Att klippa kontakten

Ibland finns en människa i vår närhet dag ut och dag in – för att sedan, utan förvarning, försvinna och vara borta för evigt, fast ändå lika levande som tidigare.
I en liten post här på bloggen plockade jag in ett foto från fordomdags, och satte naturligtvis också in fotografens namn.

Anders Fors hette han, en ung kille som hade hand om bildarbetet på Arvika Nyheters redaktion när jag klev in där direkt efter studentexamen.
Den där lilla raden med hans namn tände ett ljus i medbloggaren Gaggas minne, hon som, visar det sig, var min pryo (!) på samma tidning. Hon var 15, jag hade inte fyllt 18, och vi blev båda plåtade av Anders, som också var i vår ålder.

Nu skriver Gagga i en kommentar om honom att han var ”en riktig goding vill jag minnas :) Vart tog han vägen?”.
Måste nog erkänna att jag aldrig satte etiketten ”goding” på honom, men det kan ju ha berott på att jag riktade blicken åt annat håll.
På själva frågan har jag inget bra svar. Vet bara att också han hamnade i Stockholm, där vi brukade ses då och då.
Så försvann hann ur min värld, tvärt och spårlöst.
Och det vet jag hur det gick till …

Anders kom hem till mig där jag bodde i en liten andrahandsetta på Gärdet. Vi käkade något, ingen gourmet-föda, det kan jag lova, även om jag inte minns vad det var. Snabbris med bacon och purjolök är ett stalltips, det hörde till mina basrätter på den tiden – inget jag bjudit någon på på de senaste trettio åren eller möjligen ännu fler, jag lovar!

Mätta och nöjda satt vi och småpratade. Jag granskade honom och konstaterade, att han faktiskt såg rätt eländig ut: långt hår utan stuk och tunt, lite stripigt skägg, som inte heller vårdats. Anders tog åt sig av kritiken, han insåg att den var väl menad.
Försedd med något redskap försvann han in i mitt badrum. När han kom ut igen var det glesa pojkskägget borta.

-Kan inte du klippa mej? bad han.
Jag ruskade på huvudet.
-Har aldrig klippt nån, vet inte hur man gör, sa jag.
Anders stod på sig. Det kunde väl inte vara så himla märkvärdigt och en sax hade jag väl?
Vi bredde ut tidningar på golvet, satte ”patienten” på en stol mitt på. Jag högg tag i saxen och satte igång.

Klipp, klipp. Klipp igen. Jag for runt hans huvud, mätte med blicken, snafsade av en tofs vid örat, kollade hur det såg ut vid andra örat, högg av lite för mycket, försökte jämna till vid öra nummer ett …
Så där höll det på. Till sist var Anders förvisso korthårig, men särskilt snyggt var det nog inte.
En stund senare gick han hem till sig för att sova.
Och sedan dess har jag varken sett till eller hört av honom.
Snacka om att klippa kontakten.

Copyright Klimakteriehäxan

PS OM, mot förmodan, dessa rader skulle hamna under Anders ögon blir jag jätteglad för ny kontakt!

Mârten i Arvika!

Den första helgen i oktober är traditionellt vikt för Mârten i Arvika. Pågår alltså just nu! 

"Mârten" är den västvärmländskt klingande varianten på ordet "marknaden". Begreppet att gå "man ur huse" passar också in här. Det är torgliv, särskilda erbjudanden i butikerna, förr i världen (men inte längre tror jag) bjöds på lokalrevy av gruppen Lergökarna och på Cirkusplatsen fanns ett tillrest tivoli med sockervadd, karuseller och lotterier. På matsedeln i "kåltältet" alltid värmande kålsoppa med frikadeller, och hade man fått ny vinterjacka eller kappa skulle den invigas just denna helg. Fest, kort och gott!

På hösten 1965 hade jag, sjutton år gammal, varit anställd på Arvika Nyheter sedan 1 juni. Tillsammans med fotografen Anders Fors, ännu yngre än jag, fick jag uppenbarligen uppdraget att skildra denna tilldragelse i reportageform.

Det blev en helsida i måndagens tidning (AN kommer ut tre dagar i veckan, må-on-fr) och reportaget lästes förmodligen av så gott som varenda prenumerant. Men det gick väl inte till historien direkt ... Fast där har det hamnat nu, tack vare en Facebook-vän som fiskat upp detta ur sitt flöde och vidarebefordrat det till mig! Vem som sparat tidningssidan har jag inte en aning om. Kanske någon som syns på bild?

Tyvärr är texten svårtydd, men man kan ju inte få allt ... vi kan väl i alla fall låtsas att den är genial?

