Kulturella sommarplaner (?)

Enligt O ställer som alltid på onsdagar en fråga som idag lyder Vilka kulturella planer har du i sommar? Ja, strax är det midsommar, det gäller att tänka till för rätt som det är upptäcker man att sommaren är på väg att ta slut!

Planer i mängd har jag inte, men några ändå. Ska exempelvis se "Kejsarn av Portugallien" i Västanåteaterns version. De spelar även denna sommar Selma Lagerlöf i Teaterladan i utkanten av Sunne. Föreställningen har premiär i helgen.

Benicio del Toro, i filmen.

Det finns också en relativt ny film som både jag och Maken vill se på bio: "The Phoenician Scheme". Mängder av toppskådisar i regi av Wes Anderson och man lovar att den är "underhållande".

Sedan ska jag välja en ljudbok som kan få ut mig på promenad varje dag. Hoppas på "måste-få-veta-hur-det-går"-faktorn!  Kanske blir det "Hembiträdets hemlighet", flera bloggare har gillat den och första boken i det som tydligen blir en serie tyckte jag var riktigt kul läsning. Finns dock fler kandidater, förstås.

I bokväg (på papper) finns som vanligt oändligt mycket att välja på, men först har jag ungefär halva "Drömräknng" (Dream Count) av Chimamanda Ngozi Adichie kvar. Läsningen går sakta, inte minst beroende på att boken är så tung att armarna domnar och förkortar kvällens lässtund i sängen. När den är avklarad plockar jag endera en hyllvärmare mer eller mindre på måfå, eller så bli det Johan Svedjedals "Dä kvetter", boken om den unge Gustaf Fröding som jag köpt.

Tänker också att jag borde testa någon podd, men det finns inte mycket som tyder på att det kommer att hända. "Sommar i P1" väljer jag däremot bort numera.

Copyright Klimakteriehäxan

De långa namnens böcker

Isländska författare vill Skriv-Robert att vi tipsar om i denna veckas tisdagstrio. Jag känner tyvärr inte att jag har jättemånga att välja mellan, har mer än en gång tyckt att de isländska egennamnen komplicerar läsandet med sin blotta bokstavsmängd ... precis som i en del ryska romaner eller varför inte som i den bok jag just nu läser, "Drömräkning" av Chimamanda Ngozi Adichie. I den historien fick ett nyfött barn just heta Okechukwukelu.

Men sedan jag hittade "Öppet hav" av Einar Kárason har jag letat efter hans "Stormfåglar" utan framgång trots att den ska finnas i pocket. Får nog beställa den på biblioteket, medan jag rekommenderar andra att läsa den sanna berättelsen om den skeppsbrutne fiskaren som överlever mot alla odds i havet utanför Vestmannaöyarna en kall dag i mars. Riktigt spännande trots att man vet hur det ska sluta redan från första sidan!

En Nobelpristagare finns också från Island: Halldór Laxness, som ärades 1955. Vet att han skrivit "Salka Valka" men inte har jag väl läst den? Nej, tror nog inte det. Så den rekommendationen kan ni kanske strunta i ... om ni inte vill sätta er tillit till Svenska Akademien i 50-talsversion ...

Arnaldur Indriðason skriver populära deckare. Jag har läst några och gillat, exempelvis "Mannen i sjön", "Kvinna i grönt" och "Änglarösten". Här finns den för kriminalhistorier obligatoriskt problemtyngde polisen, nu heter han Erlendur Sveinsson. Privat har han det jobbigt med sina barn, som den knepiga dottern Eva, som mot alla odds alltså fått ett namn med blott tre bokstäver ... Författaren har sagt i någon intervju att det är olyckliga människor som är intressanta och det håller han nog fast vid.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett älskat hatobjekt

Ibland räcker det med en enda lupinplanta för att göra vägrenen vacker!

Vi förväntas hata dem. Vi förväntas utrota dem. Men vi älskar dem, lupinerna som just nu har sin storhetstid! Vägkanterna är förvandlade till blomstersängar i lila, vitt och rosa. Mängden är ofattbar. Att lupinen trots sin skönhet hamnat i onåd beror på att den är osedvanligt livskraftig. De stora blomsteraxen producerar frön i en omfattning som betyder att andra växter kvävs. 

