Du om jag får be – tio år senare ...

Med jämna och ojämna mellanrum får den nytt liv, debatten om den lämpligaste formen för tilltal i det nutida Sverige. Nu visar en färsk undersökning gjord av Novus på uppdrag från Språktidningen att 71 procent av de tillfrågade vill bli duade, medan12 procent föredrar "ni". Tack och lov. Den här texten i ämnet skrev jag för tio år sedan och det visar sig att den är högaktuell! 

NU ÄR NIANDET HÄR IGEN OCH JAG GILLAR DET INTE!

-Vill ni ha kvittot i påsen? undrar expediten  bakom kassaapparaten
Förvånat tittar jag över min axel: står det folk där som också handlat, och som på något obegripligt vis lyckats betala sina varor före mig trots att jag står längst fram?
Ingen, absolut ingen står bakom mig. Det är mig hon menar när hon säger ”ni”. Fast jag bevisligen bara är en.

-Du kan lägga det i påsen, det blir bra, tack ska du ha, säger jag och undrar om flickan märker mina dubbla ”du”, uttalade med eftertryck.
Irriterad lämnar jag butiken. Antagligen har den butiksanställda gjort som hon blivit lärd och tillsagd. Man har haft någon säljkurs. Det har också inneburit att man förklarat att det där med att säga ”du” till alla och envar, det är inte artigt. I vår affär säger vi ”ni”!

Det var 1967 det hände. Vi blev ”du” och ”bror” lite till mans. Eller Bror med stort B, för då syftade man på Bror Rexed. Det var han som satte igång alltihop när han blev generaldirektör för Socialstyrelsen och meddelade att han hade för avsikt att dua samtliga som arbetade där.  Dittills hade man ofta tilltalats med ett vasst litet ”ni”, oavsett ålder, ställning och sammanhang. ”Vad har ni för yrke?” frågade Lennart Hyland den 21-åriga Anni-Frid Lyngstad när hon var i karriärens startgropar och gästade Hylands hörna. Idag när hon har passerat 70, är världsberömd och superförmögen skulle väl ingen normalbegåvad svensk komma på tanken att tilltala henne med något annat än ”du”. (Utom i någon assnobbig boutique, kanske.)

”Du-reformen” fick snabbt luft under vingarna. Dagens Nyheter anammade den, fler följde efter. Och det lilla ordet ”du” ersatte till sist så gott som alltid ”ni”, såvitt det inte var pluralformen som kom till användning, förstås. Dessförinnan var ”du” ett mer privat och intimt tilltal. ”Ni” var alls inte den artiga varianten utan snarare lite nedlåtande, ett ord att ta till i samtal med underlydande.  Mot den bakgrunden kan den tyckas lite märkligt att medlemmar av kungafamiljen i dag accepterar att tilltalas med ”ni” men inte med ”du”… men där finns ju ”Ers kunglig höghet” att ta till, förstås …

Den som fram till den rexedska revolutionen ville verka artig på riktigt använde sig av titel och efternamn: doktor Johansson, fru Karlgren, prostinnan Engvall. Samma beteende finns eller har funnits i andra länder och samhällstyper. Jag ska sent glömma sommaren 1970 i Wien när jag, 22 år gammal, oavbrutet titulerades Frau Doktor eftersom folk inte visste vad jag sysslade med utan valde att ta höjd för något avancerat och inte verka oartiga!

En annan utväg när tilltalet var ett problem var att hemfalla till passivform, något som låter riktigt skojigt i moderna öron: Has det redan ätits lunch?  Ska det lunchas på krogen?

 Men nu är det här igen, niandet. Jag gillar det inte. Kallt och vasst låter det, vad den som använder det än tror. Jag känner en avståndsmarkering, ett inbyggt utpekande – kanske av mig som äldre, eller som en person på fel plats, en som inget begriper men som faktiskt borde fatta … Medan ”du” har viss inbyggd värme och, framför allt, duger åt precis alla.

Hur hejdar vi niandets återintåg? Hur försvarar vi det demokratiska duandet? Upp till kamp, du också! 

Copyright Klimakteriehäxan