Skyltat på sätt och vis

Det finns en sorts "skylt" (jo jag är ute och slirar på skylt-begreppet nu igen) som jag ofta studerar, tämligen ingående rent av. Vad är det då som fångar mitt intresse, oftast vid frukostbordet med kaffet bredvid? Jo det är alla tidningens bioannonser. Vilket verkar otroligt märkligt, med tanke på hur sällan jag verkligen kommer iväg på bio. 

Just nu pågår Göteborgs filmfestival. Har aldrig varit på plats men nog skulle jag kunna roa mig där ett par dagar! I ärlighetens namn brukar jag inte lösa kort till Stockholms Filmfestival heller. Men annonserna, de kollar jag noga ... Mina grannar ingår i alla fall i publiken i Göteborgs salonger och bjöd mig på en bild, med skyltar, stämning och allt!

                                                                Foto Magnus Tengvar

Nu får ni hänga med till Sveriges närmaste stad: Enköping. Där har jag plåtat nedanstående skapelse, av allt att döma utförd i plåt. Är detta nu ett ädelt konstverk eller "bara" en skylt? Med tanke på att skiftnyckelns och rörtångens uppfinnare hade sina rötter här skulle detta kunna vara ett minnesmärke över tillverkning av diverse verktyg  – fabriken hette Bahco och deras produkter finns fortfarande, men i Enköping är det som återstår av verksamheten ett museum om jag förstått saken rätt. Och då bestämmer jag mig för att detta är en skylt, helt enkelt ... (den finns inte upptagen på kommunens lista över offentlig konst så vitt jag kan se).

I Barndomslandet (som vi just lämnat) ligger snön kvar så då "skyltar" jag ännu
 en gång med ett "vykort" från vår veranda.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att veta

Dags igen att presentera Veckans mening som Skriv-Robert brukar efterlys, en efterlysning som flera bloggare hörsammar. Meningen ska vara av det slaget att man hejdar sig en aldrig så kort stund i läsningen av vilket skäl det vara må: den är klok, rolig, korkad eller alldeles ovanligt tänkvärd över huvud taget. Min är denna gång hämtad ur "Bara betyelsefulla dör", en deckare av Varg Gyllander:

Vetskap är skonsammare än okunskap.

Copyright Klimakteriehäxan

I snåltider

Januari är av hävd den av årets månader när vi försöker snåla och spara så mycket som möjligt, i spåren av en jul som kanske blev av överdådigt slag. Det kan förstås få vem som helst att räkna kronor och ören. Antar att det är i de banorna Elisa Matilda tänkte när hon formulerade denna veckas fredagsfrågor:

1. Vad sparar du till? Ingenting för egen del. Lite till barnbarnen.
2. Vad har du sparat hemma du lika gärna kan göra dig av med? Böcker.
3. Vad slösar du på? Blommor.
4. Vilket var ditt senaste impulsköp? En jättesnygg blomkruka.
5. Budgeterar du? Det sker liksom automatiskt ..

Nu verkar det som om vi sparar på snö också ...

Copyright Klimakteriehäxan

Återfall med snöfall

Klätterhortensians blomklasar från i somras ser ut som kvarglömda julgranskulor ...

Man ska inte ta ut lyckan i förskott, även om det värsta som det för med sig bara är att man varit glad en stund i onödan ... men inte ens jag trodde väl att vintern skulle vara över. Återfallet är ett faktum, snöfallet ihärdigt. Känner mig ganska insnöad i huset i Barndomslandet. Marken är vit, snön är tung och det är jättetrist att skotta ens ett litet spår att gå i. Må detta väder inte bli långvarigt!

Snön bara vräker ner, tung och våt är den också. 

Egentligen skulle de torra blomställningarna från i fjol ha tagits bort, men nu har jag ju
uppenbarligen slarvat med det. Fast jag tycker de gör sig rätt bra på bild!
(Klicka gärna på bilderna så ser du dem i större format!)

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att eftersom det enligt enig expertis är så förkastligt att peta sig i öronen med något som är vassare än en armbåge – varför ska det då vara så himla skönt att krafsa lite där inne? Är det bara ytterligare ett exempel på tesen att allt tråkigt är nyttigt och allt härligt är dåligt?

