Veckans bild – kan hejda Ior-tankarna?

Solen lyser på både onda och goda, brukar det ju heta. Och det är ju i alla fall mars nu! Men vårens fina små primulor får än så länge stanna inne. Skönt ändå att vila blicken på dem. 

Samma sak med tulpanerna. Det lär råda viss brist på tulpanlökar i år vilket har lett till lite högre priser, men jag säger om blommorna som den glada fyllgubben sa när det blev tal om att spriten blivit så dyr: Den kommer ändå aldrig upp i sitt rätta värde! Det gör ju inte tulpanerna heller. Även om jag mest håller mig till de något billigare buntarna i matbutiken, tycker de håller lika länge som de från blomsterhandeln, något inte alla håller med mig om ...

Helt kostnadsfritt är det för dig att titta på min lilla bukett, en röd variant som är lite fransig i kronbladens kanter. Så fina!

Vad vore den här tiden på året utan tulpaner? Jag vet svaret: den vore snudd på outhärdlig. Visserligen har jag sett solglimtar flera dagar nu, men man vet ju ändå (i alla fall om man känner minsta släktskap med Ior) att det kan börja vrålsnöa igen, när som helst ... eller så drabbas vi av nästa Trump-galenskap. Vårens blommor kan hejda de där Ior-tankarna, åtminstone för en stund! 

Det här får också bli Veckans bild, för när BP:s Skyltsöndag gått i graven tycker Åke att vi i stället väljer något vi plåtat i veckan och delar det fotot (eller flera, max fem) med andra. Här blir det par i blomster, håll till godo!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en skandal på högsta nivå

Vi var många som fick hjärtat i halsgropen i går kväll, kände hur golvet darrade till under tv-fåtöljen, tappade andan rent av. För på tv-rutan syntes tre män som talade i mun på varandra. Och som de pratade! Två, i kostym och slips, gav sig på den tredje (som vanligt klädd för vardag, vilket värden för mötet kommenterade i hånfull ton) som förgäves försökte få göra sig hörd. Donald Trump, ivrigt assisterad av sin vicepresident J.D. Vance, försökte göra mos av Ukrainas ledare Volodomir Zelenskij, på besök i Washington DC för att – påstods det – skriva under ett avtal som skulle vara första steget på vägen mot ett slut på kriget, det som Ryssland startade för tre år sedan och som hittills tagit flera hundratusen människors liv. Med rätta är det där "meningsutbytet" (om man ens kan kalla det så?) förstanyhet över hela världen i dag. I över femtio år har jag varit journalist och i princip lika länge följt världshändelser av både plikt och intresse, men detta kändes helt omstörtande! Jag hämtar veckans mening, den som Skriv-Robert efterlyser, i dagens Dagens Nyheter, där Karin Eriksson skriver och i sin analys av detta politiska totalhaveri, en skandal på allra högsta nivå, undrar:

När, om någonsin, har en amerikansk president ägnat sig åt lika rått maktspråk?

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

221

kvadratkilometer – så mycket minskar snötäcket på norra halvklotet på ett år på grund av bara två företag. Det visar sig att Volvo och Preem, de två jättar som är Vasaloppets största sponsorer, med sin klimatpåverkan får ta på sig skulden för just de där 221 kvadratkilometrarna. Tål att tänka på när över 55 000 personer från 66 länder anmält sig till detta världens mest välkända långlopp på skidor, ständigt hotat av brist på snö. Starten går i morgon söndag klockan 8 från Berga by i Dalarna, målet ligger i Mora om någon råkat missa det, och om jag fattat väderprognosen rätt hotar regn.  Källa: New Weather Institute

Städdags

Fredag. Minns att det åtminstone förr i världen skulle fejas lite extra till helgen. Det fenomenet tror jag försvann, om inte annat så för att jag för min del ofta jobbade helger och så blev många lör- och söndagar som vilka vardagar som helst. Städa och röja fick bli något att ta tag i på dagar som kallades "lediga" men som ju knappast var det ...

Elisa Matilda sätter i denna veckas fem fredagsfrågor strålkastarljuset på det där med att fixa till hemma, städa, röja, rensa – nödvändiga evighetsuppgifter allihop, om du frågar mig.

