat blåmärke har ju ingen dött av.
Men sådant här kompaktboende medför vissa komplikationer.
Som till exempel att innerdörrarna var så smala att jag knappast tagit mig igenom dem om jag vägt tre kilo till, åtminstone inte när kilona (som så ofta) hamnar på bredden.
För säkerhets skull mätte jag dörröppningen: 50 cm. Normalmått är 80 cm. Ett par urhoppade skor blockerade hela dörrhålet.
Sovrummet med två sängar hade en luftspalt i mitten ungefär 25 centimeter bred. Det betyder att man får tänka sig för innan man sätter ner fötterna, och det är praktiskt att inte ha större skor än storlek 41. Tappade ett mynt som rullade in under sängen – förstod aldrig hur det skulle återfås, tur att det inte var en stor slant.
Klädskåpets dörr (40 cm) gick inte att stänga om täcket glidit av bädden en endaste liten centimeter.
Hur dubbelsängen kommit in i det andra sovrummet har jag grubblat en del på. Min slutsats: den lyftes in innan tak och/eller väggar fanns på plats.
På toaletten riskerade man att skada sig på pappershållaren om den var nedfälld. Den bak som sänktes ned mot ringen skulle löpa i en viss rak bana, annars fick man den vassa hållaren in i mjukdelarna. I duschrummet slog jag prompt pannan i hyllan ovanför handfatet när jag skulle blaska av ansiktet.
Ett hörn var fiffigt spegelskåp – alla gömmor hade man faktiskt försökt utnyttja.
Det välutrustade köket hade planerats som ett effektivt pussel, men blev förstås ohanterligt trångt om mer än en ville hjälpa till med frukostbestyren. Vi blandade juice i en för detta avsedd tillbringare, men den gick tyvärr inte in i kylen. Jo, den hade gjort det om man hade kunnat ta ut en av de i teorin löstagbara hyllorna. Men kylskåpsdörren blockerades av en vägg och gick alltså inte att öppna helt – och hyllan satt kvar där den satt.
Bara att stjälpa i sig juicen. Vilket i och för sig inte var så svårt med tanke på värmen.
Bäst av allt i denna version av compact living: utsikten, som gör att man förlåter resten. Hav, fåglar, solnedgång, båtar, skepp, flytetyg i alla storlekar. Bara att gå ut på altanen, sjunka ner i en solstol och njuta av rymden, luften, ljuset. Och blåmärkena försvinner ju.
Vad mer kan, som sagt, en människa begära?
Ja det skulle vara lite större svängrum då förstås.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, juli 12, 2006
Tungt vägande skäl
När Sverige övergått till den tropiska klimatzonen ser man det tydligt.
Svensken har blivit större.
Nog för att det är vetenskapligt belagt tidigare, men vad är en bunt siffror i diverse tabeller mot själva synintrycket?
Och nu, när kvicksilvret i termometern ideligen är uppe och nosar kring 30-strecket, behöver man inte vara särskilt observant. Det syns ändå.
Magen hänger över bältesspännet i shortsen, som kilar fast sig mellan låren både fram och bak. Brallor med den extremt låga skärning som enligt expertisen var ute för flera säsonger sedan, men som bevisligen finns kvar överallt, låter bleka vintervalkar krypa ut i ljuset alldeles okontrollerat för att anta en grisskär färgton i solen. Det dallrar både här och där, de djupt urringade linnena bjuder på synintryck som de flesta skulle kunna vara utan. Tunna t-tröjor avslöjar inte bara de vältränades tvättbrädor utan också deras långt vanligare gungande motsats.
Faktum är alltså, att både kvinnor och män här i landet blivit i genomsnitt två centimeter längre och tre kilo tyngre på de senaste trettio åren. Och de som lagt ännu fler kilon till sin kroppsvikt är inte få. Över 4000 personer i åldrarna mellan 14 och 80 år ingick i den senaste mätningen, gjord av institutet IFP Research. Ingen hade vägt och mätt oss så grundligt sedan någon gång på 1970-talet. Resultat från Socialstyrelsen, Pliktverket och Statistiska Centralbyrån bekräftar bilden.
Ökningen skulle kunna bero på att vi äter bättre och tränar mer – och alltså bär på mer muskelmassa. Men bara den som knallar omkring på våra gator och stränder och blundar envist kan väl tro på det. Det finns förvisso annan lika välgrundad statistik som visar att vi äter mer skräpmat än förr, och sitter still mycket mer. Alltså är det fett vi bär på, ofta i magtrakten – och hur ohälsosamt det är, det känner vi också till.
Även små förändringar av kroppsvolymen får konsekvenser på många områden. Tillverkare av flygplan och bilar anpassar stolarna till nya mått. Klädstorlekarna har redan ändrats för att vi ska känna oss lite mindre, allt enligt europeisk standard.
Den som förr till exempel köpte storlek small men inte längre går i den kan kanske ta ett glädjande hopp tillbaka i tiden – för numera är small det samma som 36-38. Tidigare var det 34-36.
En sak har förvånat forskarna: kvinnorna har ökat lika mycket i vikt som männen, trots att de i allmänhet är kortare. Dessutom har man väl ändå för sig att kvinnor är mer känsliga för nya fettanhopningar än män. Mannen har ju en märklig självförsvarsinstinkt som bland annat yttrar sig i att han belåtet klappar sig på magen, gemenligen kallad kalaskula, och tycker att den är fin.
Tyskarna kallar den ”schmerbäuchlein” vilket enligt ordboken betyder ”liten isterbuk” – smaka på den du! Usch!
Men allt fett till trots: smälter bort i solen, det gör det inte.
Tvärtom. Den där kulan, vem den än sitter på, borde vara tungt vägande skäl för en sundare livsföring. Någon annan kan väl få vara den som bevisar att statistikerna har rätt?
Copyright Klimakteriehäxan
Svensken har blivit större.
Nog för att det är vetenskapligt belagt tidigare, men vad är en bunt siffror i diverse tabeller mot själva synintrycket?
Och nu, när kvicksilvret i termometern ideligen är uppe och nosar kring 30-strecket, behöver man inte vara särskilt observant. Det syns ändå.
Magen hänger över bältesspännet i shortsen, som kilar fast sig mellan låren både fram och bak. Brallor med den extremt låga skärning som enligt expertisen var ute för flera säsonger sedan, men som bevisligen finns kvar överallt, låter bleka vintervalkar krypa ut i ljuset alldeles okontrollerat för att anta en grisskär färgton i solen. Det dallrar både här och där, de djupt urringade linnena bjuder på synintryck som de flesta skulle kunna vara utan. Tunna t-tröjor avslöjar inte bara de vältränades tvättbrädor utan också deras långt vanligare gungande motsats.
