Midsommar! (utan dans och krans)

Nej, vår midsommarstång är inte svart. Men den
 är plåtad i motljus. Där ute strålar solen för fullt!

Så var det dags för den där dagen som väldigt många skulle vilja kalla Sveriges nationaldag: midsommarafton. Elisa Matildas fem fredagsfrågor ägnas midsommaren. Önskar er alla en härlig helg!

1. Hur spenderar du midsommar i år? I Barndomslandet, lugnt och stilla. En strålande vacker sommarmorgon fick vi vakna till! Och jag har hissat flaggan mot den molnfria soldränkta himlen. Fåglarna sjunger utav bara attan. Rena idyllen!
2. Vad gör du helst på midsommarafton?   God mat ska vi förstås ha. Lax, sill, färskpotatis och (svindyra) jordgubbar finns. Kan tänka mig en liten drink på verandan i kvällningen. Sedan stiger månen apelsinfärgad och full över skogskanten (den gjorde i alla fall det i går, hoppas på reprisen!)
3. Har du någon midsommartradition? När barnen var små brukade vi leta upp en stång med ringdans och lekar. Och ha kransar i håret. Nu blir det lite som det blir. Dock kransfritt, med största säkerhet ...
4. Kommer du att dansa runt en midsommarstång? Nej.
5. Befinner du dig mitt i sommaren eller har den bara börjat? Mitt i, tycker jag nog att det känns som. (Med tanke på hur maj månad blev!) Hoppas hinna med ett dopp i sjön innan dagen är över.

Välkommen uppför trappan, det kan blir något att dricka på verandan!

Den flammar kanske inte stolt, men den är i alla fall uppe.

Jag har lyckats ha ihjäl min mammas rosenbuske. Så sent som i fjol full av blommor.
I år: summa summarum två stycken.

Om du skulle vilja hänga med mig på ett lite annorlunda midsommarfirande så finns den chansen här. En midsommarafton jag inte glömmer!

Copyright Klimakteriehäxan

Varför bloggar jag?

När midsommaren knackar på dörren ställer Mia i bokhörnan en riktigt svår och väldigt personlig helgfråga: Vad får dig att fortsätta blogga?

Jag ställer mig själv den frågan med jämna och ojämna mellanrum. Den är inte helt lätt att besvara.  Inser ju att jag skulle kunna använda all den tid jag sitter vid min laptopp och håller på med text och bilder  (det blir faktiskt förvånansvärt många timmar) till att göra något "nyttigt" i stället. Ändå harvar jag på. Trots att bloggandet till råga på allt anses vara en företeelse från gången tid, helt omodern i dag ...

Visst är det roligt när jag ser att många kikat in. Visst uppskattar jag att i alla fall en del besökare – fast långt ifrån alla – tar sig tid och lämnar en liten kommentar. Visst är det kul om jag kan överraska med en historia som tål att berättas, och visst blir det ett litet plus i kanten när jag märker att någon blir intresserad av det jag skriver om, det kan vara bok- eller tv-tips, exempelvis.

Det sannaste svaret på den här frågan, det är nog det som finns i huvudet här på bloggen och det har stått där sedan 2004. Då skrev jag: "Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!". Har inte sett någon anledning att ändra på det. Och fortsätter gör jag nog ett tag till om ingenting dramatiskt sätter P för det.

Trevlig midsommar på er!

Copyright Klimakteriehäxan

Är Blogspot dummare bara mot mig?

Har någon mer än jag fått lite konstiga problem med Blogspot? I nästan tjugo år har jag bloggat utan att ändra på särskilt mycket, och jag har varit nöjd med den här plattformen, de ändringar som gjorts har jag tyckt funkat. Men sedan några veckor tillbaka händer saker jag inte begriper. Om jag exvis lägger in en länk i texten dubbleras plötsligt de ord som jag lägger länken i. Om jag vill ändra färg på texten går det inte, datorn vidhåller att fonten ska ha en färg som inte jag valt (jag vill ha svart text nästan alltid). Och om jag markerar ett stycke för att. låt oss säga, både göra det kursivt och fett, så går markeringen bort efter första korrigeringen. Inser naturligtvis att det kan vara mig det är fel på ... men det var bättre förr eller är åtminstone lite sämre nu ... Är Blogspot dummare mot bara mig eller är vi fler?