1. Vilken syssla föredrar du framför andra? Kanske tvätta. Rationellt i vår stora tvättstuga.
2. Vilken drar du dig för att göra? Rensa köksfläkten, som samlar på sig fett.
3. Har du någon städrutin? Inte längre, men förr dammsög jag i takt till hög musik ... det gick som en dans, haha!
4. Var har du minst ordning någonstans? Ojojoj vilken samvetsfråga! Våra bokhyllor blir alltmer röriga ju fler böcker vi trycker in på olika ledder ...
5. Vad glömmer du att städa? Besticklådan i köket, den samlar smulor men jag "ser" dem inte!

Copyright Klimakteriehäxan

En given vinnare

I Grekland äter man moussaka. I Argentina asado. I Belgien moules frites. I USA någon sorts hamburgare. I Österrike blir det wienerschnitzel, i Portugal bacalhau. De kallas för nationalrätter, även om de kanske inte alla har den officiella stämpeln.

Sverige saknar förvånansvärt nog också en officiell nationalrätt. Nu har folk fått rösta på vilken sorts mat som bör få den titeln. Det är Sifo som på uppdrag av Ica gjort en undersökning. Nästan 1400 personer i vuxen ålder har svarat. Och resultatet? Det överraskar nog ingen. Se här:

1. Köttbullar med brun sås, lingon och potatismos (68 % av rösterna)

2. Ärtsoppa och pannkakor (24 %)

3. Smörgåstårta (21 %)

4. Sill (13 %)

5. Falukorv med stuvade makaroner och ketchup (13 %)

6. Strömming (12 %)

7. Kroppkakor/palt (11 %)

8. Gravlax med potatis och hovmästarsås (11 %)

Som synes var kampen hård för placeringarna 4 till 8. Personligen hade jag velat peta upp både strömmingen och laxen, är klart mer förtjust i fisk än i (den oftast alldeles för smetiga och majonnäsmättade) smörgåstårtan, som uppenbarligen fått en renässans. Och majoriteten får ursäkta, men mina köttbullar serveras oftast i sällskap av pasta. Kanske hade jag ändå gett dem min röst, men nu ingick jag inte i gruppen tillfrågade ...

Den svenska köttbullen befäster i alla fall härmed sin status. Fast den officiella nationalrättsstämpeln, den är fortfarande inte uppnådd. Kanske blir den aldrig det? Äter dem gör vi ändå, med glädje!

Copyright Klimakteriehäxan

En person jag vill möta

Det finns idoler. Ideal. Förebilder. Och så finns det Idoler, de där med stort I. Graden av beundran kan alltså variera, anledningen till att bli imponerad likaså. Idag ställer Enligt O denna veckas kulturfråga: Vilken kulturpersonlighet skulle du vilja uppleva live?

Själv väljer hon en författare som jag också gärna skulle vilja träffa: nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie, som jag läst allt av – och tyckt väldigt mycket om, om man bortser från den lilla parentesen med barnboken om mammas sovsjal som inte bet vare sig på mig eller barnbarnen.

Men det finns en annan lysande skribent som har samma yrke som jag i botten: journalistens. Jag tänker på Jennifer Clement, av dubbelt amerikanskt-mexikanskt ursprung. Även av henne tror jag mig ha läst allt (utom poesin hon skrivit) och även i hennes fall finns en bok som inte höll de andras nivå. Det var hennes senaste, den självbiografiska "Löftet om en fest" (The Promised Party), som gjorde mig rejält besviken.

Ändå vore det otroligt spännande att möta henne, ställa frågor om hur hon researchar, om hennes liv i Mexiko (dit hon numera flyttat tillbaka), om läget på den stora amerikanska kontinenten där så otroligt många konflikter finns inte minst mellan "hennes två hemländer" som båda intresserar mig. Hon vet mycket om den illegala invandringen, den som Trump nu säger sig kunna stoppa, om maffiamakten, om knarkhandeln, hon känner folk i olika samhällsklasser och hon har självklart mängder av synpunkter på dagsläget. Clement har varit i Sverige flera gånger men jag har aldrig haft chansen att se henne IRL.

