fredag, april 06, 2007

Vart tog påskkäringarna vägen?


Inte en enda liten påskkäring ringde på vår dörr i går. Ingen ville visa upp sin fantasifulla utstyrsel och få lite godis. De skulle bara veta vilken stor påse jag hade köpt, extrapris på Ica, 49 kronor kilot!
Det är ju på Skärtorsdagen påskkäringarna är ute i Stockholmstrakten.
Men faktum är att jag inte såg en enda på hela dagen. Vart tog de vägen?
När jag var barn var detta att ”gå påskkäring” en av årets höjdare. Enorma förberedelser krävdes – jag tror att vi började strax efter jul!

För i Barndomslandet var det så, att vi inte gick runt och tiggde godis.
Vi gav bort det i stället.
Och det krävde inte bara godis, det krävde en speciell inramning också.
Vi ritade påskbrev.
En bunt vita A4-ark, en burk vaxkritor och/eller en låda vattenfärger var utgångsläget. Sedan var det fritt fram. Det blev kycklingar, kärringar, ägg, harar och häxor och en och annan liten påsklilja eller tulpan.

De som kanske inte hade så god hand med papper och penna kunde kopiera andras motiv. De som ville och hade råd kunde köpa förtryckta ark som bara skulle färgläggas.
Varje påskbrev skulle gärna förses med ett litet rim av typ ”Påskharen i skogen hoppar / när du kolorna i munnen stoppar” eller något annat av ungefär samma litterära kvalitet.
När allt var målat och klart veks papperet till en trekantig form som också fungerade som kuvert som lite godsaker fick plats i. Och utanpå skrev vi jätteskojiga adresser, som den här:
Till påskgumman Anna
Kvastskaftsvägen 79
Häcklefjäll


Namnet stämde åtminstone, det var personliga påskbrev det handlade om, och alla kompisar skulle ha sitt.
Ibland blev det stressigt på långfredagen, när det fortfarande fattades färdiga godisförsändelser och bara timmar återstod.
Men till sist hade man en rejäl korg.
Och så blev det då påskafton.
Yippeee!

Nu blev det dags att använda färgerna på sig själv. Vi målade, ofta med mammas hjälp, svarta prickar på hakan (häxans skäggvårtor!), vi målade knallröda rosor på kinderna, vi svärtade ögonbrynen långt ut på tinningarna, vi hade mörka läppar. Häxlikt…
Kläderna var också viktiga. Självklart knöt vi en sjal i hård knut under hakan. Men vi hade också stora kjolar, förkläden, bylsiga tröjor – utstyrsel som gjord för en rivig färd på kvasten.
Den som kunde låna en kaffekittel i koppar var extra nöjd, för en sådan skulle riktiga Blåkulle-resenärer ha, det hade vi ju sett.

Och så startade vandringen. Vi gick några stycken tillsammans och hade roligt på vägen. I varje hus blev vi väl mottagna, våra utstyrslar beundrades vederbörligen och ibland bjöds vi på något att dricka och en hembakt kaka.
I några enstaka hus levde traditionen att påskkäringen var en häxa som måste jagas bort. Då stod någon och spanade i köksfönstret, och när vi kom närmare för att lämna våra trekantiga godisbrev slängdes ytterdörren upp och vi jagades med skrik och skratt tillbaka ut på vägen.
Fast påskbreven fick de ändå.

För små fötter och korta ben kunde den där vandringen trots allt bli väldigt lång.
Ett år blev den alltför lång för mig. Då ringde en snäll människa hem, och pappa kom och hämtade mig på mopeden.
Och när man sedan tagit igen sig, ätit massor av choklad, sega råttor, karameller och kolor som droppat in hemma medan man själv var ute och travade, så blev det dags för fyrverkeriet.
Grannfamiljerna kom med var sin påse raketer, och så hade vi uppskjutning på en öppen plats mellan husen.
Det var mörkt, ofta kallt, alltid lite högtidligt.

Jag importerade seden att gå påskkäring till Stockholm när ungarna var små. De målade och ritade av hjärtans lust. På påskafton gick vi ut i grannskapet för att dela ut resultatet, självklart med godis i. Uppskattningen blev behärskad. En liten lekkamrat blev livrädd, kände inte alls igen sin kompis när hon förvandlats till påskkäring. Gråtande tog flickebarnet skydd bakom en generad förälder, som pliktskyldigt tog emot Dotterns påskbrev. Vi gick fort.

Nu för tiden lever traditionen med påskbrev kvar i Barndomslandet, men 2000-talets barn går naturligtvis inte.
De skjutsas i bil.
Och dåtidens fyrverkeri skulle idag inte tillfredsställa någon pyrotekniskt lagd person som fyllt mer än fem år.
Men entusiasmen för själva godiset, den är så vitt jag kan förstå alldeles oförändrad.
Hoppas de som aldrig kom till oss igår fick ihop så det räckte till ett rejält magknip ändå.
För det där magknipet, det hör ju också till påsktraditionerna.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Sà olika det kan vara.
    Vi ritade smà pàskkort och sà gav vi oss iväg pà vandring i samhället. Vi kunde fà bàde godis och pengar. Ett àr var vi 6 kompisar som gick tillsammans och när vi delade pà pengarna vi fàtt blev det över 200 kronor var!

    SvaraRadera
  2. Här brukar de komma på skärtorsdagen, men några brev eller sånger... glöm det. Ett år sa jag som det var, att jag inte hade godis. "Det går bra med pengar!" sa de... och tiggeri är jag inte heller mycket för.

    I år kom inga - men för säkerhets skulle jobbade jag på övervåningen så de (som inte kom) inte skulle se att jag var hemma.

    När jag var i påskkäringsålder bodde vi i Motala, och där gick man på påskaftonen.

    SvaraRadera
  3. Matildas fikarum6:01 em

    Vi klädde ut oss till påskkärringar varje år när jag bodde i Sundsvall. Kanske seden lever kvar på ett annat sätt utanför storstäderna.

    SvaraRadera
  4. Hela denna berättelsen känner jag igen. Bardomens påsk,, och frånvaron av kärringarna i år.
    Här brukar dom dyka upp på Påskafton.

    SvaraRadera
  5. Vi fick i helgen ett oförglömligt påskkärringbesök i stugan. De 2 minsta kärringarna som var väldigt söta och fick vårt godis var trots allt inte den stora sevärdheten, inte heller den av de stora som var bullig under förklädet och slät i ansiktet, utan de två längsta som var klart skäggigast under hilkan och fräknarna - och som artigt avböjde vårt erbjudande om en pilsner...

    SvaraRadera