Missa den inte!

Ser till min oförställda glädje att man nu kan se filmen "En man och en kvinna" från 1966 på SVT Play. Har du inte sett den? Bara att gratulera till att du har den upplevelsen kvar! "Gripande och banbrytande kärleksdrama" skriver Dagens Nyheter och jag kan bara instämma. Har sett filmen minst fyra gånger, ser den gärna igen trots att jag i princip kan den utantill (tror jag i alla fall)!

Franske Claude Lelouch regisserade och i rollerna som de två älskande ser vi Anouk Aimée och Jean-Louis Trintignant. Filmen fick två Oscar och vann Guldpalmen i Cannes, så välförtjänt! Här finns scener man aldrig glömmer, och dessutom finns ett grepp som var nytt: kassan sinade, det var dyrt med färgfilm. Då tänkte Lelouch en extra sväng och gjorde sedan ett antal scener i svartvitt, det blev billigare och funkade utmärkt. En recensent tyckte att filmen är "estetiskt fulländad"! Till det bidrar också musiken. 

Sedan hände något som inte hör till vanligheterna i filmens värld: man gjorde en uppföljare med samma människor: "En man och en kvinna: 20 år senare" (Un homme et une femme: 20  ans déjà). Huvudrollerna var de samma, skådespelarna också, men biopubliken förhöll sig tämligen kallsinnig och succén uteblev. Lelouch påstås t o m ha ångrat att filmen gjordes.

Desto märkligare då att han lyckats göra ännu en fortsättning. "Livets bästa år" (Les plus belles années d'une vie) kom 2020 men trots att jag känner till den och älskar föregångaren har jag inte sett den. Vilket jag absolut vill göra. Och även den ligger, visar det sig, också på SVT Play! 

Paret gick skilda vägar i livet, kärleken räckte inte. Fast mannen har aldrig glömt henne trots att femtio år gått – ändå är det inte riktigt säkert att han känner igen kvinnan som kommer till honom på äldreboendet ... 

Idag är de två fantastiska skådespelarna döda, men bortglömda blir de inte på länge än. Deras regissör lever, 83 år gammal. Hans senaste (sista?) film kom 2021. Numera funkar han som bollplank åt den framgångsrika (och tjugofem år yngre) författarinnan Valerie Perrin, vars "Färskt vatten till blommorna" (Changer l´eau des fleurs) är en internationell storsäljare som gick hem även hos mig. Det gjorde också "Glömda om söndagen" (Les oubliés du dimanche).  Ännu en av hennes romaner, "Tre" (Trois), står och väntar i min hylla. I böckerna tackar hon Lelouch för hjälpen, och de två samarbetade också med manuset till "Livets bästa år".

Och det är i en text om den filmen jag dessutom hittar Veckans mening denna gång, meningen som Skriv-Robert efterlyser. Den ska ha fått mig att hejda mig om än aldrig så lite i läsningen. Vilket jag gjorde när jag i en recension hittade tolkningen av vad Jean-Louis Trintignants rollfigur tänker när han återser Anouk Aimée efter fem decennier. Han tänker (och mitt romantiska hjärta rörs för det låter så rätt och fint):

På kärleken för mer än 50 år sen, hon som var så vacker, som strök en slinga hår från kinden, som han tog bilen till en regnig natt - en flera timmars färd bara för att få möta henne när hon vaknade.

UPPDATERING: Nu har jag sett om filmen från 1966 och därefter tittat på uppföljaren från 2020. Kan bara upprepa budskapet i rubriken: missa inte! Lysande skådespeleri med den där duon som faktiskt var i 90-årsåldern när "Livets bästa år" spelades in. Varmt, berörande, romantiskt. 

Copyright Klimakteriehäxan