Besökte bloggkollegan Gubbsoda härom dagen och blev raskt inspirerad till en liten bloggdebatt. Gubben själv, liksom några av hans manliga läsare, förstår inte alls varför vi är så många som ivrigt ser fram emot tisdagskvällarna framför teven.
Kanske är det så att män har svårare för ”Desperate Housewives”, rent generellt.
För visst är det så att man som kvinna känner igen sig i en hel del – trots att det inte är ett skvatt vardag eller verklighetstroget.
Men skrikiga ungar, besvärliga grannar, knöliga tonåringar, pinsamma släktingar, trånande längtan, knepiga äkta eller oäkta män – allt detta finns ju omkring oss vareviga dag. Som tur är inte i samma frekvens som i serien, men ändå. Och så är det ju de mystiska dödsfallen också, icke att förglömma.
Det kan förstås också uttryckas som Eff gör i en kommentar på Gubbsoda:
”Mest skit. Typiskt stereotypiskt, om du så vill. En mörkhårig, en rödhårig, en blond och en mörkhårig till som ser lite latino ut. En är goody-two-shoes, en är mansslukerska, en är neurotisk perfektionist, etc. Det är lite knulla, lite ångest över barn, lite mordgåta, lite kärlek och allt vakuumförpackat i plast. Som vanligt med serier som försöker vara allt på samma gång blir det istället inget.”
Faktum är att jag för min enkla del tänker fortsätta att förtjust fnittrande titta på äventyren på och kring Wisteria Lane.
I min värld är detta helt fenomenalt historieberättande: tänk att lyckas hålla liv i alla dess parallella historier samtidigt! Som tittare har man inte alls svårt att hänga med. Det enda jämförelseobjekt som poppar upp i mitt minne är John Dos Passos unika, fantastiska USA-trilogi. Nu talar vi inte om att jämföra litterära kvaliteter, märk väl, men just detta att en utveckling, som avbryts av något helt annat (i Dos Passos fall i mängder av boksidor), är fullständigt naturlig att fortsätta med när den dyker upp på nytt. Mästerligt.
Och så blir man ofta överraskad. Men hallå!!! är han SÅN? ska hon VERKLIGEN? det där kan gå ILLA! Kul.
Alltså stannar jag tryggt kvar i det jag tror är majoriteten, d v s (tjej?)gänget som gillar redan ordentligt prisbelönta ”Desperate Housewives”.
Om man googlar ”Wisteria Lane” får man i dag hisnande 426 000 träffar... Det går att testa vilken av hemmafru-typerna man är mest lik själv. Kan bjuda på överraskningar, kanske?
Dock har jag aldrig förstått tanken bakom sponsorramsorna för mineralvatten. Inte dricker de Loka på Wisteria Lane!
Hur som helst: i dag är det tisdag.
Ikväll är det stor teve-kväll (fast Gubbsoda och grabbarna får väl göra något annat, städa lite kanske eller varför inte ta ett tag i tvättstugan?).
Kanal fem bjuder på DUBBELAVSNITT. Yippeeee!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, november 15, 2005
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Oj, citerad. Tufft.
SvaraRaderaJag tittade på en skitdålig hockeymatch, jag. Och eftersom jag tvättade tre stora maskiner förra veckan är tvättkorgen i det närmaste tom. Synd, egentligen, eftersom tvätta är så kul...
Som tur är har jag ju en fungerande kanalväljare, så jag tvingas ju inte intaga de desperata husfruarna i någon utsträckning alls. Om andra så vill, kör i vind!
Några av mina manliga läsare var ju att ta i, vilket jag även påpekade därhemma, det är BARA jag och Eff som vågar bita i det sura äpplet. TVÅ personer totalt.
SvaraRaderaOch för att kväsa det där med män och kvinnor (mars och venus) direkt så vill jag tillägga att min fru har ännu svårare för Desperate housenuts än vad jag själv har. Och jag känner dessutom några kvinnor till som lider av samma konstiga sjukdom (kanske är dom inte till fullo kvinnor, på grund av detta?).
Och att hålla liv i flera parallella storys samtidigt, det har dom en gigantisk stab till, inget konstigt alls egentligen och inget nytt under solen.
Och jag själv badade denna fina tisdagkväll - med varmt vatten, (manliga)bubblor och en god bok.
Hej igen grabbar!
SvaraRaderaVisst är det väl skönt att man FÅR tycka lite olika? Och dessutom rätt kul att kunna lufta det så här, bloggledes!