För dig som inte ännu stiftat hennes bekantskap så är det bara att sätta igång och bläddra! Själv hamnade jag först i "En bön för de stulna" (APrayer for the Stolen). Den bet direkt. Sedan finns "Basquiats änka" (Widow Basquiat) om vänskapen med den i dag enormt hyllade graffitikonstnären som dog av en överdos innan han fyllt 30. Och så "Gun Love", om mamman och dottern som, utstötta ur en rik familj, lever i en bil på en p-plats i USA. Ännu mer: "A True Story Based on Lies" och "The Poision That Fascinates". Oklart om de två titlarna översatts till svenska? Högst läsvärt alltihop, med undantag för den där självbiografin alltså.

Nu när jag googlar på de där titlarna hamnar jag hör och häpna på min egen blogg! Jag svarade på i princip samma fråga för åtta år sedan, så här kan du läsa mer om Clements böcker.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om politik och bokrea

Det är märkliga tider. Här hemma är det dags för den årliga Bokreafesten där fjolårets bästsäljare går att komma över till extrapris. Men på andra sidan Atlanten är det istället reaktionära tider. Det föreslås inte bara förbud mot böcker som bedöms olämpliga för barn för att de nämner sex eller nakenhet. För att verkligen försäkra sig om att ingen bibliotekarie trotsar förbudet och lånar ut en vågad ungdomsbok till någon minderårig vill vissa politiker till och med att man ska kunna åtala och fängsla bibliotekarier. /.../ Men i morgon bitti är det kö för att få komma in och handla böcker. Och vi får passa på att njuta av att vi lever i en demokrati. Det är tydligen inget man kan ta för givet ens i västvärlden i dessa tider.

-Sölve Dahlgren på pigga sajten boktugg.se skrev detta igår tisdag i sitt nyhetsbrev, inför starten av stora bokrean som äger rum i dag onsdag. Att folk köar i ottan till bokrean har jag aldrig förstått mig på, men jag begriper ju mig ännu mindre på den nya ledningen som USA fått. Eller ska man säga drabbats av?

När Allah får vara med

På tisdagar lägger vi som vanligt upp en liten bokhög med tre titlar i, även om det i min hög denna gång blir fler titlar men bara tre författare. Det är Skriv-Robert som bestämmer temat, och denna gång är det Islam (Ramadan inleds på lördag). Här finns faktiskt en hel del att välja på i min bokhylla men alla kan förstås inte få vara med ... Fast Allah har en huvudroll i samtliga! Tre kvinnors verk fastnar jag för.

Susan Abulhawa har palestinska rötter och hennes "Morgon i Jenin" (Morning in Jenin)  berättar om en judisk och en muslimsk pojke och deras livsöden, som korsas. Jag tyckte mycket om boken och rekommenderar den gärna. Men när jag sedan läste "Det blå mellan himmel och hav" (The Blue Between Sky and Water) av samma författare svalnade jag betydligt, där blev dosen av religion för dominerande för min smak, så någon mer roman skriven av Abulhawa blir det nog inte för min del.

Liza Marklunds "Gömda" väckte med rätta mycket uppmärksamhet när den kom ut 1995. Svenska Maria/Mia förälskar sig i en vacker man med mörka ögon och det blir starten på ett dramatiskt och olyckligt liv när hon ska uppföra sig som en muslimsk hustru, långt från den svenska vardagen. Romanen bygger på en sann historia (som ifrågasattes men Mia valde så småningom att träda fram och bekräfta den) och Marklund följde senare upp den med "Asyl". Mycket bra läsning inte minst för romantiska flickor som gärna tittar djupt i svarta ögon ... (det låter fördomsfullt, jag vet, men ändå! att konvertera är inget för fegisar!).

Norska Åsne Seierstad har tillbringat mycket tid bland muslimer och skrivit flera synnerligen läsvärda böcker, alla byggda på gedigen research och mängder med intervjuer med "riktiga människor" som sedan, lätt omstöpta, befolkat hennes romaner. "Afghanerna" är den senaste om olika öden i ett land härjat av krig och våld med religionen som ett vapen, "Två systrar" berättar om flickorna som rymde från norskt tonårsliv i Oslo till IS där de blev barnafödande krigarhustrur, och i debuten "Bokhandlaren i Kabul" fick läsaren inblick i hur familjeliv kunde se ut i Afghanistan – en inblick som bokhandlaren i fråga inte gillade och så småningom beviljades skadestånd för av en norsk domstol.

Intressant läsning har det varit. Och naturligtvis är det viktigt att skaffa sig ett hum om denna enormt stora världsreligion som spelar roll i oändligt många fler författares verk än dem jag just pekat på. Tänker på Salman Rushdie ("Satansverserna"/Satanic Verses) och Khaled Hosseini ("Flyga drake"/The Kite Runner) exempelvis. Men i  en trio finns bara plats för tre!

