torsdag, december 16, 2004

Välkommen till Klimakteriehäxan!

Klimakteriehäxan – finns hon?
Absolut.
Du känner garanterat ett antal, även om du inte råkar vara en själv. Än.
Hittills står hon inte att finna vare sig i Nationalencyklopedin eller Svenska Akademiens Ordbok.
Likväl dyker hon upp lite då och då, lite här och där.

Bara i Sverige finns sisådär 1,5 miljon potentiella klimakteriehäxor.
Det finns naturligtvis vissa kännetecken: hon har fyllt 45 men är inte sällan 50+. Hon är en mogen och erfaren kvinna som vet vad hon vill och som vågar tala om det. Hon har prövat sig fram genom relationerna, hon har skött ett jobb och hon har ofta experimenterat med den svåra föräldrarollen. Hon skuttar mellan möten på kontoret och badrumsstädning. Hon har åsikter om livets glada sidor: film, musik, böcker, heminredning, mat, mode...
Och hon vågar dela med sig av sina erfarenheter och synpunkter.

Själva ordet är ett skällsord, varken mer eller mindre. En variant på ”bitch”, men uppenbart mer avgränsat – klimakteriehäxan är förstås äldre än bitchen, som sorgligt nog numera står att finna ända ner i lägsta tonåren.

Jag upptäckte min status som Klimakteriehäxa under ett besök på en ICA-affär där jag ofta köper livets nödtorft. Parkerar i en liten ficka, låser bilen och ser samtidigt hur en liten ettrig sportbil svänger in på förbjuden yta. En ung man – under 30 – hoppar ur med kamelhårsrocken fladdrande.
I nästa moment står jag inne i butiken och stoppar en slant i shoppingvagnens lås. Tittar upp och möter det unga lejonets rasande blick:
-TAR DU MIN VAGN? JÄVLA KÄRRING!
-Din vagn? sa jag häpet.
Det stod ungefär femton likadana vagnar och väntade.
-Du fattar ju inget för du är så JÄVLA gammal! Klimakteriehäxa! väste han, tog en vagn och susade vidare.
Kvar stod jag och försökte få upp hakan i normalläge.
Vad hade jag gjort?
Ingenting. Men tillräckligt för att väcka en ilska som var helt obegriplig.

Behöver jag tillägga att jag undvek just den här affären i minst ett halvår, eftersom jag misstänkte att idioten också var stamkund. Jag ville inte stöta på honom igen, skulle antagligen ha utlöst ett riktigt råkurr, för djupt inne i mig var jag så oerhört upprörd över hans huvudlösa uppträdande att jag ville hämnas. Sorgligt var det också att jag, som ofta hittar en hyfsad replik, blev helt svarslös.
Klimakteriehäxa? Jaha.

I vissa stunder inser Klimakteriehäxan att hon är dödlig. Hon tränar på att säga ”när jag dör” i stället för ”om jag dör”. Men hon sitter inte still och väntar – nej, hon gör sitt bästa för att ta vara på godsakerna i vardagen. Håll i gång, tjejer! Och gör det med ett leende!

Så när jag nu egenmäktigt utsett mig själv till Klimakteriehäxan med stort K så gör jag det för att jag har skrivklåda. Min blog är i första hand till för mig själv, det är bara att erkänna. Och medan jag skriver om saker som får mig att reagera har jag åtminstone kul alldeles på egen hand.

I bästa fall är ni fler där ute som hänger på. Kom tillbaka, kommentera gärna.
Välkommen till Klimakteriehäxan!

Copyright Klimakteriehäxan