Glatt överraskad!

Ibland blir man  besviken på något. Det är väl ofrånkomligt. Men ibland blir man  glatt överraskad, och det är desto trevligare! Enligt O vill lyfta fram de senare tillfällena, medelst veckans kulturfråga: Vilka kulturupplevelser har överraskat dig positivt?

Tänker direkt på den allmänt hyllade "Den sista resan", långfilmen av Filip (Hammar) & Fredrik (Wikingsson). Mina förväntningar var, lindrigt sagt, låga, men jag visste att jag ville se den för att kunna ha en egen åsikt. Vilket ledde till att jag föll in i jubelkören! För värmen, för humorn, för hur det ofrånkomliga åldrandet hanterades.

Kommer på ännu en film som jag hamnade på lite av en slump: "Perfect Days". Berättelsen om en man som städar offentliga toaletter i Tokyos centrum. Väldigt lågmäld, fint foto, en historia om en familj som splittrats. Och så dessa otroliga toaletter! Gick ut från bion med en härlig känsla i kroppen. Bloggade om den för ett år sedan dessutom.

Allt åldras inte i skönhet som bekant, men jag tycker att det finns en brittisk dam från förr som har gjort det. För äntligen blev det av: under fjolåret lyssnade vi på "Lady Chatterley´s älskare" inläst av Sven Wollter, och det är ju en fenomenal roman! DH Lawrence gav ut den 1928, då en sorts sexskandal. En för tiden märkvärdigt feministisk bok om makt, pengar, kärlek och komplicerade relationer. Upprepar vad jag tidigare påpekat här på bloggen: det är obegripligt att ingen skrivit en fortsättning på storyn, slutet är som gjort för det! Kanske hade Lawrence tänkt sig att skriva del 2 alldeles själv? Det gjorde han i alla fall aldrig. Synd.

"Lady Chatterley´s älskare" har förstås filmats. Bilden ur en version från 2015. Netflix.

Copyright Klimakteriehäxan 

Snöigt – i bokform

I Barndomslandet, där jag just nu befinner mig, var det så gott som snöfritt i går. Gråbruna fläckar bredde ut sig där det ganska nyligen låg ett rejält snötäcke. Hemma i stan ser man inte heller nån snö när man kikar ut genom fönstren. Och låt mig erkänna: jag saknar inte snön. Visst, det blir vackert när det blir vitt, men det går ju över i grått, brunt och skitsvart så fort! Men, hoppsan!, i dag snöar det igen! Blir det ett täcke eller bara något som smält bort på några timmar?

Nu är det alltså snö som ska vara den gemensamma nämnaren för tre böcker i tisdagstrion, så har Skriv-Robert bestämt. Misstänker att många titlar dyker upp hos flera ... som exempelvis "Snö faller på cederträden" (Snow Falling on Cedars) av David Guterson. Som jag minns det en lågmäld historia om ett misstänkt mord med rötterna i andra världskriget. En japansk fiskare anklagas för att ha bragt en man om livet. Här finns också en kärlekshistoria. 

"Fröken Smillas känsla för snö" (Frøken Smillas fornemmelse for sne) blev en stor framgång för danske Peter Høeg. Ett barn dör och Smilla ramlar in i en kriminalhistoria som översatts till ett 20-tal språk och dessutom blivit långfilm, något som storyn passade väldigt bra för. Jo visst, den var på sätt och vis en bladvändare, men jag blev inte helt förtjust. Tycker fortfarande att det bästa Høeg skrivit är "Kvinnan och apan" men jag har inte läst alla hans böcker.

Del 1 av 7 i Hagfors-serien.

"Flickan med snö i håret" är en svensk deckare skriven av Ninni Schulman, och storyn utspelar sig i norra Värmland. Även här är det ett barn som dör och omständigheterna är komplicerade ... Det här var Schulmans debut och dessutom inledningen på en serie med journalisten Magdalena Hansson i en central roll, tillsammans med poliserna Christer och Petra. Sju delar blev det, jag har läst och gillat flera.