Alltså är lupinen stämplad som "invasiv" och den som har den på sin tomt ska ta bort den med rot och allt. Vilket är svårt att ta till sig, och förvisso ännu svårare att genomföra ... Nu är detta inte en lag, men en rekommendation/önskan från Naturvårdsverket. Och någon nyplantering vill man verkligen inte höra talas om! 

I tre svenska kommuner, Hagfors, Storfors och Örebro, kan man till och med få betalt om man rensar bort lupiner. Olika regler verkar dock gälla och jag hittar inte hur mycket pengar det kan ge, men kanske är det trots allt ett lockande sommarjobb som inte kräver särskilt stora kvalifikationer? Mer än ett hårt hjärta som inte berörs av skönhet ...

Idag har jag i alla fall gjort en insats i "rätt" riktning: jag har plockat två stora vackra buketter och satt i vas. Därmed har jag åtminstone omöjliggjort att just de bildar frön! Räknar dock inte med att få betalt eller ens ett tack från Naturvårdsverket. Blommornas ljuvlighet är belöning nog. Jag fortsätter helt enkelt att älska de här utpekade "hatobjekten". Även om jag kan medge att de inte är lika fina att vila ögonen på när de gått i frö.

Mängden är imponerande. utan tvekan. Det här är långt ifrån rekordtätt!

Färgen, kraften, strävan uppåt ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bilder är rent skryt

Potatisen blommar! Jo, jag förstår att det inte är särskilt märkvärdigt för seriösa odlare, men när man som jag har satt två säger två potatisar i en kruka på balkongen, då handlar det om odling som blir en hjärtesak, en odling att skryta med. Och vilka fina små blommor jag bjuds på! Veckans bild, i min lilla värld. 

I midsommarhelgen tror jag det blir dags att skörda. Spännande att se om det finns något att hämta där nere i jorden? Men det är nog säkrast att jag köper en påse i matbutiken också, att ha i reserv ...

Min andra bild är också en skrytbild. Klarade av årets första dopp i sjön och vet ni vad – det var inte ens särskilt kallt! Gick till och med att ta några simtag! Tyvärr hade jag ingen som kunde ordna med bildbevis på att jag verkligen kom i med hela kroppen. Ni får tro mig ändå.

Fler bloggare som gillar att använda kameran hittar man till via Åke, som är ursprunget till söndagstemat Veckans bild.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

58 

kronor per månad. Så mycket spenderade svenska hushåll i snitt på ljudböcker under första kvartalet 2025, enligt en undersökning från Mediavision, det rapporterar Boktugg. Har du lyssnat? I år har jag faktiskt bara lyssnat i bilen, och det märks inte i statistiken eftersom vi använder oss av gamla cd-böcker köpta på Myrorna och Stadsmissionen ... då kostar de nästan ingenting!

Veckans mening – om hålen vi saknar

Läser en artikel i Femina och den texten handlar om mig! Se bara: "För tio år sedan slutade Ikea att tillverka och sälja påslakan med hål i den övre sidan eftersom många på kontinenten trott att det var fel på varan. Men sedan dess verkar det som att många svenskar gått och svurit för sig själva varje gång de bäddat rent med påslakan från möbeljätten."

Igensytt.

Ja jag har nog dragit en ganska ful ramsa varje gång jag bytt lakan och tagit ett där "pådragningshålen" inte finns. Ett av mina älsklingslakan är just ett sådant, från Ikea alltså, och jag tycker det tar en halv evighet innan jag fått täcket på plats.

Visst är detta ett i-landsproblem och egentligen en skitsak  – man skulle ju helt resolut kunna sprätta upp sömmen i övre hörnen  – men det har jag inte gjort, tänker att kanske mer går sönder då?

Nu visar det sig att en kvinnlig Ikea-kund från Örebro för en tid sedan skrivit på Facebook och krävt att få hålen tillbaka. Hon tycker att resten av världen ska lära sig att bädda som vi gjort så länge i Sverige. För ja, det är en anpassning till vår omvärld som fått Ikea att sy igen de där hålen, folk i utlandet trodde påslakanen de köpt var trasiga ...

Det där inlägget står för en åsikt som delas inte bara av skribenten och mig, utan många fler. Det har fått över tusen delningar, 2300 kommentarer och 34 000 "tummen upp"-markeringar. En rätt kraftfull åsiktsregistrering, kan man tycka. Men Ikea låter sig inte påverkas. Det är EU-standard som ska gälla. 