UPPDATERING: Samtliga fel kvarstår i dag, torsdag förmiddag. 

Copyright Klimakteriehäxan

Jag längtar till Albanien!

Idag fick bloggarkollegan Enligt O ledigt och drog omedelbart till Spanien, till solen och stranden får man anta, det är i alla fall så jag tolkar hennes vinjett den här gången. Men innan avfärd hann hon presentera Veckans kulturfråga: Vad planerar du att läsa i sommar?

Eftersom jag tycker att sommaren redan börjat även för oss som inte direkt har semester från jobbet satsar jag på den bok jag läser just nu: Lea Ypis "Fri" som handlar om hennes uppväxt i Albanien. Och om jag skulle resa på semester i dag skulle jag mer än gärna åka till hennes hemland!

Det är fascinerande att inse hur vardagen såg ut i det där lilla landet (litet är det fortfarande, med en befolkning på knappt 3 miljoner) som vi utanför dess gränser visste otroligt lite om. Det öppnade upp en liten glipa på 70-talet, de första turisterna släpptes in, och då gjorde jag en utflykt dit från en semesterort i dåvarande Jugoslavien. 

Man hade hört namnet Enver Hoxha. Han var landets enväldige härskare, en man som varje rättrogen alban skulle hylla. Det var ungefär allt. Och inte hann vi läsa på heller, Google var ju decennier bort ...

Redan i passkontrollen kändes den där utflykten exotisk. Det räckte med att titta på stämpeln i passet, där det stod Shqiptar, som landet heter på sitt eget språk. Väl inne i den lilla staden Shkodër vallades vi runt, där fanns inte mycket att se men nog fortsatte jag att tycka att det var exotiskt ändå ... Ett litet museum visade några arkeologiska fynd och lite material om arbetarpartiet, det som Hoxha ledde. Lunchen vi serverades bestod av trådigt odefinierbart kött och tunt potatismos, lukten i serveringen kan jag fortfarande minnas.

Lea Ypi var ett av alla de där barnen som fick lära sig att farbror Enver var en person att älska mer än nästan allt annat. Hon var en begåvad flicka, lärde sig tidigt franska, ställde många frågor om allt och alla, och hon undrade också varför familjen inte hade en bild på farbror Enver på väggen – det hade ju grannarna?

Jag har mycket kvar av boken, men nu har jag i alla fall förstått bilden på omslaget: en cocacolaburk med en ros i. Den där burken var en eftertraktad tingest som förde med sig en aning om något annat ... något som så småningom faktiskt blivit verklighet också för albaner.

På senare år (Hoxha dog 1985)  har det visat sig att Albanien är ett land dit dagens turister reser för att åka hem igen, förtjusta. Nu finns bekväma hotell, fantastiska stränder, vacker natur och bra mat, allt till förhållandevis låga priser. Jag har i flera år längtat dit men inte lyckats övertyga något ressällskap! Den jag träffade senast som var där i fjol var jätteentusiastisk. Men hon la också till att innan avresan bör man ha läst Lea Ypis bok. 

Copyright Klimakteriehäxan

Mjukisläsning

Något mjukt i titel, handling eller på omslag tycker Ugglan att vi ska tipsa om i denna veckas tisdagstrio. Lätt att tänka feelgood, kanske, men jag väljer en annan väg.

Italienaren Alessandro Baricco har skrivit den lilla romanen  "Silke" (Seta) som i viss mån grundar sig på verkligheten som den verkar ha tett sig på 1860-talet. Bokens huvudperson handlar med silkesmaskar och de små dyrbara varelserna förändrar hans liv. En klart originell historia (precis som "1900" av samme författare).

Maria Lang skrev "Siden sammet" (dubbelt mjukt!) för länge sen förstås (1964), men jag är lite inne på att läsa henne igen. Christer Wijk har här hamnat i modesvängen där han bl a stöter på en väldigt vacker mannekäng. Och ett lik, förstås, denna gång i skrädderiets tillskärarrum.

Katter är mjuka, det rådet det inget tvivel om. Däremot tvivlar jag på om Pettson någonsin gullar med Findus? Kliar honom under hakan eller bakom öronen, så där som katter tycker om? Eller om gubben och katten bara lever sida vid sida, på boksida efter boksida, medan Sven Nordqvist låter både stora och små hänga med. Finns många böcker om mannen och hans katt. 

