När det nya året blir "vanligt"

Tänk att jag minns hur märkvärdigt det var med nyår förr i världen. Hur man satt och övade sig på att skriva det ändrade årtalet, med den nya slutsiffran. Hur man påstod att det var "svårt", kanske inte väldigt svårt men i alla fall lite ... Hur man i dagboken summerade året som gått. Hur man valde att sortera sina minnen. Hur man förde över vissa saker till den nya fickkalendern. Hur man framför allt i de sena tonåren oroade sig för att inte ha en bra plan för själva nyårskvällen, det gällde ju att fira, "ha roligt" till varje pris! Hur man skrev en önskelista för det år som just börjat. 

Tack och lov har det där med byte av årtal blivit väldigt mycket mindre ödesmättat. Tror att dramatiken har minskat i samma takt som min ålder ökat ... Det har säkert också bidragit att jag inte så sällan jobbat i nyårshelgen, det var ofta priset för att vara ledig på julafton, vilket jag prioriterade.

Önskelistan blir numera aldrig nedskriven, men nog finns den där i bakhuvudet. Om hälsa, om glada och lyckliga barn och barnbarn, om lugn och ro, och så förstås det som Sven Melander en gång präntade i alla tv-tittare och ett barn som inte kommer på "rätt" svar när Sven ställer frågan om den hetaste önskningen. Ungen skulle säga "Fred på jorden!" men kom aldrig på det ... Idag är det svårt att glömma hur mycket ofred vi har omkring oss.

Nu har jag i alla fall hängt upp ny almanacka på kylskåpet och bytt inlaga i min lilla filofax, idel blanka sidor. Känner inga problem med att skriva 2025 i stället för 2024 ...
Ute är det vinter, isen lägger sig, det är trettondagsafton. God fortsättning, igen!

Snart kommer de, årets första djärva skridskoåkare ...

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

657 000 000

-Så många kronor dyrare än planerat är den nya bussterminalen vid ombyggda Slussen mitt i Stockholm på väg att bli, enligt de senaste beräkningarna som presenterades i Dagens Nyheter i går. Hur f-n är det möjligt? I tretton år har detta projekt pågått, gjort delar av city i princip oframkomligt och dessutom otroligt fult. Och aldrig verkar det bli klart heller! En liknande nota saknar väl sitt motstycke, även om till och med jag förstår att det kostar en del att bygga om en halv stadsdel. Ändå får siffran det att svindla för mina ögon. Ingen privatmänniska eller småföretagare som räknar och planerar så dåligt kommer undan med det. Vem har gjort kalkylen för detta – och räknat så ruskigt fel? Får den där känslan att jag "som trogen skattebetalare" vill gallskrika i protest. Precis som om det skulle hjälpa. Det skulle det inte. Jag är ändå med och betalar. Men nog undrar man vad slutsumman kommer att hamna på. Och när vi har den?! Och när vi har ett fungerande Slussen? Berörda makthavare vill inte ange något datum för när trafiken kan fungera igen ...

Tankar kring nyår

Så blev det vitt på marken ändå ... men inget riktigt istäcke på sjön. Än.

Nytt år, men Elisa Matildas fem fredagsfrågor, de består. Bara att tacka och ta emot! 

1. Hur var ditt nyår 2024? Stillsamt. God mat, angenämt sällskap. Vid tolvslaget rådde total snöyra, inga fyrverkerier syntes ... fast de hördes lite.
2. Vad är din största förhoppning för 2025? Att hälsan står oss bi.
3. Vad var det bästa med 2024? Att det hände en del trevligheter (med barn, barnbarn och goda vänner) om man kunde bortse från eländet som råder i världen. Vilket inte alltid är enkelt.
4. Vilken ny vana vill du införa under det nya året? Tror kanske inte jag behöver så många fler "vanor", jag gillar ju korta startsträckor! Och tar gärna emot nya idéer!
5. Har du några nya mål för det kommande året? Visst finns det några tankar som jag skulle vilja fullborda. Får se hur det går. Inte alltid så enkelt att gå i mål, hur gärna man än vill.

