Saker att minnas 11

Att resa berikar människan, det är jag övertygad om. Man får uppleva nya saker, vidgar sina vyer både bokstavligt och bildligt. Mina resor har gett mig många minnen, men jag har också nästan alltid sett till att få med mig något hem, en liten sak som på ett eller annat sätt får mig att tänka på den där resan och vad den gav mig. Jag har tagit mig för att visa er några av mina souvenirer. Det här är den elfte, liten och lättfraktad, som är så bra!

  

Smycken roar mig. De behöver verkligen inte vara dyra, men de ska ha något litet extra. Som den här lilla ringen, där själva "juvelen" består av 20 kopek i ett sovjetiskt mynt från 1982. Då hade det ett nominellt värde värt ungefär 0,20 till 1,50 kronor i den officiella växelkursen, men som samlarobjekt i dag är det normalt värt mellan 15 och 35 kronor beroende på skick, får jag veta när jag googlar.

Det var nog ungefär vad jag betalade för den här ringen när jag strövade omkring i Riga. Min kompis, som hade jobb i Lettland, var på sitt kontor och jag försökte se mig om på egen hand efter bästa förmåga. Hamnade på ett museum där man måste ha märkliga gammaldags tofflor på fötterna, på ett fik där man serverade tjock drickchoklad i kopp efter kopp, och så småningom kom jag till en marknad. Det mest originella man kunde köpa där var blåsippor i bukett – synnerligen exklusivt, tyckte jag, som växt upp i den fridlysta blåsippans land.

Men där fanns också de där smyckena, tillverkade av sovjetiska mynt som - antar jag - symboliserade en gången tid som ingen egentligen ville minnas, än mindre ha tillbaka. Landet lämnade rubeln som valuta 1993 och gick sedan över från sina egna lats till Euro för tolv år sedan. Förmodligen var alla vi som köpte sådana här rubel-ringar turister från väst ...

Riga var en trevlig stad, med gamla fina kvarter att ströva runt i och praktfulla blomplanteringar på torgen. Fick faktiskt med mig två små oljemålningar också, inköpta i en museibutik – det fanns en hel del konst att kika  på och det gillar ju jag. Skulle gärna åka tillbaka, men väninnan har flyttat hem igen så jag har ingen att hälsa på där längre. Men min rubelring har jag, med 20 kopek! Fast jag skulle ljuga om jag påstod att jag använt den särskilt ofta.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans foto sprakar av färg

Älskar höstens trädprakt. Ibland består den av kala svarta grenar mot blå himmel, ibland håller de kvar sina löv i gult och rött, som om de vill klamra sig fast vid sommaren så länge det någonsin går ... Bloggvännen Åke vill se vad hans bloggarkollegor plåtat i veckan som gått. Här alltså mitt bidrag! Det är väl arboristen i mig som styr ... och visst passar mina bilder också in i LillaSysters satsning på en färgsprakande november! Allt för att kämpa emot den envisa stämpeln som säger att den månad som börjar i dag bara är grå och tråkig.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om teknik

Finns det en mening som jag nyss läst och som fått mig att reagera lite lite extra? Skriv-Robert vill gärna ta del av den i så fall, så här ska han få en Veckans mening från mig. En mening som fick mig att dra lite på munnen, vi lever ju i en tid när den moderna tekniken är på väg att både köra om oss och ibland också köra över oss, känns det som ... för fort framåt går det! Skribenten jag citerar är Johan Hakelius på tidningen Fokus som funderar kring "framstegen" men också påminner om frågetecken som kan följa:

I den så kallade digitaliseringens barndom, när entusiastiska ingenjörer förklarade för oss att vårt kylskåp snart kunde kommunicera med vår brödrost, fanns alltid någon skeptiker som undrade vad de egentligen hade att tala om. 

Copyright Klimakteriehäxan

När kärlekens färg är grön

Den vackert gröna flaskan i sällskap av höstens kärleksört från Barndomslandet,
 i en vas ur Lisa Larsons mindre kända serie Quartette. Återstår att se om äkta
kärlek nu kommer att uppstå mellan mig och Blossas specialglögg m/2026!