Faktum är alltså, att både kvinnor och män här i landet blivit i genomsnitt två centimeter längre och tre kilo tyngre på de senaste trettio åren. Och de som lagt ännu fler kilon till sin kroppsvikt är inte få. Över 4000 personer i åldrarna mellan 14 och 80 år ingick i den senaste mätningen, gjord av institutet IFP Research. Ingen hade vägt och mätt oss så grundligt sedan någon gång på 1970-talet. Resultat från Socialstyrelsen, Pliktverket och Statistiska Centralbyrån bekräftar bilden.
Ökningen skulle kunna bero på att vi äter bättre och tränar mer – och alltså bär på mer muskelmassa. Men bara den som knallar omkring på våra gator och stränder och blundar envist kan väl tro på det. Det finns förvisso annan lika välgrundad statistik som visar att vi äter mer skräpmat än förr, och sitter still mycket mer. Alltså är det fett vi bär på, ofta i magtrakten – och hur ohälsosamt det är, det känner vi också till.
Även små förändringar av kroppsvolymen får konsekvenser på många områden. Tillverkare av flygplan och bilar anpassar stolarna till nya mått. Klädstorlekarna har redan ändrats för att vi ska känna oss lite mindre, allt enligt europeisk standard.
Den som förr till exempel köpte storlek small men inte längre går i den kan kanske ta ett glädjande hopp tillbaka i tiden – för numera är small det samma som 36-38. Tidigare var det 34-36.
En sak har förvånat forskarna: kvinnorna har ökat lika mycket i vikt som männen, trots att de i allmänhet är kortare. Dessutom har man väl ändå för sig att kvinnor är mer känsliga för nya fettanhopningar än män. Mannen har ju en märklig självförsvarsinstinkt som bland annat yttrar sig i att han belåtet klappar sig på magen, gemenligen kallad kalaskula, och tycker att den är fin.
Tyskarna kallar den ”schmerbäuchlein” vilket enligt ordboken betyder ”liten isterbuk” – smaka på den du! Usch!
Men allt fett till trots: smälter bort i solen, det gör det inte.
Tvärtom. Den där kulan, vem den än sitter på, borde vara tungt vägande skäl för en sundare livsföring. Någon annan kan väl få vara den som bevisar att statistikerna har rätt?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juli 11, 2006
En laglydig människa
I grund och botten är jag en laglydig människa.
Jag gör precis som de flesta andra svenskar, jag gör som det står på skylten.
Svänger höger.
Trycker här.
Stannar.
Går inte på nysådd gräsmatta.
Betalar parkeringen.
Självklart ska vi respektera reglerna, som oftast kommit till av en eller annan ganska väl övervägd anledning.
Men det finns dagar när jag, lätt uttråkad av min egen anpassningsbarhet, leker med tanken att ställa alltihop på ända. Att ge mig ut bland folk – och inte lyda en endaste regel, bara ställa till med problem och förtret. Uppföra mig som en enda stor outhärdlig idiot. Undrar så hur länge det skulle gå?
Vad är det då för elände jag ska ställa till med när jag ska vara totalt anti allt och alla?
Jo då, det finns att välja på.
Vad sägs om att sparka den där lilla söta hunden för att se hur långt man kan få den att flyga?
Eller varför inte sätta krokben för en blind, för säkerhets skull också sno den vita käppen innan stackaren kommer på benen igen.
Man kan tänka sig att spänna ögonen i en rundkindad bebis tills han börjar gråta och sedan upplysa barnets mor om att hon har den fulaste unge som någonsin sett dagens ljus.
Fråga fi-representanten på torgmötet om inte det enda hon egentligen är ute efter är en karl.
Recensera en kvinnlig medpassagerare på t-banan vars klädsmak det är svårt att uppskatta, men desto lättare att kritisera – med hög och tydlig röst, förstås.
Eller så – det här kan låta oskyldigt men är ofantligt provokativt – slår jag mig i slang med en annan t-banegranne som är djupt försjunken i en bok. Jag vet hur historien slutar. Det gör inte han, och han har hälften kvar. Men nu får han minsann veta vem som är mördaren! Yesss!
Och i fruktståndet på torget klämmer jag allt vad jag orkar på tio tomater och fortsätter med att misshandla päronen, innan jag raskt vänder ryggen till utan att köpa så mycket som ett körsbär. Väl framme vid blomsterförsäljaren ”råkar” jag bryta av hans största orkidé.
Hur länge skulle det alltså gå att hålla på så här innan någon totalruttnade och slog ner mig? Ringde efter psykjouren? Gallskrek på polis?
Märkligt nog inbillar jag mig att det skulle ta förvånansvärt lång tid innan någon beslöt sig för att göra något. Vi är ju inte särskilt duktiga på att gripa in, att försvara de svagare, att be folk som bär sig illa åt skärpa sig.
Men jag kommer inte att ta reda på det riktiga svaret. För när jag så har hållit på så här ett tag och radat upp alla taskigheter som skulle kunna drabba omvärlden genom min lilla konstiga revolution inträffar något mycket positivt.
Jag upptäcker att det är riktigt angenämt att vara den där laglydiga, om än lite tråkiga, människan.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag gör precis som de flesta andra svenskar, jag gör som det står på skylten.
Svänger höger.
Trycker här.
Stannar.
Går inte på nysådd gräsmatta.
Betalar parkeringen.
Självklart ska vi respektera reglerna, som oftast kommit till av en eller annan ganska väl övervägd anledning.
Men det finns dagar när jag, lätt uttråkad av min egen anpassningsbarhet, leker med tanken att ställa alltihop på ända. Att ge mig ut bland folk – och inte lyda en endaste regel, bara ställa till med problem och förtret. Uppföra mig som en enda stor outhärdlig idiot. Undrar så hur länge det skulle gå?
Vad är det då för elände jag ska ställa till med när jag ska vara totalt anti allt och alla?
Jo då, det finns att välja på.
Vad sägs om att sparka den där lilla söta hunden för att se hur långt man kan få den att flyga?
Eller varför inte sätta krokben för en blind, för säkerhets skull också sno den vita käppen innan stackaren kommer på benen igen.
Man kan tänka sig att spänna ögonen i en rundkindad bebis tills han börjar gråta och sedan upplysa barnets mor om att hon har den fulaste unge som någonsin sett dagens ljus.
Fråga fi-representanten på torgmötet om inte det enda hon egentligen är ute efter är en karl.
Recensera en kvinnlig medpassagerare på t-banan vars klädsmak det är svårt att uppskatta, men desto lättare att kritisera – med hög och tydlig röst, förstås.
Eller så – det här kan låta oskyldigt men är ofantligt provokativt – slår jag mig i slang med en annan t-banegranne som är djupt försjunken i en bok. Jag vet hur historien slutar. Det gör inte han, och han har hälften kvar. Men nu får han minsann veta vem som är mördaren! Yesss!
Och i fruktståndet på torget klämmer jag allt vad jag orkar på tio tomater och fortsätter med att misshandla päronen, innan jag raskt vänder ryggen till utan att köpa så mycket som ett körsbär. Väl framme vid blomsterförsäljaren ”råkar” jag bryta av hans största orkidé.
