Men i tider när vintage och återanvändning är positivt laddade ord kanske det där svaret oftare än förr är sant. Om mitt lilla ljuvliga barnbarn hade en aning skulle hon kunna säga det nu. På sig har hon en rosa klänning, handstickad av sin farmors mor, alltså min mamma.
Mamma älskade att handarbeta och var mån om sina kläder. Även vi, hennes två döttrar, skulle ha fina saker att ta på oss, som exempelvis den här klänningen i storlek ungefär fyra år. Den har hängt i över sjuttio år, kan inte minnas att den kom fram till Dottern. Men sent på julafton kom jag på den, hämtade den och – JA! – hon ville prova och – JA – den passade perfekt! Det blev ett stort JA till: hon gillade den.
Jag tycker förstås det är jätteroligt att hon går omkring i min gamla klänning. Livet är spetsmönstrat och kjolen snurrvänligt vid. Måste ha tagit åtskilliga timmar att förfärdiga! Tänk om min mamma hade kunnat se henne! Hon skulle definitivt kunna säga "äsch, den där gamla trasan ..." men glädjas ända in i hjärterötterna tillsammans med mig!
Att kalla detta foto (som barnets far tagit) för Veckans bild är väl att ta i, men Åke tolererar nog det ändå tänker jag ... inte på grund av fotografisk kvalitet utan tack vare innehållet ...
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
logiken bakom ”den-här-gamla-trasan”, är svår att förstå — men jag konstaterar att de flesta svenskar har svårt att ta emot en komplimang. Kanske är man rädd för att förhäva sig om man inte håller med om att klänningen är fin, frisyren passande eller framträdandet lyckat.
SvaraRaderaBåde barnbarnet och klänningen är ljuvliga, och genererar massor med minnen från barndomen.
Margaretha
tonåringen påminde nyss hur hennes mor (min dotter) berättat att på 1980-talet skulle man inte säga att barn var söta, hade fina kläder... istället skulle man ge beröm för andra saker.
SvaraRaderajag brukar skamlöst hålla med om jag får en komplimang för någon klädtrasa jag själv gillar. ditt lilla ljuvliga barnbarn skulle säkert hålla med om att hon är jättefin! med allrätt
SvaraRadera