Eftersom dagen var grå, vinden ettrig och temperaturen låg såg jag mig om efter något närliggande glädjeämne och hamnade hos – ja ni får ursäkta! – Systembolaget.

Tittar på flaskans dekor med sombreron på plats 
och tycker mig höra mariachi-orkestern ...
En speciell upplevelse, jag lovar!

Kom nämligen på att årets specialglögg från Blossa rimligen finns att köpa och det gjorde den, absolut. Vackert grön är flaskan, innehållet "har inspiration från Mexiko" – och det står förvisso "Viva Mexico" i dekoren. Flaskan pryds med någon kaktus och en sombrero, citrusskivor finns här också, liksom ett kattliknande djur, möjligen en svart panter, för sådana kan man stöta på i det där landet!  

Ett par döskallar är inte ditsatta som någon varning för alkoholens (15 %) skadliga inverkan på kroppen, det är en kulturell blinkning till "värdlandet".  För under samma tid som vi konsumerar glögg högtidlighåller man i Mexiko "Dia de los Muertos", "De dödas dag", och det sker med energi och kraft, på ett betydligt lättsammare sätt än när vi går till kyrkogårdarna och tänder ljus på Allhelgonadagen. Det blir faktiskt fest bland gravarna. Bl a bjuds man på "gravgodis" och den som inte tackar och tar emot vanhedrar den dödes minne. På glöggflaskan finns också calaveras. små ansiktsmasker liknande döskallar, gjorda av socker till just det där firandet.

I år ska vi alltså dricka vitvinsglögg med "klassiska glöggkryddor, frisk lime och en lätt rökig ton från agave". Hade verkligen inte en susning om att just den växten bjuder på rökig smak men om expertisen påstår det så får jag väl tro på det! Ganska vanlig är den i alla fall i Centralamerika och vacker när den blommar, fast man får vänta på den skönheten i åratal: de stora vita blomsteraxen som höjer sig ett par meter över marken dyker bara upp en enda gång under en plantas livstid. Ibland kan man få blommorna som ingrediens i en omelett ... smakar inte mycket.

Inser så till min oförställda glädje att den här svenska glöggen ska smaka som en Margarita! En drink som jag verkligen gillar, bestående av tequila, triple sec, is och limejuice, serverat i ett saltkantat glas. "Frozen Margarita" är allra bäst, då ingår krossad is. Grön är drycken hur som helst, i sammanhanget kan det kallas kärlekens färg!

Kan knappt bärga mig, måste öppna flaskan, måste få smaka! Kalla det för att tjuvstarta julen, det är en smäll jag får ta. Årets specialglögg finns faktiskt och tack och lov alkoholfri också ... släpps till sugna kunder i morgon, den 1 november!

---------------

Nu hampar det sig så att om man vill "Hoppa på tåget", det som sätts i trafik av bloggvännen Åke lördag efter lördag, så har det denna gång som tema favoritfärg. Vad kunde passa bättre? Jag älskar grönt! Har gröna kläder, gröna soffor, grön ögonskugga, älskar gröna växter, äter gärna grönt, kan lyssna på evigt gröna låtar ("Gröna små äpplen" med Monica Z, "Green Green Grass of Home"med Tom Jones!), gillar grönmögelost och så förstås allt det härligt gröna ute i naturen. Vilket numera alltså kompletterats med en glöggflaska! 

Copyright Klimakteriehäxan

Bortkommen eller hemtam?

För att börja med dagens väderrapport: solen skiner från blå himmel och det är sju plusgrader. Träden ser allt kalare ut för var dag som går, människorna har redan satt på sig sina varmaste vinterkläder och jag tänker varje år samma sak: vad tar de när det blir riktig vinter? Helt oberoende av väder och vind är hur som helst de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda. Är man bortkommen eller hemtam när det blir lite omväxling i den miljö man rör sig i?

