Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Ibland önskar jag att jag hade fötts som hund. Inte som en Sankt Bernhards-hjälte som med kaggen runt halsen räddar liv i fjällen, inte som en knarkhund som biter langare i benen, inte som en lurvig gosekudde som förgyller de gamlas dagar på Hemmet. Nej, bara en alldeles vanlig vovve. 

Det är nämligen så att en hund hälsar på alla, oavsett rang och utseende, på ett enhetligt sätt: hunden viftar på svansen. 

Så otroligt demokratiskt, trevligt och rationellt! Den som blir hälsad på känner sig undantagslöst välkommen, omtyckt och efterlängtad. Precis som en hälsning ska fungera, inte sant?

Stort grattis - eller bara hej?

Vi människor, vi har det svårare. Och krångligare och krångligare blir det. Jag tillhör den generation som lärdes att ta i hand och niga. Knän böjdes alltmer sällan med åren, men fortfarande hände det att också väldigt vuxna kvinnor knixade inför överheten. Men sedan kom utvecklingen. Och undan gick det!

Kanske hade det att göra med att även ”vanliga” svenskar började åka utomlands allt oftare. Vi fascinerades av ”eldiga spanjorer” på Mallorca och ”romantiska fransoser” i Paris. Och de där människorna, de hälsade inte alls som vi hade lärt oss. Nej, vi såg handkyssar, vi såg kindpussar, vi såg omfamningar och ryggdunkningar i långa rader.

En klassiker ...

Det var inte alldeles enkelt att veta hur alla de där hälsningsmetoderna skulle bemötas för att man skulle göra ”rätt”. Ta bara en sådan grundläggande sak som att bestämma vilken kind som ska pussas först, den högra eller den vänstra? Och hur mycket ska den egentligen pussas? Bara signaleras med kyssfärdiga läppar i luften eller landa med ett eftertryckligt smack mitt i skägget (vasst) eller rouget (kladdigt)? Och hur många gånger ska man pussa – en, två eller rent av tre? 

Sedan var det väl en sak att en man kysste en kvinna på kinden. Men vi mötte ju också de där karlarna som envisades med att landa en smällande puss på en manlig kollega, i vissa sammanhang rent av mitt på munnen. För att inte tala om förvirringen som uppstod i ett möte med folk som inte alls ville röra en annan människa utan bara bugade lätt mot den förgäves trutande munnen och de utsträckta armarna.

Och så har vi det där med kramandet. Alla får lära sig att dela ut kramar nu för tiden, vare sig föremålet för kärleksbeviset förtjänat det eller ej. På det dagis där våra barn en gång tillbringade en hel del tid var personalomsättningen hög. Det gjorde mig lätt förtvivlad när barnen vid dagens slut beordrades att krama den människa som de just sett för första gången. Jag såg gärna att de kramades, och alls inte bara med mig, men av egen vilja, inte av tvång.

Hur vi nu än manövrerat oss igenom det trassliga etikettnätverk som omger de moderna  hälsningsriterna så går ju livet vidare. Vi kramas på gator och torg, med människor vi kanske helst av allt inte ens vill se … men visst ska han/hon ha en kram! Pussandet är kanske inte riktigt lika etablerat än, trots allt.

Men vänta bara. Snart kommer ett nytt påfund i hälsningsbranschen som får oss att tveka; hur gör man nu då? Kanske ska vi importera seden att gnida näsor?

En sak är säker: den gamla sällskapsleken "Handtag, famntag, klapp eller kyss?" borde kunna vidareutvecklas och bli en långt svårare utmaning än förr.

Hej på er, förresten!

Veckans fönster är KVADRATISKT

 Jag har två fönster bredvid fönstret framför vilket jag sitter och knackar på min laptopp. Lyxigt med så mycket utsikt, inte sant?

Men medan det jag ser genom den stora fönsterrutan är ständigt växlande, väder, trafik, årstider, så bjuder de andra två fönstren på ständigt samma vy. 

Det är inomhus, det andas lugn och ro, det är krukväxt på fönsterbrädan, lampa över bordet och gärna en prickig gardin. Och rött är en färg jag gillar, det visste Dottern när hon gjorde sin keramiktavla för många år sedan (osäkert hur många).

