Sånt Man Skickar

Två korta pip i mobilen. Jag har fått ett sms. Så här står det:
”Vi spikar dejten. Men kom ihåg att du är upptagen HELA dagen – och kommer hem sent. Det blir skitkul.”

Det där lät faktiskt väldigt lovande. Spännande, rent av. Skulle kunna ha ett romantiskt inslag. Men jag kom inte ihåg någon dejt. Och absolut inget uppgjort med minsta romantiska anstrykning. Hade jag verkligen glömt en heldagsgrej? Kollade avsändaren, men kände inte igen numret. Tänkte efter en kort sekund och svarade sedan, tråkigt men korrekt:
”Låter jättetrevligt. Men du har antagligen skickat till fel nummer.”

Sedan drog min fantasi igång.
OM nu detta sms verkligen hade varit till mig. Och OM det hade varit fråga om någon sorts flicka-pojke-historia. Och OM jag hade haft en svartsjuk man – vi vet ju att de finns, vi som är bekanta med Carlos i ”Desperate Housewives”och läst Liza Marklunds ”Gömda”, för att ta ett par välkända exempel. Och OM samme man höll koll på hustruns mobil. Samt läste detta halvt mystiska meddelande.

Det skulle kunna sluta hur som helst. Glaskrossning, storgräl, mord. Hämnd. Visst, i likhet med barnflickan i Knutby skulle man ju kunna påstå att sms:et med största sannolikhet kom från Gud, men att han skulle ha mobilabonnemang är väl lite magstarkt för alla andra.
Kanske ett fall för en privatdetektiv då? För säkerhets skull?

Naturligtvis hände ingenting av allt detta.
Det enda som hände var att det snart kom två pip och ett sms till.
Ett meddelande från en kille jag känner och gillar – men om vi ses är det i större sällskap och aldrig hela dagar, och det är garanterat fritt från romantik. Precis som sms:et:
”Sorry! Fel nr. Berättar sen.”

Copyright Klimakteriehäxan