En titt i spegeln

Fredagarna trillar in, den ena efter den andra, i vad som känns som tät följd. Och med fredagarna trillar också fem frågor in från Elisa Matilda. Idag vill hon att vi ser oss i spegeln och dessutom tittar ganska noga! Detta för att vi ska få självinsikt.

1. Vad skulle du säga att du är nördig om? Blommor.
2. Vad känner du dig velig kring? Hur jag ska kunna rösta i nästa års riksdagsval. Finns ju inget parti för mig!
3. Vad är du helt emot? En väderkombo bestående av stark kyla, mycket snö, isvind och mörker. Vill inte ha!
4. Vad låtsas du förstå när någon pratar om det? Vissa tekniska saker. Förlitar mig jelt på nånannanismen på det här fältet.
5. Vad är läskigt att veta mer om? Hur människor har det i flyktingläger, krigszoner och i samband med naturkatastrofer. Alltid värst med barnen.

Eftersom november kan kännas som en dyster månad, i väntan på adventsljus och allt det där som pekar mot jul, vill LillaSyster att vi hjälper till genom att på ett eller annat sätt bidra med något som lyser upp. Ser mig om: har jag något färgglatt i min närhet? Ja visst har jag det!

I dag blir det vad jag misstänker kan vara sista omgången av årets jordgubbar. Jag håller ut i det längsta, även om de här är ganska små och inte lika smakrika som de svenska. De här har kommit till mig ända från Holland! Jag tackar och tar emot!

Copyright Klimakteriehäxan

Hemgjord "konst" direkt från köksbordet

 Vi jobbar ju på för att se till att inte denna månad ska te sig lika grå som den ofta upplevs. Det är på LillaSysters initiativ som vi letar efter färgglada saker att vila ögonen på. "Blogga om vad ni vill under november, men det viktigaste är att också lägga upp minst en färgsprakande bild i 30 dagar. Valfritt motiv," skriver hon.

Idag publicerar jag en bild som kanske är den konstigaste jag någonsin lagt ut på bloggen. Lite beror det på att de underbara, älskade tulpanerna redan börjat dyka upp i butikerna, trots att de egentligen väl mest hör julen till. Men om man bortser från de röda jultulpanerna och i stället tänker på vårens färgsprakande lökbackar uppstår lätt ljuva känslor inombords, eller hur?

Nu hände det sig så att barnbarnet på besök förklarade för sin farmor att hon ville måla. Sagt och gjort, fram kom penslar och papper och färglådan och hon satte igång vid köksbordet. Fast hon ansåg definitivt att även farmor skulle producera något. Så då gjorde jag det. Och tyckte märkligt nog att min tulpanbukett (på rutigt papper!) mitt i november såg rätt trevlig ut. Här har ni den! (Man har ju som bekant inte roligare än man gör sig ...)

Tulpaner på rutigt papper.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en dom

Nu har vi svart på vitt att det är statens uppgift att reglera alla mellanmänskliga relationer som går snett.
Det räcker inte längre med att två människor pratar igenom det som skett, den ene ber om ursäkt och den andre förlåter. Och om det inte går, låter man arbetsgivaren hantera problemet. Nej, polisen måste blandas in. Och åklagarämbetet. Som om de inte har annat att göra. 
Vilka slutsatser ska vi dra av den här domen?
Gå aldrig på personalfest! Följ inte med. Stanna hemma. Lås in dig på hotellrummet. /.../ Drick inget, var kontrollerad. Ha helst mobilen på, så att allt dokumenteras.
Ta inget ansvar själv för det som hänt! Tänk aldrig att det hela kan ha varit ett missförstånd och att båda kan ha del i att det blev så.

-Åsa Linderborg kommenterar i Aftonbladet domen om dagsböter och skadestånd som SVT-medarbetaren Micke Leijnegard ska betala enligt beslut i Stockholms tingsrätt. Han döms för sexuellt ofredande efter att ha pussat en kollega på fest. Hon ville inte bli pussad, vilket hon verkar ha kommit på efter två månaders betänketid ...

