När rubriker skriver historia

Inte vet jag hur det har gått till, men jag tycks numera ha en app som förmedlar viktiga nyheter från New York Times.

Utan den skulle jag inte ha haft en aning om att en synnerligen berömd kollega nyss avlidit. Han tillhör liksom jag den grupp redaktionella medarbetare som mest verkat utan att synas. Vi har båda varit redigerare, och på tidning betyder det att man gör layout och skriver rubriker.

Hur ska en bra rubrik vara? Det finns många teorier och åsikter om den saken. Men kortfattad och lättbegriplig bör den kunna kallas. Och så ska den så att säga slå huvudet på spiken. Klurighet ger extra stilpoäng. Helst ska det också bli jämna rader. Inte alltid så enkelt, försök själv får du se!

Den rubrik som gått till (den amerikanska) tidningshistorien, ja den kallas för den bästa rubriken någonsin i en tabloid, handlade om ett blodigt mord i en moraliskt tveksam miljö.

HEADLESS BODY

IN TOPLESS BAR

stod det på New York Posts förstasida. Mordoffret hade halshuggits och detta tilldrog sig på en klubb där de kvinnliga anställda hade bar överkropp. Mästarens rubrik uppfyllde kraven. Den var kortfattad, lättbegriplig och slog sannerligen huvudet på spiken, även om det var just ett huvud som fattades denna gång. Klurig? Absolut!

I själva verket är det så, att varje rubrik är en journalistisk utmaning. Det blir som en sport att komma fram till något som bryter av mot trallen, den som gällande samma mord såg ut så här i NY Times:

”Owner of a Bar Shot to Death; Suspect is held” (Barägare skjuten till döds; en misstänkt gripen).

Korrekt, javisst. Men inte kort, och absolut inte med någon som helst knorr.

Nyheten om Vincent Musettos frånfälle fick mig att tänka på rubriker jag själv gnuggat geniknölarna för att få ihop. Jag erinrar mig två, båda publicerade i Expressen. Den första skulle få folk att läsa någon sorts faktaruta och jag klämde till med

”Här är pudelns kärna i ett nötskal!”

Typografen som var min ombrytare för dagen frågade försynt om det skulle stå så, och när jag sa ja, väl medveten om att jag skulle kunna kritiseras för användande av en tautologi, talade vi inte mer om saken.

Nästa artikel handlade om den socialdemokratiska politikern Maj-Britt Theorin som satt i Stockholms stadshus. Hon hade ansvar bland annat för cykelbanorna i staden, specialfiler som inte var många. Cyklisterna var förvisso också färre, detta var på den tiden när även jag tordes ta cykeln i stan ...

Min reporter hade fått Maj-Britt med sig på cykel för att testa hur det funkade att ta sig fram på två hjul i huvudstadens trafik. Rubriken blev:

”Så klarar sig Theorin i praktiken”.

OK, ingen av dessa två kommer att vara ihågkommen av någon (mer än mig själv) när jag dör. Tidningshistoria skrev jag inte.

Men än i dag tycker jag faktiskt att det är två rätt fyndiga formuleringar.
Fast till kändisspalterna i New York Times tar de mig knappast.

Copyright Klimakteriehäxan