Citat mitt i julpysslet

"När man får in halm i inredningen blir det festligt. /.../ 
Man kan knyta rosetter om man gillar det men jag tycker att rosetter är något av det tråkigaste som finns!"

-Jag råkar se Ernst (Kirchsteiger) göra julfint genom att knyta stjärnor av halm,  i TV 4. Stjärnorna knyts ihop med röda band, utan rosetter ...  Men tilltugget han presenterar till glöggen ser urgott ut. Finns det en pyssligare mysgubbe i universum? 

Nu fyller jag ju år igen!

Tårta till mig, tecknad av Sonen för
länge sedan.

Den 16 december 2004 blev jag bloggare. Och det har jag fortsatt med, envist och oförtrutet. Har uppdaterat Klimakteriehäxan så gott som dagligen sedan dess. Är på god väg mot mitt, hör och häpna, inlägg nummer 5000!

Men varje gång som det här datumet påminner mig om starten på den här "karriären" tänker jag att jag verkligen borde ägna mig åt något nyttigare.
Dock förefaller det som om det kommer att stanna vid en tanke ett tag till.
Även om jag faktiskt också putsat fönster idag. Nyttigare? Tja, fast det märks ju inte särskilt länge. Då är hållbarheten på en bloggpost betydligt bättre!

Upprepar gärna vad jag skrev då, några ord som fortfarande ligger kvar och gäller än:
Jag har utsett mig själv till Klimakteriehäxan med stort K för att jag har skrivklåda. Min blogg är i första hand till för mig själv, det är bara att erkänna. I bästa fall är ni fler där ute som hänger på. Kom, kom igen, kommentera gärna!

Copyright Klimakteriehäxan

Kall skyltsöndag

Utvecklingen står inte still trots att det är mitt i vintern.
Alltså konstaterar jag att nu har termometern på Katarinahissen återuppstått, också den i ny design förstås. Men när klockan för en dryg månad sedan tickade igång (det gjorde den förstås inte, tickade alltså, men rent bildligt talat) fanns ingen temperaturangivelse, vilket vi var vana vid från tiden före renoveringen.

Nu, tada!!! finns det! Och trots att det står att det är en plusgrad i luften var det iskallt, kan jag berätta som stod där och väntade på bussen i alldeles för många minuter, som vanligt utan rejäl zoom på kameran, vilket förklarar bildkvaliteten.

Budskapet att julen är en utmärkt tid att vara uppkopplad vet jag däremot inte om jag känner att jag instämmer så där helt och fullt i.
Någon gång ska väl även mobilen och laptoppen få ledigt, så varför inte lite julledigt? Tja, vi får väl se hur det går.

Skyltsöndag är det varje söndag numera, med skyltandet organiserat via bloggen BP. Ute snöar det och termometern här hemma visar också på +1.

Copyright Klimakteriehäxan

Julshopping a la Liseberg

Nog skulle man ha kunnat tokshoppa. Glas, smide, smycken, kläder, porslin, dukar, handstickat, kul brickor, handstöpta ljus, tovad ull, lammskinn i olika former, jultröjor, ljusstakar, tomtar, tomtar, tomtar. Och en och annan ängel.

Jag lyckades (mot min vana) fantastiskt nog behärska mig och nöjde mig med att låta kameran "fönstershoppa" lite när jag mötte utbudet på Lisebergs julmarknad. Fast de oändligt många lamporna  som glittrar och speglar sig vann nog kampen om min uppmärksamhet i det långa loppet ...

Det fanns betydligt snyggare julljusstakar att köpa. Men kanske inte originellare?

Klot i långa rader, redo för granen.

Gammaldags tomteparad i papper, att ha på en hylla eller ett bord.

 

Alla tomtar måste inte vara röda!

Copyright Klimakteriehäxan

Blommor, märk väl!

Om man som jag gillar blommor i allmänhet och orkidéer i synnerhet sätter det sina spår. Alltså har jag i skrivande stund nyss utslagna eller väldigt sprickfärdiga knoppar i åtta krukor med brudorkidéer på mina fönsterbrädor. Stolt betraktar jag dem, och skryter med dem, som ni märker.