Mitt tredje fönster är faktiskt en liten turistsouvenir från Öland. Ett kort bestående av en fönsterbild på tyg, inramad i tunn passepartout. Bildens originalmått är 5x5 cm, upphovsperson okänd.

Veckans fönster ska denna gång illustrera temaordet KVADRATISKT. Fler fönster att kika in i har du genvägen till här.

Copyright Klimakteriehäxan

En svart fredag

Märkte ni att det var en speciell dag igår?

Det var det, nämligen. Det var Den Svarta Fredagen – Black Friday. Och för vad jag tror var första gången såg jag annonser om det i en svensk tidning.

Black Friday har blivit en institution i USA, med rötterna i Philadelphia på 60-talet. Fredagen i Thanksgiving-helgen släpper man kalkonresterna, lägger sig tidigt i startgroparna och rusar in när varuhus och affärer öppnar. För det är på den svarta fredagen i november som man kan göra de riktiga fynden, kapen som gör en prisjägare lycklig, affärerna som är minnesvärda i årtionden.

Och inte nog med att suget efter julfynd till extrapris är stort, chanserna att göra dem ökar i och med att många butiker öppnar tidigt, kanske redan vid midnatt, och håller öppet långt in på sena kvällen. Jag har bekanta som medvetet snålar och sparar för att kunna shoppa loss den där speciella dagen, folk ser också gärna till att ha ledigt från jobbet (vilket förenklas av att det är en så kallad klämdag). Julskyltningen är redan avancerad, presentförpackningarna upptravade, granarna klädda.

Men namnet då, undrar ni kanske? ”Svart” låter snarast olycksbådande – och reaprislappar är väl oftast röda?

Jo det finns en alldeles logisk förklaring: det är denna dag många handelsidkare går från rött (förlust) till svart (vinst) i räkenskaperna.

Dock förefaller det vara ödets ironi att man numera tagit upp konkurrensen med Black Friday genom att, dagen efter (idag alltså) uppmana till en Buy Nothing Day (Köp ingenting-dag). Tänkt som en protest mot konsumismen, köphetsen, Mammon-firandet rent generellt, såvitt jag förstår. Tror till och med att man kan räkna med viss framgång. För den som tokshoppat på fredagen kan väl behöva ta igen sig i hemmets lugna vrå på lördagen?

Fast ingen hjälp fick de svenska Black Friday-affärerna av mig, som inte firar Thanksgiving, inte heller hade ledigt – men naturligtvis gärna hade gjort ett eller annat klappfynd om jag hade hunnit ut i vimlet. För också i Stockholm är julen långt framskriden redan, med ett och annat lockande helgerbjudande ....

Ja, det är ju faktiskt julafton i dag om en månad!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om kärlek

"Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Men det var det vid det sista."

-Thorvald Stoltenberg, legendarisk norsk politiker för Arbeiderpartiet och far till Norges nuvarande statsminister Jens Stoltenberg, berättar vackert i "Skavlan" i går om sin relation till hustrun Karin, som avled för en månad sedan. Då hade de två varit ett par i 55 år!

Giftaslysten?

Rätt som det är dyker det upp speciella tillfällen som en del människor väljer att tolka som ett tecken från självaste Ödet.

Nu närmar sig ett sådant datum med stormsteg: den 12 december 2012 eller, i "modern" skrift, 121212. En perfekt dag för giftaslystna! Tidigare datum som gett toppnoteringar i bröllopsstatistiken har varit 101010 och 111111.

För den som har lust att bli en gift man eller kvinna kan det alltså vara hög tid att börja med förberedelserna: skaffa kläder, beställa ringar, bjuda bröllopsgäster, fundera över tårtvalet, välja mål för smekmånaden (om ni redan lagt undan lite respengar, ska man kanske tillägga).

Fast för den som kan tänka sig att bli gift utan alltför stora åthävor finns också möjligheten. För med tanke på att många par skulle kunna tända på idén att ha ett bröllopsdatum så enkelt att komma ihåg planeras nu för dropp-in-vigslar på en rad platser runt om i Sverige. 