Det blev en mordisk tisdagstrio denna gång! Två "snöböcker" har jag dessutom tänkt läsa vilket år som helst: Agneta Pleijels "Sniglar och snö" och Tina Harnesks "Folk som sår i snö". Men vilket år? Det törs jag inte utlova. 
Och nu har det förresten slutat snöa.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 157

TL;DR

-Det är förstås inte ett riktigt "ord" men ändå ... Se där, med fem knapptryckningar kan man förklara ett fenomen som blivit allt vanligare i mitt liv: jag ger upp när det jag läser inte fångar mig. Det krävs en del för att jag ska suga i mig berättelsen till sista sidan, speciellt om sidorna är många. Den här lilla bokstavsanhopningen är av engelskt ursprung och uttolkas "Too Long; Didn´t Read". Ses ibland utan sitt semikolon: TLDR. Hur som helst ett omdöme som ingen skribent vill få om sin text ... även om det, ur andras ögon, kan vara helt välförtjänt och dessutom självförvållat. Men faktum kvarstår nog orubbligt: det är ofta bättre att stryka ner och korta av än att lägga till ytterligare några meningar ... det borde många författare inse.

FL;SL

-Kom att tänka på att den här bokstavskombinationen låter sig ju lätt översättas! Vad tycks om FL;SL, uttolkat För Lång; Slutade Läsa?!

Skyltsöndag så klart!

Hade tänkt ha en röd tråd för denna Skyltsöndag: Vinter. Men hann bara ta en enda bild innan tövädret rullade in över oss. Så resterande skyltar är snöfria! 

Jo då, jag förstår att jag inte ska peta på något. Däremot undrar jag lite vad det
är jag inte får röra? Märkligt placerad skylt på Thielska galleriet. Sitter i en
fönstersmyg omgiven av vita gardiner och vita väggar. Men ok, jag löd och
petade inte! Inte på något!

Hoppsan, här (på Hötorget) blev visst en del av julskyltningen kvar! Men vilken
trevlig idé att göra om fula betongklossar till klappar! I alla fall för den som gillar
hårda paket! 

Undrar så om teckningen sattes dit av någon skämtare - eller om järnvägs-
vännerna själva upptäckte felstavningen och bjöd på den? 

Den grillkiosken kan jag absolut tänka mig att pröva.Trots skylten. För hur tänkte
man när man valde bild? Det är faktiskt en VARNING för älg som den sprider!

Därmed högtidlighåller jag ännu en skyltsöndag. Ni vet att det är BP som håller i trådarna. Flitiga skyltbloggare är Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan, Tony och Åke. Bara att klicka runt och se hur skyltandet ser ut!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om kroppen

Då var det dags att plocka fram Veckans mening igen, den där meningen som av en eller annan anledning fått mig att reagera lite extra under läsningen. Det är det Skriv-Roberts lördagsutmaning går ut på. Håller på med "Tigerns år" av Fredrik Lundberg och han får mig att le lite (igenkännande, månne?) när han skriver om en man som inte längre älskar det han ser i spegeln:

Jag tänker att under det första året när jag gick från spinkig till plufsig borde det varit några dagar då jag var precis lagom byggd i kroppen.

Copyright Klimakteriehäxan

Frågor och svar

 Fem frågor trillar in från Elisa Matilda på fredagar. Och nu svarar jag!

1. Stort eller smått, vad längtar du till just nu? Ett besök hos frisören. Välbehövligt.
2. Vilka hälsomål vill du sätta upp för det kommande året? "Vill tant vara snäll och hålla sig på benen!?"
3. Hur vill du att året inte ska vara? Enformigt.
4. Vad ska du göra mer av i år som du inte gjorde förra året? Gå på bio och teater. (Men byt "ska" mot "vill" för säkerhets skull).
5. Vilken utmaning ger du dig själv i år? Skippa inte träningen!

