Sen blomstertid...

Så kom den alltså, dagen då det blev nödvändigt att dra igen balkongdörren helt och hållet. Inte för att stänga ute några kraftiga vindstötar. Inte för att hejda piskande regn från att tränga in till oss.
Utan för att utetemperaturen plötsligt passerat gränsen för det behagliga.
Och det var alldeles nödvändigt att skrapa bilens rutor. Hög tid att beställa fram vinterdäcken också.

Men just i år dröjde det märkvärdigt länge. Är det växthuseffekten? Och är det inte i så fall rent av på det viset att jag inte odelat ogillar den?
Min kamp mot de kallare årstiderna har pågått i åratal. Jag vägrar höst i det längsta, och jag förtränger att det finns något som heter vinter.

Visst, vita vidder och snökristaller som gnistrar i sol är fint, åtminstone i måttligt antal minusgrader.
Fast brunt slask, ogenomträngliga gråa moln och hagel som studsar på höga snövallar är inget jag kan njuta av. Inte heller oplogade vägar, glashala trottoarer och istappar som hotar att slå ihjäl den som inte har skyddshjälm.

Julsakerna piggar upp december, men dit är det ju en bit. Skinka och dopp i grytan, gran och några hemlighetsfulla paket fixar julstämningen tillsammans med levande ljus. Nyår blir bra med bubblor i vinet, fast utan löften som aldrig hålls.

Ja men då så. Bara att hålla ut.
Sedan är det ju snart vår igen… och balkongdörren åker upp, vinterdäcken av – och det blir dags att greja nya plantor till balkonglådorna.
Årets omgång står nämligen kvar i huttrande, för att inte säga stelfruset, skick.
Iskall tagetes, pelargonior med bruna blad, lobelia som påminner om en billig peruk. Men blommor är det ju.
Och om man har blommor på balkongen är det väl inte vinter? Inte riktigt? Inte än?

Copyright Klimakteriehäxan