1. Vad är det bästa med att komma bort hemifrån? Att det utan undantag är härligt att komma tillbaka hem igen.
2. Vad är roligast att upptäcka av en slump? Det där man inte visste att man var ute efter! Upplevelse, pryl, mat!
3. Vad saknar du först när du är hemifrån? Mitt badrum där jag vet var allt står och allt jag behöver finns.
4. Vad blir roligare när man gör det någon annanstans? Flanera utan plan på stan. Titta på folk, hus, vyer, fönstershoppa.
5. Var spenderar du mest tid efter hemmet? Maken föreslår att jag ska svara "på ICA". Faktum är att vi håller oss hemma väldigt mycket, och vi kallar ju även Barndomslandet (dit vi far ganska ofta) för "hemma"!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om nutiden

Vi har skapat en tillvaro som går ut på att till varje pris undvika andra människor. Matbutikerna har självscanning, ingen svarar i telefon och fler och fler bokar tyst behandling för att slippa höra frisören babbla om sina barn. Det är sjukt.

.Hugo Rehnberg betraktar sin samtid, alltå vår nutid, och redogör för vad han ser i en text publicerad i Svenska Dagbladet. Nog har han en poäng ... 

Säsongsfynd till fyndpris

Nästan alla lönnlöv har fallit till marken nu, bildat ett gulbrunt täcke som snart ska multna, täckas i snö. Men på mitt köksbord behåller lönnlöven sin skönhet! 

Visst är de fina, mina ljuslyktor, perfekta för just den här tiden?! Ett anonymt designfynd jag gjort på Ö&B, "köp tre betala för två!". Det kallar jag ett säsongsanpassat kanonerbjudande. Kostade bara en dryg hundralapp! 

Och så mycket snyggare än benrangel, spöken och pumpor i plast. Några sådana hittar du inte hemma hos mig. 

Förlagan finns utanför min dörr ... 

Copyright Klimakteriehäxan

När Y blir ytterst viktigt och får +

Tänk att det strax är november! Snart första snöfallet för vintern, kanske? Hur som helst är sandalerna undanplockade och vantarna ligger på vänt. Just vantar och andra värmande ting hör till trevligheterna nu, men de vi egentligen spanar efter nu till vårt eget alfabet ABC+, det är Y+!

Ylle
Vi är där nu: det är yllets årstid som står på tröskeln och knackar på. Tack och lov att det finns får som förser oss med råmaterialet till vinterns gosiga tröjor, mössor, sjalar och vantar!

Ystning
Ja vad vore livet utan ost, jag bara undrar? Jag vill definitivt alltid veta att det finns ost i kylskåpet, både sådan till "vanliga" mackor och någon dessertvariant. Har ni provat Kaltbach Creamy? Kvibille Cheddar är nog min absoluta favorit.

Yrväder
Nu tänker jag inte på virvlande snö och hagel utan på yrväder i överförd bemärkelse: en människa som bjuder på sig själv, hittar på mer eller mindre tokroliga saker och skänker omgivningen leenden och trevliga avbrott i vardagen. 

I förra omgångens jakt på trevliga obekantingar blev nog en och annan bortskrämd av X men ändå deltog Margaretha, LillaSyster, Mrs Calloway, Debutsky, Livshäxan, Jenny, Josjos och Janerik.

Copyright Klimakteriehäxan

Idel ädel adel

Idel ädel adel ska man kunna läsa om i de böcker som dyker upp i denna veckas tisdagstrio, så har Skriv-Robert bestämt. Bara att leverera!

"Greven av Monte Christo" bestal mig på många timmars sömn. Tror att jag gick i gymnasiet, bar hem från biblioteket i princip allt Alexandre Dumas d y hade skrivit. Älskade den där historien! Tyckte också att tv-versionen var bra när jag såg den för något sedan. 