Copyright Klimakteriehäxan

Spökträd!

Vi har nya grannar. De är många, riktigt många. Och de bor bara hundra meter från oss. Där har de inrättat sig på ett högst originellt sätt som jag aldrig förr sett. De har svept in ett helt stort träd och några buskar strax bredvid i ett tunt men tätt nät, under vilket massor av larver har skydd och lever och frodas. Det ser förskräckligt ut, de har förvandlat ett vackert inslag i grönskan vid Årstaviken till ett spökträd!

Nu visar det sig att dessa mina nya grannar som i dag är i larvstadiet är fjärilar under utveckling. Arten heter slånspinnmal och när de fått vingar kallas de ofta dalmatinerfjärilar, eftersom de då är vita med svarta prickar.

Larverna äter under sin mognad upp alla bladen på trädet de valt, och väven de producerar låter dem hållas ostört, för eventuella fiender håller sig borta. Expertisen påstår att trädet kommer att överleva och bli grönt igen, jag kan bara hoppas att de har rätt. Några spökträd vill vi inte ha. Blir i alla fall lite spännande att se om det dyker upp mängder av svartvitprickiga fjärilar snart.

UPPDATERING: Tillåt mig bli lite förvånad. Googlade vidare om detta märkliga djur och vad finner jag? Jo att Ikea har en pläd som heter just SLÅNSPINNMAL, med ett enkelt grafiskt mönster i rött och vitt. Dessutom till nedsatt pris, 99 kronor. Undrar hur tankarna löpte när man valde namnet till den produkten? Men kanske tänkte man på att det går att svepa in sig i den ... 

Copyright Klimakteriehäxan

Hett – men gott?

Nu tänkte jag ägna några rader åt en mattrend som jag egentligen inte är det minsta intresserad av. Det visar sig nämligen att det pågår något som mest liknar en tävling. Allt har startat på appen TikTok (nej jag har den inte) och det kallas för "The Spicy Noodle Challenge". Tävlingen går ut på att man ska klara av att äta mat, företrädesvis nudlar, som är jättestarkt kryddade. Mest och starkast vinner väl.

Det handlar om ett ämne som heter kapsaicin, som också finns i bland annat chilipeppar och i pepparsprej. Hur mycket man tål av det där ämnet är individuellt. För mycket kapsaicin kan ge problem med bland annat hjärta och blodtryck. Det beror också på kroppsvikten hur mycket man tål, säger en expert som intervjuats av SVT nyheter.

Kanske inte hetast men troligen het nog ...

Nu pågår i alla fall nudelätandet bland ungdomar som älskar det mesta de hittar på TikTok. I Danmark har man satt P för det och förbjudit de starka nudlarna. Medan man i Sverige och resten av världen kan fortsätta "njuta" av produkten. Styrkan mäts i scoville, starkaste sorten har 10 000, och det är flera gånger högre än i de vanligare varianterna.

Alla har vi väl någon gång smakat för starkt kryddat mat? Jag glömmer aldrig mitt första besök i London. Vi skulle göra något så exotiskt som att gå på indisk restaurang. Blev rekommenderade "Star of India", för där sågs "riktiga indier" äta. Sagt och gjort.

Menyn var förstås obegriplig. Varför jag satte ner pekfingret på en rad och sa "jag ska be att få den, tack!" Servitören skruvade på sig: "Are you sure?" Naturligtvis blev jag misstänksam, så jag frågade hur "hot" rätten skulle vara. "Ganska" var svaret. "Men kanske kan ni göra den lite mildare?" undrade jag.

Maten kom in. Jag tog en tugga. Det syntes inte, men det kändes som om en enorm eldflamma slog ut ur min flämtande mun. Tårarna sprätte ur mina ögon. Min kompis fnös, bytte tallrik med mig för "så där starkt kan det väl aldrig vara?" Blixtsnabbt bytte hon tillbaka efter första smakbiten. Jag gjorde ett nytt försök. Samma effekt. Det var förskräckligt! Bakom ett draperi stod halva servitörsskaran och spionerade på blondinen som beställt krogens kanske starkast kryddade rätt. 

Snart kom "vår" servitör för att kolla läget. Han visste ju redan svaret, erbjöd mig en annan maträtt och jag accepterade tacksamt. Fast han kunde förstås ha gett mig kokt ullstrumpa, alla mina smaklökar låg i koma, tungan var domnad och det tog ett bra tag – timmar! – innan chocken gått över. 