Copyright Klimakteriehäxan

Varför? Därför! Nu i garderoben

Testar igen den nya varianten på det gamla temat Selfie, som fått lite annan form! Vi berättar på fem punkter något om oss själva, men det kräver ingen  bild! Det går ut på att jag börjar med en fråga, exempelvis: Varför vill jag inte läsa böcker på över 400 sidor? Och så svarar jag själv: Därför att de är för tunga. Men du anpassar Varför-meningen till dig själv, så du kanske skriver: Varför älskar jag att läsa riktigt tjocka böcker? och svarar: Därför att de räcker länge!

Man lägger alltså in något om sig själv i både fråga och svar, samtidigt som man håller sig till ämnet! Om jag skriver "alla" kanske du byter till "inga", om jag skriver "sällan" blir det möjligen "aldrig" hos dig. Och så vidare. Lätt va? Försöker att variera ämnena efter bästa förmåga. Idag kikar vi in i garderoben.

Varför har jag inga gula kläder? 

Därför att jag verkligen inte passar i gult, gillar bara den färgen på blommor egentligen.

Varför tycker jag bäst om plagg som sitter lite löst? 
Därför att jag tycker det är både bekvämt och klädsamt.

Varför har jag så många skärp? 
Därför att jag har haft en midja. Minns det tydligt.

Varför är djurmönstrat så vanligt i modebilden, och på mina klädhängare? 
Därför att det är snyggt, lättburet och aldrig verkar bli "ute" (vilket man iofs kan strunta i, trivselfaktorn är den som räknas).

Varför väljer jag bort att handla på nätet? 
Därför att jag gillar och vill ha kvar vanliga butiker, även de som säljer second hand. Och därför att jag hatar tanken på att tvingas gå till posten och krångla med returer om något inte skulle passa. I butikens provrum ser jag ju hur/om plagget funkar.

Välkommen att hänga på och ge oss ännu en Selfie som inte kräver att du försöker ta en bild på dig själv ... man kommer långt med ord! Observera att du kan publicera ditt inlägg vilken dag i veckan som helst! Men glöm inte att lägga in en länk till din post i kommentarerna här!

Många hoppar på detta lilla äventyr och det tycker jag förstås är jättekul. Det har till exempel Gerd gjort, hon var först av alla förra veckan. Här fler i Selfie-entusiasternas gäng: Mrs Calloway, Hanna, Lillasyster, Hannele, Paula, Jenny, Margaretha, Ingrid, BP, Susjos, Nilla, Helene, Debutsky, Kraka,  Anki   och jag har hälsat på och kommenterat hos samtliga! Ha nu en fin vecka, med eller utan sportlov, med eller utan Selfie. Men lite Varför? Därför! blir det nog svårt att undvika, för det tillhör ju allas vår vardag eller hur?!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu tar vi ner skylten!

Ja men någon gång måste man
väl komma till vägs ände?

Det blev en vana. År efter år. Man spanade efter skyltar, alltid och överallt. Snabbt fram med kameran när man hittat något, något kul, korkat, vackert, smart, klyftigt eller vad som helst när det kom till själva "budskapet". 

Vi är ett gäng bloggare som har högtidlighållit skyltsöndagar i åratal vid det här laget. Jag har för min del försökt att inte bara visa skyltar utan också rama in dem, sätta dem i sitt sammanhang, i olika miljöer, få till en bild. Det har väl fungerat ibland, men inte alltid trots att ambitionen funnits där. Har hållit på med skyltjakten åtminstone sedan 2013, är inte riktigt säker på när jag började.

Då återstår frågan om jag i och med dagens inlägg publicerar min sista skylt? Är inte helt säker på svaret, för man kan ju ramla över "bra" skyltar igen, men något återkommande söndagsnöje blir det nog inte. Tycker trots allt att intresset har mattats något om jag ser till antalet besökare/deltagare. Så kanske är det dags?!

Tack till alla er som tittat in och kommenterat mina skyltar, förhoppningsvis fortsätter ni att titta in här även utan skyltar! Och största tack till BP som hållit grytan kokande sedan Pumita la av för hela tio år sedan, och tack till alla mina medskyltande bloggare: Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan, Tony och Åke. Återstår bara att ta ner skylten. 

