lördag, november 10, 2012

Pappas flicka - och Fars Dag

Det stod ”köpman” ibland när pappa fick brev. En titel som jag aldrig hör användas i dag.
Kanske har den fått sämre klang? På 50-talet tror jag bestämt att det var fint att få det epitetet, även om jag var så liten att jag inte kunde ha en aning.

Men i ordet köpman låg åtminstone i pappas fall en hel del som inte täcktes av bara sex futtiga bokstäver. Tro på mänskligheten skulle jag kalla det. Vilket innebar att pappa frikostigt beviljade kredit till kunder som aldrig ville betala, även om de borde ha kunnat. Det betydde också att han tog hem varor som han tyckte verkade spännande och intressanta – men som ingen frågade efter. Den nybyggarmentaliteten medförde att vi inte sällan hemma åt och använde saker som helt enkelt blivit över. Han var också först i trakten med att sälja Coca Cola, vars smak han föll pladask för.

Pappa trodde på Klippet, om än inte av största storleken. Han kunde hos en grossist få erbjudanden som var för bra för att motstå. Som en följd av det hade vi till exempel en tid ett lager av skor och gympadojor som hade kunnat förse hela byn med fotbeklädnader i åratal. Skorna var förstås inte av allra senaste snitt, och även om han fått dem till fantastiskt lågt pris gick det bara att avyttra ett fåtal par. Resten blev liggande, för inte ens vi i familjen konsumerade skor i en takt som kunnat räcka, och vi hade inte heller användning för mer än några enstaka storlekar. Pappa gjorde rätt många affärer av den typen, men Klipp blev det aldrig. Fast trodde på dem, det gjorde han fortsatt.

I vår affär, som var en diversehandel av gammalt snitt, fanns faktiskt det mesta. Färskt kött, sybehör, böcker, masonit, frukt, bröd, spik, grönsaker, mjölk, kläder, spensalva, målarfärg, socker i lösvikt, salt sill i tunna. Kaffe kunde vi mala i en skramlande kvarn till önskad kornstorlek. Tidningsstället försökte vi freda från gratisläsare, penninglotterna ville kunden alltid välja själv. Och ibland fick man skäll för att man hade gjort fel. Som den gången när farbror Ville kom och påstod, att han inte fått med sig sin falukorvsbit hem.
Han hade ju det, trots allt. Någon vecka senare hittade han korven i byrålådan.
Kalsongerna han samtidigt köpt låg i säkert förvar i kylskåpet …

Min pappa hade inte mycket formell utbildning att falla tillbaka på, men han hade bra betyg i folkskolan och byggde så småningom på med en kurs på Katrineholms handelsskola. Därifrån var inte steget långt till att ta över den butik där han redan arbetat som expedit. Så småningom öppnade han en liten butik till, som gick under namnet Filialen, och efter ytterligare några år blev det den enda som överlevde. Han döpte den till Ellbes, efter sina initialer, och ritade själv logotypen.

Jag drogs tidigt in i världen bakom disken. Varje skollov jobbade jag i affären, blev bundis med alla stamkunder, överraskade utländska turister med mina skolspråkskunskaper, flängde runt på lagret, torkade spilld mjölk (har ni en aning om hur krångligt det kan vara?), skurade golv och hyllor, slog in presentpaket. För det mesta tyckte jag att det var kul, många människor att öva upp munvigheten på, informationstäta dagar – ja, man hörde en hel del  skvaller ...

Snart lärde man sig vad vissa tanter och farbröder alltid skulle ha, vilket sorts tuggtobak, vad tecknen på minneslapparna betydde (kort streck = toarulle, långt streck = hushållspapper).
Men någon lön hade jag inte, mina föräldrar hade stora utgifter för mig under skolterminerna så det var väl inte mer än rätt att jag drog mitt strå till stacken när jag kunde. Därför blev jag förstås ännu gladare när jag ändå fick ett tack för besväret, som när pappa gav mig min första transistorradio inför en annalkande hösttermin. I den hann jag lyssna på många Tio i topp-sändningar innan den la av!