Mitt nästa experiment i genren Spicy Challenge kom helt överraskande. Jag hade köpt en snygg krukväxt, med klarröda vackra små frukter. Peppar, javisst. Sonen undrade om de gick att äta. Självklart, svarade jag, bröt av ett "bär" och stoppade in hela i munnen. Tror inte att jag skrek, men OJ som det brann till!

Nog för att jag i många lägen är en tävlingsmänniska, men i Spicy Noodle Challenge lämnar jag walk over. Dock går jag nu för tiden gärna på indisk restaurant men jag frågar noggrant om kryddningen.  Och jag kan absolut tänka mig att ha fler pepparplantor på fönsterbrädan, men bara att titta på. Barn ska varnas! Hoppas innerligt att TikToks påhitt inte allvarligt skadar någon som provar.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltat i Vaxholm

Varje sommar vill jag göra (minst) en utflykt till Vaxholm. Lite skärgårdskänsla på nära håll. Det ska förstås ske en dag med trevligt väder, väldigt gärna badvänligt också eftersom man kan gå en kort promenad över klipporna (på en trätrottoar) och hoppa i på ett bra ställe, försett med brygga och stege. 

I veckan var det dags, och nog hade vi badkläder med oss, men SÅ fint var det inte. Ändå trevligt att strosa runt, titta på hus, folk, båtar och blommor och så naturligtvis äta strömming med potatismos och lingonsylt. Det gjorde vi på takserveringen till Magasinet, och det är där man lånar ut solhatt (fast vi behövde ingen) och har särskild dryckesservering till medföljande hundar.

Skylten nedan tycker jag är ett utmärkt exempel på smart design, för visst fattar man blixtsnabbt att det handlar om vård och omsorg? Företaget heter Tisa. 

"Mingel" är ett bra namn på en trevlig butik som funnits vid stadens huvudgata länge, men som varit stängd ett tag. Nu öppen igen i ny regi. Mycket att välja på för modesugna tjejer! Och när man går därifrån skyltar man förstås med butikens logga på kassen.

Skyltsöndagarna kommer trillande vecka efter vecka, det är ingen hejd på dem! Vi är rätt många bloggare som ständigt jagar skyltar. De kan vara smarta, fula, vackra eller upprörande, ja de kan vara i princip vad som helst så länge de kan kallas skyltar. BP håller ett vakande öga på skyltandet, och deltar ofta gör Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan,Tony, Åke.

Copyright Klimakteriehäxan

Resultat av ett projekt

Blomsterängsprojektet startade 2022. "Blomsteräng anlagd" stod det på lappen.

Projektet blomsteräng inleddes för två år sedan. Den dittills jättefula trekanten framför "vår" busshållplats skulle förvandlas. I stället för de sorgligt spretande ogräsplantorna skulle det bli en riktig sommaräng, full av härliga blommor!

Blomsterängsprojektet 2023

Jag erkänner att jag var skeptisk. Skulle detta kunna fungera? Skulle exempelvis folk sluta gena över den där markbiten när bussen just skulle stänga dörrarna och avgå? Tja, man ska ju tro folk om gott. Så även om projekterade blomsterängar.

I fjol sommar hade något definitivt hänt. Prästkragar dök upp, tänka sig! Och så i år: vad har vi? Jo en riktigt fin äng med både cikoria, ängssyra och prästkragar i mängd, och så naturligtvis ett gäng gräsarter och örter som jag inte kan namnet på. 

Återstår endast att gratulera den som drev igenom idén. Och oss, vi busspassagerare som nu kan titta på blommorna medan vi avvaktar 55ans ankomst (och alltmer glesa avgångar).

Vill du följa dramat, eller låt oss kalla det bara utvecklingen, mer i detalj?  Klicka här så hänger du med hela vägen!

Blomsterängen 2024 - massor av prästkragar, så fint!

Den blå cikorian passar bra in i sammhanget. Voilà, vi har en blomsteräng!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att bli vuxen

Visst har jag väl läst en mening som jag reagerat lite extra på den här veckan också? Så att jag kan hänga med Skriv-Robert på Veckans mening ännu en gång! Jo, jag bestämmer mig för att ta hjälp av Claes Hylinger (som jag aldrig tidigare läst) för i hans bok "Kvällarna på Pärlan" lyckas han på ett smart sätt koncentrera en människas vuxenblivande i en enda mening, nämligen denna:

Tänk, alla måltider vid detta matsalsbord, där jag började min bana med haklapp och påpetare för att så småningom själv komma med franska vinflaskor till söndagsmiddagarna.