Hur länge skulle det alltså gå att hålla på så här innan någon totalruttnade och slog ner mig? Ringde efter psykjouren? Gallskrek på polis?
Märkligt nog inbillar jag mig att det skulle ta förvånansvärt lång tid innan någon beslöt sig för att göra något. Vi är ju inte särskilt duktiga på att gripa in, att försvara de svagare, att be folk som bär sig illa åt skärpa sig.
Men jag kommer inte att ta reda på det riktiga svaret. För när jag så har hållit på så här ett tag och radat upp alla taskigheter som skulle kunna drabba omvärlden genom min lilla konstiga revolution inträffar något mycket positivt.
Jag upptäcker att det är riktigt angenämt att vara den där laglydiga, om än lite tråkiga, människan.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, juli 09, 2006
Politik som ögonfröjd
De politiska partierna har packat och dragit, Visby känns plötsligt nästan folktomt. Algbältet har tagit strupgrepp på havet, ingen törs bada. Det är betydligt trevligare att vända blicken in mot land.
Trots rekordvärme och inte en endaste regndroppe, ja knappt en molntuss på himlen, fortsätter Gotland att blomma. Vägrenarna är naturens eget ljuvliga stilleben, och jag skulle vilja föreslå politikerna att byta sina partiblommor till säsongens höjdare från Sveriges största ö.
Socialdemokraterna måste förstås behålla rosen. Att Visby kallas för Rosornas Stad är helt försvarbart. Den som själv är misslyckad rosenodlare blir grön (häpp) av avund inför överdådet. Men rosorna är förstås alls inte bara röda, de är vita, gula och rosa också. Centern behöver kanske inte heller byta, för klöverblad finns det trots torkan gott om, till såväl röda som vita blommor.
Folkpartiets blåklint borde finnas här, men den har undgått mig. Däremot är cikorian hur vacker som helst, lite ljusare blå, men vad gör väl det? Blåklockan kan också kandidera för (fp). Mörkare blå är blåelden, den borde passa moderaterna, som är det enda parti som inte valt en egen symbol ur växtriket.
Miljöpartiets maskrosor är utblommade. Får man erbjuda lite fibbla i stället? Samma färg, och också korgblommig. Samt mindre hatad av trädgårdsvännerna. Vänsterns nejlika är inte vild, men det är den fantastiska vallmon, som borde vara tillräckligt röd för att falla i partiets smak. Vitsippan, kristdemokratisk symbol, hör våren till. Nu kan hundlokan ställa upp, lika oskyldigt vit och ren.
Plocka en bukett av allihop och vips! blev svensk partipolitik vacker.
Rena ögonfröjden.
Copyright Klimakteriehäxan
Trots rekordvärme och inte en endaste regndroppe, ja knappt en molntuss på himlen, fortsätter Gotland att blomma. Vägrenarna är naturens eget ljuvliga stilleben, och jag skulle vilja föreslå politikerna att byta sina partiblommor till säsongens höjdare från Sveriges största ö.
Socialdemokraterna måste förstås behålla rosen. Att Visby kallas för Rosornas Stad är helt försvarbart. Den som själv är misslyckad rosenodlare blir grön (häpp) av avund inför överdådet. Men rosorna är förstås alls inte bara röda, de är vita, gula och rosa också. Centern behöver kanske inte heller byta, för klöverblad finns det trots torkan gott om, till såväl röda som vita blommor.
Folkpartiets blåklint borde finnas här, men den har undgått mig. Däremot är cikorian hur vacker som helst, lite ljusare blå, men vad gör väl det? Blåklockan kan också kandidera för (fp). Mörkare blå är blåelden, den borde passa moderaterna, som är det enda parti som inte valt en egen symbol ur växtriket.
Miljöpartiets maskrosor är utblommade. Får man erbjuda lite fibbla i stället? Samma färg, och också korgblommig. Samt mindre hatad av trädgårdsvännerna. Vänsterns nejlika är inte vild, men det är den fantastiska vallmon, som borde vara tillräckligt röd för att falla i partiets smak. Vitsippan, kristdemokratisk symbol, hör våren till. Nu kan hundlokan ställa upp, lika oskyldigt vit och ren.
Plocka en bukett av allihop och vips! blev svensk partipolitik vacker.
Rena ögonfröjden.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juli 08, 2006
Gratis mat – och mat värd sitt pris
De är pensionerade sommargotlänningar. Och de skulle inte för allt i världen missa en Almedalsvecka.
Nu när den är slut summerar de sina intryck när jag träffar dem. Jag vet inte vad de heter, men vi kan kalla dem för Stig och Ulla, det är namn som skulle passa.
De har just ätit pastasallad med kyckling, lättöl och kaffe. Vattenfall bjöd. De är klädda i t-tröjor som propagerar för vindkraft, de har kepsar från två storföretag och de har på det hela taget njutit för fullt av aktiviteterna som varit under hela politikerveckan.
De har nämligen ätit så gott som samtliga mål gratis de senaste dagarna.
Frukostseminarierna börjar klockan 8 eller 8.30. Rikligt med pålägg, alla varianter på ägg, frukt och grönt.
-Väldigt trevligt, och det blir ofta något intressant efteråt, garanterar Ulla.
Luncherna, ofta grillat gotländskt lamm, startar runt 12 och den som varit med förut, som Stig och Ulla, vet att det gäller att vara på plats i god tid, eftersom kön snabbt blir lång. Jag vet av egen erfarenhet, fick för mig att gå på ett seminarium och det föregicks av just grillat, alldeles gratis. Det var bara det att när jag kom fram till grillen var köttet slut och kocken lätt desperat – han svettades inte bara av grillvärmen och solen, utan av ren och skär stress dessutom.
-Dom har beställt mat för 150, och så släpper dom väl in 300, fräste han till en kollega.
Känner man sig sugen på något under eftermiddagen finns karameller i varje gathörn, lite gratis drycker och ibland till och med en frukt. Ett byggföretag bjuder på druvsockertabletter, kanske ett välbehövligt energitillskott för den som satsar helt och fullt på politiken.
Vid 17-tiden fanns enligt programmet nya möjligheter till mingel med tilltugg som man kunde bli mätt på, men också nya grillaktiviteter.
-Den här pastasalladen var ju helt okej, sa Ulla.
-Men Vattenfall har då inte satsat särskilt mycket. Annat var det på Volvo! Bäst i år. Oxfilén var fantastisk, inte sant Stig?
Jo, Stig nickar.
-Mellan frukostseminarierna och lunchen måste vi hem och gå ut med hunden, berättar Ulla.
-Men vi väljer noga. De som bjuder på hotellet är allra bäst, fyller Stig i.
-Fast vet du, vi gick på Fi:s möte. Och vet du vad dom hade? Vatten! Kranvatten! Med en citronskiva! Rena botten!
Det blev ingen feministröst vunnen där, det är glasklart. Men annars har förtäringen varit till belåtenhet, det framgår.
