onsdag, januari 02, 2013

Resfeber

Den har slagit till nu. Resfebern.
Inte brukar jag oroa mig särskilt mycket inför vare sig start eller landning. Möjligen kan själva packningen vara lite stressfylld. Men inte resten.
Fast nu är det annorlunda. Svårt att somna flera kvällar redan. Och i morgon bär det av.

Fast det är ju inte jag som ska ut och lufta mig i världen. Det är Dottern som sparat och förberett sig för en tre månader lång bortovaro, med start i Thailand. Och mamma är inte riktigt glad. Tänk så mycket som kan hända! Så många mörka moln som kan torna upp sig! Så  många knepiga situationer man kan hamna i, helt utan egen förskyllan!

Jo då, jag vet att jag är långt ifrån ensam om känslan. De är många, de svenska ungdomarna som flyr vintern och söker äventyret långt hemifrån.  I allmänhet går det dessutom bra. Men det är väl det där med morsor. Och tre månader – så länge!

Visst, jag har ju gjort samma sak själv. Minns min mors sorgsna blick när hon undrade vad i all världen jag skulle göra en lång tid på andra sidan havet, i Centralamerika – kunde jag inte hålla mig lite närmare åtminstone?
Som om det nu skulle hjälpa. Vi kan bli ihjälslagna, överkörda av en spårvagn eller misshandlade in i invaliditet nästan var som helst, kanske i Nässjö? Och en resa dit skulle väl ingen oroa sig eller varna inför?

Så det är bara att bita ihop och se tiden an. Vi brukar ju ändå tycka att veckorna passerar ganska fort … Och jag verkar vara ensam om den där resfebern. Den stora nya röda ryggsäcken är inte packad än.
Men det blir den. Möjligen efter ett litet stresspåslag. Sedan är det bara Äventyret som väntar. Plus en sträng order att lyda: sms-a mor. Ofta.
I väntan på det första skickar jag hur som helst med henne en önskan om en lycklig resa!

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

Tankevågor sa...

Lider med dig....men ändå, tänk så mycket hon kommer att få uppleva. En massa äventyr och erfarenheter. Trots att våra mammahjärtan darrar så skulle vi ju inte vilja hindra våra ungar att flyga eller hur?

Önskar henne en härlig resa!

Anonym sa...

Jag instämmer i önskan om en trevlig resa för dottern - som så klart ska sms-a mamma minst en gång i kvarten :o)

Jag förstår också din mamma-oro. Förmodligen precis samma som våra mammor hade.
Men tänk efteråt, när du sitter i gungstolen med filten över knäna
och Dottern är hemma igen och berättar om allt (eller nästan allt) hon upplevt.

Det kommer att gå bra! Jag tror att Nässjö kan vara minst lika "farligt", men betydligt mindre intressant. Att skiljas är att dö en smula, men tänk på hela tårtbiten du får när ni ses igen!

Snygg ryggsäck förresten.

Kulsprutan

Hannele på Hisingen ♥ sa...

jag har alltid resfeber