Copyright Klimakteriehäxan

Förbrukad?

Helt slut, överkörd, energilös? Rent av förbrukad? Elisa Matilda tar oss på pulsen i sina fem fredagsfrågor denna gång.

1. När senast kändes det som om du blivit överkörd? Fysiskt tror jag inte jag känt det på länge, annat än efter något ovanligt grymt träningspass, och det var faktiskt rätt länge sen. Psykiskt? Tja kanske när jag såg en glimt av slutdebatten inför EU-valet. Mycket tröttsamt.
2. Vad i ditt hem saknar batterier? Ett antal armbandsur, modeklockor som varit billiga i inköp men kul och snygga.
3. Vad är inne på sluttampen inför att bytas ut? Diskbänken. Och ny soffa har jag längtat efter länge!
4. Hur ofta byter du ut din tandborste? Så snart den börjar se lite "rufsig" ut.
5. Vilken förbrukningsvara använder du mest under en månad? Toapapper kanske? Och så äter jag bananer nästan varje dag ...

6. 

   Hotellvikt toarulle ... 

Copyright Klimakteriehäxan

Något att se fram emot

För egen del tänker jag absolut inte på hösten. Men det visar sig att Mia i bokhörnan gör! För veckans helgfråga lyder så här: Tänk redan nu kan man kolla in höstens böcker. Är det någon du är sugen på?

Jag har usel koll på vad som finns att se fram emot, med ett tydligt undantag: "Vi som klarade oss" som är titeln på min vän Karin Alfredssons nya bok. Den släpps nu i sommar och har redan fått fint betyg av Bibliotekstjänsts lektör. 

Så har jag upptäckt att det äntligen finns en ny bok av Jennifer Clement: "Löftet om en fest" (The Promised Party: Kahlo, Basquiat and Me) och det ska vara hennes självbiografi. Hon växte upp i Mexiko och var granne med ingen mindre än Frida Kahlo (och Diego Rivera får man anta). Graffitikonstnären Jean-Michel Basquiat, vars verk idag sälja för enorma belopp, blev hon god vän med när hon senare levde i New York. Om honom och hans tämligen vilda leverne har hon redan skrivit en bok, "Basquiats änka" (Widow Basquiat). Den nya boken finns i dag på engelska och spanska, kommer senare på svenska.

En annan favorit jag väntar på nytt ifrån är Chimamanda Ngozi Adichie, men det enda som finns av henne och som jag har oläst är en barnbok, hennes första: "Mammas sovsjal" (Mama's sleeping scarf). Författaren har uppenbarligen fått sitt första barn! Boken är ny från i våras, kanske köper jag den med barnbarnen som ursäkt? Lämplig för 3-6-åringar står det, så då kan det nog passa. 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en idol

Jag har skrivit mina sånger, valt mina skivomslag och mina kläder själv. Det har aldrig funnits anledning att göra någonting annat.

-Francoise Hardy, den sorgsna franska chanteusen som jag och oändligt många fler började älska på 60-talet, förklarar i en intervju hur hon kunnat "överleva" som artist när så många av hennes jämnåriga bara försvunnit: hon bevarade sin egen stil, höll på sig själv. Och alltid var hon skitsnyugg! Härom dagen avled hon, 80 år gammal, efter att i flera år lidit av lymfkörtelcancer. Behandlingen gjorde att hon inte kunde sjunga mer, men det hann ändå bli 28 album. Fredrik Strage skriver om Hardy i Dagens Nyheter. Och jag inser att jag fortfarande kan texten till "Tous les garçons et les filles de mon âge", på franska. Det var hennes debut och hon skrev den själv, bara 18 år gammal. Hör den här! Den är fortfarande bra!

Sommarlov!

Det närmar sig nu, sommarlovet, även för dem som inte satt på sig den vita mössan och redan firat sista skoldagen. Och i  det sammanhanget har Enligt O uppenbarligen hittat inspirationen till Veckans kulturfråga: Vilka böcker om skolavslutningar och sommarlov ger dig sommarkänsla?