Copyright Klimakteriehäxan

Förnyelse med F: Fransar och Fuskpäls

Vaser. Den sortens prylar som man lätt får för många av – bara för att upptäcka att man absolut inte har någon som passar den blomma eller bukett som man just fått eller köpt ... Sedan kan man ju tröttna också, på vaser precis som på allt annat.

Nu har jag varit på Sven-Harrys konstmuseum här i Stockholm och sett nya möjligheter öppna sig när det kommer till design av blomvaser. Kolla bilderna! Tips för den händiga!

Kanske har du en gammal fuskpäls som inte används längre, men som du ändå inte nänts slänga? Ja men klä på en vas vetja! Eller ta fram lite gamla restgarner och fixa till några långa fransar som kan arrangeras på bordsytan kring en annan blomvas! Håll med om att det blir en klar förändring, definitivt en förnyelse!

OK, jag inser att detta inte är design som får varenda människa att plocka fram sax, nål och tråd. Men håll med om att det är kul! Kvinnan bakom verken heter Fanny Ollas, en 40 år ung stockholmstjej,  och om man klickar in sig på hennes hemsida får man se fler originella och roliga verk!

Copyright Klimakteriehäxan

Att möta Mona-Lisa

Ibland blir man glatt överraskad när man seglar ut på konstens, designens och litteraturens hav. Men ibland, det är ofrånkomligt, blir man besviken. I Veckans kulturfråga undrar Enligt O Vilka kulturella besvikelser har du drabbats av? 

Det finns en som står ut i mitt liv som kulturtant. Och det var många år innan jag kvalade in för den där tant-etiketten, jag var bara runt tjugo. Men jag hade gett mig ut på ett äventyr, ensam med bussbiljett till Paris, skolfranska i munnen och en bra kartbok i väskan.

Har man hamnat i Frankrikes huvudstad som tillfällig besökare för första gången går man (det gjorde man i alla fall på den tiden) till Louvren, det världsberömda jättemuseet med enorma konstskatter. Det är bara det att de är alldeles för många, de där dyrgriparna, salarna för stora, gångarna för långa. Omöjligt för en ung turist att ta in.

Där fanns alltså redan en besvikelse. Men den riktiga, stora smällen kom när jag hade letat mig fram till Mona-Lisa, Leonardo da Vincis Gioconda, som satt i ett skåp bakom tjockt pansarglas. Man fick stå i kö för att möta henne! Så liten hon var! Jag hade ju trott att jag skulle få uppleva något helt annat, något stort och pampigt – men nej. Den var ju väldigt omärkvärdig, i mina unga ögon!

Sedan dess har jag umgåtts med Mona-Lisa på slipsar, på chokladaskar, på t-tröjor, på kassar. Allra mest älskade jag henne när man i Kina hade förvandlat henne till draperi av bambupärlor som jag köpte. Obegripligt snyggt, fyllde en hel dörröppning, det rasslade när man passerade henne (alla ungar älskade det!) och bilden var ändå intakt i varje ögonblick. 

Har varit i Paris flera gånger senare i livet men aldrig brytt mig om att gå tillbaka till Louvren. Min egen Mona-Lisa är djupt saknad i draperiversionen, som till slut jag blev tvungen att slänga eftersom den blev trasig. Men henne kan man ju nöja sig med att se på vykort eller på någon annan souvenir.

Copyright Klimakteriehäxan

I vårens färg: gult

Gult omslag ska det vara på böckerna som klämmer sig in i veckans tisdagstrio, så har Skriv-Robert bestämt. Inte så enkelt faktiskt. Ett skäl till att min egen första bok, "Klimakteriehäxan", är gul (du ser den i vänsterspalten här, måste kanske scrolla?) var faktiskt att vi tyckte att få böcker fanns i den färgen, så då var tanken att min skulle synas lite bättre. Resultatet? Vet inte. 

Lite smutsgult är omslaget till "Den gula tapeten" (The Yellow Wallpaper), en kortroman av Charlotte Perkins Gilman. Det är en sorts psykologisk thriller om en nybliven mor som stängs in på en vind och vad är det egentligen som finns bakom tapeterna? En amerikansk klassiker från sent 1800-tal. Jag tyckte den var rätt obehaglig och tänker inte läsa den igen.

