Med all respekt: Jan Guillou

Namnet Jan Guillou är kort och gott det det ska handla om i denna veckas tisdagstrio, enligt påbud från Skriv-Robert. Och ja, det kan denne erfarne och produktive journalist och författare verkligen vara värd. Vi har många av hans böcker i hyllan. Jag har bara läst en bråkdel av alla romaner han skrivit, men läst många av hans krönikor i Aftonbladet som brukar kännas värda uppmärksamhet. Under ett långt skrivarliv har han hunnit kommentera oändligt många samhällsfrågor, skapat debatt och gjort skillnad! Respekt!

Så här ser Guillou ut som 
kolumnist i Aftonbladet.

Men den historiska serien om riddaren Arn, den gav jag upp ganska snabbt. Stod inte ut med huvudpersonen, en man som kunde allt – och var det något han förvånansvärt nog inte kunde  lärde han sig det på ett ögonblick. Allt var becksvart eller knallvitt, jag saknade verkligen de grå tonerna, det var inget för mig. Carl Hamilton har jag tyckt bättre om.

Dock är det allom bekant att Guillou med "Ondskan", en åtminstone delvis självbiografisk skildring av livet på den fiktiva internatskolan Stjernsberg, har gjort en betydande insats: få böcker har fått så många läsovilliga grabbar att trots allt ta tag i en bok. Och den är bra, inget snack om saken!

Väldigt läsvärd tycker jag också att Guillous "Ordets makt och vanmakt – Mitt skrivande liv" är. Den kom 2009 och sen dess har förstås en hel del hunnit hända ... som exempelvis romanserien "Det stora århundradet" i imponerande tio delar. Maken har läst dem alla, men inte jag. Har svårt för så långa serier. Även om jag inser att jag kanske skulle må bra av historielektionen i Guillous version.

Vad jag vet att jag vill läsa är böckerna om Carl Hamilton och Erik Ponti (Firma Hamilton & Ponti) när de två hjältarna åldrats. Fyra titlar har det blivit, den sista kom i fjol och heter "Inte krig och inte fred".

 Copyright Klimakteriehäxan