Jag vet definitivt att Enid Blytons Fem-böcker gjorde det, för aldrig gick de där barnen till skolan som jag minns det! Däremot blev det ständiga utflykter (med matsäckskorg) och spännande vandringar i skog och mark, förvisso med en hund som tryggt sällskap. Mysterierna löste man på löpande band.

Dexter och Emma blir bekanta den absolut sista dagen i skollivet. Det är den 15 juli. De ses efter det samma datum år efter år, i tjugo år, och det blev "En dag" (One Day), en sällsam kärlekshistoria som David Nicholls skrev. Och visst är det sommar, picknickkorgar på långpromenader i brittiskt landskap även här. Finns också som tv-serie på Netflix.

En skolavslutning finns också med i Selma Lagerlöfs "Ett barns memoarer" som är andra delen i hennes lysande självbiografiska trilogi (första delen heter "Mårbacka" och den tredje "Dagbok"). Då har det just varit vårterminens sista dag i Karlstad, vilket betyder att morbror Schenson (som är lärare) omedelbart tar sig från staden till släkten på Mårbacka. 

Skildringen av mannen är både lite försåtligt elak och rolig, man fattar att morbror är en första klassens inkräktare och egoist som förser sig med alla fördelar han kan finna, men han är ändå omtyckt ... Hela sommarlovet stannar han, och det betyder ju att läsaren både får vara med och bada i sjön och gå på sommarkalas.

Copyright Klimakteriehäxan

En ska jag lyssna på!

I går var det dags för Sveriges största pseudohändelse i mediavärlden: man presenterade dem som ska vara sommarpratare i radio 2024. Jag har kollat namnlistan, den innehåller alla sorters kändisar och några personer jag aldrig hört talas om, men det är väl rätt tänkt, får man anta. Eller?

Mitt problem med denna omåttligt folkkära programtradition är att jag har tröttnat, för länge sedan. Det är åratal sedan jag aktivt letade efter på-knappen till P1 efter sommarlunchen. Ändå har jag naturligtvis lyssnat emellanåt, framför allt om jag suttit i bilen när sändningen pågått. Ibland, men alltför sällan, har jag blivit fångad.

Majgull Axelsson Foto Sveriges Radio

I den aktuella årgången ser jag ett namn vars program jag absolut ska höra, eftersom jag är övertygad om att det kommer att bli intressant: Majgull Axelsson, författare. Så i mina planer för denna sommar ingår det nu radiolyssning den 10 augusti.  

Blir det några fler så beror det på tillfälligheter. Sommar ska det förhoppningsvis bli ändå. Men nog kan jag minnas Torsten Ehrenmark och sakna både hans röst, hans språk, hans humor och hans historier.

UPPDATERING: Ser till min milda förtjusning att jag inte är ensam om att vara skeptisk till urvalet av sommarpratare. Sandra Stiskalo skriver i en krönika i Dagens Nyheter: "En annan trend som verkar hålla i sig år efter år på Sommarredaktionen är att bereda plats åt personer som det gångna året intervjuats, omskrivits och publicerat sig i snart sagt alla rikstäckande medier, inte minst i denna tidning. Här kan nämnas författargullgossen Andrev Walden, akademi- och ekonomigullgossen Lars Strannegård och försvarsgullgossen Joakim Paasikivi. Det är på många sätt rimligt. Att dessa tre mediegunstlingar förvaltat sina respektive talanger med precision, bidragit till brännande offentliga samtal och arbetat osedvanligt hårt kan ingen förneka. Frågan är bara om de hunnit samla på sig nya berättelser och kunskaper att bjuda radiolyssnarna på eller om de kommer att nyttja Sommarvärdskapet som en återvinningscentral eller en arena för ett ärevarv. Risken finns."

Copyright Klimakteriehäxan

På skolbänken

Ugglan & Boken levererar som alltid på tisdagarna ett tema för att vi ska presentera en boktrio. Denna gång ska det vara tre böcker i samma typ av miljö och då tar jag er med till skolans värld! Men jag hoppar över Jan Guillous "Ondskan" för den känner ni alla till ändå.

I "Vajlett och Rut" är det Vajlett som är den nya lärarinnan som kommer till en liten norrländsk by och blir betraktad med största misstänksamhet. Man känner lukten i klassrummet av glödande kamin och våta yllesockor ... Det här är första (och bästa) delen av Karin Alfredssons klart läsvärda trilogi, den som nu dramatiserats och går på segertåg med Riksteatern genom Sverige.