Det är förstås svårt att kalla dem för julblommor, men jag är glad ändå! Knepigt var det några år när en gul orkidé envisades med att blomma precis till jul. Den passade väldigt dåligt ihop med hyacinter, julstjärnor och tulpaner.

Ibland måste ju ändå orkidébeståndet förnyas, och då får man per automatik med något som funkar perfekt som bokmärke.

Phalaenopsis är latinska namnet som präntas in när man lägger plastbiten mellan boksidorna.

Att inventera förrådet av bokmärken är ett initiativ från Boklysten, som får oss att, lördag efter lördag, visa vad vi har för att undvika att tappa bort oss mitt i läsningen. Kul om fler visar sina hjälpmedel för att hålla ordningen!

Orkidé av "hemgjord" typ.

Copyright Klimakteriehäxan

Den mannen kan göra en tavla ...

En favorit på utställningen!

Det är roligt att ha begåvade grannar! Konstnären Ulf Hinders och jag kan i princip vinka till varandra utan ansträngning, så nära varandra bor vi. Ikväll förhandsvisade han sin julutställning. Jag gick förstås över gatan för att titta. Så fina bilder, i en stil som är hans egen och som han ständigt förfinar. Resultatet är SÅ snyggt!

En av hans stadsbilder, ett tryck, har jag på väggen. Skulle gärna ha fler! Om du vill se vad han gör har du chansen, men bara i helgen. Lördag och söndag mellan klockan 13 och 20, i partytältet under gamla Årstabron.
Passa på! För Uffe är mannen som verkligen kan göra en tavla!

Vår närmiljö. Bilden något beskuren och jag lyckades inte hålla kameran rakt men ändå ...

Från utställningsaffischen.

 Copyright Klimakteriehäxan

Jag tog tåget till juleljusen

Kan man åka Stockholm-Göteborg tur och retur på en och samma dag bara för att gå på julmarknad?
Ja, det kan man. Det är jag ett levande bevis på, för jag har nyss gjort det.
Har i flera år hört talas om att julen på Liseberg är sevärd. Såg en annons, klickade runt lite – och slog till! En väninna hängde på som tur var, även galenskaper blir ju roligare med sällskap.

Det blev en lång dag. Upp i ottan, sent i säng. Men ojojoj så mycket juleljus jag fick se när Liseberg slagit upp portarna. Och tro inte att jag var ensam om att vilja kolla in stämningen: det var riktigt lång kö i entrégrindarna, gott om folk bland karuseller, lottförsäljare, godisstånd och fina hantverkserbjudanden.

Varje kväll bjuds en isshow på skridskobanan framför stora scenen, men det var alldeles för kallt för att invänta den så jag nöjde mig med resten.
För er som kanske inte har tänkt sitta på tåget i sex-sju timmar i jakt på glitter och tomtelåtar finns här chansen att stanna i stugvärmen och ändå få några glimtar.
Håll till godo!

PS Tåget både gick och kom i tid! Och biljetten kostade 350 kronor. Det var det värt.
Dessutom: (för dig som inte fick nog) det kommer en bunt bilder till, förmodligen i morgon, på samma kanal.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokvår och Luciatid

Har du hittat någon bok du ser fram emot i vår?
Det är Mia i bokhörnan som som vanligt på torsdagar ställer en helgfråga.
I vår? tänker jag och tittar förskräckt först ut i vintermörkret, sedan på alla mina hittills olästa publikationer, tjocka och tunna, inbundna och i pocketformat.

Så det allra lugnaste, det är nog att svara nej på den frågan. Även om jag vet att saker kommer att dyka upp. Men jag framhärdar ju: väntar gärna på pocketversionen, ytterst få böcker måste jag läsa så snart de lämnat tryckpressarna.

Som en bonusfråga undrar Mia om jag sett något luciatåg i år. Svaret är nej, för trots att jag vaknade strax efter sju i morse iddes jag inte gå upp och sätta på teven. Kanske ska jag ta skadan igen innan dagen är slut.