Anna Laestadius-Larsson har skrivit en serie om tre historiska romaner som utspelar sig på och kring Stockholms slott på sent 1700-tal, och där cirkulerar det förstås en hel del "fint folk", alltså adel. Trilogin består av "Barnbruden", "Pottungen" och "Räfvhonan". Just när jag skriver detta inser jag att jag faktiskt inte läst den sista delen! Det ska jag göra, vill förstås veta hur det ska sluta! Det är framför allt kvinnor och flickor som har huvudrollerna i berättelsen.

Sedan fick jag en idé i skallen: borde inte "I grevens tid" vara en jättebra titel på en roman? Kul tanke, tyckte jag. Men jag tänkte den inte först. För när jag kollade hittade jag en bunt författarnamn, åtminstone Caitlin Crews,Clare Connelly, Martin Olczak, Olov Svedelid, Helen Dickson och Lucy Ashford. Alla kom på det före mig. Och det kan förmodligen finnas ännu fler.

"Idel ädel adel" var för övrigt en schlager med Lasse Dahlquist, inspelad 1944. Det blev också en långfilm med samma namn året därpå!

Copyright Klimakteriehäxan  

Saker att minnas 10

För tionde gången kommer här ett av mina reseminnen, denna gång från en tur till västra Skåne för ett drygt tiotal år sedan. Vi hade tur med vädret, det behöver jag inte ta till någon souvenir för att minnas! Prylar som stöd för att man ska komma ihåg gamla upplevelser är annars värdefulla, inte nödvändigtvis på grund an sitt pris i kronor och ören, utan desto mer beroende på affektionsvärdet de har! Det gäller här.

Luffarslöjd brukar det visst kallas när någon med stort tålamod och flitiga fingrar tvinnat ihop ståltråd till någon sorts skapelse, ett nyttoföremål som en visp kanske? Eller någon figur bara för skojs skull? Eller en liten korg formad som en brud- eller kungakrona, fast den används som ytterkruka i mitt köksfönster? Där står den i alla fall, som ni ser på bilden!

Nu är inte luffare det första man tänker på om man tänker på Torekov, en av Skånes mer exklusiva badorter dit rika stockholmare (bl a) vallfärdat på somrarna i åratal för att njuta av naturen och inte minst havet. Till traditionen hör att knalla ner till vattnet riktigt tidigt, iklädd badrock, och ta sig ett morgondopp – oavsett vattentemperatur, har jag fått för mig. 

Brittiske stjärnskådespelaren Hugh Grant är en av kändisarna som hör hemma här, fast jag såg (förstås) inte skymten av honom. Men "äkta torekovbor", alltså åretruntboende, finns det bara ungefär 1000. Medan man beräknar att när turistinvasionen är som störst mitt i sommaren kan upp till 10 000 människor knalla runt här. 

Mitt luffarslöjdsalster har jag köpt i en liten mysig butik vid torget i Torekov, en affär där det fanns en hel del hantverksprodukter att välja på. Något bad hann jag inte med, passerade stället i samband med jobb, men hann ändå med lite shopping och en god lunch på ett matställe nere vid hamnen. På vintern är butikerna och restaurangerna färre, men sommartid hittar man säkert allt man kan tänkas behöva – inklusive lite luffarslöjd, som påminner om en härlig sommardag på Bjärehalvön!

Copyright Klimakteriehäxan

S som i Ståhlberg, snö och Nässjö

Det har blivit lite hackigt i Litteraturens ABC med rätt långa mellanrum mellan bokstäverna, men nu har vi och Enligt O i alla fall kommit fram till S! Tre punkter gäller:

Berätta om en författare med för- eller efternamn på S!
Här vill jag slå ett slag för min gamle vän och kollega Knut Ståhlberg, som efter journalistlivet blev en lysande författare. Han skrev självbiografiskt till en början, i debuten "Storklockan i Paris", om hur han en gång kom till Frankrike, där han blev fast. Det hann bli sex böcker. Hans biografi över Charles de Gaulle har hyllats stort. Så läsvärd!

Berätta om en bok vars titel börjar på S!
"Svart krabba" är en nagelbitare på havsis i vintermörker, snö  och mördande kyla med militärer på hemligt uppdrag. Jesper Virdborg skrev och mig fångade han verkligen. 