Om man fortfarande är tveksam och behöver längre betänketid kommer det att dröja innan ett lika enkelt och minnesvänligt datum dyker upp  

Kär och giftassugen? Vänta inte. Det är nämligen 89 år till den 1 januari 2101 eller 010101.

Copyright Klimakteriehäxan

Källa:TT 

Tisdagstema SOVPLATS

 Snart är det läggdags. Vilket passar bra ihop med denna veckas tisdagstema, som är intimt förknippat med sänggåendet. Temaordet är nämligen SOVPLATS.

Det ni ser på bilden, det är bevis för att turkiska hotellstäderskor har förvandlat bäddning till konst. Varje dag när vi kom tillbaka till vårt rum i Alanya väntade en ny kreation av lakan, handdukar och riktiga blommor på att trötta semesterfirare skulle vilja krypa till kojs. Det var så att man knappt nändes förstöra verket, återföra alltihop till ordinärt sänglinne som snart skulle skrynklas av kroppar som rör sig i sömnen.

Den elake betraktaren skulle kunna se likheten med en kistdekoration klar för begravningsritualerna, men så var det definitivt inte tänkt. Och varken förr eller senare har jag stött på hotellpersonal med samma höga ambition att skapa något vackert på sängen!

Fler sovplatser hittar du om du klickar här!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens fråga: Får jag flyga?

Jag har beställt – och betalat – en flygresa. Tur och retur Oslo i december. Med SAS.

Inte utan att man följer nyhetsrapporteringen med lite extra intresse: konkurs? Eller fortsatt flygning? Bär SAS mig på sina vingar till Norge eller får jag vackert stanna hemma? Det där med att trösta sig med att man ska få tillbaka pengarna i händelse av att företaget går i putten, det vågar jag inte tro på. Som tur är handlar det om en billig flygtur.

Samtidigt som jag väldigt gärna vill göra den där resan är jag helt på det klara med att jag drabbats av ett i-landsproblem, ett pyttelitet ett dessutom. Världen dräller av människor som har oändligt mycket större svårigheter att oroa sig över. Och det är definitivt bättre att inte komma iväg alls än att stå på en flygplats långt bort (ja eller på Gardemoen då) utan bokad biljett hem. Dessutom finns det viktigare resor än min lilla nöjestripp.

Men medan jag nyfiket avvaktar SAS-ledningens besked, som borde komma snart, kan jag känna att det är lite sorgligt om de där planen med nordiska flaggor och käcka vikinganamn blir stående på marken för gott, tills de sålts och målats om och taxar ut igen. 
Minns flickdrömmen om flygvärdinnelivet, ständigt i farten runt hela klotet, i snygg uniform och med stiliga Biggles-kopior i cockpit ... Det var ju SAS som gällde. Fast flygvärdinna blev jag aldrig, bara passagerare.

Fast, som sagt, det finns värre saker. Och kommer jag inte till Oslo som planerat lär jag överleva det också. Håller ändå tummarna tills vidare.

UPPDATERING: Jo, det verkar ha ordnat sig. Hej Oslo, här kommer jag!

Copyright Klimakteriehäxan

Här följer du utvecklingen i förhandlingarna: på SvD och SVT, till exempel.

På väg till tandläkaren en Skyltsöndag

Hur kul är det egentligen att gå till tandläkaren? Man måste ju dit emellanåt. Men åtminstone jag styr stegen dit med viss bävan: har jag något som måste åtgärdas? Hu, det blir dyrt ... Och även om jag inte har det blir jag ändå av med närmare tusen spänn bara för undersökningen, fast det är ju ändå en sorts lättnad.

Svenska tandläkare har i regel väldigt enhetliga skyltar, blanka, diskreta, med svart ordentlig text. Skulle det bli roligare att öppna deras dörr om den där skylten hade fått sällskap av ett eller rent av två graffitibesläktade gap?

Det är jag inte alldeles säker på, men helt klart är att två tandläkare i Berlin i alla fall inte låtit måla över de vidöppna munnarna i entrén till sin klinik. Kanske har målningen rent av kommit dit på beställning? Ja, jag tror det! Hälsopropaganda på ett bildspråk som inte kan misstolkas!

