Någon hästflicka var jag aldrig, trots inspirationen i "Grand National Velvet", en klassisk tjejbok som jag slukade. Den skrevs redan 1945 av Enid Bagnold och blev till och med film med Elisabeth Taylor som Velvet Brown, flickan som låtsades vara pojke och vann den prestigefyllda ryttartävlingen Grand National (där inga kvinnor fick delta).
Men i Barndomslandet fanns inte många hästar och de som fanns var definitivt inte avsedda att rida på.
Annat är det i dag, när Sverige har fler hästar än kor på ängarna och flertalet hästar är just avsedda för ridning, inte alls tänkta att dra tunga vagnar eller släpa timmer i skogen. Fast det har ju ändå alltid varit något speciellt med flickor och hästar, manifesterat i rader av tjejböcker, även om jag nog bara läste den där om Velvet. Boken var urgammal redan då, men storyn hade de viktiga ingredienserna: lite Davids kamp mot Goliat och faktiskt också en skvätt feminism, även om författarinnan (och hennes läsare) knappast tänkte så.
Kanske var det också i mitt fall lite grand av uppväxt på bondlandet i motsats till stadslivet, för i vår närmaste stad fanns ridhus. Så en gång, i gymnasiet, erbjöds vi att testa livet i sadeln under en friluftsdag. Jag anmälde mig, trogen principen att man ska gärna prova på saker man inte vet något om.
Hästen jag tilldelades sades vara snäll. Den var också stor. Förundrad insåg jag hur otroligt bred en häst faktiskt är över ryggen. Med fötterna hjälpligt inpetade i stigbyglarna bar det av över sågspånet. Jag hann oroa mig för att den stackars pållen skulle drabbas av ryggskott när jag gång på gång landade i sadeln med en kraftig duns.
Trots dunsandet och den totala bristen på kontroll över det väldiga djuret tyckte jag ändå att det var rätt kul. Så när en häst blev över under nästa lektion och instruktören frågade om någon var pigg på en tur till anmälde jag mig, igen.
Det borde jag nog inte ha gjort. För när jag tagit mig ner på marken efter omgång två hade jag svåra problem att röra mig. Knäna gick inte att föra ihop, benen kändes omöjliga att räta ut, baken skrek av smärta.
På något viss tog jag mig fram till och upp på cykeln och kom hem. Trappan upp till mitt rum kändes som en Himalaya-bestigning
– ja försök själva gå upp för en trappa med knäna rakt ut åt sidorna får ni se hur lätt det är! I många dagar ömmade min rumpa som vore den ett enda stort blåmärke. Knäna återförenades så sakteliga. Låren var stela. Och min karriär som hästflicka/ryttarinna tog slut där.
Sedan dess har jag inte ägnat hästar särskilt många tankar, mer än att jag konstaterat att de år för år blivit ständigt fler.
Därför framstår det nu som närmast obegripligt att jag sedan ett par dagar är hästägare. Kärleken slog ned som en blixt och han blev min, alldeles gratis dessutom.
Antagligen är han av mässing eller möjligen brons. Hans historia är okänd, men han tillhörde en äldre släkting som avled nyligen. De efterlevande erbjöd mig att ta någon minnessak bland hennes kvarlämnade ägodelar. Jag skulle naturligtvis inget ha, prylarna blir ständigt fler, för många.
Det höll tills jag fick syn på Hästen. Visst är han oemotståndligt vacker? Och praktisk! Behöver inte ryktas, kan aldrig ridas, orsakar möjligen smärta och blåmärken om man tappar honom på foten, för han är ganska tung.
Det får aldrig hända, det ska jag, den sent väckta hästflickan, se till.
Ni behöver dock inte kalla mig Velvet.
Copyright Klimakteriehäxan
.jpg)
Inlägg