"Två år i varje klass" var hejdundrande rolig när den kom ut, skriven av Erik Zetterström, mera känd som kåsören Kar de Mumma. Den har underrubriken "En elak skolgosses minnen" och nog busades det på läroverket! Kanske är den för gammal? Eller kanske är den så gammal att den är kul på ett närmast antikvariskt sätt? Man kan alltid testa! (Jag har förstås läst den, och skrattat, för länge sedan).

"Allt jag fått lära mig" (Educated) av Tara Westover är ljusår från såväl Västernorrlands inland som Östermalm i Stockholm. Men en omskakande berättelse är det, självbiografisk dessutom, om hur en flicka, i en av en religiös sekt helt dominerad familj, lyckas bryta sig loss och till sist skaffa sig den utbildning som hennes jämnåriga redan fått. Hon kommer inte bara ikapp dem, hon går om dem också!

Copyright Klimakteriehäxan

Gubbar till fyndpris!

Man kan kanske säga om jordgubben som en ganska bedagad man sa när någon påtalade hur dyr spriten blivit att "det spelar ingen roll, den kommer ändå aldrig upp i sitt rätta värde". Men 90 spänn för 400 gram jordgubbar ... det ger väl ett literpris på 200 kronor ... Det får ju det svenska premiärpriset som jag betalade härom veckan, 65 kr för en nyplockad liter, att framstå som rena fyndet.

Lite lätt ironisk känns texten längst ner på skylten i den norska mataffären: "Alltid låga priser". Det är Dottern som varit och handlat i Oslo och försett mig med bilden. Vi är lika förtjusta i jordgubbar hon och jag – fast den här gången köpte hon inga, och det skulle inte jag heller ha gjort!

Copyright Klimakteriehäxan

När Paradiset förfaller

Min pappa fick många goda idéer, fast en av dem fick han nog tyvärr några år för sent. Men när han upptäckte att jag och min kusin Monica rett oss en egen boning i en stor vedhög, ett utrymme med mossa på golvet, en mattstump som vägg och tak som hotade att rasa in när som helst medan vi bjöd varandra på saft och låtsastårta, då kom han på det: flickan borde ha en lekstuga! Han skulle bygga den!

Far min skred till verket. Samlade ihop cementstenar till grund, brädor till golv, masonit och läkt till väggar och innertak. En dunk Falu rödfärg. Undan för undan kom bitarna på plats, det blev en liten veranda och minsann en "köksavdelning" också. Väl planerade kvadratmeter, kanske är det sju, åtta om man räknar in verandan? Hela skapelsen täcktes av korrugerad plåt, och det är antagligen det som gör att stugan fortfarande står kvar, så här nästan sjuttio år senare.

När lekstugan blev klar var det naturligtvis ett litet paradis för små flickor. Väggarna blev tapetserade – fondtapet minsann! – fönstren fick gardiner, på golvet trasmattor och en säng, en liten bokhylla, ett bord och någon udda stol fick flytta in. "Köket" fick en platsbyggd hylla där dockservisen noggrant ställdes in. På verandan kunde två små människor sitta.

Visst hade vi våra kalas där. Vi sov till och med i stugan någon enda gång. Vi låtsades att vi var "fiiiina damer" som bjöd på "fiiiin mat", men tonårstiden var inte långt borta och lekstugan stod allt oftare tom för att till sist bli övergiven, bortsett från bekanta mindre barns enstaka besök.

Idag står den alltså kvar ändå, inbäddad i grönska. Jag har försökt bli av med den: erbjudit barnfamiljer att hämta den gratis. Men det faller på att det blir en för stor apparat, och kanske tål den inte att flyttas över huvud taget?

I sommar räknar jag med att barnbarnen kommer till mitt Barndomsland igen. Blir de intresserade av lekstugan? I så fall måste det hända saker, för Paradiset har förfallit. Dörren har slagit sig och går varken att stänga eller öppna helt. Allt där inne är naturligtvis fullt av ingrott damm. Fönsterrutorna hotar att lossna, kittet de satts dit med är torrt och i stort sett borttrillat. Spindelnät. Gardinerna på väg att ramla sönder alldeles av sig själva.