Därmed har jag kommit fram till en tämligen ovanlig mening som får bli Veckans, i enlighet med Skriv-Roberts påbud: Stå upp för de svenska hålen! Så lyder FB-skribentens uppmaning, men att vi är många som håller med får alltså ingen effekt.
Kanske ska jag sprätta upp en bit av sidosömmen ändå? 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om stora misstag

Om staten ska börja be om ursäkt för allt den ställt till med för var och en av oss sedan Gustav Vasa, kommer den inte ha tid för annat.

-Johan Hakelius skriver i tidningen Fokus om diskussionen kring en eventuell offentlig ursäkt till alla människor som adopterats till Sverige från utlandet. Hakelius tror hur som helst att de adopterade i de flesta fall fått ett bättre liv än de annars skulle haft. Jag hoppas och vill tro att det är sant. Och att misstagen är undantagen.

Om "om" skulle gälla

Det är fredag den trettonde, men det tillmäter vi väl ingen större betydelse eller hur? Kan däremot skriva er på näsan att det är min namnsdag idag ... hoppas det inte för otur med sig på minsta vis! När jag var barn brukade min farmor komma med nyutslagna kvistar av "persisk syren" den här dagen. Nu är det redan utblommat i alla syrenhäckar i närheten. Det kallas för klimatpåverkan ... det där som vissa somliga påstår inte finns ...

Alldeles oavsett datum och sånt har Elisa Matilda värkt fram fem nya fredagsfrågor, beundransvärt eller hur! I dag med fokus på det lilla ordet "om", det där som, om det inte hade stått i vägen, hade lett till att kärringen skjutit björnen med kvastskaftet ... Här kommer frågorna, med mina svar:

1. Vad är det bästa som har hänt dig den här veckan? Att sommaren kom.
2. Om du fick välja en sak att göra idag som skulle göra dig riktigt glad, vad skulle det vara? Hoppa i sjön och tycka att vattentemperaturen var bra!
3. Om du kunde ge ditt framtida jag ett råd, vad skulle det vara? Rör på dig! Och carpe diem, förstås.
4. Vad är det mest kreativa du har gjort den senaste tiden? Bloggat, pysslat med växter.
5. Om du fick välja en sak att göra annorlunda imorgon, vad skulle det vara? Ta den där långpromenaden jag ideligen skjuter upp.

Ger mig själv en blomma på namnsdagen. Så behöver ingen annan göra det!

Copyright Klimakteriehäxan

Lönnmord eller snarare självmord ...

Så såg det ut ...

Vi brukade njuta av skuggan när det blev varma dagar. Vi dukade upp till middag med kronan som "paraply". Vi lyssnade till det rogivande suset i de oändligt många bladen. För att inte tala om den stora vårkonserten när hela trädet surrade av glada insekter som stoppade sina huvuden i de små ljusgröna blommorna.

Det känns som att jag har förlorat en gammal vän, en som funnits hela mitt liv. Även om det "bara" var ett träd. Och det är nu, när allting grönskar, sorgen kommer ikapp mig. Vår pampiga mer än hundraåriga lönn finns inte mer!

Vi missade årets blåsippor, eftersom de på "bästa stället" försvann i samband med vägarbete. Vitsippsbackarna, de mest underbara, i Barndomslandet kom vi för tidigt till. Nu när vi är på plats igen är det bara att konstatera: vi har missat äppelträdets blomning också. Liksom syrenernas. Totalt usel tajming för en blomnörd. Alltså känns frånvaron av lönnen extra starkt just nu.

Lönnen vek ner sig, bit för bit. Den hade en tjock tregrenad stam, uppbyggd under mer än ett sekel. I samband med en enorm snösmocka och starka vindar lade sig första delen ner och dog, vänligt nog utan att snudda huset (det kunde ha blivit förödande). 

Tidigt 1900-tal. Lönnen är där.

Vi fick tillkalla en arborist som "städade" efter stormen. När han undrade om hela trädet skulle bort sa jag nej, ville så gärna behålla om det gick? Jo, det trodde han nog. Två kvarvarande stammar såg ändå bra ut, som ett riktigt träd.

Det skulle visa sig att han trodde fel. För plötsligt kom ett MMS från grannen. Ännu en stam hade bestämt sig för att livet var slut. Men även den skonade kåken. Nu började lönnen inte se ut som ett fint träd längre, mer som något som blivit över. Det blev nödvändigt att utfärda dödsdomen.

