Med sadelsmak i baken

Efter ett antal gotländska cykelmil och rejält ont i rumpan har jag kommit fram till en otroligt positiv sak: jag har inte fått ett enda myggbett sedan jag kom hit.
Helt otroligt.
Visst, när man trampar fram på vägen möter man svärmar av insekter, det gäller att hålla igen munnen och inte bry sig. Men flygfäna verkar inte vara av den typ som bits.

Förr i världen älskade alla myggor mig. Bromsar kom från ingenstans så snart jag klev utanför dörren, ilskna fläckflugor mötte redan på verandan. Och jag svullnade, kliade, led - samt fick ständigt nya bett.
Märkligt nog lättade plågan när min dotter föddes, för den stackaren tycktes överta min dragningskraft på insekter. En gång hade kraken över hundra myggbett på benen, det var helt enkelt otroligt synd om henne.

Här i Visby har jag faktiskt inte ens sett en mygga, och alltså inte fått ett endaste litet tjuvnyp. Det är måhända så att bland alla politiker i Almedalen finns det betydligt mer blodfulla personer att kalasa på så att jag helt enkelt är bortvald. Bara att tacka och ta emot.

Jag kan alltså cykla vidare mot nya gutemål i godan ro. Det är faktiskt nästan två år sedan jag senast klev upp på en cykel – sträckan mellan bostaden och jobbet i Stockholm, som förr var en bra och tidvinnande cykeltur, tycks mig ha blivit för riskfylld. Trångt på cykelbanorna, många trampar i svindlande hastigheter utan att ta hänsyn till oss som färdas i makligare takt. Andra cyklister känns mera som hot och inte som medtrafikanter.

Men nu undrar jag om jag måste ompröva beslutet att avstå cykel. Det är ju ett fenomenalt fortskaffningsmedel. Snabbt, smidigt, tyst och billigt (i drift alltså, här betalar jag förstås hyra).
Dessutom övertygade uthyraren mig om att ta en sjuväxlad i stället för en treväxlad, och det var ju alldeles rätt.

Nu trampar jag längs stranden i solnedgången. Jag bromsar lätt för att släppa fram en strandskata som på sina röda ben trippar rakt över cykelvägen. En seglare hissar storen på väg till havs, en annan revar för att gå in i hamn. Cikorian blommar vid kanten, vallmon breder ut sina upp-och-nervända små sidenkjolar, blåelden brinner. Kvällslediga SSU-are, på väg mellan tältplats och badplats, lyser klarrött med sina enhetliga tjänste-t-tröjor.

Inne i Almedalen städar parkpersonalen bort dagens skörd av tomflaskor, cigarrettpaket och flygblad. En och annan sork (pojke på gotländska) inspekterar gästande unga damer i minimala linnen och kortkort.
Och inte en mygga vare sig syns eller hörs.
Då får man stå ut med lite sadelsmak i baken.

Copyright Klimakteriehäxan