Nummerbyrån

338

-Så många fågelarter har kunnat observeras i Sverige under 2025. Det är fler än någon sett under ett och samma år i vårt land någonsin. Det gamla rekordet på 337 slogs härom dagen när Philip Östergard i Sölvesborg rapporterade att han fått syn på en ökenstenskvätta, som egentligen hör hemma i bland annat Marocko. Rekordet kan kanske slås igen, året är ju inte slut!

När presenter får färg

På söndag är det Fars dag. Så länge barnen bodde hemma försökte vi fira deras pappa, i alla fall lite. Men det var aldrig enkelt att hitta på någon annan present än en bok – det visste vi att han uppskattade, men lite enahanda kändes det väl ändå när världen är proppfull av saker man kan villhöva även om man råkar vara född till man?!?

Att köpa en slips var uteslutet. Maken avskyr slipsar. Skjortor har han fullt upp av, tröjor i olika tjocklekar och kvaliteter dessutom. Återstod kalsonger och strumpor. Finns också. Men när det handlar om strumpor hade jag planerat just den delen av hans garderob på smartaste vis: för att undvika problemet med de där sockorna som gömmer sig i tvätten och aldrig kommer tillbaka hade jag sett till att mannen i mitt liv bara hade strumpor i en enda färg. Svart.

Föga anade jag då att han (som normalt sett är helt ointresserad av kläder, såväl sina egna som andras) tyckte det var tråkigt att titta i sin strumplåda och bara hitta alla de där likadana, lika svarta sakerna att dra på fötterna.

Så en dag gav han ändå luft åt denna sin irritation. Tror att det var i samband med jul eller födelsedag eller kanske faktiskt en Fars Dag. Han yttrade de magiska orden:

-Det kunde ju vara trevligt med lite färgglada strumpor!

Där satt den! Han fick strumpor med vattenmeloner på blå botten, med mönster av hjärtan, med små lastbilar, med något som såg ut som stekta ägg. Snart fanns det sockor med djur och bananer också. Det ena paret efter det andra ramlade in, kanske i en presentkartong från Happy Socks (en firma som förstått det där med att svarta strumpor är tråkigt) eller också hopplockade på HM (betydligt billigare men också fina och roliga).

Idag har Maken så himla gott om färgglada strumpor att han förmodligen aldrig behöver ett enda par till. Och något nytt har han mig veterligen inte lagt till på önskelistan. 

En del av Makens strumpförråd.

Finns fler att köpa för den som blir inspirerad!

"Färgsprakande november" är en uppmaning/utmaning från LillaSyster, som vill att november ska bli lite gladare och inte riktigt göra skäl för epitetet "grå och trist". Minst en färgglad bild per dag ska det vara!

Copyright Klimakteriehäxan

Välkommen ut på min balkong!

Här har jag öppnat dörren ut till vår balkong. Inte verkar det vara november där precis! Knoppar i både pelargonior och marguerit, och tänk om murklockan ska övervintra igen! En ratad krysantemum i kruka slår snart ut på nio (9!) stjälkar. Lägg till tre självsådda petunior och blomningen är, det tycker åtminstone jag, nästan överväldigande för årstiden. Ja alla skönheter får ju inte plats på en och samma bild men nog är det färgglädje att bjuta av, så som jag tror att LillaSyster vill när hon lanserade den här "utmaningen".

Copyright Klimakteriehäxan

Om pappor

På söndag är det Fars dag igen, och med tanke på det har Skriv-Robert beslutat att temat för denna veckas tisdagstrio är just fäder. Tror att det finns ganska gott om skildringar av pappor av olika sorter och typer, mer eller mindre älskansvärda. Jag landar på tre titlar som jag läst, med olika grad av gillande.

