Barnsligt och bra

Barn på omslaget ska böckerna ha som kommer med i veckans tisdagstrio, så  har Skriv-Robert bestämt.

"Barn 312" läste jag när jag var barn själv, i alla fall väldigt ung. Den gick som följetong i Allers och man väntade ivrigt på nästa veckas nummer:  Hur skulle det gå för Martina, som tappat bort sina föräldrar? Dessutom önskade jag hett att jag skulle se ut som hon ... vilket var helt omöjligt ... Läste om Hans Ulrich Horsters roman som vuxen och tyckte att den fortfarande höll. 

"Vilken hand vill du ha" av danska Vita Andersen har också en liten flicka i huvudrollen. Hon lever med sin mamma som har mer än nog med sina egna problem och alldeles för lite tid och ork till ett barn. Mycket berörande historia.

"Barnen i Bullerbyn" är raka motsatsen. I Astrid Lindgrens småländska idyll har barn det bra, så där som väl nästan blivit något slags ideal. 

Copyright Klimakteriehäxan

Varför? Därför! Nu om massmedia

Här kommer ännu en omgång av min nya variant på det gamla temat Selfie! Vi berättar något om oss själva, men det kräver ingen bild! Det går ut på att jag börjar med en fråga, exempelvis: Varför vill jag inte läsa böcker på över 400 sidor? Och så svarar jag själv: Därför att de är för tunga och för tidskrävande. Men du anpassar Varför-meningen till dig själv, så du kanske skriver: Varför älskar jag att läsa riktigt tjocka böcker ? 

Man lägger alltså in något om sig själv i både fråga och svar! Om jag skriver "alla" kanske du byter till "inga", om jag skriver "ofta" blir det kanske "sällan" hos dig. Och så vidare. Lätt va? Tänker försöka att variera ämnena och så får vi se hur det funkar. Idag tittar vi närmare på våra massmedievanor.

Varför tittar jag så sällan på program i TV4? Därför att de avbryts av reklam, hej vilt.

Varför har jag inte fastnat för en endaste podd? Därför att jag inte har provlyssnat på särskilt många, och de jag hört har inte på något vis känts omistliga, så där så att man absolut vill höra nästa avsnitt.

Varför blir jag så irriterad på trailerverksamheten i Sveriges Television? Därför att de kör en och samma trailer jätteofta och i evigheter, visserligen mellan programmen, men ändå. Ta exemplet med Messiah Hallbergs serie "Hur f-n hamnade vi här?":  man kör trailern för seriens första avsnitt trots att det sändes för jättelänge sen! Så idiotiskt!

Varför vill jag inte vara utan papperstidning? Därför att ingenting slår papper. Trevligt att ta i, att skriva på (korsord, sudoku!).Trots att informationen alltid är färskare på nätet. Ser också små notiser i papperstidningen som inte syns på nätet,

Varför tittar jag aldrig på morgon-tv (oavsett kanal)? Därför att vi inte har tv i köket är kanske ett svar, men sanningen är att jag aldrig känt behovet utom någon sällsynt dag när man vet att något stort har hänt: en katastrof, ett valresultat (det skulle ju kunna vara en och samma händelse faktiskt ...). Då kan det hända att jag kollar.

Många hoppade på detta lilla äventyr redan vid första försöket, alltså förra veckan. Det gjorde till exempel Hannele, Susjos, BP, Lillasyster, Anna i Portugal, Mrs Calloway, Eggetbok, Margaretha, Paula, Kraka,  Rosor & ruiner, Debutsky, Anki, Hanna, Ingrid, Susie på Stjärnarvet, Jenny, Kicki F, Nilla och Tove och jag har hälsat på och kommenterat hos er alla! (Hoppas och tror att jag inte missat någon!)

Copyright Klimakteriehäxan

Allt Bra Börjar på B

För länge sedan hamnade jag i ett spånarmöte om vad man borde ta upp för ämnen i massmedia för att hitta en blandad och inte alltför ålderstigen publik. Då hävdade jag bestämt att man kunde göra det lätt för sig och koncentrera sig på saker som börjar med B. Kanske är den teorin numera spridd ända till Mörby Centrum?