Där står min gamla dockvagn, i typisk 50-talsmodell, och där har Bibbi, Margareta och några fler vilat ostört i decennier. Böckerna som stod i hyllan, ur serien FIB:s Gyllene Bok, har vi tagit hand om för länge sedan, där fanns några riktiga höjdare! Vad sägs om "Skeppshunden" och "Tåget till Timbuktu" till exempel? Största barnbarnet har älskat dem bägge!

Stugans framtid är i högsta grad osäker. Ska vi lägga ner jobb på den? Jag är ytterst tveksam. En sak är klar: vår utsikt mot sjön skulle bli bättre om den var borta ... å andra sidan är det inte enkelt att bli av med den heller.

En kul grej har i alla fall hänt med min lilla röda stuga under mina vuxna år. En gång när jag var på semester i Barndomslandet blev jag uppsökt och intervjuad av en enträgen frilansreporter som bestämt sig för att jag var intressant. När artikeln publicerades var det tillsammans med en bild som killen tog på mig, utomhus. I bakgrunden syntes lekstugan, och i bildtexten stod det att jag fotograferats framför mitt barndomshem. Jojo.

Veranda, full av skräp.

Mina dockor ...

Fönstret har varit riktigt fint!

"Köket"

Säng i vuxenstorlek mot vägg med fondtapet ...

Copyright Klimakteriehäxan

Nybakat

Reklambild för ett av de otaliga företag som
erbjuder sina tjänster när en studentskylt ska skapas.

Det är tid för nybakat nu. Vi har ingen student på nära håll i år, men ser alla glada ungdomar på stan som jublar över en ljusnande framtid och solkar ner sina nyss så vita mössor. Tack och lov är det åtminstone väldigt få som trillar av lastbilsflaken, de som gör det blir illa skadade och det borde förstås inte kunna hända, men olyckor gör det ändå som bekant ...

Nybakat är trevligt i alla fall, för oss som gillar bröd. Allt oftare blir det numera surdegsbröd, något som jag själv tänkte försöka åstadkomma när jag fick deg i present. Men när jag hade läst på hur det skulle gå till kroknade jag och degen hamnade väl till sist i soporna. 

Därför är mitt sätt helt enkelt att ta proffshjälp. Tycker att bake off-brödet ofta är bra i vanliga matbutiken, men ibland kan man gå till "specialbagarna" och betala lite mer för en limpa som är både smakrik och vacker, och två såna ställen visar jag skyltarna för i dag, eftersom det är ännu en Skyltsöndag som randats.

Och för att hålla en tråd mellan mina skyltar i dag kompletterar jag med ett bakverk av den mindre och fibersnålare sorten: en asiatisk lyckokaka. Det är som vanligt hos BP man hittar skyltande bloggare, kolla hennes högerspalt!

Finns i Farsta centrum.

"Bak" bakar i Hökarängen, också söder om stan.

Innehållet i en lyckokaka kan väl också betraktas som en skylt, om än i det lilla formatet?

Copyright Klimakteriehäxan

Reklam!?!

Om det handlar om en god sak kan jag tänka mig att acceptera reklam. Vilket är anledningen till att jag lägger in en länk här. Den går till Akademibokhandeln, som nu öppnar "Bokomloppet" för återvinning av gamla böcker. Inte bara att lämna över dem men kanske det funkar? 

Tror inte detta är ett sätt att bli rik på precis, men möjligen kan några överflödiga böcker få nya läsare? Det gör ju ont att slänga dem! Om du har testat redan, eller tänker göra det, kan du väl berätta hur du tycker det funkar? Värt mödan eller för krångligt? Väntar med spänning på svar!

Copyright Klimakteriehäxan

Livet i storstan

Så här kan det te sig, livet i den stora staden. Om man inte stirrar sig blind på skyltfönster och andra flanerare, förstås. Det kan förvisso också vara kul!

Till sist: Bara en liten påminnelse i all välmening: du kan rösta redan i dag om du har svårt att hinna på självaste valdagen, som är i morgon söndag! Att det gäller EU-parlamentet kan du inte ha undgått att lägga märke till. Bara att plocka fram röstkortet!

Copyright Klimakteriehäxan

Uppdatering: Hon har sju ungar, troligen kläckta i dag!
Kan bara hoppas att hon får ha dem i fred. Men de lever farligt.