Den mestadels så trevliga kundkretsen var helt på det klara med en sak: flickan skulle ta över lanthandeln efter far sin, hon var ju redan van och till och med flink att räkna!
Ända upp i de lägre tonåren tror jag eventuellt att jag höll med och skulle fylla rollen som Pappas Flicka. Men så blev det ju inte. Det behövdes helt enkelt ingen efterträdare, även om jag hade velat. Han fick slå igen butiken. Och dog själv ett par år senare, knall och fall, en kall januaridag när han just hade fyllt 59. Det är 35 år sedan.

I morgon är det Fars Dag. Vi brukade fira den lite extra, eftersom pappa drabbats av ett åtminstone från barnsynpunkt ruskigt öde: han var född på julafton och hade därmed gått miste om egna födelsedagskalas.

Precis som många andra började jag tänka på min pappa när jag lyssnade på Magnus Uggla när han framför ”Jag och min far” av Olle Ljungström i TV4:s ”Så mycket bättre”.
Och precis som Uggla hann jag lära mig en hel del av min far. Men jag har nog fortfarande en bit kvar till hans nivå av tro på mänskligheten.

Copyright Klimakterihäxan

11 kommentarer:

bosse31 sa...

Ditt kåseri för dagen läste jag med stort intresse eftersom känner till bygden där du växte upp. Att din pappa var köpman visste jag dock inte. Genom strukturrationalisering kom du att ägna dig åt SVT istället för diversehandel.

Man tänker osökt på vår tids berömda handlardotter, Maggi Th. i Storbritannien. Man blir duktig på att räkna och hålla väsentligheter i minnet om man växer upp med en diversehandel.

En fin present du gav din pappa med ditt kärleksfulla porträtt.

Klimakteriehäxan sa...

Tack Bosse! Du har säkert handlat i vår affär någon gång. Tyvärr kommer ju min text lite sent, som present betraktad ...

Elisabet. sa...

Hur intressant som helst var detta! Läste det i bilen, på väg till Skåne. Min mormor var handlare under en period av sitt liv, driftiga människor tycker jag att det var. Nu ska jag titta ut i mörkret, innan jag blir åksjuk.

Elisabet. sa...

Ps. Och gratisläsare ser jag varje dag i affären där jag arbetar ...,-). Ds.

Hannele på Hisingen ♥ sa...

Köpman kanske skulle vara bra benämning för min far, som tog in liftare till gästsoffan, och verkligen behandlade alla lika... på den gamla tiden då man fortfarande sa "ni" till folk... det gjorde inte min far.

P.S.
jag var dock inte hans drömdotter...

Susanne sa...

Vilken fin berättelse som får mig att småle och minnas tider som flytt. En vacker hyllning till din fars medmänsklighet och omtanke.

"Jag och min far" spelades på min fars begravning för snart två år sedan.

mormor Hannele på Hisingen ♥ sa...

P.S.
transistorradio.... jag köpte bärbar (!!) kasettbandspelare!! för min lön, det var väl 1966, spelade Beatles "Help!".
Den kostade en förmögenhet, egentligen en månadslön med den tidens räkning, tur att min far hade en egen affär, där jag fick personalrabatt...

Cicki sa...

När jag hörde Magnus Ugglas version så tänkte jag också på min pappa. Fast han finns ju kvar ännu. Han blir -83 i februari.

Kände igen en del av din pappa i min pappa. Han var också en drömmare. Drömde ständigt om det stora klippet, som förde oss land och rike runt. Både på gott och på ont.

När jag var barn titulerades han "representant". Den titeln finns inte heller kvar längre. Det var på Gulf han jobbade. Åkte runt bland bönder och andra kunder och sålde Gulfs produkter. Ibland representerade han med fina middagar. Det la nog grunden för hans kommande alkoholproblem.

Imorgon åker vi till honom. Han kan vara väldigt jobbigt ibland, men jag är ändå tacksam över att ha honom kvar.......:-)

Cicki sa...

Glömde ju säga att vår butik här i området heter just Ellbes. Den ingick tidigare i Vi-butikerna men nu har Hemköp tagit över den. Den är otroligt fin med både egen fiskdisk och kött och chark över disk, om man är villig att betala för det.

mormor Hannele på Hisingen sa...

jo, "det stora klippet" gjorde att jag flyttade 15 gånger som barn, bytte land också...

Anonym sa...

Vilken härlig blogg om dig och din far.
Väckte förstås minnen och tankar på min egen far som gick bort 1972. Alldeles för ung.

Kulsprutan