För väggdekorationen förmedlar ett tydligt budskap: var noga med tandborstningen (underförstått: så kanske inte du behöver komma hit så ofta eller lägga särskilt mycket pengar här). Jo då, vi vet! Två gånger om dagen, två minuter åt gången - den tredje rekommenderade tvåan, som sägs gälla två centimeter tandkräm, den tror jag dock inte på.

Därmed högtidlighåller jag Skyltsöndag ännu en gång. Kolla om Pumita skyltar också, det var hon som började! Och om du hänger på: lägg en länk i kommentarerna här nedan!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om självbild - och självinsikt

"Rent generellt är självöverskattning ett av de vanligaste spratten som våra hjärnor utsätter oss för. Vi tror oss vara betydligt smartare och betydligt vassare på våra yrken än den genomsnittliga människan. Soldater är övertygade om att de är bättre på att skjuta än sina kompanibröder. Sjuksköterskor tror att deras personliga och kärleksfulla omsorg betyder mer för patienterna än kollegornas. Murvlar inbillar sig att just deras texter är fullständigt oumbärliga för tidningen de skriver i. /.../ Enligt en undersökning som Svenska Institutet gjorde för några år sedan tenderar vi att övervärdera omvärldens uppfattning om vad vi har att erbjuda. /.../ På sätt och vis är det trösterikt att man inte är den enda högmodiga åsnan därute."

-Hugo Rehnberg skriver krönika om självbilder och självinsikt  i gratistidningen "A Perfect Guide" (som han är chefredaktör för) och hamnar i eftertankens kranka blekhet. Där kan han förmodligen få stort och gott sällskap ...

Krishantering - och tredje gången gillt

Tredje gången gillt. Kris Kristofferson, singer-songwriter, filmstjärna, idol, är på ännu en jätteturné. Och den här gången upptäckte jag det i tid: han skulle till och med vara på en scen i Stockholm. Äntligen! Biljett bokad tidigt, bara att se fram emot evenemanget. Låtarna, de evigt gröna, började surra i skallen veckor i förväg.

Han kom, han sågs, men det är kanske lite överdrivet att säga att han segrade. Fast charmig är han fortfarande – han har ju samlat på sig en del erfarenheter på sina 76 levnadsår och har bevisligen humor.
-Ojoj, folks, sa han vid ett tillfälle, ni har betalat en massa pengar för att se en gammal stöt snyta sej! (Poor you, having paid expensive tickets to see an old fart blow his nose).

Kris var nämligen förkyld. Inte idealiskt för någon sångare, extra olämpligt i kombination med tilltagande ålder. Men även om han låter bättre på skiva var det kul att så att säga möta honom live. De där sångerna man aldrig glömmer fanns förstås med. Raden "Freedom is another word for nothing left to lose" i "Me and Bobby McGee" är fortfarande genialisk, liksom dagen-efter-eländes-känslan i "Sunday Morning Coming Down". För att inte tala om "Help Me Make It Thru The Night", ledmotivet i John Hustons lika oförglömliga film "Fat City".

Med på scen i några duettnummer fanns också en banjospelande dotter. Kristofferson har diktat och sjungit fantastiskt vackert om och till sina barn, om känslan av att vara förälder – fina texter som säkert tjejen och hennes syskon mått lika bra (eller ännu bättre) av än vad vi i konsertpubliken gör. Och publiken, förresten, bestod inte alls bara av 55+ som jag trott i förväg. Det var tvärtom ganska blandat, om än med viss övervikt åt övre medelåldern.

Så även när rösten sviktar finns alltid texterna kvar. Kris Kristofferson berättar gärna en historia medan han sjunger. Och visst kan man tycka att ett och annat är ganska likartat sinsemellan, men där kommer alltid en liten extra twist med hjälp av munspelet och gitaaren. Det är de enda instrument som ackompanjerar hans solosång.