Den här skylten har också tagits ner ...

Kan inte låta bli att reprisera min favoritskylt igen, men nu är det väl sista gången.
Ser den som en besvärjelse, önskar att det vore ett löfte.

Copyright Klimakteriehäxan

Dags igen: Jag säger NEJ!

Märkligt nog kom jag helt av mig med gnällandet som jag inledde här på bloggen i somras. Konstigt, när det finns så mycket att irritera sig på! Och hur lätt det är att vara "den som vet bäst"! Så nu är det dags igen. Än en gång kommer jag ut som nejsägare, med mantrat "Alltid retar det nån!".

NEJ säger jag till det enorma utbudet av chips i matbutiken. Hur är det möjligt att man erbjuder dessa onyttigheter i olika påsar, olika märken, olika smaker i hyllmeter efter hyllmeter utan hejd?

NEJ säger jag till de rökta räkorna. Är övertygad om att man rökt de färska som inte blev sålda (vilket kanske inte är sant men ändå) ... och färska är alltid godare!

NEJ säger jag till utglesningen av turer i bussnätet i Stockholms innerstad. Är medveten om att det kan verka direkt korkat, det finns områden i Sverige där man aldrig ser en buss, men vardagen kompliceras när kollektivtrafiken krånglas till.

NEJ säger jag till pizzerian som tar 88 kronor för en liten öl. (Kan avslöja namnet och adressen för den som vill veta.)

NEJ säger jag till alla cyklister som envisas med att strunta i samtliga regler för cykling i mörker: de saknar lyse, de saknar reflexer, de är klädda i svart eller i alla fall mörk klädsel. Och de är en fara inte bara för sig själva.

NEJ säger jag till årets semmelpriser på "finbageriet". 62 kronor för en vetebulle med mandelmassa och vispgrädde är för dyrt. Som tur är kan man hitta betydligt billigare men ändå goda!

Kanske vill du också säga NEJ till saker och ting? Kom loss, gnäll med mig! (använd min ytterst amatörmässiga "logga" om du har lust). Som sagt: Alltid retar det väl nån! 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om hundar

Människans bästa vän är hunden, det är ett urgammalt talesätt som äger sin riktighet, det vet alla som älskat en fyrbent raring. Ändå har ingen hund huvudrollen i "Glömda om söndagen" (Les oubliés du dimanche) av Valérie Perrin, men mot slutet av romanen dyker en vovve upp som sprider glädje och ro på äldreboendet där den unga Justine arbetar. Tycker mycket om boken, som var Perrins debut, skriven före "Färskt vatten till blommorna". Jag tar nog tag i "Tre" också, den står på hyllan ... (Lite extra krydda blir det när man inser att människor som funnits eller finns i författarinnans liv på riktigt lånar ut sina namn till figurer i historien. Men jag blir inte klar över om det betyder att här finns visst självbiografiskt innehåll.) Och veckans mening, den som Skriv-Robert efterlyser på lördagarna för att den står ut lite extra i den text man nyss läst, den lyder så här:  

Hundar är på sätt och vis som vackert väder, de får en på andra tankar.

Copyright Klimakteriehäxan

Gott nytt år!

Idag skulle vi ha varit på födelsedagskalas. Vårt yngsta barnbarn fyller tre, jag har gjort paket som jag hoppas hon ska tycka om och såg – som vanligt – fram emot att krama henne. Men vad händer? Jo både hon och storebror blir sjuka! Så trist! Fyller år gör hon ju ändå, förstås, men firandet måste skjutas upp. Grattis ändå, lilla sötnos!

En som också fyller år fast i morgon, det är Elisa Matilda, som passar på att ställa fem fredagsfrågor på temat medan vi andra naturligtvis gratulerar:

1. Vilken typ av tårta är din absoluta favorit på födelsedagen? Gillar både prinsess- och olika sorters frukttårtor. Tackar heller inte nej till en chokladtårta. Det allra sannaste svaret är väl att jag aldrig säger nej till en tårtbit ...
2. Hur planerar du att fira din nästa födelsedag? Stillsamt, det brukar bli det numera!
3. Hur känner du inför att fylla år och bli äldre? Här finns det klassiska svaret: alternativet är värre. Fast man borde nog se det mer positivt och (oavsett ålder) tänka att, ja, tack, det blev ett år till!
4. Vad har du på din önskelista? God middag och fin blombukett passar mig bra.
5. Har du någon tradition på födelsedagar? Ingen för mina egna, men för födelsedagar i familjen: ja. När barnen var små fick de alltid "smörgåstårta" med ljus i till frukost, alltså en rund brödkaka med rätt antal tårtljus nedstoppade i pålägget. Och så broderade jag var sin "födelsedagstablett" i korsstygn (bilden) som fortfarande används. Dessutom bakar jag gärna egen tårta till familjens medlemmar.