De avbryter vårt samtal, dags att gå ut med vovven igen.
Jag undrar om det finns gratis hundmat också dessa dagar i Visby, men kommer mig inte för att fråga.
Vi som betalar för det vi klämmer i oss har också anledning att vara nöjda. Här kommer två tips på mat som är värd sitt pris för blivande Gotlands-besökare!
Synnerligen prisvärd lunch får man på Frälsningsarméns kafé på Mellangatan. Rikliga, fräscha sallader eller hemgjorda pajer för 55 kronor. Pecannötspajen är också hemlagad, 25 kronor för en härlig bit. Allt är jättegott. Men måltidsdrycken är alkoholfri, här serveras inte ens lättöl.
Det uppvägs av den fridfulla stämningen på den rosenbemängda gården med vita trädgårdsmöbler. Rena oasen.
Lite större ingrepp i plånboken krävs för att äta middag på Krusmyntagården, men också det är väl värt pengarna. Stället ligger cirka 15 km norr om Visby, en stor uteservering mitt i solnedgången. Lammfilén, som man själv grillar på bordet till lagom nivå, är perfekt och riklig. Den har dessutom sällskap av en lammkorv, en majskolv, en lök och valfri potatis. Allt detta för 215 kronor. Vinlistan saknar visserligen rosé, men det gör inte så mycket. Desserterna ser härliga ut men vi orkar inte med någon.
Däremot ingår en frivillig rundvandring i kryddträdgården, där det också finns mängder av olika blommor – med namnskyltar – och ljuvliga rosor. I souvenirbutiken köper vi salmbärsvinäger, marmelad av hallon och mörk choklad (!) och tvålar som doftar frestande av frukt och bär. Jag bestämmer mig också för en present: verkstadstvålen, ”endast för riktiga karlar som kan backa med släpvagn”. Jo, jag känner minst en sådan!
När solen närmar sig horisonten brinner det nästan i havet, det är så vackert att man nästan tappar andan. Och maten får ännu en liten guldkant på köpet.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu när den är slut summerar de sina intryck när jag träffar dem. Jag vet inte vad de heter, men vi kan kalla dem för Stig och Ulla, det är namn som skulle passa.
De har just ätit pastasallad med kyckling, lättöl och kaffe. Vattenfall bjöd. De är klädda i t-tröjor som propagerar för vindkraft, de har kepsar från två storföretag och de har på det hela taget njutit för fullt av aktiviteterna som varit under hela politikerveckan.
De har nämligen ätit så gott som samtliga mål gratis de senaste dagarna.
Frukostseminarierna börjar klockan 8 eller 8.30. Rikligt med pålägg, alla varianter på ägg, frukt och grönt.
-Väldigt trevligt, och det blir ofta något intressant efteråt, garanterar Ulla.
Luncherna, ofta grillat gotländskt lamm, startar runt 12 och den som varit med förut, som Stig och Ulla, vet att det gäller att vara på plats i god tid, eftersom kön snabbt blir lång. Jag vet av egen erfarenhet, fick för mig att gå på ett seminarium och det föregicks av just grillat, alldeles gratis. Det var bara det att när jag kom fram till grillen var köttet slut och kocken lätt desperat – han svettades inte bara av grillvärmen och solen, utan av ren och skär stress dessutom.
-Dom har beställt mat för 150, och så släpper dom väl in 300, fräste han till en kollega.
Känner man sig sugen på något under eftermiddagen finns karameller i varje gathörn, lite gratis drycker och ibland till och med en frukt. Ett byggföretag bjuder på druvsockertabletter, kanske ett välbehövligt energitillskott för den som satsar helt och fullt på politiken.
Vid 17-tiden fanns enligt programmet nya möjligheter till mingel med tilltugg som man kunde bli mätt på, men också nya grillaktiviteter.
-Den här pastasalladen var ju helt okej, sa Ulla.
-Men Vattenfall har då inte satsat särskilt mycket. Annat var det på Volvo! Bäst i år. Oxfilén var fantastisk, inte sant Stig?
Jo, Stig nickar.
-Mellan frukostseminarierna och lunchen måste vi hem och gå ut med hunden, berättar Ulla.
-Men vi väljer noga. De som bjuder på hotellet är allra bäst, fyller Stig i.
-Fast vet du, vi gick på Fi:s möte. Och vet du vad dom hade? Vatten! Kranvatten! Med en citronskiva! Rena botten!
Det blev ingen feministröst vunnen där, det är glasklart. Men annars har förtäringen varit till belåtenhet, det framgår.
De avbryter vårt samtal, dags att gå ut med vovven igen.
Jag undrar om det finns gratis hundmat också dessa dagar i Visby, men kommer mig inte för att fråga.
Vi som betalar för det vi klämmer i oss har också anledning att vara nöjda. Här kommer två tips på mat som är värd sitt pris för blivande Gotlands-besökare!
Synnerligen prisvärd lunch får man på Frälsningsarméns kafé på Mellangatan. Rikliga, fräscha sallader eller hemgjorda pajer för 55 kronor. Pecannötspajen är också hemlagad, 25 kronor för en härlig bit. Allt är jättegott. Men måltidsdrycken är alkoholfri, här serveras inte ens lättöl.
Det uppvägs av den fridfulla stämningen på den rosenbemängda gården med vita trädgårdsmöbler. Rena oasen.
Lite större ingrepp i plånboken krävs för att äta middag på Krusmyntagården, men också det är väl värt pengarna. Stället ligger cirka 15 km norr om Visby, en stor uteservering mitt i solnedgången. Lammfilén, som man själv grillar på bordet till lagom nivå, är perfekt och riklig. Den har dessutom sällskap av en lammkorv, en majskolv, en lök och valfri potatis. Allt detta för 215 kronor. Vinlistan saknar visserligen rosé, men det gör inte så mycket. Desserterna ser härliga ut men vi orkar inte med någon.
Däremot ingår en frivillig rundvandring i kryddträdgården, där det också finns mängder av olika blommor – med namnskyltar – och ljuvliga rosor. I souvenirbutiken köper vi salmbärsvinäger, marmelad av hallon och mörk choklad (!) och tvålar som doftar frestande av frukt och bär. Jag bestämmer mig också för en present: verkstadstvålen, ”endast för riktiga karlar som kan backa med släpvagn”. Jo, jag känner minst en sådan!
När solen närmar sig horisonten brinner det nästan i havet, det är så vackert att man nästan tappar andan. Och maten får ännu en liten guldkant på köpet.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, juli 06, 2006
Fientlig invasion på Gotland
Just åter från ett kvällsdopp på en av Visbys stränder.
Det var i elfte timmen.
Tveksamt om det var badbart, i morgon tror jag definitivt inte att det är det. Algerna, de fula, giftiga, äckliga, är på väg att ta över hela havet. Gotland invaderas av en svårbesegrad fiende.