Det där med åldern har väl börjat komma ikapp Stjärnan också. Han har släppt en ny skiva som heter "Feeling Mortal" (Att känna sig dödlig) och det är kanske en hint om att han inte tänker göra så många fler världsturnéer eller konserter, ens när förkylningen gått över. Kan kanske kallas för en sorts Krishantering?

Därför är jag glad att jag äntligen kom att uppleva honom - inte mindre än två gånger tidigare har jag misslyckats! Först 2007 och sedan 2010. Men gillat honom och lyssnat på hans skivor, det har jag gjort sedan mycket längre tillbaka i tiden. Och det kommer jag att fortsätta med länge än.

Copyright Klimakteriehäxan

Skånskt i Veckans fönster

När temaordet för Veckans fönster är SKÅNSKT blir det besvärligt. Inte bara att hasta iväg ut runt hörnet med kameran precis, i alla fall inte om det ska vara i Skåne. Hade kunnat ställa en burk skånsk senap på fönsterbrädan - om jag hade haft någon skånsk senap. Men det har jag inte. Ska det vara senap ska det vara Slotts Original, så är det bara! (Ja eller Dijon då, i matlagningssyfte.)

Två äktskånska fönster har jag från augusti i år, men det ena har jag redan använt. Alltså tar vi nummer två, men tvingas konstatera att fönstren på gamla skånska uthus är förunderligt små. Man får glädja sig åt de vackra stenarna, det graciöst böjda stupröret, lite doftande lavendelblommor. Och dessutom det faktum att det följer med lite sommarkänsla på köpet, extra apostroferat med vita trädgårdsmöbler!

Fler fönster med minnen av Skåne på ett eller annat vis kan du hitta om du tar vägen via Susanne!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat - om hur man skriver

"Visst kan det vara roligt att höra hur författare gör, hur deras skrivbord ser ut eller hur tankarna uppkommer i deras huvuden, men i de flesta fall är det ändå roligare att höra om det som de faktiskt skriver om. /.../ De flesta som menar allvar med sitt skrivande , oavsett om man skriver romaner eller promemorior, upplever någon gång att det är svårt. Själv måste jag för övrigt ha mjukare sittunderlag ju svårare texter jag skriver. Helt logiskt, men strängt taget ganska ointressant för någon annan än mig själv."

-Annina Rabe skriver kulturkrönika i dagens SvD om författare och den uppmärksamhet vi ägnar inte bara deras texter, utan också en massa annat runt omkring. Jaha, kanske skulle det bli lite roligare bloggposter om man bytte till en mjukare stol?

Med lätt bagage

Är på en resa som varken är lång eller förväntas bli strapatsrik. Två nätter borta i mellansvensk höst utan hotande oväder  borde betyda att man kan resa lätt, det vill säga med liten packning. Det är en ambition jag ofta har, men jag brukar precis lika ofta misslyckas och tar med mig kläder och tillhörigheter för en dubbelt så lång bortovaro som är planerad.

Alltså hämtar jag en resväska modell mycket mindre – en sådan som man till och med får ta med ombord på flygplan – och sätter i gång med insamlingen av saker som ska med på utflykten. Jsg börjar med det enklaste: underkläder och ett extra par skor, det är bra att byta på fötterna när man står och går mycket.  Strumpor, eftersom de ofta går sönder. Tunn morgonrock och så ett par klädesplagg av lite olika tjocklek, för alla eventualiteter.

Hittills är allt gott och väl. Väskan är långt ifrån full, även om den fortfarande väntar på toalettsakerna och boken med min ”godnattsaga”. Men det är nu problemen börjar hopa sig. Det är nu jag samlar ihop väsentligheterna som ett modernt liv tvingar på även en resenär som nynnar på ”Travelling Light” (en urgammal hit med Cliff Richard).

Jag lever med två mobiltelefoner, en i tjänsten och en privat. Självklart går de inte att ladda med en och samma laddare, det vore alltför praktiskt. Jag medför alltid kamera. Batteriet räcker oftast länge, men man vet ju aldrig – kanske kommer jag att stöta på rader av oemotståndliga motiv medan jag är borta? Laddaren måste med. Min elektriska tandborste är en kär vän jag helst inte vill resa utan. Den vill inte fara någonstans uran sin äkta hälft, laddaren.