Men den hann inte effektueras. Tredje och sista stammen måste ha känt sig övergiven, utan ork att stå emot den nya tidens ideliga stormstötar. Det blev aldrig ett mord, men kanske kan det kallas för lönnmord ändå – eller snarare självmord ... och inte hjälpte det att jag gav trädet en rejäl kram ...

Kvar idag: en stor och tämligen anskrämlig stubbe som är hur tung som helst. Försöker trösta mig med att klätterhortensian håller på att slå ut, men det är liksom inte riktigt samma sak som ett pampigt träd. Snyft.

Det började på vintern, med tung snö som tog knäcken på första stammen.

Med två stammar kvar – fortfarande ett träd, eller hur?

På vårkanten kom en arborist och "städade".

Men så en dag fanns bara en ...

Jag tog ett känslosamt farväl, som en äkta trädkramare. Visste att det var sista gången.

Så en vacker dag låg även sista tredjedelen på marken. Trädfällaren hann aldrig komma.

Här är resterna. Som jag inte vet hur vi ska bli av med ...

Copyright Klimakteriehäxan

Om prästkragar i allmänhet och en i synnerhet

Det har gått ett par år sedan jag gjorde mig lustig över vad jag betraktade som helt fåfänga försök att förvandla en ful och stenig markbit vid vår närmaste busshållplats till en blomstrande sommaräng. Tog bild på avspärrningen med skylten som förklarade att bättre tider skulle komma. Pyttsan, tänkte jag.

Nu är det dags att be om ursäkt. Jag hade fel! För andra året i rad har vi en jättefin sommaräng som ser helt naturlig ut. Här är det gott om prästkragar. Andra örter har knoppar som kommer att slå ut i både blått, rosa och gult och det gör väntan på bussen så mycket trevligare!

Prästkragen är en ljuvlig blomma, i olika varianter. Jag tänker på den pyttelilla släktingen tusenskönan eller på den lite bräckligare kamomillen, båda flitigt förekommande i vår natur. Men så finns det en annan prästkrage, en speciell, som jag inte kan låta bli att irritera mig på.

Den prästkragen sitter runt halsen på en kvinna som i dessa dagar syns i mängder av officiella sammanhang. Jag tänker förstås på statsministerns fru, till yrket präst, som envist framhärdar i att bära sina arbetskläder alltid och överallt. På den högtidliga nyårsdagskonserten, den som direktsänds i tv från Wien över i princip hela världen, satt människan på fin plats i den festklädda publiken. Men hon var som rustad för begravning i närmsta kapell.

När Sveriges nationaldag firades i veckan kliver hon ut på trappan vid slottet för att vara med om det högtidliga taptot, direktsänt i tv det också. De kungliga damerna klädda i Sverigedräkt, vilket verkar passande, eller hur? Den tanken har uppenbarligen aldrig slagit fru Kristersson. 

Det där var bara två färska exempel, jag har retat mig på hennes klädval sedan första gången jag såg henne. Hon skulle ju förslagsvis kunna ta på sig något snyggt svenskt, vi har fenomenala modeskapare här i landet som kan fixa kläder till alla kroppar och kvinnotyper, men de måste ju få chansen! 

Att hennes man sannolikt inte har något att säga till om när det gäller hustruns garderob, det kan man misstänka och kanske också förstå – vilken man törs ifrågasätta sin frus klädsmak? Men det finns andra i Rosenbad som borde kunna göra något åt saken. Damen har råd att skaffa både en ny klänning och en ny dräkt, det är jag övertygad om. Kanske rent av en snygg blus också?

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: om hon valt ett annat jobb, hur skulle det då se ut på podiet för honoratiores? Fru K säger ju att hon "alltid är präst". Men en bagare är väl alltid en bagare, en sotare är väl alltid en sotare? Skulle hon som bagare komma i vitt förkläde och hög mössa?`Eller som sotare i svart, med viskan över axeln?

Jag bara undrar.

Copyright Klimakteriehäxan 

Pride i kulturutbudet

I Göteborg pågår West Pride just nu och Enligt O upplyser mig om att juni är Pride Month runt om i världen, för att ge eftertryck åt kraven på rätten att vara sig själv och älska den man vill. Dagens kulturfråga handlar om det: Vilka priderelaterade kulturtips har du?