Nog är det för sorgligt att i samma underbar ögonblick som vattnet får anständig badtemperatur så kommer också algplågan. En båttur över böljande salta vatten förvandlas till en illaluktande färd i en jättestor bajspotta.
Sammanhanget mellan vädret och algerna är vetenskapligt vederlagt – men ingen tycks ha en susning om vad man eventuellt skulle kunna göra åt saken.
Mer än att stoppa den miljöförstöring som leder till förhöjda temperaturer över hela jordklotet, förstås.
Visserligen påstås det ju att solnedgångarna blivit vackrare tack vare den globala uppvärmningen.
Men så vitt jag kan dra mig till minnes var den sjunkande röda solskivan väldigt vacker redan för tjugo år sedan, när jag var på Gotland sist.
Och då visste vi inget om den hotande alginvasionen.
Copyright Klimakteriehäxan
Det var i elfte timmen.
Tveksamt om det var badbart, i morgon tror jag definitivt inte att det är det. Algerna, de fula, giftiga, äckliga, är på väg att ta över hela havet. Gotland invaderas av en svårbesegrad fiende.
Nog är det för sorgligt att i samma underbar ögonblick som vattnet får anständig badtemperatur så kommer också algplågan. En båttur över böljande salta vatten förvandlas till en illaluktande färd i en jättestor bajspotta.
Sammanhanget mellan vädret och algerna är vetenskapligt vederlagt – men ingen tycks ha en susning om vad man eventuellt skulle kunna göra åt saken.
Mer än att stoppa den miljöförstöring som leder till förhöjda temperaturer över hela jordklotet, förstås.
Visserligen påstås det ju att solnedgångarna blivit vackrare tack vare den globala uppvärmningen.
Men så vitt jag kan dra mig till minnes var den sjunkande röda solskivan väldigt vacker redan för tjugo år sedan, när jag var på Gotland sist.
Och då visste vi inget om den hotande alginvasionen.
Copyright Klimakteriehäxan
Tropiskt
Fantastisk värme i hela landet.
På västkusten upplevde man en tropisk natt – temperaturen sjönk aldrig under 20-gradersstrecket.
Och plötsligt kan en kvinna i viss ålder ställa en fråga som i vilket annat väderläge som helst är ett säkert sätt att skaffa sig klimakteriehäx-stämpel.
Frågan är:
Är det rysligt varmt här eller är det bara jag?
Svaret är, i alla fall den här gången att jo, det är rent av tropiskt.
WHEN THE TEMPERATURE RUNS HIGH
Weather report for international visitors to the Menopause Witch:
Sweden is just now experiencing a terrific heat wave, great for vacationers, less good for those who are still at work.
This is the unique situation when a woman of a certain age can ask a question that in all other circumstances is THE evidence of her being passed her best-before-date.
And the question is:
Is it hot in here or is it just me?
Copyright Klimakteriehäxan
På västkusten upplevde man en tropisk natt – temperaturen sjönk aldrig under 20-gradersstrecket.
Och plötsligt kan en kvinna i viss ålder ställa en fråga som i vilket annat väderläge som helst är ett säkert sätt att skaffa sig klimakteriehäx-stämpel.
Frågan är:
Är det rysligt varmt här eller är det bara jag?
Svaret är, i alla fall den här gången att jo, det är rent av tropiskt.
WHEN THE TEMPERATURE RUNS HIGH
Weather report for international visitors to the Menopause Witch:
Sweden is just now experiencing a terrific heat wave, great for vacationers, less good for those who are still at work.
This is the unique situation when a woman of a certain age can ask a question that in all other circumstances is THE evidence of her being passed her best-before-date.
And the question is:
Is it hot in here or is it just me?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, juli 05, 2006
Bara en sån där
I går var det miljöpartiets kväll i Almedalen och den avslutades med fotboll på storskärm. Samtidigt som matchen mellan Tyskland och Italien pågick syntes SVT:s Mats Knutson stå beredd för att leverera en kommentar i Aktuellts 21-sändning.
Jag hörde inte talet men strosade förbi just då.
Det gjorde ett par killar i 10-12-årsåldern också. De stannade upp och tittade på den skjutfärdiga uppställningen med stor kamera och koncentrerad reporter.
-Tror du det är han som kommenterar fotbollen? sa en av grabbarna och lät imponerad.
-Nä, sa den andre.
Och motiverade sitt svar, utan att vara imponerad ett dugg:
-Det där är väl en sån där Göran Persson.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag hörde inte talet men strosade förbi just då.
Det gjorde ett par killar i 10-12-årsåldern också. De stannade upp och tittade på den skjutfärdiga uppställningen med stor kamera och koncentrerad reporter.
-Tror du det är han som kommenterar fotbollen? sa en av grabbarna och lät imponerad.
-Nä, sa den andre.
Och motiverade sitt svar, utan att vara imponerad ett dugg:
-Det där är väl en sån där Göran Persson.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juli 04, 2006
Med sadelsmak i baken
Efter ett antal gotländska cykelmil och rejält ont i rumpan har jag kommit fram till en otroligt positiv sak: jag har inte fått ett enda myggbett sedan jag kom hit.
Helt otroligt.
Visst, när man trampar fram på vägen möter man svärmar av insekter, det gäller att hålla igen munnen och inte bry sig. Men flygfäna verkar inte vara av den typ som bits.
Förr i världen älskade alla myggor mig. Bromsar kom från ingenstans så snart jag klev utanför dörren, ilskna fläckflugor mötte redan på verandan. Och jag svullnade, kliade, led - samt fick ständigt nya bett.
Märkligt nog lättade plågan när min dotter föddes, för den stackaren tycktes överta min dragningskraft på insekter. En gång hade kraken över hundra myggbett på benen, det var helt enkelt otroligt synd om henne.
Här i Visby har jag faktiskt inte ens sett en mygga, och alltså inte fått ett endaste litet tjuvnyp. Det är måhända så att bland alla politiker i Almedalen finns det betydligt mer blodfulla personer att kalasa på så att jag helt enkelt är bortvald. Bara att tacka och ta emot.
Jag kan alltså cykla vidare mot nya gutemål i godan ro. Det är faktiskt nästan två år sedan jag senast klev upp på en cykel – sträckan mellan bostaden och jobbet i Stockholm, som förr var en bra och tidvinnande cykeltur, tycks mig ha blivit för riskfylld. Trångt på cykelbanorna, många trampar i svindlande hastigheter utan att ta hänsyn till oss som färdas i makligare takt. Andra cyklister känns mera som hot och inte som medtrafikanter.
Men nu undrar jag om jag måste ompröva beslutet att avstå cykel. Det är ju ett fenomenalt fortskaffningsmedel. Snabbt, smidigt, tyst och billigt (i drift alltså, här betalar jag förstås hyra).
Dessutom övertygade uthyraren mig om att ta en sjuväxlad i stället för en treväxlad, och det var ju alldeles rätt.