För det är där jag ser att man lockar med Böcker, Balsam och Bibimpap (jättegod koreansk maträtt med kyckling om ni inte provat). Jag skulle då vilja lägga till ett gäng B-ämnen som kan fånga intresset hos hyfsat stor publik: Bollar, Bilar, Brudar, Badstrand, Bantning, Barn, Blommor, Bio, Bloggar, Bostäder, Bankärenden, för att inte tala om skyltar som skriker "BILLIGT"!

Ett par andra skyltar har jag också plockat åt mig i veckan. Uppmaningen att se om sitt hus bör man naturligtvis ta till sig, oavsett hur huset är beskaffat och var det än ligger. Sedan kanske man vill ta åt sig komplimangen som delas ut via en gatupratare på Södermalm i Stockholm. För vem vill inte vara lite speciell?

Skyltsöndag igen. BP är inne på spurten. vanligtvis i gott sällskap av  Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan, Tony och Åke. 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om smakminnen

Den sista droppen gräddsås i farmors kök; en skiva svärdfisk med bara salt, olja och solglitter; ostfondue med tryffel i en sliten bergsby och en enkel, varm sockerkaka på annars överspänd Stockholmskrog.

-Harald Bergius ser tillbaka på goda saker som är värda att minnas och han får det att vattnas i min mun! (Fast i mitt eget fall skulle såsen vara mammas kantarellsås, fisken en ceviche gjord på nyss uppdragen corvina, fonduen byter jag mot en pasta vid litet italienskt torg och sockerkakan har jag kanske rent av bakat själv?) Hela texten finns i dagens Dagens Nyheter.

Veckans mening – om könsroller

"Alla" verkar ha läst, för rätt länge sedan nu, Ruth Kvarnström-Jones "De fenomenala fruntimren på Grand Hotel". Nu även jag. Ett stycke stockholmsk kulturhistoria klädd i dräkt som får mig att tänka "en flickbok för tanter". Lättläst och underhållande men ingen favorit ... (så jag kommer sannolikt att hoppa över uppföljaren som handlar om köppalatset NK) fast nu hittar jag ändå, på en av bokens allra sista sidor, den mening som jag i Skriv-Roberts efterföljd korar till Veckans mening: 

Männen är för upptagna med sina stora frågor för att se hur sysselsatt en kvinna är med allt det andra.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 158

 LYSSNELÄSNING

-Får lära mig detta ord som beskriver vad man ägnar sig åt när man satsar på hörböcker i stället för att läsa på papper. Begreppet dök upp i SVT-programmet Svenska Nyheter som bland annat handlade om problemet med barns minskade läsförståelse. Och inte minst om den utbredda och tydligen ökande motviljan mot läsning. Något som kan få sorgliga, ja kanske rent katastrofala, följder.

Händer

Kanske tänker vi sällan på dem, händerna. Som är så viktiga! Utan dem står vi oss ganska slätt. De berättar dessutom väldigt mycket om människan på vars armar de sitter. Jag för min del har alltid tyckt att just händerna är bland det mest attraktiva en man kan ha att visa upp. Fast de måste förstås vara välvårdade, även om man kan se att de är eller har varit i flitig användning. Vilket naturligtvis också gäller kvinnohänder!

Ändå sker det alldeles för ofta att händer används till så fel saker. Utan händer skulle färre illdåd begås. Knivar skulle inte höjas i vredesmod. Inga skjutvapen skulle avlossas. Strypgrepp skulle inte kunna tas. Hårda knytnävsslag bleve omöjliga att utdela. Enligt islams sharialag är ett inte ovanligt straff för stöld att få händer avhuggna. Märkligt nog tycker jag mig se en viss logik i det, även om jag förstås inte önskar oss samma lag här.

Ibland har händer fått symbolisera fred. Som i Liss Erikssons skulptur "La Mano" som finns på Katarinavägen, nära Slussen i Stockholm. Den ska hedra de frivilliga svenska soldater som stupade i det spanska inbördes­kriget. (Bilden, t h, från Wikipedia).

En annan hand som fått klassikerstämpel är formgiven av Estrid Ericson, framstående designer på 1900-talet och grundare av Svenskt Tenn. Hennes skapelse fanns som brevtyngd, numera tror jag bara halsbandshänget finns kvar – jag har ett och tycker mycket om det, folk kommenterar det inte sällan.