Det jag tänker på först av allt är några böcker av Jonas Gardell, som jag anser vara en av Sveriges allra bästa skribenter. "Torka inga tårar utan handskar" blev en utmärkt tv-serie också, om offer för hiv och aids. "En komikers uppväxt" hör hemma i samma hylla. Liksom filmen han skrev manus till, "Livet är en schlager", i vilken Björn Kjellman gör en lysande rolltolkning av en aidsdrabbad.

TV-serien "Hacks" (Netflix) låter en av de två huvudpersonerna hoppa mellan olika sängar, så att säga. Riktigt bra serie som bjuder på både skratt och allvar om den åldrade kvinnan som blivit stenrik på sin ståupphumor men fått brist på nya skämt att bjuda sin publik. 

Alicia Vikander har en av de stora rollerna i långfilmen från 2015 "Den danska flickan" (The Danish Girl). Eddie Redmayne spelar mannen i dramat, men han vill vara kvinna och blir den förste att genomgå en könskorrigerande operation, både riskfyllt och plågsamt. Historien bygger på verkligheten och är både gripande och bra. Vikander fick en Oscar för sin insats.

"Min pappa Marianne", film från 2020, bygger också på en sann berättelse. Rolf Lassgård är jättebra i rollen som prästen Lasse som trivs bäst i kvinnokläder.

En annan film som jag aldrig glömmer är "Brokeback Mountain". Två tuffingar inser att de älskar varandra, en sorgsen hustru betraktar deras (extremt förbjudna och hotade) lycka ... Med Heath Ledger och Jake Gyllenhaal. Gick rakt in i mitt hjärta!

Copyright Klimakteriehäxan

Visby – Sveriges Midsomer?

Att våra storsäljande deckare numera väldigt ofta utspelar sig på någon av våra svenska öar är vid det här laget nästan en regel. Tänk bara så många mord och annat elände som hela tiden utspelar sig på Gotland!

Visby – plats perfekt för mord?

Mari Jungstedt har ägnat sig åt Sveriges största ö i ett 20-tal böcker (och dessutom skrivit om Gran Canaria). Marianne Cedervall låter deckarduon Anki och Tryggve lösa mysterier på Gotland. Maria Wern är Anna Janssons huvudperson i en rad böcker, också i gotländsk miljö, medan Viveca Sten låter morden ske i Sandhamn. Det går säkerligen att hitta fler, men de där får räcka som bevis för min tes. Man lever farligt på öar rent generellt! Och det borde vara lika livsfarligt att bo i Visby som i brittiska Midsomer! Men nu har i alla fall Skriv-Robert bestämt att det är öar som är temat för denna veckas bokliga tisdagstrio. Jag hoppar resolut över de nyss nämnda och vad hittar jag då? Jo: 

I "En mörderska ibland oss" (Burial Rites) tas vi tillbaka till Island på sena 1800-talet. Hannah Kent skrev, efter ett år som utbytesstudent från Australien – bara det gör ju att man blir intresserad, eller hur? Hon blev fascinerad av historien om Agnes, kvinnan som blev den sist avrättade personen på ön. Romanen bjuder på många inblickar i isländska traditioner och livet i en karg miljö. I mina händer var boken en bladvändare!

"Rosen på Tistelön" är en svensk klassiker av Emelie Flygare-Carlén som bygger på verkliga händelser på Västkusten, i Bohusläns skärgård. Här ryms både romantik och dramatik. Romanen kom ut 1842 och har för inte så länge sedan begåvats med titeln "världens första thriller". Bladvändare? Ja då!

"Boken om San Michele" är troligen den svenska roman som nått flest läsare världen över och fortfarande når många. Den legendariske läkaren Axel Munthe skrev om sitt liv, på Capri, i Rom, Neapel, Paris och i Sverige. Huset San Michele han byggde på den vackra ön blev ett monument över hans livsverk, fullt av konst och växtlighet och med en dånande utsikt över Medelhavet med vulkanen Vesuvius i fjärran. Berättelsen är sprängfylld av historier om hans patienter, hans vänner och diverse äventyr. Någon sanningsenlig självbiografi är det dock inte. Men en bladvändare!