Nu trampar jag längs stranden i solnedgången. Jag bromsar lätt för att släppa fram en strandskata som på sina röda ben trippar rakt över cykelvägen. En seglare hissar storen på väg till havs, en annan revar för att gå in i hamn. Cikorian blommar vid kanten, vallmon breder ut sina upp-och-nervända små sidenkjolar, blåelden brinner. Kvällslediga SSU-are, på väg mellan tältplats och badplats, lyser klarrött med sina enhetliga tjänste-t-tröjor.
Inne i Almedalen städar parkpersonalen bort dagens skörd av tomflaskor, cigarrettpaket och flygblad. En och annan sork (pojke på gotländska) inspekterar gästande unga damer i minimala linnen och kortkort.
Och inte en mygga vare sig syns eller hörs.
Då får man stå ut med lite sadelsmak i baken.
Copyright Klimakteriehäxan
Helt otroligt.
Visst, när man trampar fram på vägen möter man svärmar av insekter, det gäller att hålla igen munnen och inte bry sig. Men flygfäna verkar inte vara av den typ som bits.
Förr i världen älskade alla myggor mig. Bromsar kom från ingenstans så snart jag klev utanför dörren, ilskna fläckflugor mötte redan på verandan. Och jag svullnade, kliade, led - samt fick ständigt nya bett.
Märkligt nog lättade plågan när min dotter föddes, för den stackaren tycktes överta min dragningskraft på insekter. En gång hade kraken över hundra myggbett på benen, det var helt enkelt otroligt synd om henne.
Här i Visby har jag faktiskt inte ens sett en mygga, och alltså inte fått ett endaste litet tjuvnyp. Det är måhända så att bland alla politiker i Almedalen finns det betydligt mer blodfulla personer att kalasa på så att jag helt enkelt är bortvald. Bara att tacka och ta emot.
Jag kan alltså cykla vidare mot nya gutemål i godan ro. Det är faktiskt nästan två år sedan jag senast klev upp på en cykel – sträckan mellan bostaden och jobbet i Stockholm, som förr var en bra och tidvinnande cykeltur, tycks mig ha blivit för riskfylld. Trångt på cykelbanorna, många trampar i svindlande hastigheter utan att ta hänsyn till oss som färdas i makligare takt. Andra cyklister känns mera som hot och inte som medtrafikanter.
Men nu undrar jag om jag måste ompröva beslutet att avstå cykel. Det är ju ett fenomenalt fortskaffningsmedel. Snabbt, smidigt, tyst och billigt (i drift alltså, här betalar jag förstås hyra).
Dessutom övertygade uthyraren mig om att ta en sjuväxlad i stället för en treväxlad, och det var ju alldeles rätt.
Nu trampar jag längs stranden i solnedgången. Jag bromsar lätt för att släppa fram en strandskata som på sina röda ben trippar rakt över cykelvägen. En seglare hissar storen på väg till havs, en annan revar för att gå in i hamn. Cikorian blommar vid kanten, vallmon breder ut sina upp-och-nervända små sidenkjolar, blåelden brinner. Kvällslediga SSU-are, på väg mellan tältplats och badplats, lyser klarrött med sina enhetliga tjänste-t-tröjor.
Inne i Almedalen städar parkpersonalen bort dagens skörd av tomflaskor, cigarrettpaket och flygblad. En och annan sork (pojke på gotländska) inspekterar gästande unga damer i minimala linnen och kortkort.
Och inte en mygga vare sig syns eller hörs.
Då får man stå ut med lite sadelsmak i baken.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juli 03, 2006
Högsäsong i Visby
Visby bara fortsätter att glänsa och le i sommarsolen. Hamnkvarteren sjuder av politisk aktivitet, debatt, flygbladsutdelare och lobbyister. Glassaffärerna går strålande, mineralvattnet har också strykande åtgång, allt har högsäsong i Almedalen.
Man måste dra sig uppåt Österport för att känna sig som en vanlig sommarledig Gotlands-besökare. I de här kvarteren är det visserligen en hel del rea, men jämförelsevis lugnt ändå.
En ensam man vandrar runt bärande på en skylt på vilken det står ”Afrika” och inte ett dugg mer. Budskapet blir därmed inte alldeles glasklart – kan han mena vädret? En försenad uppvaktning av en student med originella föräldrar? Eller försöker han få lift, skylten ser sån ut?
Just vädret kan nog få en att tänka på Afrika, i alla fall de mer öken- eller stäppartade områdena. För många av stadens gräsytor är torrt gulbruna, och det är rökförbud till och med utomhus på sina ställen.
En sprillans färsk bok presenterades här i dag. Det är ingen mindre än statsministern själv som skrivit. ”Se dig själv i andra” heter den.
Jag kände inte för att köpa den och försökte säga att jag föredrar att vänta på pocketupplagan. I det ligger ingen kritik av Göran Persson, för så resonerar jag ofta om nykomna böcker. Den här gången funkade dock inte den ursäkten, för boken har mjuka pärmar redan från start.
Vilket fick mig att bestämma att jag avvaktar tills filmen kommer.
Copyright Klimakteriehäxan
Man måste dra sig uppåt Österport för att känna sig som en vanlig sommarledig Gotlands-besökare. I de här kvarteren är det visserligen en hel del rea, men jämförelsevis lugnt ändå.
En ensam man vandrar runt bärande på en skylt på vilken det står ”Afrika” och inte ett dugg mer. Budskapet blir därmed inte alldeles glasklart – kan han mena vädret? En försenad uppvaktning av en student med originella föräldrar? Eller försöker han få lift, skylten ser sån ut?
Just vädret kan nog få en att tänka på Afrika, i alla fall de mer öken- eller stäppartade områdena. För många av stadens gräsytor är torrt gulbruna, och det är rökförbud till och med utomhus på sina ställen.
En sprillans färsk bok presenterades här i dag. Det är ingen mindre än statsministern själv som skrivit. ”Se dig själv i andra” heter den.
Jag kände inte för att köpa den och försökte säga att jag föredrar att vänta på pocketupplagan. I det ligger ingen kritik av Göran Persson, för så resonerar jag ofta om nykomna böcker. Den här gången funkade dock inte den ursäkten, för boken har mjuka pärmar redan från start.
Vilket fick mig att bestämma att jag avvaktar tills filmen kommer.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, juli 02, 2006
Jag ser en politiker vart än jag ser
Den som försöker sig på att vara turist i Visby just nu har det inte helt lätt.
Jo för all del, vädret kunde inte vara bättre, mer sommarlikt, mer strålande, rosorna kunde inte vara mer prunkande, havet inte blankare.
Men för den som inte gillar politik är detta helt fel vecka att satsa på Gotland, speciellt på kvarteren kring hamnen i Visby där politikerveckan i Almedalen just startat.
Jag kom till den ringmursomgärdade Hansa-staden i morse och såg en politiker vart jag såg. Och nog för att min blogg är fri från politik, men fri från politiker?
Omöjligt en dag som denna.
