Har vi glömt hur det varit?

Nog har jag hört mig själv säga det. Och ganska många andra också. Kanske du med? HUR SKA DET GÅ, muttrar vi ängsligt. 

Vi oroar oss för framtiden, eftersom vår samtid ser ut som den gör. Den där oron mynnar ut i tankar på, framför allt, våra barnbarn. De små gullisarna som verkligen inte gjort något ont. Inte än, åtminstone ... Tänk om de kommer att utsättas för allt möjligt elände?

Rätt som det är drar man slutsatsen att världen har aldrig sett värre ut, allting har bara försämrats. Men kan det vara så att vi glömmer bort historien? Att vi saknar perspektiv på tillvaron? Att vi borde fundera ett varv till?

Det tycker i alla fall Dagens Nyheters stridbare krönikör Johan Croneman. Han skriver om den bild vi har (och dagligen får förnyad) av vår dystra samtid, räknar upp krigen, katastroferna, oroshärdarna, elände av alla möjliga sorter. Men han menar att vi går vilse i historien, som vi rent av verkar ha tappat bort. Han slutar så här: 

"Jag saknar relativiseringarna. Och historiekunskaperna. Och det eventuella intresset av att lära sig något av något som redan har hänt. Det bästa med att det aldrig varit värre är väl att det ändå måste bli bättre? Men när?"

Cronemans text är nog inte åtkomlig för icke-prenumeranter, men läs den om du kan. Tycker han har en poäng som kanske rent av erbjuder en gnutta tröst i orons tid.

Min älskade Mafalda, skapad av argentinske tecknaren Quino, oroade sig oavbrutet för världsläget. Tyvärr kommer inga nya tankar från henne, eftersom serien tog slut redan 1973 efter nio år när hon var mycket populär inte bara i sitt hemland utan runt om i världen. Hon fanns/finns också på svenska.

Copyright Klimakteriehäxan