Utsikt från Munthes hem. Och doktorn själv på plats i parken.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT – om den somriga modebilden

Alla kön borde undvika att bära linne i stan. Det spelar ingen roll hur vältränad du är, det blir lite väl privat och man orkar inte se vissa överkroppars mer eller mindre ointressanta kroppsdekorationer. /.../
Om du är vuxen, försök att undvika alltför lågt skurna midjor. Magen hänger utanför och röven blottas när du böjer dig ner, ganska trist. /.../
Korta shorts är okej på unga människor, men inte om halva skinkan hänger ut, de flesta vill inte ha andras skinkor i ansiktet då man står i rulltrappan.

-Modedesignern och stjärnstylisten Camilla Thulin får mig att dra på smilbandet när hon skriver i en krönika i tidningen Fokus om vad som kan vara smart att tänka på när man väljer sin klädsel för varma sommardagar som tillbringas på stadens gator och torg. Hon tipsar om dessa och flera andra fällor man bör undvika "om man identifierar dig som vuxen" ...

Nu tornar det upp sig igen

Fortsätter min stillsamma kampanj för att fler ska komma ihåg att rikta blickarna uppåt när vi rör oss på stan. Det är alldeles för lätt att kolla marken där fötterna ska ta sig fram, och då missar man självklart det som finns att se på lite högre höjd! Vi kan väl kalla det för "tornspaning"? Väl värt (det väldigt lilla) besväret tycker jag!

Då är frågan än en gång: Känner du igen tornen jag plåtat och vet var de finns att skåda? Alla finns i Stockholms innerstad. Jag säger bara: Se upp!

Om du klickar här får du veta var jag hittat de här tornen! 

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

156 000

-Så många skolbarn i Sverige läste svenska som andraspråk läsåret 24-25, detta trots att mer än hälften av dem, 53 procent, är födda här. Ändå kommer de till skolan utan att klara sig på svenska i den grad man kan förvänta sig i relation till deras ålder. Detta trots att alla vet hur väsentligt det är för deras framtid, för integrationen, för demokratin. Rektor Linnea Lindquist skriver om detta i tidningen Fokus. Så sorgligt, så oroande! 156 000 barn motsvarar en och en halv årskull, och siffran kan rent av vara ännu högre eftersom alla skolor inte redovisar andraspråksvalen.

I hjärnan på stjärnan (bakom paljetterna)

Veckans bild är ett trevligt initiativ som börjar hos Åke, men denna vecka har min fotografiska ådra sinat. Tycker inte jag plåtat något som står ut av någon enda liten anledning. Vad gör jag då? Jo, jag tar ett litet återfall i skyltsöndags-traditionen (som Professor Deutsch inte vill släppa)!  Alla "skyltar" ni ser här kommer från den nu försvunna utställningen "Diva" på Millesgården. Där fanns på väggarna en lång rad härliga och ofta tänkvärda citat, klurigheter levererade av olika divor, från Greta Garbo och Ingrid Bergman till Jonas Gardell. Det har rört sig mycket i hjärnorna på stjärnorna bakom scenglitter och galaglamour! 

Trevlig söndag på er, pingstdag till och med, med eller utan skyltar! Med eller utan divalater! (jag valde ändå att posera på röda mattan under den därför avsedda och pampiga skylten "Viva la Diva!" ... inser dock att jag borde ha haft lite mer paljetter på mig ... hade i själva verket inte en enda ... har väl en liten bit kvar till "titeln" ...)

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att det här med att kommentera på bloggar är ett speciellt kapitel. Jag inbillar mig att det är en väsentlig del om man vill hålla liv i sin (vid det här laget, det vet jag ju, gravt omoderna) hobby. Men kanske är det strunt samma med kommenterandet? Jag brukar ändå bli glad, vissa trogna besökare (ni vet vilka ni är) lämnar spår efter sig så gott som dagligen och det ger mig en känsla av samhörighet, även om vi aldrig setts IRL. Fast ta som exempel gårdagens fem fredagsfrågor, populärt inslag hos Elisa Matilda som många hoppar på varje vecka, jag är en av dem. I går puffade 20 bloggare för sina inlägg. Jag gick in och läste samtliga, samt skrev en kort reaktion hos var och en. Det blev alltså 19 stycken. I min kommentarsspalt hittar jag nu, efter mer än ett dygn, spår efter 9 besökare. Är det dags för mig att fokusera mindre på kommenterandet, det tar ändå rätt mycket tid? Eller är jag bara gnällig?