"Jävla karlar" var Andrev Waldens debut i bokform. Han fick en August för den och det är jag inte säker på att den var värd, men visst var det underhållande om raden av mer eller mindre märkliga "pappor" som han upplevde under sin uppväxt.

"Om våren" av Karl Ove Knausgård är (och förblir) den enda boken av denne norske succéförfattare jag läst. Här skriver han om sin fru och modern till sina barn på ett sorgligt nedlåtande sätt, samtidigt som han ideligen framhåller vilken exemplarisk förälder han själv är. Nej lilla gubben, den gick inte hem hos mig!

Kan inte gå förbi "Kejsarn av Portugallien", för en mer engagerad far är det svårt att hitta var man än letar – det må vara IRL eller i fiktionen. Selma Lagerlöf skrev också mycket om sin egen pappa, men det fanns inte många likheter mellan de två männen. Älskar den boken!

Niels Fredrik Dahl är en för mig ny norsk författare vars bok "Fars rygg" blivit omtalad och hyllad. Den vill jag nog läsa, tror jag. Om män i tre olika generationer och deras liv. Men eftersom jag ännu inte läst den fick den s a s inte plats idag!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu sätter vi färg på en grå månad!

LillaSysters Färgsprakande NOVEMBER är en bloggarutmaning som är mer än välkommen. "Blogga om vad ni vill under november, men det viktigaste är att också lägga upp minst en färgsprakande bild i 30 dagar. Valfritt motiv," skriver hon.

Ett bättre motiv än det jag valt i dag anser jag vara väldigt svårt att hitta. Detta mitt ljuvliga barnbarn är en färgklick i livet bara genom att finnas, men här är hon också klädd i en outfit jag köpte för över 30 år sedan.

Vi var på semester på Gotland och uppsökte Vamlingbo, där Vamlingbolaget, en gammal favoritfirma, finns. På MahJong-tiden var deras kläder superinne, i dag finner man dem mest i vintage-butiker (men plaggen kan köpas på nätet och i åtminstone en butik i Stockholm).

Det var Dottern som begåvades med den färgglada klänningen och matchande tights, och hon var helt underbar att skåda! Folk vände sig om efter henne på gatan i Visby och sa "åhhh så söt!"

Samma säger jag nu när outfiten hamnat på en representant för nästa generation. Behöver jag lägga till att barnet älskar kläderna? 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild

Det har gått ett halvår sedan man kunde gå under det rosa blomstertaket i Kungsträdgården. Ja gå och gå – man får trängas med massor av människor som vallfärdar till de japanska körsbärsträden när de är fulla av blommor. Både stockholmare och turister kommer, alla poserar för bilder som ska hjälpa en att minnas känslan. Det finns kameror för hur mycket pengar som helst på den här ytan, mindre än en fotbollsplan. 

Så här års är trängseln inte stor, men faktum är att det också är rätt vackert när det där taket går över från grönt till höstgula toner. En tydlig skillnad mot när jag gick här i våras ser jag: ingen mer än jag fotograferar ... Men om ett halvår är "det rosa molnet" tillbaka igen. Liksom de med kameror försedda flanörerna i en aldrig sinande ström.

En enda bild blir det alltså från mig som svar på Åkes efterlysning. Men den får också duga som inlägg i LillaSysters serie

Fast jag förstärker färgspraket med bild på den bukett jag komponerade och gav bort till värdfolket när vi bjöds på fredagsmiddag. Kurt Olsson skulle kanske kalla dem gedda blommor (analogt med hans utmärkta språkliga uppfinning fådda blommor)? F ö är florist ett yrke jag absolut skulle ha kunna tänka mig, även om det nu inte råkade bli så.

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i november

Kan inte riktigt fatta att det redan är dags för en ny månad att ta över! Men jo, minsann har november klivit över tröskeln och sparkat ut oktober i arkivet. 

