onsdag, juni 03, 2015

Jag har fyllt 50 – igen

Signaturen "Bell" i Arvika Nyheter 1965-66.
Foto Anders Fors
Den inföll i månadsskiftet, min 50-årsdag.
Min andra 50-årsdag, måste jag tillstå. Just den här andra gången handlar det om att det gått precis 50 år sedan jag blev journalist.

Naturligtvis var jag inte journalist, då. Jag var nybakad student, som sökt och kommit in på Handelshögskolan för att bli civilekonom. Alla med hyggliga betyg skulle bli civilekonomer på den tiden. Jag lät mig övertalas att skicka in ansökningshandlingarna, men inte blev jag särskilt glad när beskedet att jag antagits kom.

Så hampade det sig så att det inflöt en annons i lokaltidningen Arvika Nyheter i samma veva. Man sökte en ny medarbetare, jag tror att titeln var ”journalistaspirant”. En granne högg tag i mig, visade tidningen och sa:
-Det där du, det borde vara något för dig!

Och jag tyckte han hade rätt. Hade ju antytt journalistdrömmar i samtal med yrkesvägledaren, som raskt avfärdat den tanken med att ”journalist kan du bli sen, bli civilekonom först!”. Tog kontakt med tidningen, kallades att möta chefredaktören, en stor karl som rökte cigarr och gillade livets goda. Det var första gången jag satte min fot på en nyhetsredaktion. När jag gick ut hade jag fått jobbet.

Jag erbjöds en lön, det var inget man förhandlade om. Efter skatt hade jag 454 kronor i månaden. Rummet med kokvrå jag hyrde, ovanpå chefredaktörens bostad, kostade 150. Resten skulle jag leva på – det var inte mycket då heller, året var som ni kanske redan räknat ut 1965. Bara att sätta fart!

Fast en viktig sak skulle klaras av först: vad skulle jag ha för signatur i tidningen? Ens eget namn användes inte. Alla på redaktionen deltog ivrigt i diskussionen. Resultatet blev mitt efternamns två första och två sista bokstäver: BE och LL. Snart var jag "Bell på AN" ...

Man satte en Rolleicord i mina händer, en spegelreflexkamera som tog bilder i formatet 6x6 cm. Någon visade mig lite snabbt ungefär hur man hanterade maskinen. Sedan fick jag mitt första reportageuppdrag: ridskolan skulle släppa ut hästarna för första gången inför sommaren. Foton och text, tack!
Det blev en tvåspaltare på första sidan. Man kunde tydligt se hästar på bilden. Jag var gränslöst stolt, naturligtvis.

När jag senare intervjuade en av stadens makthavare blev denne ytterst imponerad av min yrkesskicklighet. Han lutade sig fram, tittade i mitt anteckningsblock och sa med beundran i rösten:
-Å, fröken stenograferar!?
-Nä, sa jag sanningsenligt, det är handstil.
Han var inte längre imponerad. Men ska man skriva fort så sätter det sina spår … min handstil har inte blivit bättre sedan dess.

Under året som följde blev det många uppdrag, många förstasidor, många bilder. Jag hade bara jobbat i ett par veckor när man beslöt att tidningen skulle ta upp idén med en speciell tonårssida. Och självklart var det jag som skulle fixa det. Vilket jag gjorde. Men det var inte alldeles enkelt.

I uppdraget ingick att ”rita sidan”, d v s göra lay outen. Lite hade jag sneglat på Bosse, min jämnårige men otroligt mycket mer erfarne kollega som hade hand om sporten. Men när jag kom med min skiss till sätteriet (ja detta var på blyets tid, förstås!) utbröt viss munterhet. Typografen som utsågs att ta hand om mig och ”bryta om” sidan hade dock en ängels tålamod.

Pedagogiskt inledde han med några berömmande ord: det här skulle ju bli jättebra! Fast det fanns ett litet problem som jag kanske hade förbisett. För det är ett faktum: i Sverige läser vi från vänster till höger, inte tvärtom som min skiss var ritad …

Lärdomarna som jag fick på Arvika Nyheter under mitt första år som journalist blev otroligt många och värdefulla, inte minst tack vare personalen i sätteriet. Och på redaktionen hade vi ofta roligt, det var ganska högt i tak – fast inte hur högt som helst. Som så många andra tidningar införde vi ”roliga historier” på en sida. Inte sällan föll det på mina axlar att hitta de där skojigheterna. Det blev en serie textsnatterier, i olika källor (”alla gör så!”).

Roligheterna flöt in i lugn takt. Men en dag blev jag inkallad på chefens rum. Det hade kommit klagomål från läsare över en skämtbit i dagens tidning. Den var inte passande, och det fick inte upprepas!
Vad det var för oanständighet jag hittat? Jo denna:
”Alla gör vi våra misstag sa igelkotten, klev av skurborsten.”

Så här 50 år senare tycker jag i alla fall inte att det var ett misstag att kliva av Handels, tvärtom. Och den värld där civilekonomer frodas blev säkert också bättre på det här viset. 

Copyright Klimakteriehäxan

PS För den händelse det skulle ha undgått någon av mina bloggläsare så har jag berättat många andra historier (men inte denna) ur mitt journalistliv i boken "Att vara yngst är ett handikapp som går över". Bra pris och fraktfritt i din nätbokhandel! Läsarreaktioner på boken hittar du här!

6 kommentarer:

Musikanta sa...

Härligt inlägg att läsa - du är bäst!

Min första lön var också 450 kr efter skatt och då skulle jag betala månadskort på 150 kr på pendeltåget från Lund till Eslöv där jag jobbade som vaktmästare på Skandbanken. Men jag var gift då och hyran betalde vi med studieskulder...
Kram från Ingrid

Anonym sa...

Bra och kul text!

Anonym sa...

Kul läsning, som oftast på din blogg.
Kulsprutan

tant Hannele sa...

gôrhäftigt!

Hannele sa...

jobbade på Tempo varuhus i Stockholm 1971, lönen 1200 kr gick till tunnelbana, dagens lunch, och "svärmor" skulle ha 500 kr till mat och hälften av sonens säng... i Nacka.

Andra året i Hjo sa...

Folk har nog trott att jag stenografera också - eller är läkare. Och på tal om igelkottar såg vi en pinna fram längs grannen häck härom kvällen. Det var ingen rotborste.