Annars kan jag titta en stund till på Lisa Larssons adventsbarn i keramik, som kommer fram år efter år och är lika fina varje gång. Scrolla ner till den bloggpost som ligger före den här (eller klicka på länken) så träffar du dem, du också!

Men tidernas allra bästa luciamorgon sändes för mer än tjugo år sedan. Jag har den sparad på vhs, om ni minns den tekniken? Vi såg den många gånger på den tiden, men nu har den kanske dammat igen. På jobbet brukade vi ha någon sorts firande, med svampiga lussekatter, men det är ju också historia. Och det går bra ändå!

Copyright Klimakteriehäxan

En modern Lucia

En lussebrud skulle i min barndom självklart vara blond. Att ursprungsmodellen, den sicilianska, med största säkerhet var av betydligt mörkare typ betydde ingenting. Dessutom föresattes det att flickan med ljus i hår skulle vara både ung och vacker.

Numera får Lucia tack och lov se ut lite hur som helst, både vad beträffar hår- och hudfärg, ja det kan till och med vara en person av manligt kön. Skönheten sitter i betraktarens öga, det vet vi sedan gammalt.

Damen med fikafatet och den lätt stukade ljuskronan är tillverkad i Småland, av keramikern Marie Runestam. Ja, lite skrynkligare och gråare ... så kan säkert också dagens huvudperson se ut!

Men jag väljer att komplettera med Lisa Larssons Lussebarn, också i keramik. Älskar dem!
Och så en repris på min absoluta Lucia-favorit: Dottern. Sonen skymtar som stjärngosse i bakgrunden. Älskar förstås det luciatåget allra mest.
Trevlig Luciadag!

Copyright Klimakteriehäxan

Prisvärt

Kulturkollo, ett bloggarkollektiv i kultursvängen, har varje vecka en utmaning som det står oss andra bloggare fritt att fundera kring och, om det passar, besvara. Denna gång:
Vilken läsupplevelse/kulturupplevelse skulle du vilja prisa? Vad är årets bästa för dig? Vilket pris skulle du dela ut om det var du som bestämde? är alternativa frågor och jag väljer att plocka upp den sista.

Om jag fick bestämma så skulle jag kunna börja med att uppfinna helt egna kategorier. Samtliga  författare och deras böcker jag pekar på har jag läst i år. Tre av skribenterna råkar jag vara personligen bekant med, men låt inte det lura dig, jag kan tycka riktigt illa även om sådant som vänner producerar!

För mest originella och oortodoxa tankar: Calle Hård för "En kort promenad på vatten – så lurade Jesus hela världen och sig själv".

För mest trovärdiga skildring av förödande inskränkthet: Karin Alfredsson för "Vajlett och Rut", en historia från Västerbottens inland på 50-talet.

För berättelsen om en hatt med politiska förtecken: Antoine Laurain och "Presidentens hatt" (Le Chapeau de Mitterrand). Tänk att komma på den storyn och lyckas knyta ihop den!

För att ge nästan bortglömd nutidshistoria nytt liv: Lena Ebervall och Per E Samuelson gör det i bok efter bok. Läste "Florence Stephens förlorade värld" nyss. Jag ska läsa "Domardansen" så snart den dyker upp i pocket, eller kanske låna på biblioteket?

För att ha uppfunnit den nya skandinaviska centralorten Copenholm och med det spännande, gränsöverskridande verksamheter: Helena Stjernström som skrivit två av tre delar i en serie som också glider över gränser mellan deckare, humor och feelgood: "Stygga flickor kommer till himlen" och "De bedårande lögnerskorna". 

Återstår bara att avslöja vari priset består.
Hm. De säljer förhoppningsvis hyggligt allihop. Så de får nog nöja sig med min beundran. Stort på sitt sätt, eller hur ...? Hm igen!

Copyright Klimakteriehäxan

Debutanter jag minns

Dags för en topplista med rötterna i Johannas deckarhörna:
Idag handlar veckans topplista om de debutromaner vi har läst under året och gillat så mycket att vi gärna vill fortsätta följa författaren.

