LIKSOM
-Hur ska vi bli av med detta sexbokstaviga lilla ord som blivit svenska språkets värsta ohyra? Ett ord som faktiskt numera saknar betydelse. Det har hänt att jag har räknat dem, exempelvis i intervjuer i radio eller tv. Oavsett intervjuobjektets förmodade utbildningsnivå eller placering på samhällsstegen strös ordet in, så tätt att man baxnar. Lyssnar de aldrig på sig själva? Det där ordet funkar bara som helt meningslös utfyllnad, kanske försöker talaren skaffa sig en extra sekunds tankeutrymme, men för att uppnå det får man nog ta till något längre. Minns intervjun med Björn Borg i Skavlan för en tid sedan. Borg sa inte "liksom" en enda gång på en halvtimme. Underbart!
Inlägg
känsla av att jag inte säger liksom så ofta,
SvaraRaderaskärper mig även i intervjuer
Bra, fortsätt så.
Raderaintervjuer om finsk jul, trädgård, minimalism 🌈 och annat viktigt
RaderaVar kan de läsas eller höras?
RaderaSpråket är en källa till glädje och engagemang. Det finns alltid något man fundera kring, och reta sig på. Jag gillar inte "liksom", men det finns sådant som är värre. Min värsting är "tänker". Folk säger sig tänka och då slipper dom ju tycka. Tänker blir en slags bakdörr man kan slinka ut genom. Ibland en bakdörr som erbjuds den som borde ha ett besked: "Vad tänker statsministern om att arbetslösheten är så hög?"
RaderaOm detta tänker jag att du har alldeles rätt!
Raderaunder mina glansdagar som influens kunde jag synas i Göteborgs-Posten, lokalradio och lokal-tv
RaderaHmmm tror inte att jag använder det ordet speciellt ofta. Tycker nog att det är mer vanligt bland tonåringar. Men ännu värre är när varje mening börjar med : Äääääää
SvaraRaderaOm det bara stannade vid tonåringar - men det gör det sannerligen inte!!!
RaderaHahaha! Jag tycker att "liksom" har fått ge plats till "Typ" på sistone. Båda orden är är en plåga, precis som "nej men" och "jamen nej". Dessa ord används gärna av killar och tjejer inom fotboll och idrott.
SvaraRadera"Liksom" är ju också importerat tycker jag. Mina vuxna gudbarn älskar "like" i tid och otid, mest den sistnämnda...
Själv använder jag "liksom" nästan aldrig, men har kommit å mig själv att "typ2 och "ja men" slinker med ibland.
Båda har förekommit otroligt flitigt, vet inte vilket som är värst ...
RaderaJa, när man börjar räkna, det kan bli tragikomiskt: Jag fastnade i det under ett radioprogram, där ett par kvinnor resonerade kring ett fenomen och det blev en störtskur av "alltså, så här", "alltså så härra", "jag tänker/känner att alltså så här", .."så här" och "så här, liksom", "alltså så-härra"...
SvaraRaderaJag tror att det bl.a beror på att människor även nu i medier vill- och väljer att prata på, innan de tänkt ut passande formuleringar, i kombination med kanske en brist på förmåga att variera sitt talspråk och att vara kunna vara eftertänksam. Då fastnar de i utfyllnadsord och fraser som "liksom", "så-härra", "alltså", "så att säga" och t o m "vad-heter-det"...
Ja det är tyvärr gott om "utfyllnadsord" som i princip ingenting betyder!
RaderaJag tycker också att det är väldigt tröttsamt att lyssna på alla dessa "liksom". Att människor, som är ovana att prata i tv eller radio bara pratar på, får man kanske stå ut med , men att människor som borde ha vana och erfarenhet ändå pratar förvånansvärt slarvigt gör mig förvånad. Får de ingen utbildning? För mig betyder ett insmuget "liksom" att man anger att man egentligen är litet osäker.
SvaraRaderaPrecis!
RaderaSÅ vanligt och så tröttsamt, dessa liksom, som ibland kan förekomma två gånger i samma mening. Och då undrar man ju vad man själv har för språkliga ovanor. När jag vikarierade som lärare i min ungdom var det en klass som började räkna hur många gånger jag sa "eller hur" under en lektion. Det var många gånger!
SvaraRaderaHade en gång en lärare som oavbrutet sa "sattva" - det betydde så att va men beetydde egentligen ingenting alls.
Radera