torsdag, maj 02, 2013

En ny världsbild

Min mamma är död.
Fyra ord som beskriver en ändrad världsbild. Det finns inget vi hörs i morgon, ingen nästa gång. Bara då, bara det var en gång, bara förr.

Förr. Ja det var då hon lärde mig vikten av böcker, tjusningen med blommor, att uppskatta fåglars sjungande sällskap. Kanske var det också hon som lade grunden till mitt modeintresse genom att ständigt sy och sticka för att jag skulle vara en ”fin” liten flicka.

Nyss diskuterade vi något vi sett i tv, ett motsträvigt korsord, ett frestande recept. Kanske hade jag något att berätta från jobbet? Vad var senaste nytt om barnen, alltså mina ungar? Och hade vi varmt eller kallt, soligt eller regnigt? En väderleksrapport ingick nästan alltid i våra samtal.

Min mamma är död och mina barn har inte längre en mormor.
Jag sitter vid hennes köksbord men stolen mitt emot är tom, fast pennan och glasögonen ligger där. Världsbilden är ändrad.
Och just när hon dog slog vitsipporna – som hon älskade – ut. Dem hade hon velat se ännu en gång.

Copyright Klimakteriehäxan

16 kommentarer:

Asta sa...

Beklagar sorgen.

Cicki sa...

Beklagar sorgen. Världen vänds verkligen upp och ner när man förlorar sina föräldrar. Det hjälper inte att man själv är vuxen och gammal. Helt plötsligt är man inte längre någons lilla flicka/pojke. Det blir så tomt.

Minns när min egen mamma gick bort för snart 20 år sedan. Så ofta jag tänkte, att det här måste jag berätta för mamma. Gissar att du kommer tänka samma tanke många gånger.

Bloggblad sa...

Otroligt att du har fått ha din mamma så länge! Jag förstår tomheten... Känslan av länken till barndomen, till äldre tider, som bristerr. Den första som såg dig och varit med hela ditt liv,,, att liksom byta generation och tillhöra den äldsta. Det blir en stor omställning.
Kram!

Pettas sa...

Den mest påtagliga känslan jag hade och har haft sedan min mor dog, är att hon glömde att ge mig telefonnumret Så många gånger jag har tänkt att jag ska berätta det här för mamma under alla de år sedan hon dog. Tomheten, tystnaden känns, men märkligt nog så finns hon där ändå. Jag fortsätter prata med henne och för min inre syn ser jag hur hon nickar, skrattar, gestikulerar, argumenterar..

Så fint du beskriver din sorg, din saknad.

Kram!

Golftrippen sa...

Vilka fina minnesord om din mamma. Du vet det kanske inte än, men du kommer alltid att ha ett pågående samtal med din mamma. Det har i alla fall jag efter 40 år.
Tänker på dig. Kram!

Malou sa...

Beklagar sorgen.

Anonym sa...

Så söt hon är på fotot! Bland alla vackra blommor och växter.

Nästa gång något går bra kommer du kanske att tänka - var det månne mamma som hjälpte till litegrann där?

Kram
Kulsprutan

Tankevågor sa...

Åh så tråkigt men jag slås också av det som Marianne skriver. Fantastiskt att få ha henne så länge i livet. Nog är det en världsbild som ändras när man mister sin mamma. Minnena kan vi för alltid bära med oss och det gör vi ju. Men det är fortfarande så att jag tänker ibland att det där skulle jag vilja berätta för min mamma eller undrar vad hon tänkt om en sak.....och då är det ändå åtta år sen min mamma lämnade oss.
Beklagar er sorg och skickar en kram här till dig.

Lisbeth

....och vilken fin bild på henne där bland alla blommor!

Monica (kusin) sa...

Så fint skrivet. Beklagar sorgen.

Anonym sa...

Beklagar saknaden

Min Mamma dog för två år sedan och prästen sade då några verkligt kloka ord. "Sörj inte för att ni misst henne, var glada för att ni fått ha henne"!

Morgondimma sa...

Så ledsamt, men hon finns i sina älskade vitsippor, det är jag säker på.

♥ Hannele på Hisingen sa...

Beglagar sorgen. Du har fått ha din mamma väldigt länge, fin bild.

Klimakteriehäxan sa...

Tack för vänliga ord!

bosse31 sa...

Eftersom jag träffat din mamma en gång för länge sedan kan jag konstatera att hon fick ett långt liv. Jag var då en liten pojke, som tyckte att alla tanter var väldigt gamla. Eftersom jag nu är 80+ bör din mamma ha blivit 90+ med råge. Ditt vackra kort väcker minnet om flydda tider.

Klimakteriehäxan sa...

Bosse - hon blev 93.

Susanne sa...

Läste det här för ett bra tag sedan men har inte klickat mig in hos dig förrän nu för att skriva några deltagande ord. Ja, förresten, de där deltagande orden tycker jag är så svåra att uttrycka och vet egentligen inte vad som är rätt att skriva. Det innebär ju alltid en enorm saknad när någon man älskat inte längre finns kvar men på samma gång vet man ju att en dag händer det och ens gamla föräldrar finns inte längre. Ja, eller någon annan förstås. Det är alltid lika sorgligt och saknaden kommer.

Hon ser snäll men lite bestämd ut på din bild.