Berätta om en bok som  utspelar sig i en småstad!
"Jag heter inte Mirjam" måste vara en av Majgull Axelssons starkaste romaner. Om kvinnan som lever i Nässjö som en hemmafru som många andra. Inte förrän hon fyller 85 avslöjar hon sin dramatiska historia och sin egentliga identitet, hemligheter som hon undanhållit alla men själv brottats med.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagen efter FN-dagen

Att bussflaggan slokar på FN-dagen känns
helt symptomatiskt.

Råkade överhöra en fråga ställd från en medresenär till en annan på bussen i går, den 24 oktober. Vederbörande undrade varför det satt en flagga på bussen? Han fick inget svar. Jag satt förvisso där och hade kunnat berätta att det var inte bara exakt två månader till julafton, det var FN-dagen också. Och därmed flaggdag. Fast jag sa inget. Men började ändå tänka på saken ...

FN-dagen högtidlighålls sedan 1948, och valet av datum beror på att det var då FN-stadgan trädde i kraft. Själva FN, Förenta Nationerna, kom till 1945 och efterträdde då NF, Nationernas Förbund, som bildades efter första världskrigets slut 1920.

Grundtanken i detta internationella samarbete är förvisso god. Det handlar om att hitta nya sätt att lösa internationella konflikter utan krig, de ska i första hand klaras upp via diplomati och förhandlingar. Idag har FN 193 medlemsstater med, som det verkar, högst skiftande ambitioner när det gäller att avsluta krig i stället för att sparka igång dem.

Att fira den här dagen känns därmed inte ett skvatt befogat om ni frågar mig. Vad gör FN egentligen, numera, som gör världen bättre? Nästan ingenting som jag kan se! Extremt välavlönade människor sitter i fina kontor i bl a New York och Geneve, en enorm administration som spänner över hela klotet kostar fantastiska summor. Korruption bevisas titt som tätt, nedtystade skandaler avslöjas (det finns förstås många fler ännu inte upptäckta), medan katastroferna som drabbar "vanligt folk" avlöser varandra. Vi ser en pågående förstörelse av obegripliga mått, människoffer i skrämmande mängd.

Sverige är med i FN, det är ju självklart, och FN har haft svenskar på framträdande positioner, vi har deltagit i diverse fredsbevarande insatser etc. Vi lägger in uppåt nio miljarder per år i FN:s kassaskåp. Det verkar inte räcka till ens en liten smula fred ... Men naturligtvis borde FN kunna göra insatser både här och där! Behovet finns, det är förmågan som förefaller saknas.

Naturligtvis görs ett och annat som är bra, allt annat vore ju helt omöjligt, men om man summerar alltihop blir nog resultatet på plussidan minimalt, är jag rädd. Jobbade själv i två år som FN-anställd och visst, jag såg en del goda insatser för Centralamerikas fattiga barn,  men borde inte man/vi ha gjort mer?

"Den knutna pistolen" som jag har runt halsen.

Om FN ska ha en framtid borde den börja skapas inte nu, utan nyss. Att lägga ner alltihop går förmodligen inte, fast det vore rationellt. Kan annars tänka mig att FN-skrapan på Manhattan skulle kunna göras om till ett pampigt hotell. Statyn "Den knutna pistolen" som gjorts av (svensken) Carl Fredrik Reuterswärd och är en konstnärlig protest mot våld skulle få stå kvar på komplexets innergård, som en påminnelse om de fina ambitioner som en gång fanns i det där huset, medan man lite lätt ironiskt lyste frid över FN:s minne. Med freden finge det väl gå lite hur som helst, är jag rädd.

------------

Bilden på den slokande bussflaggan får, trots oskärpa, helt enkelt bli ett bidrag till Veckans foto, som Åke är motorn i. Plussar på lite fler foton som förevigar den vackra hösten i min närhet. Och nej, de är sannerligen inte tagna i dag ..!