Inser också att jag numera ofta hör mig själv inte bara säga "grattis och hurra" till födelsedagsbarn. Jag brukar också säga "Gott nytt år!" för det är ju precis det man hoppas på ...

Copyright Klimakteriehäxan

En pippi och en gubbe att glädjas åt

Visst ser du också honom! Det är inte en gråsparv, men jag vet inte vilken sorts fågel det är. Dels är jag inte jättebra på att identifiera småfåglar, dels satt han ganska långt bort. Men huvudsaken var att för mig var detta en äkta vårfågel, en som kvittrade mot solen på den mestadels blå himlen, även om grenen han satt på var kal. Man måste ta vara på livets glädjeämnen. 

Detta är inte minst viktigt om man betänker det som händer i världen just nu, högt över våra små grånade huvuden. Har lyssnat till Bernie Sanders, demokratisk senator, i dag 83 år gammal. Han satsade på att bli USA:s president för några år sedan, och kanske var det väldigt synd att han inte blev det. I jämförelse med den som innehar ämbetet just nu verkar han vara ett under av klokskap, i jämförelse med den nyss avgångne inte alls för gammal. Han konstaterar att vad vi nu bevittnar är en riktigt sorglig del i USA:s historia, och det blir ju en pandemi av det ... Sanders är en gubbe att glädjas åt, trots allt. Han skräder inte orden. Klicka här!  

Copyright Klimakteriehäxan

När man vill se bilderna ...

Idag dök det upp en kulturfråga från Enligt O igen. Hon undrar Vilka böcker skulle du vilja se som film eller tv-serie?

Det tål verkligen att tänka på ... visst händer det att man läser en bok och utan minsta ansträngning ser bilderna framför sig ... men så är förvisso inte alla skrivna texter beskaffade och det är väl i grund och botten bra. 

Jag tror till exempel att den bok jag just nu är mitt uppe i, "Glömda om söndagen" (Les oubliés du dimanche) skulle kunna bli en riktigt bra tv-serie. Det är Valérie Perrins debutroman, gavs ut innan hon slog stort med "Färskt vatten till blommorna" (Changer l´eau des fleurs) och jag ramlade liksom bara över den. Kan bara konstatera att hon har ett eget sätt att berätta sina historier, ett sätt som tilltalar mig väldigt mycket. I den här boken utspelar sig händelserna på flera plan och i olika tider, men Perrin klarar det. Man får tankeställare om att bli gammal, om kärlek som inte bleknar, om drömmar som aldrig vill dö. Och det särskilda med söndagar, det är att det är den veckodag då de gamla väntar på besök, men ofta dyker ingen upp ... (Huvudpersonen Justine jobbar på ett äldreboende).Tror  att jag och många med mig skulle vilja se vartenda avsnitt av den serien!

Ganska nyligen läste jag "Hembiträdet" (The Housemaid) av Freida McFadden och det skulle kunna bli en nagelbitare på riktigt! Med några tjusiga kärleksscener innan gaslight-parallellen drar igång ... Kanske skulle den storyn klaras av i långfilmsformat? Filmerna tenderar dock att bli längre och längre numera, min "ideallängd" ligger på 90 minuter, men den gränsen sprängs ofta.

En annan bok som var på vippen att bli en tv-serie men som inte gick i mål, det är min egen barn/ungdomsbok "Dela lika". Jag tyckte den skulle göras i avsnitt om sisådär 15-20 minuter per styck, med glimten i ögat men ändå med fokus på det varannan-vecka-liv som så otroligt många svenska barn med skilda föräldrar lever. Ett produktionsbolag (jag pratade iofs bara med ett ...) höll med, men sedan fanns inga pengar till just det projektet ... synd! 

Copyright Klimakteriehäxan