Kd-ledaren Göran Hägglund kör hyrcykel på kullerstensgatorna. Det verkar som om cykeluthyrarna har fullt upp. Bilförarna letar svettigt efter p-platser. LO-chefen Wanja Lundby-Wedin promenerar i foträta sandaler och ärmlös sommarklänning. Riksdagsynglingen Gustav Fridolin (mp) ser fräsch och solbränd ut.
Jagvillhabostad.nu är en organisation som vill sätta strålkastarljuset på hur svårt det är att få en egen lya, speciellt om man är ung. De har boat in sig på en trottar, med en riktig, lite nersutten soffa, korsstygnstavla på väggen och gungstol för den som kanske behöver vila fötterna - förmodligen politikveckans originellaste scenografi.
Sverker Åström, legendarisk diplomat och utrikespolitisk specialist (s), har som alltid en röd och en grön strumpa. Det matchar han nu med randig hatt med lätt slokande brätten och en exotisk skjorta, av en typ som kallas guayabera, härstammar från Filippinerna och i tropiska trakter anses likvärdig med skjorta och slips.
En enda kvinna i högklackat ser jag. Man får utgå från att det är hennes första besök i Visby.
Ett kryssningsfartyg har lagt till på redden på väg mellan Tallinn och Mariehamn, och passagerarna har fått sex timmar i land. De trängs på trottoarserveringarna, prövar Visbys eget starköl och berättar glatt om den fina middag som väntar när de väl är tillbaka ombord. Vi som ska stanna kvar några dagar tar en sallad för 69 kronor, ställets billigaste lunchrätt.
Butikerna håller öppet och det finns en lokalt drejad keramikkruka för varje smak.
Två flanörer har fått fågelskit överallt: i håret, på glasögonen, på kläderna och gnuggar förtvivlat med pappersservetter. De såg aldrig fågeln, kände bara hur det stänkte till – och sedan lukten... Också ett semesterminne.
Trevligare är det att se svanparet med fyra ungar som majestätiskt seglar förbi i hamnen.
Apoteket har PR-tält och delar ut gratisprover på tandkräm och hudsalva. Man skulle också sälja solkräm, men den går inte att köpa för personalen vet inte vad den kostar. På ICA är solkrämshyllan nästan tom, men längst bak hittar jag en flaska med solskyddsfaktor 8 och den blev min. Kvar fanns sedan några burkar med faktor 35 och 40 för den som verkligen vill värna om sitt vita skinn.
Och så fick jag en skraplott, alldeles gratis. ”Politrippel” heter spelet, och om man skrapar fram tre likadana partiledare på lotten vinner man. Jag är osäker om vem som delade ut den, men troligen var det en SSU-are, eftersom hon sa att det var tre Göran Persson som var vinstgivande.
Min lott innehöll samtliga riksdagspartiers ledare utom Maud Olofsson, vad nu det kunde betyda. Annars vore ju en möjlig tolkning av ”Politrippel” att högsta vinsten utfaller om man får ihop en Persson, en Ohly och ett grönt språkrör, alternativt en trio hopplockad bland Olofsson, Reinfeldt, Leijonborg och Hägglund. Men nej, det fungerade inte, kanske skulle man ha döpt det spelet till "Politrubbel" i stället?
En annan tolkning är att val och lotteri har ett och annat gemensamt.
Då sa jag ändå ingenting om politik och spel och dobbel.
För säkerhets skull.
Copyright Klimakteriehäxan
Jo för all del, vädret kunde inte vara bättre, mer sommarlikt, mer strålande, rosorna kunde inte vara mer prunkande, havet inte blankare.
Men för den som inte gillar politik är detta helt fel vecka att satsa på Gotland, speciellt på kvarteren kring hamnen i Visby där politikerveckan i Almedalen just startat.
Jag kom till den ringmursomgärdade Hansa-staden i morse och såg en politiker vart jag såg. Och nog för att min blogg är fri från politik, men fri från politiker?
Omöjligt en dag som denna.
Kd-ledaren Göran Hägglund kör hyrcykel på kullerstensgatorna. Det verkar som om cykeluthyrarna har fullt upp. Bilförarna letar svettigt efter p-platser. LO-chefen Wanja Lundby-Wedin promenerar i foträta sandaler och ärmlös sommarklänning. Riksdagsynglingen Gustav Fridolin (mp) ser fräsch och solbränd ut.
Jagvillhabostad.nu är en organisation som vill sätta strålkastarljuset på hur svårt det är att få en egen lya, speciellt om man är ung. De har boat in sig på en trottar, med en riktig, lite nersutten soffa, korsstygnstavla på väggen och gungstol för den som kanske behöver vila fötterna - förmodligen politikveckans originellaste scenografi.
Sverker Åström, legendarisk diplomat och utrikespolitisk specialist (s), har som alltid en röd och en grön strumpa. Det matchar han nu med randig hatt med lätt slokande brätten och en exotisk skjorta, av en typ som kallas guayabera, härstammar från Filippinerna och i tropiska trakter anses likvärdig med skjorta och slips.
En enda kvinna i högklackat ser jag. Man får utgå från att det är hennes första besök i Visby.
Ett kryssningsfartyg har lagt till på redden på väg mellan Tallinn och Mariehamn, och passagerarna har fått sex timmar i land. De trängs på trottoarserveringarna, prövar Visbys eget starköl och berättar glatt om den fina middag som väntar när de väl är tillbaka ombord. Vi som ska stanna kvar några dagar tar en sallad för 69 kronor, ställets billigaste lunchrätt.
Butikerna håller öppet och det finns en lokalt drejad keramikkruka för varje smak.
Två flanörer har fått fågelskit överallt: i håret, på glasögonen, på kläderna och gnuggar förtvivlat med pappersservetter. De såg aldrig fågeln, kände bara hur det stänkte till – och sedan lukten... Också ett semesterminne.
Trevligare är det att se svanparet med fyra ungar som majestätiskt seglar förbi i hamnen.
Apoteket har PR-tält och delar ut gratisprover på tandkräm och hudsalva. Man skulle också sälja solkräm, men den går inte att köpa för personalen vet inte vad den kostar. På ICA är solkrämshyllan nästan tom, men längst bak hittar jag en flaska med solskyddsfaktor 8 och den blev min. Kvar fanns sedan några burkar med faktor 35 och 40 för den som verkligen vill värna om sitt vita skinn.
Och så fick jag en skraplott, alldeles gratis. ”Politrippel” heter spelet, och om man skrapar fram tre likadana partiledare på lotten vinner man. Jag är osäker om vem som delade ut den, men troligen var det en SSU-are, eftersom hon sa att det var tre Göran Persson som var vinstgivande.
Min lott innehöll samtliga riksdagspartiers ledare utom Maud Olofsson, vad nu det kunde betyda. Annars vore ju en möjlig tolkning av ”Politrippel” att högsta vinsten utfaller om man får ihop en Persson, en Ohly och ett grönt språkrör, alternativt en trio hopplockad bland Olofsson, Reinfeldt, Leijonborg och Hägglund. Men nej, det fungerade inte, kanske skulle man ha döpt det spelet till "Politrubbel" i stället?