Om du klickar på bilderna får du upp dem större på skärmen och hösten blir ännu vackrare!

Copyright Klimakteriehäxan

En idol från förr

Det finns ett lördagstema med rötterna hos bloggvännen Åke som jag oftast missar – den har vinjetten "Hoppa på tåget", fast jag finner mig oftast stående kvar på perrongen medan tåget far iväg mot nya och spännande mål. Men denna lördag lyckas jag komma ihåg att det är dags och jag tänder dessutom på ämnet – det ska handla om en ikonisk popfigur jag hade (som idol) som ung.

Jag svärmade verkligen för honom. Den rösten! Den smekte hela mig, intog både hjärta och hjärna. När han sjöng "I Love You Because" var jag nog rent av lycklig! Mitt tonårshjärta var fullt! Att min idol var död tänkte jag nog inte på.

Det handlar om Jim Reeves, en musikaliskt jättebegåvad grabb från Texas. Han var yngst i familjen med åtta barn, satsade på en karriär som baseball-spelare men blev också en omtyckt radiopratare och sjöng gärna och ofta. Framgången som artist lät dock vänta på sig. Hans första skiva släpptes 1955 och samma år syntes han för första gången i tv, Det riktiga genombrottet kom 1959 med superhitten "He´ll have to go" ("Han måste gå", gjordes på svenska av Cacka Israelsson), som banade väg för honom ut i världen.

Den internationella karriären blev rejäl, Jim Reeves var jättestor exempelvis i Sri Lanka och i Norge! När han valde att sjunga jullåtar var också försäljningssiffrorna i topp. Min favoritlåt "I Love You Because" spelades in på tidigaste 1960-talet och en annan dunderhit, "I Can´t Stop Loving You" blev hans allra sista inspelade låt, 1964.

Hur stor Jim Reeves hade kunnat bli är det ingen som vet. Han omkom i en flygolycka 1964 bara 40 år gammal. Men i mitt liv var han jättestor. Jag avundades min klasskamrat Bodil som lade alla sina veckopengar på att köpa hans skivor. Hon hade så vitt jag vet samtliga. 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om smink

Finns det en mening jag nyligen läst och som fått mig att reagera en gnutta extra? Den kallas i så fall för Veckans mening, och Skriv-Robert brukar efterlysa sådana. Jovisst har jag hittat en sådan, i ett kåseri i Dagens Nyheter skrivet av Sanna Torén Björling. Hon har varit på resa men glömde sin necessär hemma, och det får henne att fundera kring vårt behov av make up. I en klok slutkläm konstaterar hon något som jag helt håller med om:

Man blir glad av människor som gjort sig vackra för sig själva och därmed för omvärlden, eftersom man blir snygg av att känna sig snygg.

Copyright Klimakteriehäxan

Är det verkligen bra att skratta sist?

1. Vad har du svårt att släppa taget om? Om jag lyckats få tag i en bok som verkligen fångar mig. Händer dock alldeles för sällan.
2. Vad är du envis med, helt i onödan? Vill gärna att barn ska lära sig skapligt bordsskick, vilket alla kanske inte tycker är nödvändigt ...
3. Vad försvarar du trots att du vet att du har fel? Fel? Skulle jag alltså ha fel emellanåt????? Äsch det kan jag väl aldrig tro!
4. Vad skulle du gärna göra oftare om du bara kom ihåg det? Höra av mig till någon som kanske känner sig ensam. Försöker i alla fall.
5. Vad tycker du är värt att vara sist med? Skrattar bäst som skrattar sist! Men är det verkligen en orubblig sanning, jag undrar? Jag skrattar gärna först också, om sanningen ska fram. Om något är roligt, alltså.

Ja så där ser denna omgång fredagsfrågor från Elisa Matilda ut. Världen där ute är grå, med enstaka solglimtar, man får sikta in sig på en god fredagsmiddag och sen blir det väl "På spåret" trots att jag nog egentligen börjat tröttna.

Ha en trevlig helg alla!

Copyright Klimakteriehäxan