Jag kan dessutom stoltsera med åtminstone två bordslampor som håller upp sin ljuskälla i ett par kupade händer, någon blomkruka också. Så jag har gillat händer väldigt länge, också de "konstgjorda"!

Men mest älskar jag mina stora, tunga händer vars proveniens jag aldrig lyckats klura ut. Ni ser dem på bilden överst i det här inlägget. Det var ett spontanköp, trots storleken, och jag har verkligen aldrig ångrat det! Har sett verket i mindre varianter men aldrig fått vet vem som skapat dem eller varifrån de kommer. Ibland får de hålla en blomma, som på fotot, ibland ett levande ljus, ibland någon liten designpryl jag gillar. Oavsett innehållet älskar jag dem alltså! Tycker de utstrålar värme och omtanke trots det hårda materialet. Kärlek, rent av. Som alla händer borde göra.

Estrid Ericsons hand i tenn.

Copyright Klimakteriehäxan

Du kan fortfarande köpa boken!

Många har till min glädje beställt (och vid det här laget fått i brevlådan, hoppas jag) min bok "I ljust minne bevarad".

Men nu är tiden med det lägre specialpriset slut. Nu kostar den 135 kronor – skillnaden tillfaller i sin helhet Post Nord ... 

Om du också vill ha den, swisha till 070 884 7929. Glöm inte skriva in din postadress i meddelandefältet. (Boken kommer inte att dyka upp vare sig på bibliotek eller i bokhandeln.)

Copyright Klimakteriehäxan

Vårblått!

Visst vet jag att det är för tidigt att i min absoluta närhet hålla utkik efter våren, det milda gröna, de små vita snödropparna, de glada gula vintergäcken ... det är ju ändå februari ... men noterar till min häpnad att jag kan hitta något blått i rabatten! Det är vinterns grönkål som inte bara skjutit en lång stam, den har också bytt färg. Låt oss kalla den vårblåkål!

Blå ligger också Årstaviken i solens härliga sken. Inte en isskärva inom synhåll. Med vinterbadare som inte nöjer sig med ett dopp, de tar riktiga simturer! Jag tror knappt mina ögon! Har full förståelse för att änderna simmar på som vanligt, men människor?

Än så länge har änderna både stranden och det blå vattnet mest för sig själva.

Den mannen simmade minst 20 meter, tur och retur!!! Utan att frysa ihjäl! Jag såg
det förstås inte, men får man gissa att han blev lite (vår)blå om läpparna åtminstone!

Här en annan bit av blå himmel som jag aldrig förr sett. Fasadmålning på en innergård
nära Hornstull.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om tragedin i Örebro

Man vaknar upp till en verklighet man inte vill vara en del av.

-Sagt av en kvinna som intervjuats av Dagens Nyheter i Örebro efter det obegripliga skottdramat vid Risbergska skolan. Hon lyckades fly, men elva personer har dött, det kanske blir fler. Och så säger vi än en gång samma sak: Inte trodde man väl att det skulle kunna hända här? Men det inte bara kunde hända, det hände. Och citatet ovan är lätt att instämma i.

Att resa genom böcker är också att färdas ...

Att man kan resa genom att läsa är en gammal sanning, och en fantastisk väg att upptäcka delar av världen som man av en eller annan anledning inte kan ta sig till – resan kanske är för lång, kostnaderna för stora, man hittar inget sällskap och vill inte dra ut på äventyr ensam ... ja skälen kan se ut nästan hur som helst. Men genom en bok kan man uppleva mycket! Och det tar Enligt O fasta på i dag, i Veckans kulturfråga: Vilka fascinerande platser har du besökt med hjälp av kulturella verk? Ja nog är det så: att resa genom att läsa är också ett sätt att färdas!

Det första resmålet jag tänker på är Island. Har drömt om att komma dit ända sedan jag blev vuxen (och det är ju ett tag sen), men det har inte hänt. Fast ett och annat har jag ändå upplevt: en bit av historien genom Hannah Kents "En mörderska bland oss" (Burial Rites) som utspelar sig på tidigt 1800-tal och är riktigt, riktigt bra. Isländska författare skriver dessutom bra deckare, och en film som "Män och får" glömmer man inte heller. Det senaste kulturella verk från Island jag tagit till mig är "Öppet hav", en skönlitterär berättelse om en verklig och dramatisk händelse skriven av Einar Kárason. Tror att kylan, kargheten bidrar till fascinationen.