Nu tar jag mig friheten (igen) att ignorera ett par ord i uppmaningen. "Under året" kan det inte bli, för jag har kanske inte ens läst fem debutanter i år. Men andra debutromaner jag minns kommer här, och de är alla synnerligen värda plats på vilken topplista som helst och ja, jag har fortsatt att följa dem alla:

"Flyga drake" (The Kite Runner) blev Khaled Hosseinis strålande inträde på den litterära scenen 2003. Om uppväxten i ett Afghanistan där talibanerna spred skräck och folkgrupper som tidigare samexiterat tämligen problemfritt hetsades mot varandra.

"Vindspejare" av Agneta Pleijel kom redan 1987. Då hade författarinnan redan haft viss framgång med teatermanus och poesi. Den här romanen gestaltar delar av hennes egen bakgrund, och i mitt tycke har Pleijel faktiskt aldrig kommit upp i samma nivå igen. Trots en lång rad publicerade verk.

"Lila hibiskus" (Purple Hibuscus) var Chimamanda Ngozi Adichies första bok, och hon blev hyllad redan från start, med rätta. Stora genombrottet kom dock med roman nummer två, "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun), om en familjs öde mitt i Biafrakriget. SÅ bra!

"Ers majestäts olycklige Kurt" av Lena Ebervall och Per E Samuelson publicerades 2008 och satte Hajby-affären på kartan för oss som inte kunde minnas den. Paret har fortsatt i samma synnerligen läsvärda anda, med att gestalta moderna historier i historien, sådana vi annars redan glömt.

Selma Lagerlöf (ja, jag återkommer ju till henne hela tiden men hon förtjänar det) debuterade redan 1891, vid 33 års ålder, med "Gösta Berlings saga". En klassiker värd namnet. Så blev hon också den första kvinnan som fick Nobelpriset i litteratur, 1906, och invald i Svenska Akademien 1914, en ära betydligt större då än i dag ... 

Så här sa den kloka och klarsynta Selma om samlingen, förmodat rik på snille och smak: »Hade medlemmarna där plikt att avgå vid 70 år, så att gubbarna kommer bort och alla vore arbetsdugliga, skulle den kunna göra mycket gagn. Nu är ju nära hälften arbetsodugliga.«

Copyright Klimakteriehäxan

Löpare

Små virkade eller rent av stickade dukar förekom ofta i forna tiders "brudkistor". Varje bordsyta skulle ha sin egen textila prydnad, underlag för skålar, ljusstakar, minnessaker. En fullständig självklarhet.

Därför är det helt logiskt att man hittar ett otal liknande ting när en äldre anhörig avlidit. Av allt som ett dödsbo kan innehålla är detta ändå något av det minst krångliga att hantera – vilket nog ofta leder till att handarbetena hamnar i soporna. Och det kan jag inte låta bli att tycka är sorgligt, inte minst med tanke på all tid och kärlek som lagts ner.

Så fick jag ett infall. En gammal, låg bokhylla av trä hade tydliga spår av sin ålder på ovansidan. Den står dock kvar i mitt föräldrahem, där vi numera regerar. Vips tog jag en rad av min mammas små dukar och "gjorde" en löpare av dem. Resultatet är väl inte direkt ortodoxt, men den medfarna ytan är dold, handarbetenas livstid förlängd och jag är nöjd!

PS Kanske läge för en beskrivning av prylarna, nostalgiska allihop? Från vänster till höger: porslinsananas i "guld" från Guldkroken, säkert 50 år gammal men nu har man sett dem igen. Mor min fick den i present av en av sina älskade bröder. Ljusstakar och skål i nån sorts metall med gulddekor, skålen döptes jag i. Guldvasen är målad av en kusin, som gav den till min mamma. Och längst ut på kanten en docka från Guatemala som jag hade med mig hem när jag bodde där. Noll guld på den, dock.