Skulle gärna ha gjort ett återbesök på denna oktoberfest men så blev det inte i år. Karusellerna drar inte riktigt lika mycket, fast kålsoppa har jag alltid gillat!

Se här, nu finns texten så att den blir läsbar (klicka upp bilden i storlek så går det lättare).
Tack till Anders Fors som en gång plåtade och nu lagt ut detta på Facebook.

 Copyright Klimakteriehäxan (som 1965 oftast skrev under signaturen Bell)

Jag har fyllt 50 – igen

Signaturen "Bell" i Arvika Nyheter 1965-66.
Foto Anders Fors

Den inföll i månadsskiftet, min 50-årsdag.

Min andra 50-årsdag, måste jag tillstå. Just den här andra gången handlar det om att det gått precis 50 år sedan jag blev journalist.

Naturligtvis var jag inte journalist, då. Jag var nybakad student, som sökt och kommit in på Handelshögskolan för att bli civilekonom. Alla med hyggliga betyg skulle bli civilekonomer på den tiden. Jag lät mig övertalas att skicka in ansökningshandlingarna, men inte blev jag särskilt glad när beskedet att jag antagits kom.

Så hampade det sig så att det inflöt en annons i lokaltidningen Arvika Nyheter i samma veva. Man sökte en ny medarbetare, jag tror att titeln var ”journalistaspirant”. En granne högg tag i mig, visade tidningen och sa:

-Det där du, det borde vara något för dig!

Och jag tyckte han hade rätt. Hade ju antytt journalistdrömmar i samtal med yrkesvägledaren, som raskt avfärdat den tanken med att ”journalist kan du bli sen, bli civilekonom först!”. Tog kontakt med tidningen, kallades att möta chefredaktören, en stor karl som rökte cigarr och gillade livets goda. Det var första gången jag satte min fot på en nyhetsredaktion. När jag gick ut hade jag fått jobbet.

Jag erbjöds en lön, det var inget man förhandlade om. Efter skatt hade jag 454 kronor i månaden. Rummet med kokvrå jag hyrde, ovanpå chefredaktörens bostad, kostade 150. Resten skulle jag leva på – det var inte mycket då heller, året var som ni kanske redan räknat ut 1965. Bara att sätta fart!

Fast en viktig sak skulle klaras av först: vad skulle jag ha för signatur i tidningen? Ens eget namn användes inte. Alla på redaktionen deltog ivrigt i diskussionen. Resultatet blev mitt efternamns två första och två sista bokstäver: BE och LL. Snart var jag "Bell på AN" ...

Man satte en Rolleicord i mina händer, en spegelreflexkamera som tog bilder i formatet 6x6 cm. Någon visade mig lite snabbt ungefär hur man hanterade maskinen. Sedan fick jag mitt första reportageuppdrag: ridskolan skulle släppa ut hästarna för första gången inför sommaren. Foton och text, tack!

Det blev en tvåspaltare på första sidan. Man kunde tydligt se hästar på bilden. Jag var gränslöst stolt, naturligtvis.

När jag senare intervjuade en av stadens makthavare blev denne ytterst imponerad av min yrkesskicklighet. Han lutade sig fram, tittade i mitt anteckningsblock och sa med beundran i rösten:

-Å, fröken stenograferar!?

-Nä, sa jag sanningsenligt, det är handstil.

Han var inte längre imponerad. Men ska man skriva fort så sätter det sina spår … min handstil har inte blivit bättre sedan dess.

Under året som följde blev det många uppdrag, många förstasidor, många bilder. Jag hade bara jobbat i ett par veckor när man beslöt att tidningen skulle ta upp idén med en speciell tonårssida. Och självklart var det jag som skulle fixa det. Vilket jag gjorde. Men det var inte alldeles enkelt.

I uppdraget ingick att ”rita sidan”, d v s göra lay outen. Lite hade jag sneglat på Bosse, min jämnårige men otroligt mycket mer erfarne kollega som hade hand om sporten. Men när jag kom med min skiss till sätteriet (ja detta var på blyets tid, förstås!) utbröt viss munterhet. Typografen som utsågs att ta hand om mig och ”bryta om” sidan hade dock en ängels tålamod.