En annan ö jag velat besöka ungefär lika länge är Irland. Har läst långa rader av böcker som skrivits av irländska författare: Edna O´Brien, Marian Keyes, Roddy Doyle, Claire Keegan, Colm Toibin, Sally Rooney, Nora Roberts, Frank McCourt för att ta ett gäng i högen. Det är otroligt gott om skickliga skribenter som sett dagens ljus på Irland. Men har jag varit där? Icke!

Det får bli ännu en ö. För när jag både läst boken, av Mary Ann Shaffer, och sett filmen "Guernseys litteratur och potatisskalspajsällskap" (The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society) insåg jag att de där öarna som ligger och dräller i Engelska kanalen säkerligen också vore spännande att se med egna ögon. 

Men som det ser ut i dagsläget blir det antagligen så att de där öarna inte får något besök av mig. Vilken tur att det finns böcker!

Copyright Klimakteriehäxan

Direkt från Afrika

Vaknar till en tisdag när världen blivit vit igen ... men då går tankarna till det som brukade kallas "det svarta Afrika", för Skriv-Robert har bestämt att just Afrika är temat för veckans tisdagstrio.

"Afrikas drottning" (The Queen of Africa) är en klassiker av CS Forester som möjligen är mest känd i sin filmversion från 1951, med Kathryn Hepburn och Humphrey Bogart. Romanen kom redan 1935 och har förstås lästs av miljoner - men kanske har en annan bokserie av författaren lockat ännu fler läsare: den om kapten Hornblower ... finns elva delar!

Fast när det gäller afrikanska drottningar har jag ju en annan favorit: Chimamanda Ngozi Adichie, från Nigeria. Men eftersom jag tipsat om hennes böcker så många gånger redan får hon stå över i dag!

"Damernas detektivbyrå" är en lättsam serie som man kan läsa någon gång emellanåt. Alexander McCall Smith, själv vit, skapade Botswanas första kvinnliga privatdetektiv Precious Ramotswe och gav henne huvudrollen. Puttriga deckarvarianter i färgstark afrikansk miljö, med kul omslag dessutom. Blev underhållande som tv-serie också (Max).

"Stanna hos mig" (Stay With Me) är en roman som verkligen berörde mig. Ayòbámi Adébáyò är ännu en ung nigeriansk författare som är väldigt läsvärd. I den här boken, som var hennes debut, porträtterar hon ett äktenskap och en familj som brottas med ständiga problem. Man kan inte undgå (tror jag i alla fall) att känna med den unga kvinnan i huvudrollen.

Copyright Klimakteriehäxan

Varför? Därför! Ny variant av Selfie!

Har en längre tid försökt komma på ett sätt att återuppliva mina gamla Selfies, som gått två varv här på bloggen – och som ett antal bloggare har sagt sig sakna. Det kändes inte alls frestande att fortsätta i exakt samma spår en gång till. Men nu är jag redo att testa en ny idé, fortfarande en variant på det gamla temat, men i lite annan form! Grundtanken är att med ord berätta något om sig själv, något som inte kräver uppbackning med en bild.

Det går ut på att jag börjar med en fråga, exempelvis: Varför vill jag inte läsa böcker i tegelstensformat? Och så svarar jag själv: Därför att de är för tunga och för långa. Men du anpassar Varför-meningen till dig själv, så du kanske skriver: Varför älskar jag att läsa böcker i tegelstensformat? Man lägger alltså in något om sig själv i både fråga och svar! Om jag skriver "alla" kanske du byter till "inga", om jag skriver "alltid" blir det kanske "aldrig" hos dig, "ofta" blir "sällan". Lätt va?

Tänker försöka att variera ämnena och så får vi se hur det funkar. Några måndagar framöver får bli en provperiod. Fem punkter per gång. Den allra första Varför? Därför! tilldrar sig hemmavid.

Varför är alla dukar hos mig släta? Därför att min mamma sa att ingen duk, hur vacker den än må vara, är snygg om den läggs på ett bord skrynklig, så jag tar fram strykjärnet, visserligen motvilligt, men ändå!