Copyright Klimakteriehäxan

Att vara omodern

Dags för ännu en träda-fram-are: jag är en djupt omodern människa. Det yttrar sig förmodligen på flera sätt, men just nu är det extra tydligt! Akutläge råder!

Det är nämligen så att jag envist hållit fast vid vanan att ha en liten fickalmanacka, en i papper. Fick i julklapp för rätt många år sedan en liten snygg filofaxpärm i rött, att fylla på med nya sidor år efter år. Vilket jag gjort, trots att det blivit allt svårare. Till sist har det där "innanmätet" bara kunnat köpas på ett enda ställe i Stockholm: NK:s pappersavdelning.

Mina besök på NK är inte många, har aldrig känt mig hemma där, men en gång om året har jag ändå styrt stegen dit. Så också härom dagen. Och vad är beskedet? Jo, den där sorten har vi slut på, går inte att få tag i. Sedan kommer den ironiska poängen i historien: på ett bord bredvid kassan skyltar man med filofaxpärmar i samma storlek, säkert tjugo-trettio stycken. Som man vill sälja, för löjligt många kronor. Löjligt många, eftersom själva kalendrarna, själva inlagan, inte går att köpa ... så vad ska man då ha pärmarna till?

Blir jag nu tvungen att börja använda mobilen? Eller kan man hitta "oäkta" kalendersidor? Jag gick på jakt, man är väl optimist! Och se, jag lyckades! Hittade butiken som blev min räddare i nöden. Framförde min tacksamhet till killen i kassan, samtidigt som jag sa att är man så omodern som jag så får man finna sig i att söka lösningarna där man egentligen inte tror att de ska finnas.

Omodern? Han tittade oförstående på mig. Sa: Du anar inte så många papperskalendrar vi säljer i alla olika format. Vartenda nyår!
Ja men så skönt, "omodern" är en etikett jag kan leva utan. Tills nästa gång den sitter i pannan, för alla att se ...

Oskrivna blad för 2025 än så länge.

Copyright Klimakteriehäxan

Morot och piska – eller?

Det verkar fortfarande finnas folk som avger nyårslöften. Man ska bli snällare, smalare, starkare, miljövänligare, läsa mer, titta mindre på alla skärmar, äta mer grönsaker, bara dricka vin när det är fest, träna oftare, ringa ensamma människor så att de förstår att de inte är bortglömda.

Säkert bra föresatser allihop, jag vill inte vara negativ. Men faktum kvarstår: de där löftena är ruskigt svåra att hålla. Ok någon vecka kan det gå bra, en dryg månad kanske .... men sedan radar hindren lätt upp sig. Vanligast av alla stötestenar är lättja.

Här talar jag definitivt av egen erfarenhet. Och jag avger sedan rätt många år tillbaka inte längre ett endaste litet nyårslöfte. Hoppas kanske på att jag ska bli snällare, smalare, starkare o s v genom ett litet trevligt mirakel. Fast sådana är ju rätt sällsynta. Morot och piska är en mer tillförlitlig metod, men är man lat så är man ...

Tycker hur som helst att jag tagit den perfekta bilden för att illustrera ett väldigt vanligt nyårslöfte: det som går ut på bättre matvanor i kombination med mer motion. Vilket per automatik leder till smalare midja. Lika smal som den som modegurun Alaia satt sitt bälte på lär den dock aldrig bli. Men den som siktar på himlen kan ju hamna i trädtopparna, som bekant! Eller, för att citera Ulf Lundell, "en inställd spelning är ju också en spelning".

Om du ändå trillat dit och avgett någon sorts personligt löfte om förbättring för 2025 önskar jag dig lycka till. God fortsättning på det nya året, helt enkelt!

Från utställningen "Master of Couture – Azzedine Alaia" på Sven-Harrys konstmuseum.
Midjemått troligen 64 cm, Naomi Campbells mått. Hon var Alaias favoritmodell.

Copyright Klimakteriehäxan