Med tanke på övrig kontakt med omvärlden klämmer jag också ner min lilla laptop. Den har visserligen förvånansvärt bra batteritid, men laddaren måste med: en ganska tung sladd. Nätkabel då? Jo, för säkerhets skull. Och mus.  Som tur är tvingas jag inte släpa på en ”bärbar” skrivare, det brukar gå att medelst usb-minne åka snålskjuts på hotellreceptionen om något måste ut på papper.

Plötsligt är min lilla och nyss så smidiga väska full till bristningsgränsen. Dess vikt har ökat dramatiskt. Ska jag rent av bli tvungen att krypa till korset, knata ner i källaren och ta upp en större variant? Vilket nederlag, nu när jag äntligen hade bestämt mig för att klara två bortadygn utan att dra runt på en resväska av löjligt gigantiska mått och med en tyngd som kan knäcka ryggen på vilken hjälpsam medresenär som helst, någon som kanske gentlemannamässigt erbjuder sig att lyfta.

Jag vet ju att om jag skulle gå upp i väskstorlek ökar innehållet igen, precis som om jag skulle vara på resa i en vecka i stället för dagar.  Dessutom KAN det ju vara praktiskt att ha ett litet tomrum, för den händelse det skulle yppa sig tillfälle till ett eller annat shoppingfynd ... Inget sådant kan klämmas ner i carry on-storleken.

Nej. Jag biter ihop. Blixtlåset protesterar, locket bågnar, men jag ger mig inte. Denna gång ska jag bevisa att jag kan resa med lätt bagage – trots att jag är modern, uppkopplad, inloggad, nåbar.  Men de där begreppen ”bärbar”, ”sladdlös” och ”lätt”, de är lite väl tänjbara, kan jag tycka.

Copyright Klimakteriehäxan

Ta tempen på en skyltsöndag

Det är en av Stockholms mest synliga skyltar. Den sitter vid Slussen, högst upp på Katarinahissen. Och den har två budskap att förmedla, dag för dag, året runt, dygnet runt: så här mycket är klockan och så här varmt eller kallt är det här just i detta nu. 

Vi är ju tämligen väderfixerade, vi svenskar. Så i likhet med så många andra riktar jag ofta blicken dit upp när jag passerar - och det gör jag vanligen två gånger om dagen. 

Men just den här morgonen hajar jag till. 

Vad står det? 

Jo MINUS noll grader. 

Finns det? 

Jag har bestämt för mig att nollpunkten, den kan vare sig förses med ett plus- eller minustecken. 

Men tänker att kanske är det så att det blir ett minus framför nollan just så här års, när vi ännu inte hunnit vänja oss vid det gråkalla och griniga väderläge som uppstår när temperaturen dallrar kring nollstrecket. Bara en liten varning för det som komma skall, helt enkelt ...  

Copyright Klimakteriehäxan

Pumita har inspirerat till Skyltsöndag. Skyltar du också? Lägg en länk i kommentarerna i så fall!

Pappas flicka - och Fars Dag

Det stod ”köpman” ibland när pappa fick brev. En titel som jag aldrig hör användas i dag.

Kanske har den fått sämre klang? På 50-talet tror jag bestämt att det var fint att få det epitetet, även om jag var så liten att jag inte kunde ha en aning.

Men i ordet köpman låg åtminstone i pappas fall en hel del som inte täcktes av bara sex futtiga bokstäver. Tro på mänskligheten skulle jag kalla det. Vilket innebar att pappa frikostigt beviljade kredit till kunder som aldrig ville betala, även om de borde ha kunnat. Det betydde också att han tog hem varor som han tyckte verkade spännande och intressanta – men som ingen frågade efter. Den nybyggarmentaliteten medförde att vi inte sällan hemma åt och använde saker som helt enkelt blivit över. Han var också först i trakten med att sälja Coca Cola, vars smak han föll pladask för.