Copyright Klimakteriehäxan

Skymningstid

När det skymde över Barndomslandet såg det ut så här. Samma vy, olika utsnitt. Du ser bilderna i större format om du klickar på dem.
Nu, några timmar senare, är det däremot svart som i en kolsäck därute! Ser nog nya rådjursspår i snön i morgon.

Copyright Klimakteriehäxan

Tågluff värd att hänga med på

Johan spelas av Lucas Gren. Bild ur filmen, som är fotograferad av Fredrik Lotto.

Såg nyss filmen "Not knowing who you are is a beautiful source of surprises."
Jaså, du har inte sett den? Inte ens hört talas om den?
OK. Även om du räknar dig till de ädlaste av cineaster behöver du inte skämmas, för man har inte haft så många chanser att se den över huvud taget, trots att den varit klar rätt länge.

Filmen med den långa engelska titeln är svensk, en produkt av jobb nedlagt av tre bröder, deras kompisar och välvilligt inställda människor som filmgänget sprang på under inspelningen. På elva (ja, 11!!!) dagar spelades allt material in till det som i färdigredigerat skick är en 90 minuters långfilm.

Primus motor i detta ambitiösa projekt är Kalle Sterner, som skrivit manus, regisserat och sedan tagit hand om alltihop i klippbordet. Hans bror Gustav har varit ljudtekniker, och bror Erik är en av rollinnehavarna. Amatörer är de allihop, även skådespelarna!

Historien som berättas handlar om Johan som blivit dumpad av sin tjej en månad före bröllopet, eftersom hon hittat en ny och mer lockande kärlek. I sök på tröst skickas Johan ut på tågluff i Europa av sin bäste kompis. Motvilligt åker han iväg. Det blir en bitvis riktigt spännande resa med många möten på olika språk, en "road movie" i ordets sanna bemärkelse.

Just det där med möten är något som fascinerar Kalle Sterner speciellt.
-Det uppstår någor särskilt när ögon möts, när nya kontakter uppstår. Tyvärr blir tillfällena alltmer sällsynta i vår tid, när alla oavbrutet stirrar ner i sina mobiler, säger han.

Men i filmen blir det alltså möten på olika nivåer och av skilda slag medan huvudpersonen färdas från Sverige via Danmark, Tyskland, Belgien, Holland, Frankrike och Spanien för att till sist hamna i Lissabon. Hela filmgänget åkte på interrail-kort, det gällde ju att hålla kostnaderna nere. Att finansiera en filmproduktion är inte enkelt, åtminstone inte om man kallas nybörjare!

Filmen har vid det här laget inkasserat en rad priser på festivaler för så kallad indiefilm: i Sydney, i Kalifornien, i Polen exempelvis. Svensk premiär hade den i Göteborg och jag såg den på Bio Rio vid den (hittills) enda visningen i Stockholm. Fullsatt! Nu skickas den runt till filmklubbar i landet och med tanke på kvaliteten betvivlar jag inte att den till slut sänds i tv.

För det här är en väldigt charmig historia, med både leenden och stänk av sorg. Den väcker tankar om vänskap och olika relationers betydelse. Och med vetskap om filmens tillblivelse kan man inte undgå att känna sig extra imponerad. Möjligen skulle den tjäna på att vara några minuter kortare, men det där med "kill your darlings" är svårt, det är vi många som kan intyga ...

Om du nu blev sugen och inte kan vänta på biotillfälle i din närhet går filmen också att streama här även om det aldrig blir riktigt samma känsla som på bio. Å andra sidan bestämmer du själv när det passar att se den. Men håll utkik, den kan dyka upp på en filmklubb när du minst anar det!

Sevärd är den hur som helst, även om man kan råka staka sig på titeln (det gör ju inget!). För det här är en tågluff värd att hänga med på, även för oss som aldrig lyckades skaffa ett eget interrail-kort. Den här gången går det bra med en biobiljett.

Copyright Klimakteriehäxan

Fotnot: Indiefilm, independentfilm, är ett begrepp som oftast syftar på en film som produceras av ett mindre bolag, utan konventionellt filmstöd. Oberoende som independent, alltså.