"En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) är en tidig roman av Nigerias Chimamanda Ngozi Adichie och den berättar om det blodiga och grymma kriget när provinsen Biafra ville bryta sig ut och bli en självständig nation. Deras flagga pryddes av en halv gul sol, därav titeln. En synnerligen läsvärd bok, ja nästan ett måste, rent av!

"Livet är kort, Rytkönen lång" (Elämä lyhyt Rytkönen pitkä) är en av Arto Paasilinnas skrönor som kan roa för stunden. Det blir en hejdlös taxiresa runt om i Finland. Här finns inget "budskap" man behöver gå och grunna på i efterhand (åtminstone har jag inte upptäckt något). Fina franska tidningen Le Monde har kallat Paasilinna för "Finlands Woody Allen" fast det tycker jag kanske är att ta i ... det citeras i alla fall på bokens baksida!

Ja, gulare än så här får jag inte till det. Gult har aldrig varit en av mina favoritfärger, om man inte tänker på skönheter som tussilago, vårlök, vintergäck och maskrosor. Ja ni fattar: jag har börjat längta efter våren nu när julen är slut! Gult är vårens färg!

Copyright Klimakteriehäxan

Så fick Ronja och Birk sina namn!

Tittar för närvarande på den nya versionen av Ronja Rövardotter, den som gjordes av Viaplay men som sedan hamnat på SVT via en avstickare till Netflix. Bara historien om hur produktionen råkade i knipa är värd ett kapitel i sig ... men nu är det inte det som fångat min uppmärksamhet! 

Idag är Ronja och Birk accepterade som förnamn. I Sverige finns 7753 flickor som fått heta som Astrid Lindgrens rövardotter. 820 grabbar har döpts till Birk (uppgifterna hämtade från Skatteverket). Visst har det väl hänt att vi undrat hur de där namnen kom till? Nu har jag svaret, direkt från författarinnan själv!

I mitten av 1980-talet fick nämligen en kvinna i Värmland ett barnbarn, en pojke. Han skulle heta Birk. Kvinnan skrev ett brev till Astrid Lindgren och frågade om namnets historia. Naturligtvis fick hon svar, nedknattrat på maskin i lägenheten på Dalagatan och signerad med välkänd handstil.

Här är brevet, skrivet 14 februari 1987. 

Astrid skrev och berättade: "När jag skulle döpa rövarna och Ronja slog jag upp en kartatlas över Lappland. Där kunde jag hitta alla rövarnamnen, Pelje och Fjosok osv, och även Ronja, gömd i namnet på en lappkåta som hette Anronjaurekåtan. Beträffande Birk har jag inte någon sådan förklaring. Jag döpte först hans far till Borka, för jag tyckte det lät lite rövaraktigt, och så kallade jag sonen till att börja med Bork, men jag begrep snart att det skulle bli en väldig sammanblandning mellan far och son, så jag döpte om den lille gossen till Birk, och jag tycker att det är ett ganska bra pojknamn."

Trots att hon alltså är nöjd med sitt val av namn lägger hon in en reservation: "Jag skulle önska att ditt barnbarn finge ett namn till, av mera konventionellt slag, så att han vid vuxen ålder har något att ta till." Hon avslöjar också att hon med kraft avrått ett tyskt föräldrapar från att kalla en son Tjorven ... 

Nu kan ni med rätta undra hur i fridens namn jag vet allt detta. Jo, det vet jag tack vare att jag på Facebook hittade ett inlägg från en Julia Danielsson – som jag inte alls känner. Men hon visar sig vara sambo med just den här numera 38-årige grabben och har hittat brevet när hon rensat papper! Och uppenbarligen har denne Birk aldrig känt att han ville heta något annat.

Därmed anser jag att hon ramlat över ett stycke svensk kulturhistoria. Så den berättelsen kan man ha i bakhuvudet när man ser den nya Ronja. Första säsongen, sex avsnitt, finns på SVT Play. Andra omgången kan än så länge ses på Netflix men lär dyka upp hos SVT så småningom även den. 

Copyright Klimakteriehäxan