måndag, november 18, 2013

Pennans väg till museum

Ibland blir man påmind om att tiden går, och då tänker jag inte precis på de där födelsedagarna, som på något vis verkar dyka upp med allt kortare mellanrum i almanackan.
Vi råkade börja prata om pennor.

Pennor som man stoppar i fickor och handväskor utan att tänka på saken. De är ju så billiga, de där kulspetspennorna, som det bara dräller av. Mot bakgrund av det där snattar-beteendet borde vi  ju ständigt ha skrivdon till hands, men eftersom man mirakulöst nog inte har det fortsätter stöldcirkusen.  Visst kan ett och annat ramaskri uppstå, folk har ju sina favoriter i alla kategorier, men man ska nog upp i Montblanc-klassen för att det ska bli allvar av.

Nu påminde Maken mig om när kulspetspennan kom till byn. Ett modernt och fint redskap, förvisso, men inte riktigt accepterat – ett öde som drabbar de flesta nymodigheter.
Vi som började i ettan innan 50-talet var slut, vi fick lära oss att skriva med bläckpenna. Ett träskaft med metallstift som skulle doppas i ett bläckhorn och ta med sig lagom mycket vätska, lagom så att det inte blev plumpar.

Till komplikationen med de där gåspennornas släktingar hörde, att åtminstone jag ständigt hade bläckfläckiga fingrar och kläder, fläckar svåra att få bort. Oftast var de blåsvarta, men jag minns hur kul det var att köpa bläck i andra färger! Jag hade rött, grönt, lila, turkost … man köpte de små flaskorna i pappershandeln och livet eller åtminstone välskrivningslektionen blev en aning roligare, även om skrivstilen lämnade en del i övrigt att önska.

Enligt 50-talsmyten skrev alltså barn snyggare om de hade lärt sig med den gamla  sortens stålstift. Men när verkligheten inte stämmer med kartan är det tryggast att välja verklighetsbilden: inte gjorde vi det.  Visst, vi skrev ju med blyerts också, eftersom det var nödvändigt att kunna sudda ibland, men bokstäverna blev inte jämnare och vackrare för det. Några år senare uppklassades vi till innehavare av reservoarpennor, utan påtaglig effekt.

Hur går det då för dagens ungar, de som skriver kulsprutesnabbt på tangentbord, drabbas av sms-tumme och – påstås det – knappt fixar sin egen namnteckning?
Återstår att se. 80-talisterna skrev fortfarande för hand, tror nog att även de som är födda på 90-talet stiftat bekantskap med vanliga pennor, men dagens nyfödda kanske aldrig ens får se en kulspetspenna? De får väl sno något annat när distraktionen och det oreflekterade snattandet bryter ut.

I mitt fall tog det inte många år efter skolan innan jag i princip övergav handstilen.  För pengar jag fick på studentexamen köpte jag en skrivmaskin, mitt livs första och synnerligen efterlängtad. Snart skrev jag alla mina brev på den – det var ju en klar fördel att mottagaren kunde läsa dem. I jobbet har jag förstås av och till tvingats att anteckna för hand, men OM jag gör det måste jag skriva rent direkt efteråt, annars går mina kråkor inte att tolka, inte ens av mig själv!

Glömmer aldrig en intervju jag gjorde alldeles i början av min yrkesbana. Den äldre mannen som svarade på mina frågor sneglade oupphörligt på mitt anteckningsblock och sa till slut, i imponerad ton:
-Tänk att du kan stenografera!
-Stenografera? Nä inte alls, det här är handstil!
Då var han inte lika imponerad längre …

Se nu vilka antika ord jag använt i denna text: Bläckhorn! Plumpar! Pappershandel! Välskrivning! Reservoarpenna! Stenografi! Skrivmaskin!
Finns förmodligen inte en endaste liten unge som ens hört talas om varken det ena eller det andra i dag! Och snart är kanske kulspetspennan lika antik som stålpennan jag hade i första klass, när "Fröken" Sara visade hur en ”riktig svensk handstil” skulle se ut. 

Jo, jag vet fortfarande hur den bör se ut. Men jag skriver fult, det är bara att erkänna. Och det är inte kulspetspennans fel!
Ändå får de där penntyperna nog snart samsas om utrymmet på museum över gamla tider, medan en guide förklarar deras intrikata funktioner, inför häpna åhörare, ivrigt fingrande på sina minidatorer eller vad det nu kan vara de har att skriva på. För skriva ska de väl ändå?

Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

Cicki sa...

Tänk när man skulle skriva uppsats, då skrev man ju först en blyertsversion som man sedan skulle renskriva med bläck.

Jag har heller aldrig haft en snygg skrivstil. Numera skriver jag en mer blandning av textbokstäver och skrivstilsbokstäver. Och det är mest handlingslistan som skrivs för hand....:-)

För sonen som har svår dyslexi är tangentbordet en välsignelse. Att kunna koncentrera sig enbart på stavningen och inte behöva lägga en massa energi på att skriva läsligt.

Anonym sa...

Välskrivning med bläckpenna på 1950-talet - så kul det var när det blev fint och man fick en stjärna i boken av Fröken!
Nuförtiden gäller lättrullande kulspetspennor eller ´rotulador´. Den stackars gamla handen orkar inte trycka pennan så hårt mot pappret längre....suck!
Jag har två olika skrivstilar (schizofreni?). Den elegant lutande mot höger när det ska bli lite fiiinare och den rakt upprätta efter ett par glas vin :)
Båda behövs i mitt fall.

Kulsprutan

Klimakteriehäxan sa...

Cicki - ja inköpslistan den blir fortfarande i handskrift, och jag gör som du: blandar olika stilar lite hipp som happ!
Kulsprutan - jag har också växlat fast inte i takt med vinintag ... men nog 17 blir man trött i handen om man försöker pränta ner nåt längre nu för tiden, det är väl brist på träning helt enkelt och inte nödvändigtvis ålderssvaghet!
:-D

Hannele på Hisingen ♥ sa...

jag sparar gamla pennstumpar...

em sa...

Den bistra sanningen är väl den att det är så tråkigt att öva, öva, öva. För det är med handstilen, som så mycket annat, att enda sättet att få en, åtminstone läsbar handstil, är att öva.
Jag skrev som en kratta tills jag var nio år, och fick en lärare som gav sig katten på att jag skulle lära mig att skriva snyggare.
Men snygghetsgraden beror fortfarande på vilket humör jag är på.
Margaretha
som tänker bättre
med tangenterna
framför sig, än
med en penna
i handen

Anonym sa...

Om man blir läkare behöver man inte en läsbar skrivstil :)

Våghalsiga Vera