Just nu börjar hos Kulturkollo och fortsätter här hos mig men också hos många andra, i varje månadsskifte.

Just nu läser jag "Liken vi begravde" av Lina Wolff.

Just nu lyssnar jag på "Hon som tittade in", en spänningshistoria av Karin Wahlberg. Detta efter ha ha börjat med Mustafa Cans hyllade "Tätt intill dagarna" som åtminstone inledningvis handlar om hans mors liv (och död). Men det blev för enahanda och uppläsningen (av Can själv) var inte riktigt njutbar den heller, även om den kändes "äkta".

Just nu tittar jag på andra omgången av årets "På spåret", såg det inte i går men numera kan ju som bekant allt streamas i efterhand. Ser också tredje omgången av "The Diplomat" på Netflix, klart mer spännande än frågesport i tågmiljö. Undrar om den inte gjort sitt i tv-tablån snart? Men vad får vi i så fall i stället?

Just nu njuter jag av blotta tanken på att det mot alla odds snart blir en liten tripp till sol och värme.

Just nu längtar jag efter att jag göra färdig tårtan till Makens födelsedag (som infaller i morgon), ska sätta fart strax!

Oj i hastigheten glömde jag visst att denna månad, ofta kallad årets gråaste och eländigaste, också kan vara riktigt färgglad! Det är LillaSyster som uppmanar sina blioggvänner att delta i

 

och det ska hon väl inte behöva be om flera gånger. Så här i starten satsar jag på höstfärgen framför andra, för det kan man väl kalla den orange kulören som de nedfallna löven bjuder på?

Copyright Klimakteriehäxan

Bus eller godis?

Denna fredag var kanske Elisa Matildas frågor så gott som självskrivna?

1. Vad gör du när det ringer på dörren på Halloween? Kollar i titthålet vem det är innan jag beslutar mig.
2. Vad gör du när du hör något knaka i mörkret? Hoppas att inget viktigt håller på att gå sönder.
3. Brukar du fira Halloween? Nej.
4. Efter halloween kommer alla helgons dag, tänder du ljus för någon? Ser till att ljus lyser på mina föräldrars grav.
5. Bus eller godis? :) Godis, alla gånger!

Ett litet smakprov på alla ruggiga prylar som vi förväntas bära hem med
anledning av Halloween. Så här har det sett ut rätt länge redan på hyllorna i
alla möjliga butiker. Nej, jag köpte inget! Men om man riskerar att bli
spyfärdig finns ju en Halloween-hink att ta till. För 32:90.

Copyright Klimakteriehäxan

Riskerna med Halloween

Stöter ihop med en granne som försynt undrar om vi är hemma i helgen? Hans åttaåriga dotter ser fram emot att bli ett litet spöke och gå runt bland oss grannar, i hopp om lite godis och några beundrande ord om den läskiga utstyrseln. Jo, vi är nog hemma. Frågan är om vi törs öppna? Tar risken?

Att fira Halloween, det fanns inte i min barndom. Vet inte när jag stötte på det första gången, kanske i någon amerikansk barnbok? Men rent generellt är jag inte förtjust i vare sig spöken eller andra otäckingar. Fast det är klart: i dag har Halloween-firandet tagit greppet om oss. Se bara allt skräp som säljs och som ska föreställa prydnader! Anskrämliga plastpumpor med grinande munnar, benrangeldräkter, dödskallemönster, spindlar med tillhörande väv för bytet att fastna i ...

Det här firandet i svart och orange har vi importerat från USA, som så mycket annat. Till och med på banken i Miami satt det den här helgen benrangel i varje kassa, oklart vilka signaler man ville skicka till sina kunder? 

I Amerika ser man ofta riktigt stora pumpor skickligt snidade till lyktor som står på en yttertrappa eller i trädgården. När Sonen var sisådär 12-13 år ville han ha en pumpa att skära i. Det fick han. Men när han satt och karvade blev det för skräpigt, så jag skickade ut honom på balkongen där han fick fullborda sitt verk.