Veckans mening – om att vara glad

Det fanns en gång en schlager som "alla" kunde. Texten började "Den som glad är, gläder andra – ingen kan väl något sådant klandra?" och det var Alice Babs som sjöng. Själva budskapet är det ganska lätt att hålla med om eller hur? Men glädje är inget man kan ta för givet. Rätt som det är väntar en motgång av något slag, stor eller i bästa fall liten, det gäller att bita ihop och leta efter nya glädjeämnen i stället! Men Sally Rooney låter i sin roman "Intermezzo" meddela en sanning som kanske är lite tung att ta till sig:

 Att låtsas att man är glad jämt tjänar ingenting till.

Se där fick ni er till livs Veckans mening som jag hittat under nyligen avverkad läsning. Och den där meningen, den fick mig att hejda mig nån extra liten sekund ... måste förstås fundera på om jag håller med? Kolla in flera exempel på Veckans mening hos Skriv-Robert!

Copyright Klimakteriehäxan

En blågul fredag

I dag stämmer sångtexten om vår flagga. Den må flamma stolt, men åtminstone i min närhet blir det mot dunkla skyar. Har i alla fall blått och gult i köksfönstret, de små gula våreldarna från i påskas, som så snällt blommar om, bestämde sig för att slå ut under natten!

Hur som helst så är det ju fredag och därmed finns fem frågor att hämta hos ElisaMatilda, som förväntar sig några svar. Här kommer mina:

1. Vad är du på väg att avsluta? Ett manus som kanske kanske kanske ska tryckas. I mycket liten, närmast mikroskopisk, upplaga i så fall.
2. Var ligger ditt fokus just nu? När kommer barnbarnen?
3. Vad ser du fram emot härnäst? När barnbarnen kommer!
4. Vad hoppar du aldrig över i din morgon- eller kvällsrutin? Tandborstningen. Och när jag ska somna eller är nyvaken: en snabb koll på mobilen, det kanske har hänt något jag borde känna till?
5. När firade du senast något? Uppvaktade en 70-åring i lördags. Fick god mat och dryck och hade trevligt!

PS Höll ju på att glömma: GRATTIS på namnsdagen GUSTAV! Ska vi rent av fira med en nationaldagsbakelse? Jag har aldrig smakat en sådan. Ska ha botten av mandelmassa, vispgrädde, jordgubbar och mandelflagor på topp, det har jag läst mig till. Låter ju gott!

Copyright Klimakteriehäxan

Klädd i magnolia från förr

Ännu snyggare om strykjärn används ...

Om man som jag råkar vara road av kläder betyder det också att många plagg bär på speciella minnen. Nyligen kom en gammal "skatt" fram ur en väska i källaren. Det är en hellång klänning från förr i tiden. Sydd i bomull som har ett (i mitt tycke) helt underbart blommönster tryckt: ett magnoliaträd. Och klänningen är så fiffigt skuren att man från ena sidan ser hela trädet! Den har smala axelband och sprund i sidan, knytskärp finns också (men vem vill bryta av ett magnoliaträd på mitten?). 

Magnolia råkar vara en av de blommor jag tycker är oemotståndligt vacker, så naturligtvis föll jag för den där klänningen. Ville gärna låna den blommans skönhet! Jag var på semester hemma i Sverige, köpte den i Gamla stan, direkt i den butik som designern Gudrun Walla då hade. Gick mycket nöjd därifrån, och hoppades på tillfälle att använda klänningen, som hade ett extra plus: en kviltad väst i samma tyg medföljde, smart med tanke på att många sommarkvällar är onödigt svala om man vågat sig ut baraxlad.

Så här långt senare – jag köpte klänningen 1980 – minns jag bara ett tillfälle när jag använde den, men det var desto tjusigare: kungamiddag! Inte många bomullsklänningar kommer in på en sådan, men så var jag ju ingen "riktig" gäst heller ... Det var kungabesök i Mexiko, året var 1983 och jag var en i det svenska journalistuppbådet som bevakade det som hände. Och i den rollen får man gå på den representationsmiddag kungen bjuder sin värd på, om än bjuden lite med armbågen och placerad långt från honnörsbordet, förstås.

Kanske var detta enda gången jag varit klädd i min magnoliaklänning? Tänker ändå lite självbelåtet så här drygt femtio år senare att jag var nog rätt fin i min originella svenska outfit. Minns tydligt hur en berömd svensk näringslivsrepresentant tyckte det också, om än på håll ... nää, tänker inte berätta vem, men han flirtade ordentligt! 