Pappa trodde på Klippet, om än inte av största storleken. Han kunde hos en grossist få erbjudanden som var för bra för att motstå. Som en följd av det hade vi till exempel en tid ett lager av skor och gympadojor som hade kunnat förse hela byn med fotbeklädnader i åratal. Skorna var förstås inte av allra senaste snitt, och även om han fått dem till fantastiskt lågt pris gick det bara att avyttra ett fåtal par. Resten blev liggande, för inte ens vi i familjen konsumerade skor i en takt som kunnat räcka, och vi hade inte heller användning för mer än några enstaka storlekar. Pappa gjorde rätt många affärer av den typen, men Klipp blev det aldrig. Fast trodde på dem, det gjorde han fortsatt.

I vår affär, som var en diversehandel av gammalt snitt, fanns faktiskt det mesta. Färskt kött, sybehör, böcker, masonit, frukt, bröd, spik, grönsaker, mjölk, kläder, spensalva, målarfärg, socker i lösvikt, salt sill i tunna. Kaffe kunde vi mala i en skramlande kvarn till önskad kornstorlek. Tidningsstället försökte vi freda från gratisläsare, penninglotterna ville kunden alltid välja själv. Och ibland fick man skäll för att man hade gjort fel. Som den gången när farbror Ville kom och påstod, att han inte fått med sig sin falukorvsbit hem.

Han hade ju det, trots allt. Någon vecka senare hittade han korven i byrålådan.
Kalsongerna han samtidigt köpt låg i säkert förvar i kylskåpet …

Min pappa hade inte mycket formell utbildning att falla tillbaka på, men han hade bra betyg i folkskolan och byggde så småningom på med en kurs på Katrineholms handelsskola. Därifrån var inte steget långt till att ta över den butik där han redan arbetat som expedit. Så småningom öppnade han en liten butik till, som gick under namnet Filialen, och efter ytterligare några år blev det den enda som överlevde. Han döpte den till Ellbes, efter sina initialer, och ritade själv logotypen.

Jag drogs tidigt in i världen bakom disken. Varje skollov jobbade jag i affären, blev bundis med alla stamkunder, överraskade utländska turister med mina skolspråkskunskaper, flängde runt på lagret, torkade spilld mjölk (har ni en aning om hur krångligt det kan vara?), skurade golv och hyllor, slog in presentpaket. För det mesta tyckte jag att det var kul, många människor att öva upp munvigheten på, informationstäta dagar – ja, man hörde en hel del  skvaller ...

Snart lärde man sig vad vissa tanter och farbröder alltid skulle ha, vilket sorts tuggtobak, vad tecknen på minneslapparna betydde (kort streck = toarulle, långt streck = hushållspapper).

Men någon lön hade jag inte, mina föräldrar hade stora utgifter för mig under skolterminerna så det var väl inte mer än rätt att jag drog mitt strå till stacken när jag kunde. Därför blev jag förstås ännu gladare när jag ändå fick ett tack för besväret, som när pappa gav mig min första transistorradio inför en annalkande hösttermin. I den hann jag lyssna på många Tio i topp-sändningar innan den la av!

Den mestadels så trevliga kundkretsen var helt på det klara med en sak: flickan skulle ta över lanthandeln efter far sin, hon var ju redan van och till och med flink att räkna!

Ända upp i de lägre tonåren tror jag eventuellt att jag höll med och skulle fylla rollen som Pappas Flicka. Men så blev det ju inte. Det behövdes helt enkelt ingen efterträdare, även om jag hade velat. Han fick slå igen butiken. Och dog själv ett par år senare, knall och fall, en kall januaridag när han just hade fyllt 59. Det är 35 år sedan.

I morgon är det Fars Dag. Vi brukade fira den lite extra, eftersom pappa drabbats av ett åtminstone från barnsynpunkt ruskigt öde: han var född på julafton och hade därmed gått miste om egna födelsedagskalas.

Precis som många andra började jag tänka på min pappa när jag lyssnade på Magnus Uggla när han framför ”Jag och min far” av Olle Ljungström i TV4:s ”Så mycket bättre”.

Och precis som Uggla hann jag lära mig en hel del av min far. Men jag har nog fortfarande en bit kvar till hans nivå av tro på mänskligheten.

Copyright Klimakterihäxan