Mina "paprika-pumpor".

Visst blev det en sorts ljuslykta även hos oss, i storlek klart över de jag brukat göra när jag gjort ögon, mun och näsa på ett par stora paprikor och satt värmeljus i. En bordsprydnad som brukat röna viss uppskattning.

Året därpå stod jag en försommardag och stirrade på en av mina balkonglådor. Där fanns en fin, till synes mycket livskraftig grön växt som jag inte kände igen och som jag definitivt inte planterat. Jag lät den vara. Det gjorde jag rätt i! Så småningom bjöd den där plantan på jättesnygga gula blommor och förklaringen var glasklar: kärnor ur pumpan hade sprätt i väg och slagit rot! Men någon pumpa blev det förstås aldrig, jag fick nöja mig med blommorna.

Naturligtvis ska det nu bli "trick or treat", knöligt översatt till svenska "bus eller godis". Jaha, törs man alltså ta risken att öppna? Men om man rent av glömt att köpa hem lite godis? Hur kommer buset att bli? Hur besviken blir ungen som knackar på en dörr som inte ens öppnas? Minns att ett barn en gång tackade nej till några godisbitar och undrade om hen kunde få pengar i stället ... 

Jag ser ännu en rejäl risk som kan drabba hoppfulla barn. Det är nämligen inte alls omöjligt att jag själv hinner äta upp varenda godisbit som jag införskaffat, dagen till ära.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att världen måste vara nästan full av makthavare av olika sort, makthavare som trots sina olikheter har ett gemensamt drag: de tror att man kan bete sig i princip hur som helst – och komma undan med det. Hur är det möjligt att man så här långt in på 2000-talet har missat att det är nästan ogörligt att inte bli ertappad, förr eller senare? Att det finns ögon och öron överallt, både amatörer och professionella granskare som värnar om exempelvis användningen av offentliga medel (eller för all del andra pengar också)? Att skicka "dick pics" och tro att mottagaren tycker det är kul trots att messet kommer från chefen? Att falska papper inte håller! Att svågerpolitik kanske inte upprörde för femtio år sedan, men gör det i dag! Att omgivningen inte uppskattar att en fullt arbetsför människa lever på bidrag i åratal! Avslöjandena är många. De blir ständigt fler. Tack och lov för det. Men att folk inte lär sig!

Norskt i bokform

När Skriv-Robert slår ett slag för Norge – norska författare eller Norge i handlingen i veckans tisdagstrio är det bara att ta klivet över gränsen. Och vad hittar vi där?

Jo det jag tror är Norges roligaste person: Erlend Loe. Har talat varmt för hans lilla bok "Fvonk" här på bloggen förr, rekommenderar den gärna igen för den som vill ha lite kul i läshörnan! Man får sig en hejdlös historia till livs, om vänskap, om att vara Jens Stoltenberg, om att leva som man själv vill. Loe är dock, det ska jag erkänna, inte alltid lika rolig! Men ofta!

"Markens gröda" (Markens grøde) av Nobelprisade (1920) Knut Hamsun var den första norska roman jag läste, och jag blev helt fascinerad av Isak och Inger och deras kamp mot alla de svårigheter och utmaningar de möter när de ska skapa sin framtid nånstans i Nordnorge. Hamsuns rykte blev sedermera starkt ifrågasatt eftersom han trodde på nazismen, men skriva kunde han. "Svält" (Sult) blev en annan succébok.

Karin Fossum har skrivit många böcker, men "Älskade Poona" (Elskede Poona) är den jag minns bäst. En kriminalhistoria och en sorglig kärlekshistoria i högst njutbar sammanblandning. Den borde jag banne mig läsa igen! (Norge har förvisso gott om deckarförfattare: Jo Nesbö och Anne Holt har jag läst, exempelvis.) 