Pedagogiskt inledde han med några berömmande ord: det här skulle ju bli jättebra! Fast det fanns ett litet problem som jag kanske hade förbisett. För det är ett faktum: i Sverige läser vi från vänster till höger, inte tvärtom som min skiss var ritad …

Lärdomarna som jag fick på Arvika Nyheter under mitt första år som journalist blev otroligt många och värdefulla, inte minst tack vare personalen i sätteriet. Och på redaktionen hade vi ofta roligt, det var ganska högt i tak – fast inte hur högt som helst. Som så många andra tidningar införde vi ”roliga historier” på en sida. Inte sällan föll det på mina axlar att hitta de där skojigheterna. Det blev en serie textsnatterier, i olika källor (”alla gör så!”).

Roligheterna flöt in i lugn takt. Men en dag blev jag inkallad på chefens rum. Det hade kommit klagomål från läsare över en skämtbit i dagens tidning. Den var inte passande, och det fick inte upprepas!

Vad det var för oanständighet jag hittat? Jo denna:

”Alla gör vi våra misstag sa igelkotten, klev av skurborsten.”

Så här 50 år senare tycker jag i alla fall inte att det var ett misstag att kliva av Handels, tvärtom. Och den värld där civilekonomer frodas blev säkert också bättre på det här viset. 

Copyright Klimakteriehäxan

PS För den händelse det skulle ha undgått någon av mina bloggläsare så har jag berättat många andra historier (men inte denna) ur mitt journalistliv i boken "Att vara yngst är ett handikapp som går över". Bra pris och fraktfritt i din nätbokhandel! Läsarreaktioner på boken hittar du här!

Lottas julklappshemlighet – den sannare versionen!

Kanske läste du mitt inlägg om hur jag gjorde reportage inför julen om lilla Lotta, som skulle välja julklappar till familjen?! Det var 1965, jag var alldeles färsk journalist och arbetade på Arvika Nyheter. Jag skrev historien som jag mindes den. Nu kan jag konstatera att allt blev inte rätt! Det här är den sannare versionen.

Det beror helt enkelt på att jag plötsligt kom mig för med att googla redaktionssekreterarens namn, han som var min arbetsledare och dessutom Lottas pappa. Men jag var sex år för sen, han avled 2015. Då gjorde jag en chansning till och sökte Lotta på birthday.se, familjens efternamn var inte ett av de vanligaste och jag visste ju ungefär när hon var född.

Tror knappt mina ögon när jag får träff på namnet, en enda träff dessutom. Skickar ett sms: Vad hette din pappa, hette han NN? Yes! svarar hon, visst gjorde han det! Bingo! Jag skickar länken till blogginlägget och hon läser.

Lotta, i dag 60 år gammal, återkommer snart med glad respons och inte nog med det: hon har reportaget kvar eftersom hon hittat klippet bland sin fars efterlämnade tillhörigheter! Lite svårt att läsa, men jag fnissar åt hur jag tänkte kring pengar. Jag skrev att barnet kanske fick en hundralapp att handla för. Hon fick en tia! Jag hade också för mig att en femte person skulle ha en klapp, men det gällde kärnfamiljen: mamma, pappa och två systrar.

Någon klar minnesbild av vår shoppingrunda har Lotta inte, men tror att hon nog uppfattade mig som en tant (jag hade precis fyllt 18). Det faktum att hennes pappa sparade klippet i femtio år tyder i alla fall på att det var en ganska så speciell historia!

I texten på första sidan skriver jag följande: "Kanske tycker man att det låter som en utopi – fyra julklappar för tio kronor i dagens dyra Sverige. Aldrig hör man väl så många klagande röster höjas som just före jul när inköpen för de flesta blir många och stora, Men Lotta bevisade med glans att det visst finns bra artiklar, lämpliga som julklappar, till acceptabla priser. Och trots allt är det ju inte priset som bestämmer om gåvan är välkommen eller inte."

Vad köpte hon då? Jag lyckas se att det blev ett rävspel till en syster och en smörkniv till mamma, medan pappa (som röker pipa) får en rejäl bunt piprensare. På rekommendation av mannen i tobaksaffären köper hon också en manick att skrapa ur pipan med. Vad syster nummer två får klarar jag inte att tyda, men något fick hon definitivt! Och pengarna räckte!

Ordentlig puff på första sidan! Foto: Anders Fors

Rejält uppslagen artikel över fem spalter inne i tidningen.

Copyright Klimakteriehäxan

Oj så länge sedan...

I dag har Klimakteriehäxan lyckats kravla sig in både i Arvika Nyheter och på webb-kultursidan i Nya Wermlandstidningen, på båda ställena åtföljd av en bild från fordomdags: 1965, ny reporter med telefonen i högsta hugg, på Arvika Nyheters redaktion.

Om du är nyfiken på artikeln finns länken bara du klickar på bokomslaget högst upp till vänster här på sidan.

Foto: Anders Fors