Sådant kan en bortglömd skatt i garderoben påminna om. Är förstås uppriktigt ledsen över att inte kunna ta mig i klänningen igen. Ska försöka sälja den second hand. Har du storlek 38, är cirka 170 cm lång och gillar magnolia, så hör av dig!

Magnolia - en blomma jag gärna tar på mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Prisvärt

Idag delas The Women’s Prize Outstanding Contribution Award ut för första gången, och det inspirerar Enligt O till denna veckas kulturfråga: Vilken kvinnlig författare förtjänar ett pris för sina enastående insatser?

Priset ska gå till en nu levande kvinnlig författare som tidigare nominerats till eller vunnit Women’s Prize for Fiction och gett ut minst fem böcker, krav som ställer till med vissa problem ...  Men Enligt O ger oss ett kryphål: "Det är också helt okej att du lyfter fram valfri kvinnlig författare som du tycker förtjänar ett pris." (Antar att det handlar om författare som skriver på engelska.) 

Att jag hamnar hos Chimamanda Ngozi Adichie förvånar ingen, jag hävdar ju envist att hon ska få Nobels litteraturpris, bara hon skriver lite mer. Ska strax börja på hennes senaste, "Drömräkning" (Dream Count). 

Jennifer Clement tycker jag också får för lite uppmärksamhet, men tyvärr är hennes senaste, en självbiografi, en äkta flopp i mitt tycke. Fast hennes tidigare böcker är verkligen bra! Tänker på "En bön för de stulna" (A Prayer for the Stolen) och "Gun. Love" till exempel.

Jannine Cummins känns också självskriven som kandidat. Jag har bara läst hennes fantastiska (och verklighetsbaserade) "Amerikansk jord" (American Dirt), men har verkligen lust att bekanta mig mer med henne och det finns böcker att välja på.

Zadie Smith borde också kunna komma ifråga (fast hon finns i Storbritannien), men jag har inte läst så mycket av henne sedan den briljanta "Vita tänder" (White Teeth) som var hennes debut, länge sedan nu.

Om inte kravet på engelska som originalspråk gällde finns det fler jag skulle vilja hylla: Norska Åsne Seierstad och franska Valerie Perrin, förslagsvis. Och varför inte ett par svenska kandidater? Lena Andersson och Lina Wolff väljer jag då. Innan dagen är slut får vi i alla fall veta vem den lyckliga författarinnan är. Hon får 100 000 pund.  

UPPDATERING: Bernardine Evaristo från Storbritannien vann. Hon slog igenom 2019 med "Flicka, kvinna, annan" (Girl, Woman, Other).  För den fick hon Bookerpriset, vilket brukar vara en garanti för god läsning. Men jag har inte läst, hon är helt ny för mig.

Copyright Klimakteriehäxan

Danskt och bra

Visst är det gott om synnerligen läsvärda nordiska författare! Idag har turen kommit till Danmark eftersom Skriv-Robert satt Danska författare (Danmarks grundlagsdag i övermorgon) som ämne för denna veckas tisdagstrio. Vid närmare eftertanke inser jag att man nog borde läsa mer danskt, finns definitivt mycket bra om man letar lite aktivt! 

Eller hur? Hoppas på tips i dag, i andra trioförslag!

Jussi Adler-Olsen är en av vår samtids riktigt skickliga krimförfattare. Nu har jag inte läst honom på ett tag, men "Marcoeffekten" gjorde djupt intryck på mig. Gav mig en bild av en sida av Köpenhamn som man som snabbesökande turist aldrig ser: illa fungerande integration, droghandel, utsatta barn. Att man som läsare dessutom får dra på smilbandet några gånger (mest tack vare Assad i Avdelning Q) är en extra pluspoäng.

Tove Ditlevsen blir nog aldrig riktigt inaktuell trots att hon varit död i 50 år. I den självbiografiska romanen "Gift" fick hon mig att i någon mån fatta vidden av ett drogberoende  (tror jag i alla fall), hur efterlängtad en spruta eller ett piller kan vara. Mycket berörande och värd många nya läsare.

"Håll käften och var söt" (Hold kæft og vær smuk) av Vita Andersen har jag rekommenderat förr, liksom hennes "Vilken hand vill du ha" (Hva'for en hånd vil du ha). Gripande berättelser om flickor som kämpar vid sidan av sina mammor för ett drägligt liv. Det går sisådär.

 Copyright Klimakteriehäxan