Inser att jag prompt vill göra plats för ännu en lysande norsk författare: Åsne Seierstad. Tror jag läst det mesta hon skrivit, och hon är verkligen lysande!!! Senast "Afghanerna", brinnande aktuell men också med historisk och kulturell bakgrundsteckning.

Kanske är detta den ultimata muggen för den som vill dricka lite kaffe eller te under läsningen? Du hittar denna på nätet via snabb googling. Priset varierar mellan 100
och 300 kronor.

Copyright Klimakteriehäxan

SÅNT nästan bara JAG MINNS

Det säger sig ju självt: även klimakteriehäxor har varit småflickor. Här är mitt allra första skolfoto, taget 1955. Jag gick i ettan, fröken hette Sara och klass ett och två delade både på henne och klassrummet i Ekebols skola (i Barndomslandet förstås).

Att håret böjer sig lite vid öronen måste bero på att mamma med tanke på fotograferingen försökt göra något åt mina alltid lika spikraka strån. Vet att hon sörjde över att den noggrant knutna rosetten plattats till under vintermössan, ingen brydde sig om att rätta till den så därför syns den knappt! Mor min tröstade sig dock lite med att jag hade tre sidensvansar på skallen i stället. Fotot sattes i ram, jag antar att det var ett "måste". Råkar också veta att det bland mina klasskamrater fanns betydligt sötare barn ... 

Lite överraskande är det hur som helst även för mig (fast det är mitt eget beslut) att den där ettagluttaren nu blivit omslagsflicka. För det är med utgångspunkt i henne som jag tänkt tillbaka på 50-, 60- och 70-tal och skrivit en liten bok som heter "SÅNT nästan bara JAG MINNS", med underrubriken "Om människor och händelser i Värmskog förr i tiden". 

Det är förstås ingen tegelsten – jag som inte vill läsa alltför tjocka böcker skriver naturligtvis inte heller sådana – och jag inser att de läsare jag hoppas blir intresserade utgör en relativt begränsad skara. Men Värmskogs hembygdsförening gillade idén och kommer att sälja boken, vilket jag själv också tänker försöka göra förstås.

Mycket av det jag dragit mig till minnes har berättats av min mamma. Min man har kunnat fylla i vissa luckor med sin släktforskning. En och annan detalj har jag studsat på min syster (fast hon har inte haft en aning om vad jag hållit på med).

Vad är det då jag berättar om? Ja man får bekanta sig med mina föräldrar, förstås. Men också med byns förste (?) invandrare. Och med prästen som samlade på sig så många knappar att han kom in i Guinness rekordbok. Tanterna i syjuntan, absolut, och Agda, som förlorade sitt livs kärlek när hon drabbades av tbc.

Om du klickar på bilden blir den större
och baksidestexten lättare att läsa.

Många företeelser har jag velat lyfta fram: kyrkokören,  frivilliga brandkåren, sommarens lantliga fröjder som bad och hölass. En och annan historisk tillbakablick bjuder jag också på. Som när koleran slog till. Lite lokal konst får plats.
Ett kapitel ägnar jag åt romanen (den hittills enda) som utspelar sig i byn, "Klockorna ringer över Värmeln". Den kom på 1950-talet och "alla" skulle läsa den. Riktigt lika stor spridning fick väl aldrig lärarinnan Runa Sundh, men en härlig poet var hon fast berömmelsen i stort sett uteblev!

Om du nu råkar bli så nyfiken att du rent av vill läsa alltihop, så finns boken förstås att köpa – fast bara direkt från mig, du kommer inte att finna den i bokhandeln eller på bibliotek, och upplagan är liten. 100 kr plus porto kostar det i så fall. (Det blir 150 kr, köper färdig påse för 55 kr av Post Nord och rundar av till jämn hundring).
Boksläpp blir det "på riktigt" den 23 november. Var? I Barndomslandet förstås!

Copyright Klimakteriehäxan