En annan tolkning är att val och lotteri har ett och annat gemensamt.
Då sa jag ändå ingenting om politik och spel och dobbel.
För säkerhets skull.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juli 01, 2006
Om mamma, pappa, barn
Cecilia Hagen, Expressen-medarbetare sedan urminnes tider, har skrivit mycket om hur det är att vara mamma.
En av hennes tidiga böcker, ”Mamma bit för bit”, utgiven 1987, läste jag under mina egna år som småbarnsmamma och den gav mig många goda fniss.
Just nu läser jag hennes senaste, ”Mina resor med Diana”. Väldigt lättläst och lagom i solstolen. Och så kommer det en och annan tänkvärdhet. Som den här:
”De flesta av oss mammor gör så gott vi kan, men tillräckligt bra mammor är mycket sällsynta. Jag tror knappt de existerar. Och det råder en skriande brist på tillräckligt bra pappor också. Men alla barn är tillräckligt bra, i varje fall från allra första början”.
En av hennes tidiga böcker, ”Mamma bit för bit”, utgiven 1987, läste jag under mina egna år som småbarnsmamma och den gav mig många goda fniss.
Just nu läser jag hennes senaste, ”Mina resor med Diana”. Väldigt lättläst och lagom i solstolen. Och så kommer det en och annan tänkvärdhet. Som den här:
”De flesta av oss mammor gör så gott vi kan, men tillräckligt bra mammor är mycket sällsynta. Jag tror knappt de existerar. Och det råder en skriande brist på tillräckligt bra pappor också. Men alla barn är tillräckligt bra, i varje fall från allra första början”.
På livstid
Vi blev sex till middagen i går kväll. Familjen förstärktes av dotterns pojkvän och en av sonens lumparkompisar, som dök upp på besök i Kungliga Huvudstaden.
Bara trevligt.
Och vi var ju förstås lite nyfikna på vad som hänt med kompisen från luckan efter muck.
Jo, han hade haft tur, fått jobb på en fabrik inte långt hemifrån.
-Tråkigt jobb, visserligen, men jobb, som han konstaterade lakoniskt.
-Jaha, är det ett sommarjobb då eller?
-Nej, jag är livstidsanställd.
Det var som om en elektrisk stöt träffade oss allihop.
Jag fick tillbaka målföret först.
-Finns det? sa jag förundrat (med in- och utlasning, långtidsvik och projektanställningar snurrande i hjärnan).
-Jo, svarar han med förvåning i rösten, jo, det är nog ganska vanligt, tror jag.
-Vanligt? säger någon, vanligt? Fast det låter ju lite som en dom, om nu jobbet är trist – att ha det på livstid, alltså.
-Nä, inte livstid, rättar kompisen.
-Visstidsanställning heter det.
Vi hade hört fel allihop.
Och sakernas tillstånd återställdes till det normala. För i höst har han förstås inget jobb, i alla fall inte som han vet om i dag. Verkligheten för 20-åringarna ser oförändrat ut så här: ingen yrkesutbildning, inget jobb, och utan jobb ingen bostad, utan bostad inget eget liv... risken att bli en biffgapare är överhängande.
Till efterrätt provsmakade vi den nykokta J&R-sylten till vaniljglass, och sedan försvann grabbarna så småningom ut på nya äventyr.
Vilket får mig att tänka på den statistik som visar, att just unga killar är de som oftast råkar ut för bråk och rån och ännu värre saker när vettet runnit ut i samma takt som ölet runnit in.
Klockradion visar 04:23 när jag vaknar. Jag vet direkt att grabbarna inte kommit hem. Vet också att det inte behöver betyda någonting alls, annat än att de roar sig efter bästa förmåga. Det är inte ens ovanligt. Men jag gillar det inte, tycker att de kunde ha masat sig hemåt vid den här tiden.
Siffrorna i klockradion har just tickat upp till 05:04 när jag hör nyckeln sättas i låset. Två par fötter i storlek 44 tassar in i den tysta lägenheten, i god ordning.
Jag kan somna om.
Man kan oroa sig för framtiden som räcker över några nattliga timmar nästan lika mycket som man kan ängslas över hur det ska gå för dem de närmaste 50 åren.
För om det är något man inte har på viss tid utan på livstid så är det mammarollen.
Copyright Klimakteriehäxan
Bara trevligt.
Och vi var ju förstås lite nyfikna på vad som hänt med kompisen från luckan efter muck.
Jo, han hade haft tur, fått jobb på en fabrik inte långt hemifrån.
-Tråkigt jobb, visserligen, men jobb, som han konstaterade lakoniskt.
-Jaha, är det ett sommarjobb då eller?
-Nej, jag är livstidsanställd.
Det var som om en elektrisk stöt träffade oss allihop.
Jag fick tillbaka målföret först.
-Finns det? sa jag förundrat (med in- och utlasning, långtidsvik och projektanställningar snurrande i hjärnan).
-Jo, svarar han med förvåning i rösten, jo, det är nog ganska vanligt, tror jag.
-Vanligt? säger någon, vanligt? Fast det låter ju lite som en dom, om nu jobbet är trist – att ha det på livstid, alltså.
-Nä, inte livstid, rättar kompisen.
-Visstidsanställning heter det.
Vi hade hört fel allihop.
Och sakernas tillstånd återställdes till det normala. För i höst har han förstås inget jobb, i alla fall inte som han vet om i dag. Verkligheten för 20-åringarna ser oförändrat ut så här: ingen yrkesutbildning, inget jobb, och utan jobb ingen bostad, utan bostad inget eget liv... risken att bli en biffgapare är överhängande.
Till efterrätt provsmakade vi den nykokta J&R-sylten till vaniljglass, och sedan försvann grabbarna så småningom ut på nya äventyr.
Vilket får mig att tänka på den statistik som visar, att just unga killar är de som oftast råkar ut för bråk och rån och ännu värre saker när vettet runnit ut i samma takt som ölet runnit in.
Klockradion visar 04:23 när jag vaknar. Jag vet direkt att grabbarna inte kommit hem. Vet också att det inte behöver betyda någonting alls, annat än att de roar sig efter bästa förmåga. Det är inte ens ovanligt. Men jag gillar det inte, tycker att de kunde ha masat sig hemåt vid den här tiden.
Siffrorna i klockradion har just tickat upp till 05:04 när jag hör nyckeln sättas i låset. Två par fötter i storlek 44 tassar in i den tysta lägenheten, i god ordning.
Jag kan somna om.
Man kan oroa sig för framtiden som räcker över några nattliga timmar nästan lika mycket som man kan ängslas över hur det ska gå för dem de närmaste 50 åren.
För om det är något man inte har på viss tid utan på livstid så är det mammarollen.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