Varför manglar jag aldrig mina lakan? Därför att jag är för lat, trots att släta lakan är en njutning. Men vissa lakan går inte att mangla, de har knappar och sådant som skulle gå sönder direkt.

Varför har jag köpt en robotdammsugare? Därför att kompisar rekommenderade det, starkt. Men jag använder den för sällan.

Varför har jag så många tavlor på väggarna? Därför att jag valt dem med kärlek och varenda en har sin egen historia.

Varför får inga fler böcker plats i våra hyllor? Därför att vi är för dåliga på att rensa, trots att det rimligen finns massor vi aldrig kommer att läsa igen.

Då får vi se om någon gillar denna tanke. Skriv in din reaktion i kommentarsspalten här, med länk till ditt eget inlägg om du hoppar på temat! Välkommen till Varför? Därför! och använd min (amatörmässiga) logga om du vill.

Copyright Klimakteriehäxan

Våren finns i växthuset

 Det har blivit en nästan obligatorisk utflykt så här års. Ulriksdals slottsträdgård har öppnat sin självplock för tulpaner. En ljuvlig syn att se alla olika varianter i mängder av färger! Jag har ju i åratal drömt om att åka till Holland för att se deras enorma tulpanfält blomma, men det verkar aldrig bli av. Det är enklare att ta sig till Ulriksdal, även om det är lite mindre blommande ytor!

Inte nog med att man kan njuta av prakten, man kan roa sig med att "plocka" skyltar till veckans skyltsöndag också. Vilket jag som synes passade på att göra! Köpte förstås också några blommor, trots att priset egentligen är väldigt högt (16 kronor för en tulpan) men det är lite kul att ta fram den speciella kniven och skära av den blomma man vill ha ... den som vill kan ta med även löken. 

För den som längtar till våren passar det i alla fall att konstatera att i växthusen finns den, färgglad, lovande, väldoftande, ljuvlig!

Vilken tur att katter får gå in här. En förbudsskylt hade de antagligen inte kunnat läsa.

Den här "glaslådan" tycker jag var helt bedårande, även om jag vet att pärlhyacinten
snabbt vissnar ner ... här finns en liten skylt också, alltså prislappen: 1095 kr.

Vill gärna bjuda på lite extra blommor även om de saknar skylt! 

Allt färre skyltsöndagar kvar nu ... tre noga räknat, tror jag. Elller är det två? Flitiga skyltbloggare är Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan, Tony och Åke. BP håller sin vakande hand över alltihop ända in på slutvarvet.

PS får jag slänga in en liten, ja vad ska jag kalla det för  – teaser, cliffhanger, aptitretare? I morgon måndag testar jag en ny variant på det gamla temat Selfie! Håll koll!

En primula hör verkligen våren till! Finns i många färger.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en dödad pojke

Vissa kriminalhistorier går inte att glömma, fast kanske av olika anledningar. Mordet på den fyrårige Kevin Hjalmarsson i Arvika 1998 är ett sådant fall. Två av pojkens lekkamrater bedömdes skyldiga. De var bara fem och sju år gamla, men stämplades som mördare efter att polisen –med stöd av en barnpsykolog – ansåg att de erkänt. Det tog nästan tjugo år innan de blev rentvådda, bl a tack vare grävande journalister på Dagens Nyheter och Sveriges Television. Sedan dess har bröderna krävt en ursäkt och skadestånd från Arvika kommun, men ärendet har gått fram och tillbaka på ett uppseendeväckande sätt trots att det har varit glasklart att hanteringen av Kevin-fallet var under all kritik, både från polisens och socialtjänstens sida. Skamligare agerande är svårt att hitta i svensk rättshistoria! Därför hämtar jag veckans mening (i Skriv-Roberts efterföljd) ur nyhetsartikeln i Nya Wermlandstidningen, med rubriken "Nu är förlikningen definitiv". Äntligen, tack och lov trots att en sak är klar: inget kan gottgöra den skada grabbarna, i dag förstås vuxna män, lidit. Dessutom kvarstår faktum: man vet inte vem som dödade Kevin.

Förlikningen mellan Robin Dahlén och Arvika kommun är nådd.

Copyright Klimakteriehäxan